I'd like to start with a couple of quick examples. These are spinneret glands on the abdomen of a spider. They produce six different types of silk, which is spun together into a fiber, tougher than any fiber humans have ever made. The nearest we've come is with aramid fiber. And to make that, it involves extremes of temperature, extremes of pressure and loads of pollution. And yet the spider manages to do it at ambient temperature and pressure with raw materials of dead flies and water. It does suggest we've still got a bit to learn. This beetle can detect a forest fire at 80 kilometers away. That's roughly 10,000 times the range of man-made fire detectors. And what's more, this guy doesn't need a wire connected all the way back to a power station burning fossil fuels.
Jag vill börja med ett par korta exempel. Det här är spinnkörtlar funna på buken av en spindel. De producerar sex olika sorters silke som spunna ihop till ett fiber är starkare än vilket annat fiber som människan hittills har lyckats producera. Det närmaste vi har kommit är det som kallas aramidfiber, och för att tillverka det så krävs det höga temperaturer, extrema nivåer av tryck och mängder av olika föroreningar. Trots det så lyckas spindeln göra det vid normala nivåer av temperatur och tryck och med råmaterial hämtade från döda flugor och vatten. Det antyder att vi har en del kvar att lära oss. Den här skalbaggen kan upptäcka en skogsbrand från ett avstånd på 80 kilometer. Det är ungefär 10 000 gånger större än avståndet för våra tillverkade brandvarnare. Men det är inte allt, den här behöver inte heller vara ansluten till ett elverk och förbränna fossila bränslen för att fungera.
So these two examples give a sense of what biomimicry can deliver. If we could learn to make things and do things the way nature does, we could achieve factor 10, factor 100, maybe even factor 1,000 savings in resource and energy use. And if we're to make progress with the sustainability revolution, I believe there are three really big changes we need to bring about. Firstly, radical increases in resource efficiency. Secondly, shifting from a linear, wasteful, polluting way of using resources to a closed-loop model. And thirdly, changing from a fossil fuel economy to a solar economy. And for all three of these, I believe, biomimicry has a lot of the solutions that we're going to need.
Dessa två exempel ger oss en insikt i vad biomimetik kan bidra med. Om vi kunde lära oss att göra saker på naturens vis så skulle vi kunna åstadkomma en faktor av 10, 100 eller kanske till och med en faktor av 1000 i resurs- och energibesparingar. Och om vi ska kunna göra framsteg i hållbarhetsrevolutionen så är det tre större förändringar som vi måste genomföra. För det första, radikalt förbättrad resursanvändning. För det andra, att gå från ett linjärt, slösaktigt och förorenade sätt att använda resurser, till ett slutet kretslopp. Och för det tredje, att övergå från en ekonomi baserad på fossila bränslen, till en som utnyttjar solkraft. Och jag tror att för alla tre av dem så finns det lösningar att hämta inom biomimetiken.
You could look at nature as being like a catalog of products, and all of those have benefited from a 3.8-billion-year research and development period. And given that level of investment, it makes sense to use it. So I'm going to talk about some projects that have explored these ideas. And let's start with radical increases in resource efficiency. When we were working on the Eden Project, we had to create a very large greenhouse in a site that was not only irregular, but it was continually changing because it was still being quarried. It was a hell of a challenge, and it was actually examples from biology that provided a lot of the clues. So for instance, it was soap bubbles that helped us generate a building form that would work regardless of the final ground levels. Studying pollen grains and radiolaria and carbon molecules helped us devise the most efficient structural solution using hexagons and pentagons.
