Just a moment ago, my daughter Rebecca texted me for good luck. Her text said, "Mom, you will rock." I love this. Getting that text was like getting a hug. And so there you have it. I embody the central paradox. I'm a woman who loves getting texts who's going to tell you that too many of them can be a problem.
För en kort stund sedan fick jag ett "Lycka till"-sms från min dotter Rebecca. Meddelandet löd; "Mamma, du kommer att rocka fett". Jag älskar det. Att få det meddelandet var som att få en kram. Ja, där har vi det. Jag förkroppsligar denna centrala paradox. Jag är en kvinna som älskar att få textmeddelanden men som också ska tala om för er att för många kan bli ett problem.
Actually that reminder of my daughter brings me to the beginning of my story. 1996, when I gave my first TEDTalk, Rebecca was five years old and she was sitting right there in the front row. I had just written a book that celebrated our life on the internet and I was about to be on the cover of Wired magazine. In those heady days, we were experimenting with chat rooms and online virtual communities. We were exploring different aspects of ourselves. And then we unplugged. I was excited. And, as a psychologist, what excited me most was the idea that we would use what we learned in the virtual world about ourselves, about our identity, to live better lives in the real world.
Det är faktiskt så att den där påminnelsen om min dotter blir själva avstampet för min berättelse. 1996, när jag höll mitt första TED-föredrag, var Rebecca 5 år gammal och hon satt precis där på den första raden. Jag hade just skrivit en bok som hyllade våra liv på internet och jag skulle till att pryda omslaget på tidskriften Wired. Under dessa berusande dagar, experimenterade vi med chattrum och online-gemenskaper. Vi utforskade olika sidor av oss själva. Och sen kopplade vi ner oss. Jag var exalterad. Och som psykolog, var det som exalterade mig mest idén att det vi lärde oss i den virtuella världen om oss själva och vår identitet,
Now fast-forward to 2012. I'm back here on the TED stage again. My daughter's 20. She's a college student. She sleeps with her cellphone, so do I. And I've just written a new book, but this time it's not one that will get me on the cover of Wired magazine. So what happened? I'm still excited by technology, but I believe, and I'm here to make the case, that we're letting it take us places that we don't want to go.
skulle användas för att leva bättre i den riktiga världen. Nu snabbspolar vi fram till 2012. Jag är tillbaka här på TED:s scen igen. Min dotter är 20, hon går på college. Hon sover med sin mobiltelefon, det gör jag också. Och jag har precis skrivit en ny bok, men den här gången är det inte en som placerar mig på omslaget till tidskriften Wired. Så vad var det som hände? Jag är fortfarande exalterad över tekniken men jag tror, och jag är här för att lägga fram min teori att vi låter tekniken ta oss i en riktning,
Over the past 15 years, I've studied technologies of mobile communication and I've interviewed hundreds and hundreds of people, young and old, about their plugged in lives. And what I've found is that our little devices, those little devices in our pockets, are so psychologically powerful that they don't only change what we do, they change who we are. Some of the things we do now with our devices are things that, only a few years ago, we would have found odd or disturbing, but they've quickly come to seem familiar, just how we do things.
som vi egentligen inte vill. Under de senaste 15 åren, har jag studerat tekniker kring mobil kommunikation och jag har intervjuat hundratals människor unga och gamla, om deras uppkopplade liv. Och det jag har funnit är att våra små apparater, de där små apparaterna i våra fickor, har en så stark psykologisk dragningskraft att de inte bara ändrar det vi gör, de ändrar också vilka vi är. En del av det vi gör med våra apparater är sånt som vi bara för några år sedan skulle tyckt var konstiga eller stötande, men det har snabbt blivit en vana att göra så.
So just to take some quick examples: People text or do email during corporate board meetings. They text and shop and go on Facebook during classes, during presentations, actually during all meetings. People talk to me about the important new skill of making eye contact while you're texting. (Laughter) People explain to me that it's hard, but that it can be done. Parents text and do email at breakfast and at dinner while their children complain about not having their parents' full attention. But then these same children deny each other their full attention. This is a recent shot of my daughter and her friends being together while not being together. And we even text at funerals. I study this. We remove ourselves from our grief or from our revery and we go into our phones.
