So I've had the great privilege of traveling to some incredible places, photographing these distant landscapes and remote cultures all over the world. I love my job.
Jag har haft den stora förmånen att få resa till fantastiska platser och fotografera avlägsna landskap och kulturer över hela världen. Jag älskar mitt jobb.
But people think it's this string of epiphanies and sunrises and rainbows, when in reality, it looks more something like this.
Men folk tror att det är en lång rad uppenbarelser, soluppgångar och regnbågar, när det i själva verket ser ut mer så här.
(Laughter)
(Skratt)
This is my office.
Det här är mitt kontor.
We can't afford the fanciest places to stay at night, so we tend to sleep a lot outdoors. As long as we can stay dry, that's a bonus. We also can't afford the fanciest restaurants. So we tend to eat whatever's on the local menu. And if you're in the Ecuadorian Páramo, you're going to eat a large rodent called a cuy.
Vi har inte råd att övernatta på de finaste ställena, så vi sover rätt mycket utomhus. Så länge det är torrt, så är det en bonus. Vi har inte heller råd med de finaste restaurangerna. Så vi äter det som finns på de lokala menyerna. Och är man i Páramo i Ecuador, så kommer man att äta en stor gnagare, cuy.
(Laughter)
(Skratt)
But what makes our experiences perhaps a little bit different and a little more unique than that of the average person is that we have this gnawing thing in the back of our mind that even in our darkest moments, and those times of despair, we think, "Hey, there might be an image to be made here, there might be a story to be told."
Men det som kanske gör våra upplevelser lite annorlunda och lite mer unika än den genomsnittlige personens är att vi har den där gnagande känslan i bakhuvudet att även i våra mörkaste stunder, och de hopplösaste av tider tänker vi: "Det kan finnas en bild där, det kan finnas en historia att berätta."
And why is storytelling important? Well, it helps us to connect with our cultural and our natural heritage. And in the Southeast, there's an alarming disconnect between the public and the natural areas that allow us to be here in the first place. We're visual creatures, so we use what we see to teach us what we know.
Och varför är historieberättande viktigt? Det hjälper oss anknyta till vårt kulturella och naturliga arv. Och i sydost finns det en oroväckande frånkoppling mellan allmänheten och de naturområden som gjort det möjligt för oss att vara här. Vi är visuella varelser, så vi använder det vi ser för att lära oss det vi vet.
Now the majority of us aren't going to willingly go way down to a swamp. So how can we still expect those same people to then advocate on behalf of their protection? We can't.
De flesta av oss åker inte frivilligt långt bort till ett träsk. Så hur kan vi förvänta oss att samma personer ska förespråka att träsken ska skyddas? Det kan vi inte.
So my job, then, is to use photography as a communication tool, to help bridge the gap between the science and the aesthetics, to get people talking, to get them thinking, and to hopefully, ultimately, get them caring.
Mitt jobb är att använda fotografering som ett kommunikationsverktyg för att överbrygga klyftan mellan vetenskap och estetik så att människor ska börja prata, börja tänka, och förhoppningsvis i slutändan, börja bry sig.
I started doing this 15 years ago right here in Gainesville, right here in my backyard. And I fell in love with adventure and discovery, going to explore all these different places that were just minutes from my front doorstep. There are a lot of beautiful places to find. Despite all these years that have passed, I still see the world through the eyes of a child and I try to incorporate that sense of wonderment and that sense of curiosity into my photography as often as I can.
Jag började med detta för 15 år sedan, här i Gainesville, på min egen hemmaplan. Och jag förälskade mig i äventyr och upptäckter, att utforska alla dessa platser som låg bara minuter från mitt hem. Det finns många vackra platser att hitta. Trots alla år som gått ser jag fortfarande världen genom ett barns ögon och jag försöker införliva den där känslan av förundran och nyfikenhet i mina fotografier så ofta som möjligt.