Du kan tänka dig naturen som en katalog med produkter som alla har gynnats utav en 3,8 miljarder år lång forsknings- och utvecklingsperiod. Och givet den mängd investering inblandad så verkar det förståndigt att använda sig utav det. Jag ska berätta om ett par projekt som har utforskat dessa tankar. Låt oss börja med radikala förbättringar inom resursanvändning. När vi arbetade med Eden Project så behövde vi konstruera ett väldigt stort växthus på en plats som inte bara var oregelbunden men som dessutom skiftade konstant eftersom marken fortfarande bröts upp där. Det var en ordentlig utmaning, och det var faktiskt exempel från biologi som bidrog oss med många av ledtrådarna. Till exempel, det var såpbubblor som hjälpte oss att utveckla en byggnadsform som skulle fungera oavsett de slutgiltiga marknivåerna. Genom att studera pollenkorn, radiolarier och kolmolekyler så kunde vi utforma den mest effektiva strukturella lösningen med hjälp utav hexagoner och pentagoner.
The next move was that we wanted to try and maximize the size of those hexagons. And to do that we had to find an alternative to glass, which is really very limited in terms of its unit sizes. And in nature there are lots of examples of very efficient structures based on pressurized membranes. So we started exploring this material called ETFE. It's a high-strength polymer. And what you do is you put it together in three layers, you weld it around the edge, and then you inflate it. And the great thing about this stuff is you can make it in units of roughly seven times the size of glass, and it was only one percent of the weight of double-glazing. So that was a factor-100 saving. And what we found is that we got into a positive cycle in which one breakthrough facilitated another. So with such large, lightweight pillows, we had much less steel. With less steel we were getting more sunlight in, which meant we didn't have to put as much extra heat in winter. And with less overall weight in the superstructure, there were big savings in the foundations. And at the end of the project we worked out that the weight of that superstructure was actually less than the weight of the air inside the building.
Med nästa steg ville vi maximera storleken på dessa hexagoner. Och för att göra det så behövde vi hitta ett alternativ till glas, eftersom glas är för begränsat i avseende på storlek. I naturen finns det gott om exempel på effektiva strukturer, baserade på komprimerade membran. Vi började undersöka ett material som kallas ETFE, som är en mycket stark polymer. Vad du gör är att du ordnar dem i tre lager, du svetsar sedan ihop kanterna och fyller dem med luft. Fördelen med detta material är att du kan tillverka dem i enheter som är ungefär sju gånger större än glas. Samtidigt är det bara en procent av vikten för isolering. Så redan där var det en förbättring med en faktor av 100. Vad vi sedan insåg var att vi hade hamnat i en positiv cykel där ett genombrott framkallade ett annat. Med dessa stora och lätta "kuddar" så behövde vi inte lika mycket stål. Med mindre stål så kunde vi släppa in mer solljus, och detta medförde att vi inte behövde generera lika mycket värme på vintern. Och med mindre vikt i superstrukturen så kunde vi göra stora besparingar i fundamenten. Och i projektets slutskede så beräknade vi att vikten för superstrukturen faktiskt var mindre än luften inuti byggnaden.
So I think the Eden Project is a fairly good example of how ideas from biology can lead to radical increases in resource efficiency -- delivering the same function, but with a fraction of the resource input. And actually there are loads of examples in nature that you could turn to for similar solutions. So for instance, you could develop super-efficient roof structures based on giant Amazon water lilies, whole buildings inspired by abalone shells, super-lightweight bridges inspired by plant cells. There's a world of beauty and efficiency to explore here using nature as a design tool.
Jag tycker att Eden Project är ett bra exempel på hur idéer från biologi kan leda till stora förbättringar inom resurseffektivitet... Det bidrar med samma funktion, men endast en bråkdel av resurstillförseln. Faktum är att det finns massvis med exempel i naturen som du kan vända dig till för liknande lösningar. Du kan till exempel utforma supereffektiva takstrukturer baserad på jättenäckrosen från Amazonas, hela byggnader inspirerade av abaloneskal, superlätta broar inspirerade av växtceller. Det finns en hel värld av skönhet och effektivitet att utforska, genom att använda sig utav naturen som ett designverktyg.
So now I want to go onto talking about the linear-to-closed-loop idea. The way we tend to use resources is we extract them, we turn them into short-life products and then dispose of them. Nature works very differently. In ecosystems, the waste from one organism becomes the nutrient for something else in that system. And there are some examples of projects that have deliberately tried to mimic ecosystems. And one of my favorites is called the Cardboard to Caviar Project by Graham Wiles. And in their area they had a lot of shops and restaurants that were producing lots of food, cardboard and plastic waste. It was ending up in landfills. Now the really clever bit is what they did with the cardboard waste. And I'm just going to talk through this animation.
