(Music)
(Musik)
(Applause)
(Applåder)
Thank you for being here. And I say "thank you for being here" because I was silent for 17 years. And the first words that I spoke were in Washington, D.C., on the 20th anniversary of Earth Day. And my family and friends had gathered there to hear me speak. And I said, "Thank you for being here." My mother, out in the audience, she jumped up, "Hallelujah, Johnny’s talking!"
Tack för att ni är här. Och jag säger just "Tack för att ni är här", eftersom jag var tyst i 17 år. Och de var de första ord som jag yttrade i Washington, DC, på 20-årsdagen av Jordens Dag. Min familj och mina vänner hade samlats där för att höra mig tala. Och jag sade, "Tack för att ni är här." Min mor, ute i publiken, hon hoppade upp, "Halleluja, Johnny talar!"
(Laughter)
(Skratt)
Imagine if you were quiet for 17 years and your mother was out in the audience, say. My dad said to me, "That’s one" -- I’ll explain that. But I turned around because I didn’t recognize where my voice was coming from. I hadn’t heard my voice in 17 years, so I turned around and I looked and I said, "God, who's saying what I’m thinking?" And then I realized it was me, you know, and I kind of laughed. And I could see my father: "Yeah, he really is crazy." Well, I want to take you on this journey. And the journey, I believe, is a metaphor for all of our journeys. Even though this one is kind of unusual, I want you to think about your own journey.
Föreställ dig att du har varit tyst i 17 år och din mor var ute i publiken. Min far sade till mig, "Det var en"-- Jag ska förklara det. Men jag vände mig om eftersom jag inte kände igen var min röst kom ifrån. Jag hade ju inte hört min egen röst på 17 år, så jag vände mig om och såg mig omkring, jag sade, "Vem är det som säger vad jag tänker?" Och sen så insåg att det var jag, ser ni, och jag skrattade lite. Och jag kunde se min far -- "Jo, han är verkligen galen." Jag vill ta med er på den här resan. Och resan, tror jag, är en metafor för alla våra resor. Och därför, även om den här är lite annorlunda, så vill jag att ni tänker på er egen resa.
My journey began in 1971 when I witnessed two oil tankers collide beneath the Golden Gate, and a half a million gallons of oil spilled into the bay. It disturbed me so much that I decided that I was going to give up riding and driving in motorized vehicles. That’s a big thing in California. And it was a big thing in my little community of Point Reyes Station in Inverness, California, because there were only about 350 people there in the winter – this was back in '71 now. And so when I came in and I started walking around, people -- they just knew what was going on. And people would drive up next to me and say, "John, what are you doing?" And I’d say, "Well, I’m walking for the environment." And they said, "No, you’re walking to make us look bad, right? You’re walking to make us feel bad." And maybe there was some truth to that, because I thought that if I started walking, everyone would follow. Because of the oil, everybody talked about the polllution. And so I argued with people about that, I argued and I argued. I called my parents up. I said, "I’ve given up riding and driving in cars." My dad said, "Why didn’t you do that when you were 16?"
Min resa började 1971 när jag bevittnade två oljetankers som kolliderade under Golden Gate, närmare två miljoner liter olja läckte ut i bukten. Det påverkade mig till den grad att jag bestämde mig för att sluta använda och köra motoriserade fordon. Det är ett ganska drastiskt val i Kalifornien. Och det var ganska uppseendeväckande i mitt lilla samhälle, Point Reyes Station i Inverness, Kalifornien, för där fanns det omkring 350 invånare på vintern -- detta var år 71. Så när jag började gå överallt, folk -- de visste vad som var i görningen. Folk brukade köra upp bredvid mig och de skulle fråga, "Vad håller du på med, John? Och jag skulle säga, "Jag går för miljön." Och de svarade då, "Nej, du går för att du vill resten av oss att se illa ut, eller hur? Du går för att ge resten av oss skuldkänslor." Och det kanske låg lite sanning i det där, för jag trodde att om jag bara började gå så skulle alla andra, ni vet, följa med. På grund av oljan, alla pratade ju om föroreningarna. Jag pratade med folk om det där, jag pratade och pratade. Jag ringde upp mina föräldrar. Jag sade, "Jag har slutat använda och köra bilar." Min far sade, "Varför gjorde du inte det när du fyllde 16?"
(Laughter)
(Skratt)
I didn’t know about the environment then. They’re back in Philadelphia. And so I told my mother, "I’m happy though, I’m really happy." She said, "If you were happy, son, you wouldn’t have to say it." Mothers are like that.