And we're pretty lucky because here in the South, we're still blessed with a relatively blank canvas that we can fill with the most fanciful adventures and incredible experiences. It's just a matter of how far our imagination will take us. See, a lot of people look at this and they say, "Oh yeah, wow, that's a pretty tree." But I don't just see a tree -- I look at this and I see opportunity. I see an entire weekend. Because when I was a kid, these were the types of images that got me off the sofa and dared me to explore, dared me to go find the woods and put my head underwater and see what we have.
Och vi är lyckligt lottade, för här i södern, är vi fortfarande välsignade med en relativt tom tavelduk som vi kan fylla med de mest förunderliga äventyr och otroliga upplevelser. Det handlar bara om hur långt fantasin tar oss. Många människor tittar på detta och säger, "Åh, wow, vilket vackert träd." Men jag ser inte bara ett träd - jag tittar på detta och ser en möjlighet. Jag ser en hel helg. För när jag var barn, var det såna här bilder som fick upp mig ur soffan och utmanade mig att utforska, utmanade mig att hitta skogarna och sätta huvudet under vattnet för att se vad som finns där.
And folks, I've been photographing all over the world and I promise you, what we have here in the South, what we have in the Sunshine State, rivals anything else that I've seen. But yet our tourism industry is busy promoting all the wrong things. Before most kids are 12, they'll have been to Disney World more times than they've been in a canoe or camping under a starry sky. And I have nothing against Disney or Mickey; I used to go there, too. But they're missing out on those fundamental connections that create a real sense of pride and ownership for the place that they call home.
Och hörni, jag har fotat över hela världen och jag lovar er, att det vi har här i södern, det vi har i solskensstaten, det mäter sig med allt annat jag sett. Ändå är vår turistindustri upptagen med att marknadsföra fel saker. Innan de flesta barn är 12, har de varit på Disney World fler gånger än de varit i en kanot eller campat under en stjärnklar himmel. Och jag har inget emot Disney eller Musse; jag brukade också åka dit. Men de missar den där grundläggande anknytningen som skapar en känsla av stolthet och ägande av platsen som är deras hem.
And this is compounded by the issue that the landscapes that define our natural heritage and fuel our aquifer for our drinking water have been deemed as scary and dangerous and spooky. When our ancestors first came here, they warned, "Stay out of these areas, they're haunted. They're full of evil spirits and ghosts." I don't know where they came up with that idea. But it's actually led to a very real disconnect, a very real negative mentality that has kept the public disinterested, silent, and ultimately, our environment at risk. We're a state that's surrounded and defined by water, and yet for centuries, swamps and wetlands have been regarded as these obstacles to overcome. And so we've treated them as these second-class ecosystems, because they have very little monetary value and of course, they're known to harbor alligators and snakes -- which, I'll admit, these aren't the most cuddly of ambassadors.
Och detta förvärras av det faktum att landskapen som definierar vårt naturarv och fyller på våra dricksvattenreserver anses vara läskiga, farliga och kusliga. När våra förfäder kom hit, varnade de, "Håll er borta härifrån, det är hemsökt. Dessa områden är fulla av onda andar och spöken." Jag vet inte varifrån de fick den idén. Men det har faktiskt lett till en verklig frånkoppling, en reell negativ mentalitet som har hållit allmänheten ointresserad, tyst, och som i slutändan riskerar vår miljö. Vi är en stat som omges av och definieras av vatten, men under århundraden har träsk och våtmarker setts som hinder att övervinna. Och så har vi behandlat dem som andra klassens ekosystem, eftersom de har ett lågt penningvärde och förstås för att de är kända för att härbärgera alligatorer och ormar - jag erkänner att de inte är supermysiga ambassadörer.
(Laughter)
(Skratt)
So it became assumed, then, that the only good swamp was a drained swamp. And in fact, draining a swamp to make way for agriculture and development was considered the very essence of conservation not too long ago.
Så det antogs att det enda bra träsket var ett dränerat träsk. Faktum är, att dränering av ett träsk för att göra plats för jordbruk och utveckling ansågs vara höjden av bevarande för inte så länge sedan.