Bara för att ta några snabba exempel: Folk skickar sms eller e-postar när de sitter i styrelsemöten. De skickar meddelanden och e-handlar och är på Facebook under lektioner, under föredragningar, ja, egentligen under alla möten. Människor pratar med mig om den viktiga, nya förmågan att kunna hålla ögonkontakt medan man skriver textmeddelanden. (Skratt) Människor förklarar för mig att det är svårt men att det går att göra. Föräldrar sms:ar och e-postar vid frukostbordet och middagsbordet alltmedan deras barn klagar på att de inte får föräldrarnas uppmärksamhet. Men sen förnekar samma barn varandra full uppmärksamhet. Detta är ett nytaget foto av min dotter och hennes vänner som är tillsammans fast utan att vara tillsammans. Till och med vid begravningar skickar vi sms. Jag har studerat detta. Vi tar avstånd ifrån vår sorg och bedrövelse och ägnar oss åt våra mobiltelefoner.
Why does this matter? It matters to me because I think we're setting ourselves up for trouble -- trouble certainly in how we relate to each other, but also trouble in how we relate to ourselves and our capacity for self-reflection. We're getting used to a new way of being alone together. People want to be with each other, but also elsewhere -- connected to all the different places they want to be. People want to customize their lives. They want to go in and out of all the places they are because the thing that matters most to them is control over where they put their attention. So you want to go to that board meeting, but you only want to pay attention to the bits that interest you. And some people think that's a good thing. But you can end up hiding from each other, even as we're all constantly connected to each other.
Varför spelar det någon roll? Det spelar roll för mig för jag tror att vi skapar problem för oss själva - definitivt problem i hur vi relaterar till varandra, men också problem i hur vi förhåller oss till oss själva och vår förmåga att reflektera över oss själva. Vi vänjer oss vid ett nytt sätt att vara ensamma tillsammans. Människor vill vara med varandra, men samtidigt också någon annanstans - uppkopplade till allt och alla. Människor vill skräddarsy sina liv. De vill kunna gå in och ur de olika sammanhangen för det som betyder mest för dem är kontroll över var de har sin uppmärksamhet. Så du vill gå på styrelsemötet, men du vill bara koncentrera dig på på de punkter som intresserar dig. Och en del tycker att det är bra. Men det kan sluta med att vi gömmer oss för varandra, även om vi är ständigt uppkopplade
A 50-year-old business man lamented to me that he feels he doesn't have colleagues anymore at work. When he goes to work, he doesn't stop by to talk to anybody, he doesn't call. And he says he doesn't want to interrupt his colleagues because, he says, "They're too busy on their email." But then he stops himself and he says, "You know, I'm not telling you the truth. I'm the one who doesn't want to be interrupted. I think I should want to, but actually I'd rather just do things on my Blackberry."
mot varann. En 50-årig affärsman beklagade sig för mig, det känns som att han inte har några kollegor på jobbet längre. Han stannar inte till för att prata med någon, han ringer inte. Han säger att han inte vill störa sina kollegor för, som han säger, "De är så upptagna med sin e-post". Men sen tänker han efter, och säger "Nu berättar jag inte sanningen". Det är ju jag som inte vill bli avbruten. Jag tänker att jag skulle vilja
Across the generations, I see that people can't get enough of each other, if and only if they can have each other at a distance, in amounts they can control. I call it the Goldilocks effect: not too close, not too far, just right. But what might feel just right for that middle-aged executive can be a problem for an adolescent who needs to develop face-to-face relationships. An 18-year-old boy who uses texting for almost everything says to me wistfully, "Someday, someday, but certainly not now, I'd like to learn how to have a conversation."
men egentligen gör jag hellre saker på min mobiltelefon." Över generationerna ser jag att människor inte kan få nog av varann, men bara om de kan ha varandra på avstånd, och i mängder som de kan kontrollera. Jag kallar det "Guldlocks-effekten": inte för nära, inte för långt bort, utan precis lagom. Men det som känns helt rätt för den medelålders chefen kan vara fel för en tonåring som behöver öva sig i relationer. En 18-årig yngling som använder textmeddelanden för nästan allt säger hoppfullt till mig, "En dag, en dag, men absolut inte nu,
When I ask people "What's wrong with having a conversation?" People say, "I'll tell you what's wrong with having a conversation. It takes place in real time and you can't control what you're going to say." So that's the bottom line. Texting, email, posting, all of these things let us present the self as we want to be. We get to edit, and that means we get to delete, and that means we get to retouch, the face, the voice, the flesh, the body -- not too little, not too much, just right.