Jag visste inget om miljön då. De bor borta i Philadelphia. Och jag sade till min mor, "Jag är i alla fall glad, jag är lycklig." Och hon sade då, "Om du verkligen var lycklig så skulle du inte behöva säga det." Mödrar är sådana.
And so, on my 27th birthday I decided, because I argued so much and I talk so much, that I was going to stop speaking for just one day -- one day -- to give it a rest. And so I did. I got up in the morning and I didn’t say a word. And I have to tell you, it was a very moving experience, because for the first time, I began listening -- in a long time. And what I heard, it kind of disturbed me. Because what I used to do, when I thought I was listening, was I would listen just enough to hear what people had to say and think that I could -- I knew what they were going to say, and so I stopped listening. And in my mind, I just kind of raced ahead and thought of what I was going to say back, while they were still finishing up. And then I would launch in. Well, that just ended communication.
Och så, på min 27:e födelsedag så bestämde jag mig, eftersom jag hade pratat så mycket och diskuterat så mycket, ni förstår, att jag tänkte sluta tala bara för en dag -- en dag -- som en paus. Och det är vad jag gjorde. Jag steg upp på morgonen utan att säga ett ord. Och det säger jag er, det var en väldigt gripande upplevelse, därför att för första gången så lyssnade jag, på en väldigt lång tid. Och det jag hörde, det liksom störde mig på något vis. För det som jag var van vid, när jag trodde att jag lyssnade, var att jag lyssnade precis så mycket för att förstå vad folk ville säga och för att kunna veta vad de skulle säga sedan, och då skulle jag sluta lyssna. Och i mina tankar så skulle jag rusa framåt och tänka på vad jag skulle ge i gensvar, medan de höll på med att tala färdigt. Och sedan skulle jag sätta igång och tala. Detta liksom bröt all kommunikation.
So on this first day I actually listened. And it was very sad for me, because I realized that for those many years I had not been learning. I was 27. I thought I knew everything. I didn’t. And so I decided I’d better do this for another day, and another day, and another day until finally, I promised myself for a year I would keep quiet because I started learning more and more and I needed to learn more. So for a year I said I would keep quiet, and then on my birthday I would reassess what I had learned and maybe I would talk again. Well, that lasted 17 years.
Så på den här första dagen så jag lyssnade på riktigt. Och det var väldigt ledsamt för mig, eftersom jag insåg att jag i åratal hade undvikit att lära mig någonting Jag var 27. Jag trodde jag visste allt redan. Det gjorde jag inte. Så jag insåg att jag borde fortsätta med det här en dag till, och sedan en dag till, och ännu en dag tills slutligen, då jag lovade mig själv att vara tyst i ett år för jag hade börjat lära mig mer och mer, och jag ville lära mig ännu mer. Så jag var tyst i ett år, och sedan på min födelsedag så skulle jag rannsaka det jag lärt mig och så skulle jag kanske börja tala igen. Det höll i sig i 17 år.
Now during that time -- those 17 years -- I walked and I played the banjo and I painted and I wrote in my journal, and I tried to study the environment by reading books. And I decided that I was going to go to school. So I did. I walked up to Ashland, Oregon, where they were offering an environmental studies degree. It’s only 500 miles. And I went into the Registrar’s office and -- "What, what, what?" I had a newspaper clipping. "Oh, so you really want to go to school here? You don’t …? We have a special program for you." They did. And in those two years, I graduated with my first degree -- a bachelor’s degree. And my father came out, he was so proud. He said, "Listen, we’re really proud of you son, but what are you going to do with a bachelor’s degree? You don’t ride in cars, you don’t talk -- you’re going to have to do those things."
Under denna tid, dessa 17 år, så vandrade jag och spelade banjo jag målade och jag skrev i journal och jag försökte att studera miljön genom att läsa böcker. Och jag bestämde mig sedan att jag tänkte studera, så det är vad jag gjorde. Jag gick upp till Ashland, Oregon, där de erbjöd en examen i miljöstudier. Det är bara lite mer än 800 kilometer. Och jag gick in på kontoret för att registrera mig och... "Va, va, vad?" Jag hade ett tidningsurklipp. "Jaså, så du vill gå i skolan här? Men du...? Oroa dig inte, vi har ett specialprogram åt dig." Och det hade de. Och efter två år så fick jag min första examen, en kandidatexamen. Min far körde ut dit, han var så stolt. Han sade, "Hör på, vi är verkligen stolta över dig, men vad ska du göra med en kandidatexamen? Du åker inte i bilar, du talar inte, du kommer att behöva göra de sakerna."