But now we're backpedaling, because the more we come to learn about these sodden landscapes, the more secrets we're starting to unlock about interspecies relationships and the connectivity of habitats, watersheds and flyways. Take this bird, for example: this is the prothonotary warbler. I love this bird because it's a swamp bird, through and through, a swamp bird. They nest and they mate and they breed in these old-growth swamps in these flooded forests. And so after the spring, after they raise their young, they then fly thousand of miles over the Gulf of Mexico into Central and South America. And then after the winter, the spring rolls around and they come back. They fly thousands of miles over the Gulf of Mexico. And where do they go? Where do they land? Right back in the same tree. That's nuts. This is a bird the size of a tennis ball -- I mean, that's crazy! I used a GPS to get here today, and this is my hometown.
Men nu backar vi, för ju mer vi lär oss om dessa blöta landskap, desto fler hemligheter upptäcker vi, om relationer mellan arterna och kopplingen mellan livsmiljöer, avrinningsområden och flygvägar. Ta den här fågeln till exempel: det är gyllenskogssångaren. Jag älskar den för det är en träskfågel, till fullo en träskfågel. De bygger bon, parar sig och häckar i dessa urskogsträsk i översvämmade skogar. När våren är över, när de fött upp sina ungar, flyger de tusentals kilometer över Mexikanska golfen till Central- och Sydamerika. Och efter vintern kommer våren igen och de återvänder. De flyger tusentals kilometer över Mexikanska golfen. Och vart flyger de? Var landar de? I samma träd. Det är helgalet. En fågel stor som en tennisboll - Det är galet! Jag använde GPS för att ta mig hit idag, och detta är min hemstad.
(Laughter)
(Skratt)
It's crazy. So what happens, then, when this bird flies over the Gulf of Mexico into Central America for the winter and then the spring rolls around and it flies back, and it comes back to this: a freshly sodded golf course?
Det är galet. Men vad händer när fågeln flyger över Mexikanska golfen till Centralamerika över vintern sedan flyger tillbaka när det blir vår, och kommer tillbaka till detta: en nyanlagd golfbana?
This is a narrative that's all too commonly unraveling here in this state. And this is a natural process that's occurred for thousands of years and we're just now learning about it. So you can imagine all else we have to learn about these landscapes if we just preserve them first. Now despite all this rich life that abounds in these swamps, they still have a bad name.
Det är en allt vanligare förekommande situation i den här staten. Det är en naturlig process som har pågått i tusentals år och vi har just lärt oss om den. Så tänk er allt annat som vi har att lära om dessa miljöer, om vi bara bevarar dem först. Trots allt myllrande liv som finns i överflöd i träsken, så har de fortfarande dåligt rykte.
Many people feel uncomfortable with the idea of wading into Florida's blackwater. I can understand that. But what I loved about growing up in the Sunshine State is that for so many of us, we live with this latent but very palpable fear that when we put our toes into the water, there might be something much more ancient and much more adapted than we are. Knowing that you're not top dog is a welcomed discomfort, I think. How often in this modern and urban and digital age do you actually get the chance to feel vulnerable, or consider that the world may not have been made for just us?
Många känner obehag inför tanken att vada ut i Floridas träskvatten. Jag kan förstå det. Men det jag älskade med att växa upp i solskensstaten är att för så många av oss, vi lever med en latent men väldigt tydlig rädsla för att när vi doppar tårna i vattnet så kan där finnas något mycket mer uråldrigt och mycket mer anpassat än vi. Att veta att man inte är herre på täppan är ett välkommet obehag, tror jag. För hur ofta i vår moderna, digitala tidsålder får man chansen att känna sig sårbar, eller fundera över att världen kanske inte är skapad bara för oss?
So for the last decade, I began seeking out these areas where the concrete yields to forest and the pines turn to cypress, and I viewed all these mosquitoes and reptiles, all these discomforts, as affirmations that I'd found true wilderness, and I embrace them wholly. Now as a conservation photographer obsessed with blackwater, it's only fitting that I'd eventually end up in the most famous swamp of all: the Everglades.