vill jag lära mig hur man konverserar". När jag frågar folk "Vad är det för fel med att prata med varann?", säger de, "Jag ska tala om vad som är fel. Ett samtal sker här och nu och man kan inte kontrollera vad man kommer att säga". Så det är pudelns kärna. Textmeddelanden, e-post med mera, allt det här låter oss presentera en bild av oss själva. Vi kan redigera den bilden, och det betyder att vi tar bort, och det betyder att vi retuscherar ansiktet, rösten, dragen, kroppen - inte för lite, inte för mycket,
Human relationships are rich and they're messy and they're demanding. And we clean them up with technology. And when we do, one of the things that can happen is that we sacrifice conversation for mere connection. We short-change ourselves. And over time, we seem to forget this, or we seem to stop caring.
utan precis lagom. Mänskliga relationer är berikande och de är besvärliga och de är krävande. Och vi kan tillrättalägga dem med hjälp av tekniken. När vi gör det, är en av de saker som sker att vi offrar samtalet till förmån för mer online-tid. Vi lurar oss själva. Och över tid, verkar vi glömma detta,
I was caught off guard when Stephen Colbert asked me a profound question, a profound question. He said, "Don't all those little tweets, don't all those little sips of online communication, add up to one big gulp of real conversation?" My answer was no, they don't add up. Connecting in sips may work for gathering discrete bits of information, they may work for saying, "I'm thinking about you," or even for saying, "I love you," -- I mean, look at how I felt when I got that text from my daughter -- but they don't really work for learning about each other, for really coming to know and understand each other. And we use conversations with each other to learn how to have conversations with ourselves. So a flight from conversation can really matter because it can compromise our capacity for self-reflection. For kids growing up, that skill is the bedrock of development.
eller vi verkar sluta bry oss. Jag blev överrumplad när Stephen Colbert ställde mig en djupsinnig fråga, en skarpsinnig fråga. Han sa: "Allt detta twittrande, alla dessa små smuttar i online-kommunikationen, summeras inte de till en enda stor klunk av verklig konversation?" Mitt svar var nej, de blir inte begripliga. Att kommunicera i smuttar kanske fungerar för att samla små bitar av information, de kan fungera för att säga, "Jag tänker på dig," eller till och med för att säga "Jag älskar dig" - jag menar, se hur jag kände mig när jag fick det där meddelandet från min dotter - men de fungerar inte för att lära oss om varandra, för att verkligen kunna lära känna och förstå varandra. Och vi samtalar med varandra för att lära oss samtala med oss själva. Så att fly från det verkliga samtalet kan ha betydelse eftersom det äventyrar vår förmåga till reflektion. För det uppväxande släktet, är det den bärande förmågan i deras utveckling.
Over and over I hear, "I would rather text than talk." And what I'm seeing is that people get so used to being short-changed out of real conversation, so used to getting by with less, that they've become almost willing to dispense with people altogether. So for example, many people share with me this wish, that some day a more advanced version of Siri, the digital assistant on Apple's iPhone, will be more like a best friend, someone who will listen when others won't. I believe this wish reflects a painful truth that I've learned in the past 15 years. That feeling that no one is listening to me is very important in our relationships with technology. That's why it's so appealing to have a Facebook page or a Twitter feed -- so many automatic listeners. And the feeling that no one is listening to me make us want to spend time with machines that seem to care about us.
Om och om igen hör jag, "Jag skickar hellre textmeddelanden än pratar" Och det jag ser är att människor blir så vana att snuva sig själva på riktig konversation, så vana att klara sig med det lilla, att de blir beredda att avstå från personlig kontakt helt och hållet. Till exempel, många delar en önskan med mig att det en dag ska komma en uppdaterad version av Siri, den digitala assistenten för Apples iPhone, som kan bli mer som en nära vän, någon som lyssnar när andra inte gör det. Jag tror att denna önskan speglar en smärtsam sanning som jag kommit i kontakt med under de senaste 15 åren. Känslan att ingen lyssnar på mig är av stor vikt i vår relation med tekniken. Det är därför det är så lockande att ha en Facebook-sida eller ett Twitter-flöde - så många automatiska "lyssnare". Och känslan att ingen lyssnar på mig gör att vi vill tillbringa tid med apparater som tycks bry sig om oss.