Jag vill fortsätta med att tala om den linjära processen gentemot idén om det slutna kretsloppet. När det handlar om resurser så har vi en tendens att först utvinna dem och sedan omvandla dem till kortlivade produkter som vi sedan slänger iväg. Naturen fungerar på ett mycket annorlunda sätt. I ekosystem så blir avfallet från en organism näringskällan för en annan organism inom samma system. Och det finns flera projekt som med avsikt har försökt efterlikna sådana ekosystem. En av mina favoriter är det som kallas "Cardboard to Caviar"-projektet av Graham Wiles. I deras trakter fanns det mängder med affärer och restauranger som producerade stora mängder mat, kartong och plastavfall. Allt hamnade på soptippen. Det listiga var det som de gjorde med kartongavfallet, och jag tänker tala medan den här animationen pågår.
So they were paid to collect it from the restaurants. They then shredded the cardboard and sold it to equestrian centers as horse bedding. When that was soiled, they were paid again to collect it. They put it into worm recomposting systems, which produced a lot of worms, which they fed to Siberian sturgeon, which produced caviar, which they sold back to the restaurants. So it transformed a linear process into a closed-loop model, and it created more value in the process. Graham Wiles has continued to add more and more elements to this, turning waste streams into schemes that create value. And just as natural systems tend to increase in diversity and resilience over time, there's a real sense with this project that the number of possibilities just continue increasing. And I know it's a quirky example, but I think the implications of this are quite radical, because it suggests that we could actually transform a big problem -- waste -- into a massive opportunity.
De blev först betalade att hämta kartongen från restaurangerna. De rev sönder kartongen och sålde det till stall som underlag för hästarnas sovplatser. När det smutsades ned så blev de betalade för att hämta det igen. De placerade kartongen i komposthögar, vilket i sin tur producerade stora mängder mask, som de sedan matade till den Sibiriska stören, som producerade kaviar, som de sålde tillbaka till restaurangerna. Så det transformerade en linjär process till ett slutet kretslopp, och processen genererade ännu mer värde. Graham Wiles har fortsatt med att lägga till nya element till processen, och omvandlar avfallsflöden till arrangemang som genererar värde. Precis som naturliga system har en tendens att öka i mångfald och hållbarhet med tiden, så finns det en tanke med det här projektet att mängden möjligheter bara kommer att öka. Jag förstår att det kan verka som ett egendomligt exempel men jag tror att följderna till detta projekt kommer att vara drastiska, för det antyder att vi faktiskt skulle kunna omvandla ett stort problem, avfall, till en enorm möjlighet.
And particularly in cities -- we could look at the whole metabolism of cities, and look at those as opportunities. And that's what we're doing on the next project I'm going to talk about, the Mobius Project, where we're trying to bring together a number of activities, all within one building, so that the waste from one can be the nutrient for another. And the kind of elements I'm talking about are, firstly, we have a restaurant inside a productive greenhouse, a bit like this one in Amsterdam called De Kas. Then we would have an anaerobic digester, which could deal with all the biodegradable waste from the local area, turn that into heat for the greenhouse and electricity to feed back into the grid. We'd have a water treatment system treating wastewater, turning that into fresh water and generating energy from the solids using just plants and micro-organisms. We'd have a fish farm fed with vegetable waste from the kitchen and worms from the compost and supplying fish back to the restaurant. And we'd also have a coffee shop, and the waste grains from that could be used as a substrate for growing mushrooms.