Så under de senaste tio åren började jag söka upp dessa områden där betongen ger vika för skogen och tallarna övergår till cypresser, och jag såg alla myggor och reptiler, allt detta obehag, som en bekräftelse på att jag hade hittat äkta vildmark, och jag omfamnar dem totalt. Som naturvårdsfotograf och besatt av träskvatten, är det ju passande att jag till slut hamnar i det mest berömda träsket av alla: Everglades.
Growing up here in North Central Florida, it always had these enchanted names, places like Loxahatchee and Fakahatchee, Corkscrew, Big Cypress. I started what turned into a five-year project to hopefully reintroduce the Everglades in a new light, in a more inspired light. But I knew this would be a tall order, because here you have an area that's roughly a third the size the state of Florida, it's huge. And when I say Everglades, most people are like, "Oh, yeah, the national park." But the Everglades is not just a park; it's an entire watershed, starting with the Kissimmee chain of lakes in the north, and then as the rains would fall in the summer, these downpours would flow into Lake Okeechobee, and Lake Okeechobee would fill up and it would overflow its banks and spill southward, ever slowly, with the topography, and get into the river of grass, the Sawgrass Prairies, before meting into the cypress slews, until going further south into the mangrove swamps, and then finally -- finally -- reaching Florida Bay, the emerald gem of the Everglades, the great estuary, the 850 square-mile estuary.
Under min uppväxt i norra Florida hade det alltid bedårande namn, platser som Loxahatchee och Fakahatchee, Corkscrew, Big Cypress. Jag påbörjade det som blev ett femårsprojekt för att förhoppningsvis återlansera Everglades i ett nytt ljus, ett mer inspirerat ljus. Men jag visste att det var svårt, för här har vi ett område som är ungefär en tredjedel av Floridas yta, det är enormt. När jag säger Everglades, säger de flesta, "Just det, nationalparken." Men Everglades är inte bara en park; det är ett helt flodområde, som startar med Kissimmees sjökedja i norr, och när regnet faller på sommaren, flödar nederbörden till Lake Okeechobee, och Lake Okeechobee fylls upp, dess stränder översvämmas och vattnet rinner vidare söderut, långsamt, följer topografin, och hamnar i gräsfloden, Sawgrass Prairies, innan det möter cypresskogen och rinner vidare söderut till mangroveträsken, och slutligen - slutligen - når Floridabukten, Everglades smaragdgröna pärla, den stora flodmynningen, den 2200 kvadratkilometer stora flodmynningen.
So sure, the national park is the southern end of this system, but all the things that make it unique are these inputs that come in, the fresh water that starts 100 miles north. So no manner of these political or invisible boundaries protect the park from polluted water or insufficient water. And unfortunately, that's precisely what we've done. Over the last 60 years, we have drained, we have dammed, we have dredged the Everglades to where now only one third of the water that used to reach the bay now reaches the bay today. So this story is not all sunshine and rainbows, unfortunately. For better or for worse, the story of the Everglades is intrinsically tied to the peaks and the valleys of mankind's relationship with the natural world.
Så visst, nationalparken är den södra änden av detta system, men det som gör den unik är allt som kommer till den, sötvattnet som startar 160 km norrut. Inga politiska eller osynliga gränser skyddar parken från förorenat vatten eller otillräcklig vattenmängd. Och tyvärr är det precis det vi har gjort. Under de senaste 60 åren, har vi dränerat, dämt upp och muddrat Everglades så att det nu bara är en tredjedel av det vatten som förut nådde bukten, som idag når den. Så den här berättelsen är tyvärr inte bara solsken och regnbågar. På gott och ont, är Everglades historia i allt väsentligt knuten till topparna och dalarna i mänsklighetens förhållande till naturen.