We're developing robots, they call them sociable robots, that are specifically designed to be companions -- to the elderly, to our children, to us. Have we so lost confidence that we will be there for each other? During my research I worked in nursing homes, and I brought in these sociable robots that were designed to give the elderly the feeling that they were understood. And one day I came in and a woman who had lost a child was talking to a robot in the shape of a baby seal. It seemed to be looking in her eyes. It seemed to be following the conversation. It comforted her. And many people found this amazing.
Vi utvecklar robotar, de kallas sociala robotar, som är specifikt designade att vara sällskap - till de äldre, till våra barn, till oss. Har vi så till den grad tappat förtroendet för att vi finns där för varandra? Genom min forskning arbetade jag på olika vårdhem, och jag tog med mig dessa robotar som var designade för att ge de äldre känslan av att vara förstådda. En dag när jag kom till arbetet såg jag en kvinna som hade förlorat ett barn tala till en robot som var byggd som en sälunge. Den såg ut att titta henne i ögonen Den såg ut att lyssna på hennes prat. Det tröstade henne. Många människor förbluffas av det här.
But that woman was trying to make sense of her life with a machine that had no experience of the arc of a human life. That robot put on a great show. And we're vulnerable. People experience pretend empathy as though it were the real thing. So during that moment when that woman was experiencing that pretend empathy, I was thinking, "That robot can't empathize. It doesn't face death. It doesn't know life."
Men den kvinnan försökte skapa mening i sitt liv med en maskin som inte har någon erfarenhet av mänsklig interaktion. Roboten agerade bra. Och vi är sårbara. Människor upplever spelad empati som om den är verklig. Så under denna händelse då den kvinnan upplevde den spelade empatin, tänkte jag, "Den roboten känner ingen empati. Den möter inte döden. Den känner inte till något om livet".
And as that woman took comfort in her robot companion, I didn't find it amazing; I found it one of the most wrenching, complicated moments in my 15 years of work. But when I stepped back, I felt myself at the cold, hard center of a perfect storm. We expect more from technology and less from each other. And I ask myself, "Why have things come to this?"
Och under tiden som kvinnan tröstades av robotens sällskap, fann jag ingenting som var fascinerande; Det var en av de mest smärtsamma, besvärande stunder under mina 15 år av forskning. Men när jag tog ett steg tillbaka, upplevde jag mig vara i stormens öga i en perfekt storm. Vi förväntar oss mer och mer från tekniken och mindre och mindre från varandra. Och jag frågar mig själv, "Hur har vi hamnat här?"
And I believe it's because technology appeals to us most where we are most vulnerable. And we are vulnerable. We're lonely, but we're afraid of intimacy. And so from social networks to sociable robots, we're designing technologies that will give us the illusion of companionship without the demands of friendship. We turn to technology to help us feel connected in ways we can comfortably control. But we're not so comfortable. We are not so much in control.
Jag tror att det är för att teknik appellerar till oss när vi är som mest sårbara. Och vi är sårbara. Vi är ensamma, men samtidigt rädda för närhet. Från sociala medier till sociala robotar, designar vi tekniker som ger oss illusionen av sällskap utan kraven på vänskap. Vi vänder oss till tekniken för känslan att vara sammankopplade på de sätt som vi bekvämt kan kontrollera. Men vi är inte så bekväma med känslan. Vi har inte den kontroll vi tror.
These days, those phones in our pockets are changing our minds and hearts because they offer us three gratifying fantasies. One, that we can put our attention wherever we want it to be; two, that we will always be heard; and three, that we will never have to be alone. And that third idea, that we will never have to be alone, is central to changing our psyches. Because the moment that people are alone, even for a few seconds, they become anxious, they panic, they fidget, they reach for a device. Just think of people at a checkout line or at a red light. Being alone feels like a problem that needs to be solved. And so people try to solve it by connecting. But here, connection is more like a symptom than a cure. It expresses, but it doesn't solve, an underlying problem. But more than a symptom, constant connection is changing the way people think of themselves. It's shaping a new way of being.