Huvudsakligen i städer... vi kan se över hela ämnesomsättningen för städer och se dem som möjligheter. Det är vad vi gör i det nästa projektet som jag ska berätta om, the Mobius Project, där vi försöker föra samman en mängd olika aktiviteter till samma byggnad, så att avfallet från en blir näring till en annan. De beståndsdelar jag talar om är, för det första, att vi har en restaurang i ett producerande växthus, lite som den här i Amsterdam, De Kas. Vi skulle sedan ha en anaerob nedbrytare, som skulle hantera allt nedbrytbart avfall från omgivningen, och omvandla det till värme åt växthuset och elektricitet som återförs till systemet. Vi skulle ha ett reningsverk som tar hand om avfallsvattnet och gör det drickbart samt alstrar energi från resterna med hjälp av växter och mikroorganismer. Vi skulle ha en fiskfarm som förses med grönsaksrester från köket och mask från komposten som i gengäld förser restaurangen med fisk. Vi skulle också ha ett kafé, och kafferesterna från denna skulle kunna användas som en näringslösning för svampodling.
So you can see that we're bringing together cycles of food, energy and water and waste all within one building. And just for fun, we've proposed this for a roundabout in central London, which at the moment is a complete eyesore. Some of you may recognize this. And with just a little bit of planning, we could transform a space dominated by traffic into one that provides open space for people, reconnects people with food and transforms waste into closed loop opportunities.
Så ni kan se att vi för samman kretslopp för mat, energi och vatten och avfall, allt inom samma byggnad. Och för skojs skull så föreslog vi detta för en rondell i centrala London. som för tillfället ser helt bedrövligt ut. Några av er kanske känner igen den här. Och med bara lite planering så skulle vi kunna transformera ett område dominerat av trafik till ett som förser folk med öppna ytor återkopplar folk till den mat de äter och omvandlar avfall till ett slutet kretslopp av möjligheter.
So the final project I want to talk about is the Sahara Forest Project, which we're working on at the moment. It may come as a surprise to some of you to hear that quite large areas of what are currently desert were actually forested a fairly short time ago. So for instance, when Julius Caesar arrived in North Africa, huge areas of North Africa were covered in cedar and cypress forests. And during the evolution of life on the Earth, it was the colonization of the land by plants that helped create the benign climate we currently enjoy. The converse is also true. The more vegetation we lose, the more that's likely to exacerbate climate change and lead to further desertification. And this animation, this shows photosynthetic activity over the course of a number of years, and what you can see is that the boundaries of those deserts shift quite a lot, and that raises the question of whether we can intervene at the boundary conditions to halt, or maybe even reverse, desertification.
Det sista projektet som jag vill tala om är Sahara Forest Project, som vi arbetar med för tillfället. Det kanske förvånar er att höra att stora områden av vad som nu är öken faktiskt var skog för inte så länge sedan. Till exempel, när Julius Caesar nådde Nordafrika så var enorma områden av Nordafrika täckta av ceder- och cypresskogar. Jämsides med utvecklingen av liv på Jorden var det landkoloniseringen av växter som medförde det behagliga klimat som vi har idag. Det gäller även för det omvända. Ju mer vegetation vi förlorar, desto mer påskyndar det klimatförändringar som leder till ytterligare utbredning av öknar. Den här animationen visar den fotosyntetiska aktiviteten över ett antal år. Och vad ni kan se är att öknarnas gränser skiftar väldigt mycket. Och det belyser frågan huruvida vi kan ingripa vid de där gränserna och hindra, kanske till och motverka, ökenutbredningen.
And if you look at some of the organisms that have evolved to live in deserts, there are some amazing examples of adaptations to water scarcity. This is the Namibian fog-basking beetle, and it's evolved a way of harvesting its own fresh water in a desert. The way it does this is it comes out at night, crawls to the top of a sand dune, and because it's got a matte black shell, is able to radiate heat out to the night sky and become slightly cooler than its surroundings. So when the moist breeze blows in off the sea, you get these droplets of water forming on the beetle's shell. Just before sunrise, he tips his shell up, the water runs down into his mouth, has a good drink, goes off and hides for the rest of the day. And the ingenuity, if you could call it that, goes even further. Because if you look closely at the beetle's shell, there are lots of little bumps on that shell. And those bumps are hydrophilic; they attract water. Between them there's a waxy finish which repels water. And the effect of this is that as the droplets start to form on the bumps, they stay in tight, spherical beads, which means they're much more mobile than they would be if it was just a film of water over the whole beetle's shell. So even when there's only a small amount of moisture in the air, it's able to harvest that very effectively and channel it down to its mouth. So amazing example of an adaptation to a very resource-constrained environment -- and in that sense, very relevant to the kind of challenges we're going to be facing over the next few years, next few decades.