But I'll show you these beautiful pictures, because it gets you on board. And while I have your attention, I can tell you the real story. It's that we're taking this, and we're trading it for this, at an alarming rate. And what's lost on so many people is the sheer scale of which we're discussing. Because the Everglades is not just responsible for the drinking water for 7 million Floridians; today it also provides the agricultural fields for the year-round tomatoes and oranges for over 300 million Americans. And it's that same seasonal pulse of water in the summer that built the river of grass 6,000 years ago. Ironically, today, it's also responsible for the over half a million acres of the endless river of sugarcane. These are the same fields that are responsible for dumping exceedingly high levels of fertilizers into the watershed, forever changing the system.
Men jag visar er dessa vackra bilder, för då förstår ni läget. Och när jag har er uppmärksamhet, kan jag berätta den riktiga storyn. Det är att vi tar detta, och byter det mot detta, i en skrämmande takt. Och det så många inte inser, är skalan vi talar om. För Everglades tillhandahåller inte bara dricksvatten för 7 miljoner floridabor; det försörjer också jordbrukens åkrar för året runt-odling av tomater och apelsiner till fler än 300 miljoner amerikaner. Och det är samma årstidsbundna vattenflöde på sommaren som skapade gräsfloden för 6 000 år sedan. Ironiskt nog är det också ansvarigt för mer än 200 000 hektar ändlös flod av sockerrör. Detta är samma åkrar som bär ansvaret för att synnerligen höga halter av gödningsmedel dumpas i flodområdet. och därmed förändrar systemet för alltid.
But in order for you to not just understand how this system works, but to also get personally connected to it, I decided to break the story down into several different narratives. And I wanted that story to start in Lake Okeechobee, the beating heart of the Everglade system. And to do that, I picked an ambassador, an iconic species. This is the Everglade snail kite. It's a great bird, and they used to nest in the thousands, thousands in the northern Everglades. And then they've gone down to about 400 nesting pairs today. And why is that? Well, it's because they eat one source of food, an apple snail, about the size of a ping-pong ball, an aquatic gastropod.
Men för att ni inte bara ska förstå hur det här systemet fungerar, utan också känna en personlig koppling till det, bestämde jag mig för att bryta ner historien till flera berättelser. Jag ville att den skulle börja vid Lake Okeechobee, det bultande hjärtat i Everglades-systemet. För att göra detta valde jag ut en ambassadör, en symbolisk art. Detta är en snäckglada. Det är en fantastisk fågel, och de brukade häcka i tusental, tusental, i Everglades norra delar. Det har minskat till ungefär 400 häckande par idag. Varför är det så? För att de bara äter en sorts mat, äppelsnäckan, stor som en pingisboll, ett vattenlevande snäckdjur.
So as we started damming up the Everglades, as we started diking Lake Okeechobee and draining the wetlands, we lost the habitat for the snail. And thus, the population of the kites declined. And so, I wanted a photo that would not only communicate this relationship between wetland, snail and bird, but I also wanted a photo that would communicate how incredible this relationship was, and how very important it is that they've come to depend on each other, this healthy wetland and this bird. And to do that, I brainstormed this idea. I started sketching out these plans to make a photo, and I sent it to the wildlife biologist down in Okeechobee -- this is an endangered bird, so it takes special permission to do. So I built this submerged platform that would hold snails just right under the water. And I spent months planning this crazy idea. And I took this platform down to Lake Okeechobee and I spent over a week in the water, wading waist-deep, 9-hour shifts from dawn until dusk, to get one image that I thought might communicate this. And here's the day that it finally worked:
När vi började dämma upp Everglades, när vi började dika ur Lake Okeechobee och dränera våtmarkerna, försvann äppelsnäckans livsmiljö. Och följaktligen minskade antalet snäckglador. Jag ville ha ett foto som inte bara visade förhållandet mellan våtmark, snäcka och fågel, men som också kunde förmedla hur otroligt detta förhållande är, och hur otroligt viktigt det är att de har blivit beroende av varandra, fågeln och den välmående våtmarken. För att göra detta kläckte jag en idé. Jag började skissa på planer för att skapa ett foto, och skickade det till naturbiologen nere vid Lake Okeechobee - det är en hotad fågelart, så det kräver särskilda tillstånd. Jag byggde en nedsänkt plattform på vilken snäckorna skulle vara just under vattenytan. Jag planerade den här galna idén i flera månader. Jag tog plattformen till Lake Okeechobee och tillbringade mer än en vecka i vattnet, vadade i midjedjupt vatten från gryning till skymning för att få den där bilden som jag trodde skulle förmedla detta. Och det här är dagen då det till slut funkade:
[Video: (Mac Stone narrating) After setting up the platform, I look off and I see a kite coming over the cattails. And I see him scanning and searching. And he gets right over the trap, and I see that he's seen it. And he beelines, he goes straight for the trap. And in that moment, all those months of planning, waiting, all the sunburn, mosquito bites -- suddenly, they're all worth it. (Mac Stone in film) Oh my gosh, I can't believe it!]