(Laughter)
(Skratt)
I hunched my shoulder, I picked my backpack up again and I started walking. I walked all the way up to Port Townsend, Washington, where I built a wooden boat, rode it across Puget Sound and walked across Washington [to] Idaho and down to Missoula, Montana. I had written the University of Montana two years earlier and said I'd like to go to school there. I said I'd be there in about two years.
Jag ryckte på axlarna, plockade upp min ryggsäck och jag började att vandra igen. Jag gick hela vägen upp till Port Townsend, Washington, där jag byggde mig en träbåt, jag tog mig över Pugetsundet Idaho -- gick tvärs över Washington, Idaho och sedan ner till Missoula, Montana. Jag hade skrivit till universitetet i Montana två år tidigare, att jag skulle vilja gå i skolan där. Jag sade att jag skulle komma om ungefär två år.
(Laughter)
(Skratt)
And I was there. I showed up in two years and they -- I tell this story because they really helped me. There are two stories in Montana. The first story is I didn’t have any money -- that’s a sign I used a lot. And they said,"Don't worry about that." The director of the program said, "Come back tomorrow." He gave me 150 dollars, and he said, "Register for one credit. You’re going to go to South America, aren’t you?" And I said -- Rivers and lakes, the hydrological systems, South America. So I did that. He came back; he said to me, "OK John, now that you've registered for that one credit, you can have a key to an office, you can matriculate -- you’re matriculating, so you can use the library. And what we’re going to do is, we’re going to have all of the professors allow you to go to class. They’re going to save your grade, and when we figure out how to get you the rest of the money, then you can register for that class and they’ll give you the grade." Wow, they don’t do that in graduate schools, I don’t think. But I use that story because they really wanted to help me. They saw that I was really interested in the environment, and they really wanted to help me along the way.
Och jag tog mig dit. Jag dök upp två år senare och de, jag berättar det här för att de verkligen hjälpte mig. Det är två historier från Montana. Den första är att jag inte hade några pengar... det var ett tecken jag ofta använde mig av. Men de sade, "Oroa dig inte över det." Den kursansvarige sade, "Kom tillbaka imorgon." Han gav mig 150 dollar, och sade "Registrera dig för några kurspoäng. Du ska till sydamerika, inte sant?" Och jag sade -- Floder och sjöar, hydrologiska system, sydamerika. Så jag gjorde det. Han kom tillbaka och sade till mig, han sade, "OK John, nu när du registrerat dig så kan du få en nyckel till kontoret, du kan skriva in dig på universitetet, och när du har gjort det så kan du använda dig utav biblioteket. Och sen så gör vi såhär, vi säger till alla professorer att låta dig sitta på lektionerna de kommer att spara dina betyg och sen när vi har listat ut hur vi ska få tag på resten av pengarna till kursavgiften då kan du registrera dig och så ger de dig ditt betyg." Wow, jag trodde inte att sådant hände på forskarskolor. Men jag berättar den historian för att de verkligen ville hjälpa mig. De såg att jag verkligen var intresserad av miljön, och de ville verkligen hjälpa mig på vägen.
And during that time, I actually taught classes without speaking. I had 13 students when I first walked into the class. I explained, with a friend who could interpret my sign language, that I was John Francis, I was walking around the world, I didn’t talk and this was the last time this person’s going to be here interpreting for me. All the students sat around and they went ...
Under den här tiden så undervisade jag faktiskt på lektioner utan att säga något Jag hade 13 elever när jag först steg in i klassrummet, jag förklarade med hjälp av en vän, som kunde tolka mitt teckenspråk, att jag var John Francis, att jag vandrade över världen, att jag inte talade och att det här var den enda gången som den här personen skulle vara här och vara min tolk. Alla eleverna satt och såg ut så här..
(Laughter)
(Skratt)
I could see they were looking for the schedule, to see when they could get out. They had to take that class with me. Two weeks later, everyone was trying to get into our class.
Jag såg att de tittade ner i sina scheman för att se när de kunde komma därifrån. De var tvungna att vara där. Men två veckor senare så ville alla vara på våra lektioner.