Om ni observerar några av de organismerna som har utvecklats för att överleva i öknar så finns det några fantastiska exempel på anpassning till områden med vattenbrist. Detta är en "Namibian fog-basking beetle" och den har utvecklat ett sätt för att skaffa sig sitt eget sötvatten i en öken. Vad den gör är att den kommer fram på natten, kryper upp till toppen av en sanddyn, och på grund av dess mattsvarta skal så kan den stråla ut värme och på så sätt vara en aning svalare än sin omgivning Så när den fuktiga luften blåser in från havet så bildas vattendroppar på insektens skal. Precis innan soluppgången så lyfter den upp sitt skal och låter vattnet rinna ner i dess mun, den får sig något att dricka, och sedan kryper den ner i sanden för resten av dagen. Och uppfinningsrikedomen, om du nu kan kalla det för det, går djupare än så. För om du ser noga på skalbaggen så kommer du att det se små ojämnheter på dess skal. Dessa bulor är hydrofiliska, de attraherar vatten. Mellan bulorna är det vaxade ytor som stöter ifrån sig vatten. Och följden av detta blir att vattendropparna bildas på bulorna och de förblir små sfäriska pärlor, vilket innebär att de är mycket rörligare än om vattnet hade bildats som ett tunt skikt på insektens skal. Så oavsett om det bara är små mängder fukt i luften så kan skalbaggen fortfarande effektivt hämta och leda vatten till dess mun. Det är ett lysande exempel på anpassning till ett en väldigt resursfattig miljö... och i det avseendet också väldigt relevant till de utmaningar som vi kommer möta över de närmaste åren och årtiondena.
We're working with the guy who invented the Seawater Greenhouse. This is a greenhouse designed for arid coastal regions, and the way it works is that you have this whole wall of evaporator grills, and you trickle seawater over that so that wind blows through, it picks up a lot of moisture and is cooled in the process. So inside it's cool and humid, which means the plants need less water to grow. And then at the back of the greenhouse, it condenses a lot of that humidity as freshwater in a process that is effectively identical to the beetle. And what they found with the first Seawater Greenhouse that was built was it was producing slightly more freshwater than it needed for the plants inside. So they just started spreading this on the land around, and the combination of that and the elevated humidity had quite a dramatic effect on the local area. This photograph was taken on completion day, and just one year later, it looked like that. So it was like a green inkblot spreading out from the building turning barren land back into biologically productive land -- and in that sense, going beyond sustainable design to achieve restorative design.
Vi arbetar med den person som uppfann "Seawater Greenhouse". Det här är ett växthus designat för torra kustområden och det fungerar så att du har en vägg med förångningshalster och du låter saltvatten rinna över det så att när vinden blåser igenom det så absorberar vinden fukt samtidigt som den kyls ned. Inuti växthuset är det alltså milt och fuktigt vilket betyder att växterna behöver mindre vatten för att trivas. Och sedan, längst bak i växthuset, så kondenseras mycket av fukten till sötvatten i en process som är i stort sett identisk till den hos skalbaggen. Vad som insågs med det första växthuset som byggdes var att det producerade mycket mer sötvatten än vad som behövdes för växterna i den. Så de spred helt enkelt ut vattnet till omgivningen. Och kombinationen av det med den förhöjda luftfuktigheten gav en dramatisk effekt på området. Det här fotografiet togs när växthuset var färdigbyggt och ett år senare så såg det ut så här. Det var som en grön fläck som spreds ut från byggnaden som omvandlade karg mark till, biologiskt sett, produktiv mark... och i det avseendet rör vi oss från hållbar design till att uppnå återställande och restaurerande design.