[Video: (Mac Stone berättar) Efter att ha riggat plattformen, tittar jag upp och ser en glada komma över kaveldunet. Jag ser att han scannar och söker. Han kommer rätt över fällan, och jag ser att han har sett den. Han tar raka vägen mot fällan. Och i det ögonblicket är alla månader av planering och väntan, all solbränna, alla myggbett - plötsligt är det värt allt. (Mac Stone på film) Jösses, jag kan inte tro det!]
You can believe how excited I was when that happened. But what the idea was, is that for someone who's never seen this bird and has no reason to care about it, these photos, these new perspectives, will help shed a little new light on just one species that makes this watershed so incredible, so valuable, so important. Now, I know I can't come here to Gainesville and talk to you about animals in the Everglades without talking about gators. I love gators, I grew up loving gators. My parents always said I had an unhealthy relationship with gators. But what I like about them is, they're like the freshwater equivalent of sharks. They're feared, they're hated, and they are tragically misunderstood. Because these are a unique species, they're not just apex predators. In the Everglades, they are the very architects of the Everglades, because as the water drops down in the winter during the dry season, they start excavating these holes called gator holes. And they do this because as the water drops down, they'll be able to stay wet and they'll be able to forage. And now this isn't just affecting them, other animals also depend on this relationship, so they become a keystone species as well. So how do you make an apex predator, an ancient reptile, at once look like it dominates the system, but at the same time, look vulnerable? Well, you wade into a pit of about 120 of them, then you hope that you've made the right decision.
Ni kan ju ana hur uppspelt jag var när det där hände. Men poängen med det var att för någon som aldrig sett den här fågeln och inte har nån anledning att bry sig om den, kan dessa bilder, dessa nya perspektiv, sprida nytt ljus över en art som gör detta flodområde så otroligt, så värdefullt, så viktigt. Jag vet att jag inte kan komma hit till Gainesville och prata om djur i Everglades utan att nämna alligatorer. Jag älskar alligatorer sedan min uppväxt. Mina föräldrar tyckte att jag hade ett osunt förhållande till alligatorer. Det jag gillar med dem är att de är sötvattnets motsvarighet till hajar. De är fruktade, de är hatade, och de är tragiskt missförstådda. Eftersom de tillhör en unik art, är de inte bara topprovdjur. I Everglades är de Everglades arkitekter, för när vattnet droppar ner på vintern under torrperioden, börjar de gräva ut hålor, så kallade "alligatorhålor". De gör detta för att när vattnet droppar ner, så kan de hålla sig blöta och leta efter föda. Och det påverkar inte bara dem, även andra djur är beroende av detta förhållande, så de blir dessutom en nyckelart. Men hur får man ett topprovdjur, en uråldrig reptil, att se ut som att den dominerar ekosystemet, samtidigt som den framstår som sårbar? Ja, när du vadar ner i en grop med ungefär 120 stycken, då hoppas du att du har gjort rätt val.
(Laughter)
(Skratt)
I still have all my fingers, it's cool.
Jag har fortfarande kvar alla fingrar.