And I learned in that class -- because I would do things like this ... and they were all gathered around, going, "What's he trying to say?" "I don't know, I think he's talking about clear cutting." "Yeah, clear cutting." "No, no, no, that's not clear cutting, that’s -- he's using a handsaw." "Well, you can’t clearcut with a ..." "Yes, you can clear cut ..." "No, I think he’s talking about selective forestry." Now this was a discussion class and we were having a discussion. I just backed out of that, you know, and I just kind of kept the fists from flying. But what I learned was that sometimes I would make a sign and they said things that I absolutely did not mean, but I should have. And so what came to me is, if you were a teacher and you were teaching, if you weren’t learning you probably weren’t teaching very well. And so I went on.
Och jag lärde mig saker i den klassen, för jag skulle ge något tecken, som det här... och de skulle samla sig runt mig och fråga, "Vad försöker han säga?" "Jag vet inte, jag tror han pratar om skogsavverkning." "Ja, skogsavverkning." "Nej, nej, nej, det där är inte avverkning, det där är... han använde en handsåg." "Du kan ju inte använda en..." "Jodå, du kan..." "Nej, jag tror han pratar om selektivt skogsbruk." Det här var en lektion för diskussioner, och nu hade vi en diskussion. Så jag backade undan och bara, ni vet, upprätthöll freden. Men vad jag lärde mig var att jag ibland kunde ge ett tecken och eleverna skulle säga saker som jag absolut inte menade men som jag borde ha menat. Och vad jag insåg var att om du är en lärare och om du bara lärde ut, men inte lärde dig något själv så var du förmodligen ingen bra lärare. Så jag fortsatte.
My dad came out to see me graduate and, you know, I did the deal, and my father said, "We’re really proud of you son, but ... " You know what went on, he said, "You’ve got to start riding and driving and start talking. What are you going to do with a master’s degree?" I hunched my shoulder, I got my backpack and I went on to the University of Wisconsin.
Min far kom för att se mig ta min examen. och jag gjorde hela den där grejen, min far sade, "Vi är stolta över dig, men..." Ni vet vad han sade, han sade, "Du måste börja använda fordon och prata. Vad ska du med en mastersexamen till?" Jag ryckte på axlarna, plockade upp min ryggsäck och jag gick till universitetet i Wisconsin.
I spent two years there writing on oil spills. No one was interested in oil spills. But something happened -- Exxon Valdez. And I was the only one in the United States writing on oil spills. My dad came out again. He said, "I don't know how you do this, son -- I mean, you don't ride in cars, you don’t talk. My sister said maybe I should leave you alone, because you seem to be doing a lot better when you’re not saying anything."
Jag spenderade två år där med att skriva om oljespill. Ingen var intresserad i oljespill. Men någonting hände... Exxon Valdez. Och jag var den enda i USA som skrev om oljespill. Min far kom ut igen. Han sade, "Jag vet inte hur du lyckas med det här, jag menar, du åker inte i bil, du pratar inte. Min syster säger att jag borde låta dig vara, eftersom det verkar gå bättre för dig när du inte säger någonting."
(Laughter)
(Skratt)
Well, I put on my backpack again. I put my banjo on and I walked all the way to the East Coast, put my foot in the Atlantic Ocean -- it was seven years and one day it took me to walk across the United States.
Nåväl, jag tog på mig min ryggsäck igen. Jag plockade upp min banjo och gick hela vägen till östkusten, där jag satte min fot i atlanten. det hade tagit mig sju år och en dag att gå tvärs över landet.
And on Earth Day, 1990 -- the 20th anniversary of Earth Day -- that’s when I began to speak. And that’s why I said, "Thank you for being here." Because it's sort of like that tree in the forest falling; and if there's no one there to hear, does it really make a sound? And I’m thanking you, and I'm thanking my family because they had come to hear me speak. And that’s communication. And they also taught me about listening -- that they listened to me. And it’s one of those things that came out of the silence, the listening to each other. Really, very important -- we need to listen to each other. Well, my journey kept going on. My dad said, "That’s one," and I still didn’t let that go.
Och på Jordens Dag, 1990, 20-årsfirandet av Jordens Dag, det var då jag började tala igen. Och det var därför jag sade, "Tack för att ni är här." För det är lite som när ett träd som faller i skogen om ingen är där att höra det, låter det då? Och jag tackar er, och jag tackar min familj för att de kom för att höra mig tala. Och det är kommunikation. Och de hade också lärt mig att lyssna, att de lyssnade på mig. Och det var en av de saker som tystnaden belyste, lyssnadet mellan personer. Det är mycket viktigt, vi måste lyssna på varandra. Nåja, min resa fortsatte. Min far sade, "Det var en..." och jag kunde inte släppa det.