Nuförtiden förändrar mobilerna i våra fickor våra sinnen och hjärtan därför att de erbjuder oss tre tacksamma fantasier. Ett, att vi kan lägga vår uppmärksamhet där vi vill ha den; två, att vi alltid vill bli lyssnade till; och tre, att vi aldrig kommer att behöva vara ensamma. Och den där tredje föreställningen, att vi aldrig behöver vara ensamma, är central för vårt psykes förändring. I den stunden som människor är ensamma, om så bara för några sekunder, blir de oroliga, får panik, blir rastlösa de sträcker sig efter en apparat. Tänk bara på människor i en kassakö eller vid ett rödljus. Att vara ensam blir ett problem som måste lösas. Och folk försöker lösa det genom att koppla upp sig. Men i dessa fall, är uppkopplingen mer ett symtom än ett botemedel. Det ger uttryck för, men löser inte, ett bakomliggande problem. Men utöver att vara ett symtom så ändrar ständig uppkoppling hur folk tänker om sig själva. Det skapar ett nytt sätt att vara.
The best way to describe it is, I share therefore I am. We use technology to define ourselves by sharing our thoughts and feelings even as we're having them. So before it was: I have a feeling, I want to make a call. Now it's: I want to have a feeling, I need to send a text. The problem with this new regime of "I share therefore I am" is that, if we don't have connection, we don't feel like ourselves. We almost don't feel ourselves. So what do we do? We connect more and more. But in the process, we set ourselves up to be isolated.
Det bästa sättet att beskriva det är, jag delar alltså finns jag. Vi använder tekniken för att definiera oss själva genom att dela våra tankar och känslor precis när de dyker upp. Tidigare sa vi: "Jag har en känsla, jag vill ringa ett samtal." Nu är det: "Jag vill ha en känsla, jag måste skicka ett meddelande." Problemet med denna nya ordning, "Jag delar alltså finns jag" är att, om vi inte är uppkopplade, är vi inte bekväma med oss själva. Det är nästan som vi inte finns. Så vad gör vi? Vi kopplar upp oss mer och mer. Men i den processen
How do you get from connection to isolation? You end up isolated if you don't cultivate the capacity for solitude, the ability to be separate, to gather yourself. Solitude is where you find yourself so that you can reach out to other people and form real attachments. When we don't have the capacity for solitude, we turn to other people in order to feel less anxious or in order to feel alive. When this happens, we're not able to appreciate who they are. It's as though we're using them as spare parts to support our fragile sense of self. We slip into thinking that always being connected is going to make us feel less alone. But we're at risk, because actually it's the opposite that's true. If we're not able to be alone, we're going to be more lonely. And if we don't teach our children to be alone, they're only going to know how to be lonely.
blir vi istället isolerade. Hur går vi från sammanhang till isolering? Du blir till slut isolerad om du inte odlar förmågan till ensamhet, förmågan att vara på egen hand, för att reflektera. I ensamheten finner du dig själv så att du kan nå andra människor och skapa verkliga relationer. När vi inte har förmågan att vara själva, vänder vi oss till andra för att känna mindre oro eller för att känna oss mer levande. När det sker, är det inte möjligt för oss att uppskatta de andras kvaliteter. Det är som om vi använder dessa individer som reservdelar för att skydda vår ömtåliga självkänsla. Vi dras med i tankarna att om vi är ständigt uppkopplade kommer vi att känna oss mindre ensamma. Men vi är i fara, för det är egentligen tvärtom. Om vi inte klarar att vara själva, kommer vi att bli mer ensamma. Och om vi inte lär våra barn att vara själva, kommer de bara att veta
When I spoke at TED in 1996, reporting on my studies of the early virtual communities, I said, "Those who make the most of their lives on the screen come to it in a spirit of self-reflection." And that's what I'm calling for here, now: reflection and, more than that, a conversation about where our current use of technology may be taking us, what it might be costing us. We're smitten with technology. And we're afraid, like young lovers, that too much talking might spoil the romance. But it's time to talk. We grew up with digital technology and so we see it as all grown up. But it's not, it's early days. There's plenty of time for us to reconsider how we use it, how we build it. I'm not suggesting that we turn away from our devices, just that we develop a more self-aware relationship with them, with each other and with ourselves.