But I understand, I know I'm not going to rally you guys, I'm not going to rally the troops to "Save the Everglades for the gators!" It won't happen because they're so ubiquitous, we see them now, they're one of the great conservation success stories of the US. But there is one species in the Everglades that no matter who you are, you can't help but love, too, and that's the roseate spoonbill. These birds are great, but they've had a really tough time in the Everglades, because they started out with thousands of nesting pairs in Florida Bay, and at the turn of the 20th century, they got down to two -- two nesting pairs. And why? That's because women thought they looked better on their hats then they did flying in the sky. Then we banned the plume trade, and their numbers started rebounding. And as their numbers started rebounding, scientists began to pay attention, they started studying these birds.
Men jag fattar, jag vet att jag inte får med mig alla er, jag kommer inte att samla trupperna för "Rädda Everglades för alligatorerna!" Det kommer inte hända, för de finns överallt, vi ser ju dem nu, de är en av de stora naturvårdsframgångarna i USA. Men det finns en art i Everglades som du, vem du än är, inte kan låta bli att älska, och det är rosenskedstorken. Dessa fåglar är fantastiska, men de har haft det svårt i Everglades, för de började med tusentals häckande par i Floridabukten, och i slutet av 1800-talet fanns det bara två - två häckande par. Varför? För att kvinnor tyckte att de var finare på deras hattar än flygande i luften. Sedan förbjöds handel med fjädrar, och antalet började återhämta sig. Allt eftersom de blev fler igen, började forskarna bry sig, och de började studera dessa fåglar.
And what they found out is that these birds' behavior is intrinsically tied to the annual draw-down cycle of water in the Everglades, the thing that defines the Everglades watershed. What they found out is that these birds started nesting in the winter as the water drew down, because they're tactile feeders, so they have to touch whatever they eat. And so they wait for these concentrated pools of fish to be able to feed enough to feed their young. So these birds became the very icon of the Everglades -- an indicator species of the overall health of the system. And just as their numbers were rebounding in the mid-20th century -- shooting up to 900, 1,000, 1,100, 1,200 -- just as that started happening, we started draining the southern Everglades. And we stopped two-thirds of that water from moving south. And it had drastic consequences. And just as those numbers started reaching their peak, unfortunately, today, the real spoonbill story, the real photo of what it looks like is more something like this. And we're down to less than 70 nesting pairs in Florida Bay today, because we've disrupted the system so much. So all these different organizations are shouting, they're screaming, "The Everglades is fragile! It's fragile!" It is not. It is resilient. Because despite all we've taken, despite all we've done and we've drained and we've dammed and we've dredged it, pieces of it are still here, waiting to be put back together.
Det de upptäckte var att dessa fåglars beteende är tätt förbundet med den årliga sänkningen av vattennivån i Everglades, det som definierar Everglades flodområde. Det de upptäckte är att fåglarna börjar häcka på vintern när vattennivån sjunker, eftersom de är taktila ätare, så de måste röra vid det de äter. Så de väntar på fiskstimmen så att de kan äta tillräckligt för att mata sina ungar. De här fåglarna blev en symbol för Everglades -- en biologisk indikator på ekosystemets allmänna hälsa. Och precis när de började återhämta sig i mitten av 1900-talet - och nådde 900, 1 000, 1 100, 1 200 - precis när det hände, började vi dränera södra Everglades. Vi hindrade två tredjedelar av vattnet från att rinna söderut. Det fick drastiska konsekvenser. Och precis när antalet började nå sin topp, är det tyvärr så idag att verkligheten för rosenskedstorken, den verkliga bilden av hur det ser ut, ser mer ut så här. Vi är nere på mindre än 70 häckande par i Floridabukten, eftersom vi har stört systemet så mycket. Så alla dessa olika organisationer skriker och vrålar, "Everglades är ömtåligt! Det är ömtåligt!" Det är det inte. Det är tåligt. För trots allt vi har tagit, trots allt vi har gjort och dränerat, dämt upp och muddrat, så finns bitar av det kvar, och väntar på att pusslas ihop.
And this is what I've loved about South Florida, that in one place, you have this unstoppable force of mankind meeting the immovable object of tropical nature. And it's at this new frontier that we are forced with a new appraisal. What is wilderness worth? What is the value of biodiversity, or our drinking water? And fortunately, after decades of debate, we're finally starting to act on those questions. We're slowly undertaking these projects to bring more freshwater back to the bay. But it's up to us as citizens, as residents, as stewards to hold our elected officials to their promises.