I worked for the Coastguard, was made a U.N. Goodwill Ambassador. I wrote regulations for the United States -- I mean, I wrote oil spill regulations. 20 years ago, if someone had said to me, "John, do you really want to make a difference?" "Yeah, I want to make a difference." He said, "You just start walking east; get out of your car and just start walking east." And as I walked off a little bit, they'd say, "Yeah, and shut up, too."
Jag arbetade åt kustbevakningen, blev en Goodwill ambassadör åt FN. Jag skrev förordningar åt USA, jag menar, jag skrev förordningar om oljespill. Om någon hade sagt till mig för 20 år sedan, "John, vill göra en skillnad?" "Javisst, jag vill göra något utav betydelse." Och han skulle säga, "Du behöver bara gå österut, hoppa ut ur bilen och börja gå österut." Och när jag började gå en bit så skulle jag bli tillsagd, "Just det, håll tyst också."
(Laughter)
(Skratt)
"You’re going to make a difference, buddy." How could that be, how could that be? How could doing such a simple thing like walking and not talking make a difference?
"Du kommer att göra en skillnad, grabben." Hur kommer det sig, hur kan något sådant hända? Hur kan något så enkelt som att gå och vara tyst vara av betydelse?
Well, my time at the Coast Guard was a really good time. And after that -- I only worked one year -- I said, "That's enough. One year's enough for me to do that." I got on a sailboat and I sailed down to the Caribbean, and walked through all of the islands, and to Venezuela. And you know, I forgot the most important thing, which is why I started talking, which I have to tell you. I started talking because I had studied environment. I’d studied environment at this formal level, but there was this informal level. And the informal level -- I learned about people, and what we do and how we are. And environment changed from just being about trees and birds and endangered species to being about how we treated each other. Because if we are the environment, then all we need to do is look around us and see how we treat ourselves and how we treat each other. And so that’s the message that I had. And I said, "Well, I'm going to have to spread that message." And I got in my sailboat, sailed all the way through the Caribbean -- it wasn't really my sailboat, I kind of worked on that boat -- got to Venezuela and I started walking.
Nåväl, jag trivdes med att arbeta åt kustbevakningen. Och efter det, jag arbetade bara i ett år, Jag sade, "Det räcker, ett år får räcka för mig." Jag tog mig ombord en segelbåt och seglade ner till Karibien, och jag vandrade över öarna och in i Venezuela. Och ni vet, jag glömde nämna den allra viktigaste orsaken av dem alla, varför jag började tala igen, som jag måste berätta för er. Jag började tala igen för att jag hade studerat miljön, jag hade studerat den på den här nivån, den formella nivån, men det finns även en informell nivå. Och den informella nivån... Jag lärde mig om människor, om vad vi gör och hur vi beter oss. Och miljön förändrades från att bara handla om träd och fåglar och utrotningshotade arter, till att handla om hur vi bemötte varandra. För om vi är miljön, så behöver vi bara se oss omkring och se hur vi bemöter varandra och behandlar oss själva. Och det var mitt budskap. Och jag tänkte, "Jag måste sprida detta budskap." Jag tog mig ombord min segelbåt, och seglade hela vägen genom Karibien, det var egentligen inte min segelbåt, jag arbetade på den... tog mig till Venezuela och började att gå.
This is the last part of this story, because it’s how I got here, because I still didn't ride in motorized vehicles. I was walking through El Dorado -- it's a prison town, famous prison, or infamous prison -- in Venezuela, and I don’t know what possessed me, because this was not like me. There I am, walking past the guard gate and the guard stops and says, "Pasaporte, pasaporte," and with an M16 pointed at me. And I looked at him and I said, "Passport, huh? I don't need to show you my passport. It’s in the back of my pack. I'm Dr. Francis; I'm a U.N. Ambassador and I'm walking around the world." And I started walking off. What possessed me to say this thing? The road turned into the jungle. I didn’t get shot. And I got to -- I start saying, "Free at last -- thank God Almighty, I’m free at last." "What was that about," I’m saying. What was that about?