hur det är att vara ensamma. När jag talade för TED 1996 och rapporterade om mina studier kring de första virtuella gemenskaperna, sade jag, "De som gör mest av sina liv på skärmen kommer dit genom reflektion". Och det är det jag efterfrågar här och nu: reflektion och mer än det, även en dialog kring vart vårt användande av tekniken kommer att ta oss, vad det kommer att kosta oss. Vi är förälskade i tekniken. Och vi är lika rädda som unga förälskade, att för mycket prat kan förstöra romansen. Men det är dags att prata. Vi växte upp med digital teknik och vi ser tekniken som vuxen. Men det är den inte, den är fortfarande ung. Vi har gott om tid att tänka efter hur vi använder den, hur vi utformar den. Mitt förslag är inte att vi tar avstånd från våra apparater, utan att vi utvecklar en mer medveten relation till dem, med varandra
I see some first steps. Start thinking of solitude as a good thing. Make room for it. Find ways to demonstrate this as a value to your children. Create sacred spaces at home -- the kitchen, the dining room -- and reclaim them for conversation. Do the same thing at work. At work, we're so busy communicating that we often don't have time to think, we don't have time to talk, about the things that really matter. Change that. Most important, we all really need to listen to each other, including to the boring bits. Because it's when we stumble or hesitate or lose our words that we reveal ourselves to each other.
och med oss själva. Jag ser några första steg. Börja tänka på ensamhet som något bra. Skapa tid för det. Finn sätt att visa dina barn att detta är värdefullt. Skapa fredade platser i hemmet - köket, vardagsrummet - och låt dem bli platser för samtal. Gör likadant på arbetsplatsen. På arbetet är vi så upptagna med att kommunicera att vi ofta inte har tid att tänka, vi har inte tid att prata, om de frågor som verkligen betyder något. Ändra på det. Viktigast av allt, vi måste verkligen lyssna på varandra, vilket inkluderar även de tråkiga bitarna. För det är när vi stapplar eller tvekar eller tappar orden som vi öppnar oss för varandra.
Technology is making a bid to redefine human connection -- how we care for each other, how we care for ourselves -- but it's also giving us the opportunity to affirm our values and our direction. I'm optimistic. We have everything we need to start. We have each other. And we have the greatest chance of success if we recognize our vulnerability. That we listen when technology says it will take something complicated and promises something simpler.
Teknologin gör ett försök att omdefiniera mänsklig samhörighet - hur vi tar hand om varandra, hur vi tar hand om oss själva - men ger oss också möjlighet att bekräfta våra värderingar och vår riktning. Jag är optimistisk. Vi har allt vi behöver för att börja. Vi har varandra. Och vi har stor chans att lyckas om vi kan erkänna vår sårbarhet. Att vi lyssnar när tekniken påstår att den vill ta något komplicerat och lovar skapa något enklare.
So in my work, I hear that life is hard, relationships are filled with risk. And then there's technology -- simpler, hopeful, optimistic, ever-young. It's like calling in the cavalry. An ad campaign promises that online and with avatars, you can "Finally, love your friends love your body, love your life, online and with avatars." We're drawn to virtual romance, to computer games that seem like worlds, to the idea that robots, robots, will someday be our true companions. We spend an evening on the social network instead of going to the pub with friends.
Så, i mitt arbete, får jag höra att livet är hårt, relationer är riskfyllda. Och så finns tekniken: enklare, hoppfull, optimistisk, för evigt ung. Det är som att kalla fram kavalleriet. En reklamkampanj lovar att online med avatarer, kan du "Äntligen älska dina vänner älska din kropp, älska ditt liv, uppkopplad och med avatarer". Vi dras till den virtuella romansen, till datorspel som liknar världar, till idén att robotar, robotar, en dag kommer bli våra verkliga vänner. Vi spenderar kvällen uppkopplade på sociala nätverk istället för att gå på puben med vänner.
But our fantasies of substitution have cost us. Now we all need to focus on the many, many ways technology can lead us back to our real lives, our own bodies, our own communities, our own politics, our own planet. They need us. Let's talk about how we can use digital technology, the technology of our dreams, to make this life the life we can love.
Men våra fantasier kring dessa substitut har kostat. Nu behöver vi alla fokusera på de många, många sätt som tekniken kan leda oss tillbaka till våra verkliga liv, till våra egna kroppar, våra egna sammanhang, vår egen politik, vår egen planet. De behöver oss. Låt oss diskutera hur vi kan använda den digitala tekniken, tekniken i våra drömmar, för att göra detta liv till ett liv vi kan älska.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)