Och det är det jag älskar med södra Florida, att på en enda plats finns mänsklighetens ostoppbara kraft som möter den orubbliga tropiska naturen. Det är i detta gränsområde som vi måste göra en ny värdering. Vad är vildmarken värd? Vad är värdet av biologisk mångfald eller vårt dricksvatten? Som tur är, efter årtionden av debatt, börjar vi äntligen agera i dessa frågor. Vi tar oss långsamt an dessa projekt för att återföra mer sötvatten till bukten. Men det är upp till oss medborgare som boende, som förvaltare, att se till att våra förtroendevalda håller sina löften.
What can you do to help? It's so easy. Just get outside, get out there. Take your friends out, take your kids out, take your family out. Hire a fishing guide. Show the state that protecting wilderness not only makes ecological sense, but economic sense as well. It's a lot of fun, just do it -- put your feet in the water. The swamp will change you, I promise.
Vad kan du göra för att hjälpa? Det är så enkelt. Ta dig ut, ta dig dit. Ta med dina vänner, dina barn, ta med familjen ut. Hyr en fiskeguide. Visa staten att vildmarksskydd inte bara är ekologiskt klokt utan också ekonomiskt. Det är roligt, gör det bara - doppa fötterna i vattnet. Träsket kommer att förändra dig, det lovar jag.
Over the years, we've been so generous with these other landscapes around the country, cloaking them with this American pride, places that we now consider to define us: Grand Canyon, Yosemite, Yellowstone. And we use these parks and these natural areas as beacons and as cultural compasses. And sadly, the Everglades is very commonly left out of that conversation. But I believe it's every bit as iconic and emblematic of who we are as a country as any of these other wildernesses. It's just a different kind of wild.
Genom åren har vi varit så generösa med andra landskap runtom i landet, svept in dem i amerikansk stolthet, platser som vi nu tycker definierar oss: Grand Canyon, Yosemite, Yellowstone. Vi använder dessa parker och naturområden som fyrar och kulturella kompasser. Sorgligt nog lämnas Everglades oftast utanför det samtalet. Men jag tror att det är precis lika ikoniskt och symboliskt för hur vi är som land, som någon av de andra vildmarkerna. Det är bara en annan sorts vildmark.
But I'm encouraged, because maybe we're finally starting to come around, because what was once deemed this swampy wasteland, today is a World Heritage site. It's a wetland of international importance. And we've come a long way in the last 60 years. And as the world's largest and most ambitious wetland restoration project, the international spotlight is on us in the Sunshine State. Because if we can heal this system, it's going to become an icon for wetland restoration all over the world. But it's up to us to decide which legacy we want to attach our flag to.
Men jag är hoppfull, kanske börjar vi äntligen att fatta, för det som en gång klassades som öde träskmark, är nu ett världsarv. Det är en våtmark av internationell vikt. Och vi har kommit långt de senaste 60 åren. Som världens största och mest ambitiösa våtmarksåterställning, sätts den internationella strålkastaren på oss i solskensstaten. För om vi kan läka detta ekosystem, kommer det att bli en symbol för våtmarksåterställning i hela världen. Men det är upp till oss att bestämma vilket arv vi vill sätta vår flagga på.
They say that the Everglades is our greatest test. If we pass it, we get to keep the planet. I love that quote, because it's a challenge, it's a prod. Can we do it? Will we do it? We have to, we must. But the Everglades is not just a test. It's also a gift, and ultimately, our responsibility.
De säger att Everglades är vårt viktigaste prov. Klarar vi det så får vi behålla planeten. Jag älskar det citatet, för det är en utmaning, en sporre. Kan vi göra det? Kommer vi att göra det? Vi måste, vi är tvungna. Men Everglades är inte bara ett prov. Det är också en gåva, och i slutändan vårt ansvar.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)