Detta är den sista delen av den här historian, det handlar om hur jag hamnade här. För jag använder fortfarande inte motoriserade fordon. Jag gick igenom El Dorado, det är en fängelsestad, ett välkänt fängelse, eller snarare ökänt... i Venezuela, och jag vet inte vad som kom över mig, för det var inte alls likt mig. Där går jag, förbi grinden, och vakten hejdar mig och säger, "Pasaporte, pasaporte," och håller en M16 riktad mot mig. Jag tittar på honom och säger, "Pass, hah, jag behöver inte visa dig mitt pass, jag har det i min ryggsäck. Jag är Dr. Francis, jag är en ambassadör från FN och jag vandrar över hela världen." Och jag började att gå därifrån. Vad for över mig som fick mig att säga det där? Vägen svängde in mot djungeln. Jag blev inte skjuten. Och jag nådde fram, och jag började säga, "Äntligen fri, tack, Gode Gud, jag är fri!" "Vad var det där?" undrade jag, "Vad handlade det där om?"
It took me 100 miles to figure out that, in my heart, in me, I had become a prisoner. I was a prisoner and I needed to escape. The prison that I was in was the fact that I did not drive or use motorized vehicles. Now how could that be? Because when I started, it seemed very appropriate to me not to use motorized vehicles. But the thing that was different was that every birthday, I asked myself about silence, but I never asked myself about my decision to just use my feet. I had no idea I was going to become a U.N. Ambassador. I had no idea I would have a Ph.D.
Det tog mig över 150 kilometer att lista ut att i mitt hjärta, i mig så hade jag blivit en fånge. Jag var en fånge och jag behövde fly. Det fängelse som jag befann mig i var det faktum att jag inte körde eller använde motoriserade fordon. Hur kommer det sig? För när jag väl började så tyckte jag att det var väldigt passande att inte använda motoriserade fordon. Men det som skilde sig var att varje födelsedag så funderade jag över min tystnad, men jag ifrågasatte aldrig mitt beslut att bara använda mina fötter. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli en ambassadör för FN. Jag visste inte att jag skulle få en doktorsexamen.
And so I realized that I had a responsibility to more than just me, and that I was going to have to change. You know, we can do it. I was going to have to change. And I was afraid to change, because I was so used to the guy who only just walked. I was so used to that person that I didn’t want to stop. I didn’t know who I would be if I changed. But I know I needed to. I know I needed to change, because it would be the only way that I could be here today. And I know that a lot of times we find ourselves in this wonderful place where we’ve gotten to, but there’s another place for us to go. And we kind of have to leave behind the security of who we’ve become, and go to the place of who we are becoming. And so, I want to encourage you to go to that next place, to let yourself out of any prison that you might find yourself in, as comfortable as it may be, because we have to do something now. We have to change now. As our former Vice President said, we have to become activists. So if my voice can touch you, if my actions can touch you, if my being here can touch you, please let it be. And I know that all of you have touched me while I’ve been here.
Och jag insåg att jag hade en skyldighet till fler än bara mig själv, och att jag behövde förändras. Vi kan göra det. Jag var tvungen att förändras. Men jag var rädd för förändringar, för jag var så van med den där personen som bara gick. Jag hade vant mig vid den personen och jag ville inte sluta med det. Jag visste inte vem jag skulle bli om jag ändrade på mig själv Men jag visste att jag skulle behöva göra det. Jag visste att jag var tvungen att förändras, för det var det enda sättet som kunde ta mig hit, där jag är idag. Och jag vet att vi ofta finner oss på en underbar plats som vi har tagit oss till, men att det är en annan plats som vi måste nå. Och vi måste lämna tryggheten av vad vi har blivit bakom oss, och gå till den plats för det vi ska bli. Jag vill uppmuntra er till att ta er till denna nästa plats, att befria er från vilket fängelse ni än befinner er i, och hur bekvämt det än är, för vi måste göra någonting, nu. Vi måste förändras, nu. Som vår före detta vise president sade, "Vi måste bli aktivister." Så, om min röst kan röra er, om mina handlingar kan röra er, om min närvaro kan röra er, låt det då vara så. Och jag vet att alla ni har rört mig då jag varit här.
So, let’s go out into the world and take this caring, this love, this respect that we’ve shown each other right here at TED, and take this out into the world. Because we are the environment, and how we treat each other is really how we’re going to treat the environment. So I want to thank you for being here and I want to end this in five seconds of silence.
Så låt oss gå ut i världen och ta denna omtanke, denna kärlek, denna respekt som vi har visat varandra här på TED, och sprida det till världen. För vi är miljön, och hur vi bemöter andra är hur vi kommer att bemöta miljön. Så, jag vill tacka er för att ni är här och jag vill avsluta detta med fem sekunders tystnad.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)