So we were keen to scale this up and apply biomimicry ideas to maximize the benefits. And when you think about nature, often you think about it as being all about competition. But actually in mature ecosystems, you're just as likely to find examples of symbiotic relationships. So an important biomimicry principle is to find ways of bringing technologies together in symbiotic clusters. And the technology that we settled on as an ideal partner for the Seawater Greenhouse is concentrated solar power, which uses solar-tracking mirrors to focus the sun's heat to create electricity. And just to give you some sense of the potential of CSP, consider that we receive 10,000 times as much energy from the sun every year as we use in energy from all forms -- 10,000 times. So our energy problems are not intractable. It's a challenge to our ingenuity. And the kind of synergies I'm talking about are, firstly, both these technologies work very well in hot, sunny deserts. CSP needs a supply of demineralized freshwater. That's exactly what the Seawater Greenhouse produces. CSP produces a lot of waste heat. We'll be able to make use of all that to evaporate more seawater and enhance the restorative benefits. And finally, in the shade under the mirrors, it's possible to grow all sorts of crops that would not grow in direct sunlight. So this is how this scheme would look. The idea is we create this long hedge of greenhouses facing the wind. We'd have concentrated solar power plants at intervals along the way.
Vi var angelägna om att få arbeta på en större skala och tillämpa idéer om biomimetiken för att maximera nyttan. När du tänker på naturen så kanske du föreställer dig att allting är en kamp. Faktum är att i utvecklade och mogna ekosystem så är det lika sannolikt att du finner exempel på symbiotiska förhållanden. En viktig princip inom biomimetik är att finna sätt som kan föra samman teknologier till symbiotiska kluster. Och den teknologi som vi har valt som en ideal partner till "Seawater Greenhouse" är koncentrerad solkraft som använder solföljande speglar för att fokusera solens värme för att alstra elektricitet. Bara för att ge er en uppfattning om potentialen för CSP, ha i åtanke att vi mottar 10 000 gånger mer energi från solen, varje år, än vad vi använder oss av i alla dess former... 10 000 gånger. Så vårt energiproblem är egentligen inte svårlöst, det är en utmaning för vår uppfinningsrikedom. Och den sortens synergier jag talar om är, först och främst, båda dessa teknologier som fungerar utmärkt i heta, soliga öknar. CSP måste förses med demineraliserat sötvatten vilket är precis vad "Seawater Greenhouse" producerar. CSP producerar stora mängder spillvärme, vilket vi kan använda till att förånga mer havsvatten och förhöja de restaurerande effekterna. Och slutligen, i skuggan under speglarna, så kan vi odla en mängd olika sorters grödor som inte kan växa i direkt solljus. Så här skulle det se ut. Tanken är att vi bygger en mur av dessa växthus, vända mot vinden, och vi har sedan koncentrerade solkraftverk placerade på intervall längs med.
Some of you might be wondering what we would do with all the salts. And with biomimicry, if you've got an underutilized resource, you don't think, "How am I going to dispose of this?" You think, "What can I add to the system to create more value?" And it turns out that different things crystallize out at different stages. When you evaporate seawater, the first thing to crystallize out is calcium carbonate. And that builds up on the evaporators -- and that's what that image on the left is -- gradually getting encrusted with the calcium carbonate. So after a while, we could take that out, use it as a lightweight building block. And if you think about the carbon in that, that would have come out of the atmosphere, into the sea and then locked away in a building product.
Några av er kanske undrar vad vi skulle göra med allt salt vi producerar. Med biomimetik, om du har en outnyttjad resurs, så tänker du inte, "Hur ska jag göra mig av med det här?" snarare, "Vad kan jag introducera till systemet för att generera mer värde?" Och det visar sig att olika saker kristalliseras vid olika stadier. När du förångar saltvatten så är det första som kristalliseras kalciumkarbonat. Och det samlas upp på förångarna... det är vad bilden till vänster föreställer... och så småningom bildas en skorpa av kalciumkarbonat, så efter ett tag kan vi extrahera det och använda det som ett lätt byggnadsmaterial. Om du tänker huvudsakligen på kolet i det där så måste det ha kommit från atmosfären, ner i havet, för att sedan låsas in i en byggnadsprodukt.
The next thing is sodium chloride. You can also compress that into a building block, as they did here. This is a hotel in Bolivia. And then after that, there are all sorts of compounds and elements that we can extract, like phosphates, that we need to get back into the desert soils to fertilize them. And there's just about every element of the periodic table in seawater. So it should be possible to extract valuable elements like lithium for high-performance batteries. And in parts of the Arabian Gulf, the seawater, the salinity is increasing steadily due to the discharge of waste brine from desalination plants. And it's pushing the ecosystem close to collapse. Now we would be able to make use of all that waste brine. We could evaporate it to enhance the restorative benefits and capture the salts, transforming an urgent waste problem into a big opportunity. Really the Sahara Forest Project is a model for how we could create zero-carbon food, abundant renewable energy in some of the most water-stressed parts of the planet as well as reversing desertification in certain areas.
Därefter kommer natriumklorid. Det kan också tryckas ihop till ett byggnadsmaterial, så som de gjorde här. Detta är ett hotell i Bolivia. Och därefter är det en mängd föreningar och grundelement som vi kan extrahera, såsom fosfater, som vi behöver återintroducera till öknens mark för att göra den fruktbar. I stort sett vartenda grundämne i den periodiska tabellen finns i havsvatten. Så det borde vara möjligt att extrahera värdefulla grundämnen såsom litium för högpresterande batterier. I delar av den Arabiska bukten så ökar salthalten i vattnet på grund av avfallet från avsaltningsverken. Och det driver ekosystemet där mot kollaps. Vi skulle kunna dra nytta utav all den där saltlaken. Vi skulle kunna förånga det för att förhöja de återställande effekterna och fånga upp salterna och på så sätt omvandla ett brådskande avfallsproblem till en stor möjlighet. "Sahara Forest"-projektet är en modell för hur vi skulle kunna producera mat med minimalt kolutsläpp, stora mängder förnybar energi i några av de mest vattenbristande områdena på planeten samtidigt som vi motverkar utbredningen av öknar i vissa områden.
So returning to those big challenges that I mentioned at the beginning: radical increases in resource efficiency, closing loops and a solar economy. They're not just possible; they're critical. And I firmly believe that studying the way nature solves problems will provide a lot of the solutions. But perhaps more than anything, what this thinking provides is a really positive way of talking about sustainable design. Far too much of the talk about the environment uses very negative language. But here it's about synergies and abundance and optimizing. And this is an important point.
Om vi återgår till de där stora utmaningarna som jag nämnde i början: förbättringar i resurseffektivitet, slutna kretslopp och solkraftsekonomi. De är inte bara utförbara, de är nödvändiga. Och jag är säker på att om vi granskar de sätt som naturen löser problem på så kommer det att förse med mängder av lösningar. Men mer än allt annat, det som detta tankesätt ger oss är en optimism för att prata om hållbar design. Alltför mycket av den pågående diskussionen om miljön använder sig av väldigt negativ jargong. Men här handlar det om synergi, om överflöd och optimering. Och det här är en viktig punkt.
Antoine de Saint-Exupery once said, "If you want to build a flotilla of ships, you don't sit around talking about carpentry. No, you need to set people's souls ablaze with visions of exploring distant shores." And that's what we need to do, so let's be positive, and let's make progress with what could be the most exciting period of innovation we've ever seen.
Antoine de Saint-Exupéry sade en gång, "Om du vill bygga en flotta så sitter du inte och talar om snickeri och hantverk. Nej, du måste sätta folks själar i brand med visioner om att utforska avlägsna stränder." Det är vad vi måste göra, så var optimistiska, och låt oss göra framsteg i vad som kan vara den mest spännande och innovativa perioden som vi någonsin har upplevt.
Thank you.
Tack
(Applause)
(Applåder)