I decided when I was asked to do this that what I really wanted to talk about was my friend, Richard Feynman. I was one of the fortunate few that really did get to know him and enjoyed his presence. And I'm going to tell you about the Richard Feynman that I knew. I'm sure there are people here who could tell you about the Richard Feynman they knew, and it would probably be a different Richard Feynman.
När jag tillfrågades om att göra detta bestämde jag att det jag verkligen ville prata om var min vän Richard Feynman. Jag var en av ett lyckligt fåtal som verkligen fick lära känna honom och njuta av hans närvaro. Och jag ska berätta om den Richard Feynman som jag kände. Jag är säker på att det finns andra här som kan berätta om den Richard Feynman de kände, och det skulle förmodligen vara en annorlunda Richard Feynman.
Richard Feynman was a very complex man. He was a man of many, many parts. He was, of course, foremost, a very, very, very great scientist. He was an actor. You saw him act. I also had the good fortune to be in those lectures, up in the balcony. They were fantastic. He was a philosopher. He was a drum player. He was a teacher par excellence. Richard Feynman was also a showman, an enormous showman. He was brash, irreverent. He was full of macho, a kind of macho one-upmanship. He loved intellectual battle. He had a gargantuan ego. But the man had, somehow, a lot of room at the bottom. And what I mean by that is a lot of room, in my case -- I can't speak for anybody else, but in my case -- a lot of room for another big ego. Well, not as big as his, but fairly big. I always felt good with Dick Feynman.
Richard Feynman var en mycket komplex man. Han var en man med många många sidor. Han var förstås, främst av allt, en mycket mycket bra vetenskapsman. Han var skådespelare. Ni såg honom agera. Jag hade också förmånen att vara med på sådana föreläsningar, uppe på läktaren. De var fantastiska. Han var en filosof; en trumspelare; han var en excellent lärare. Richard Feynman var också en artist, en enorm artist. Han var fräck, vanvördig -- full av macho, en sorts steget-före-macho. Han älskade intellektuella bataljer. Han hade ett gigantiskt ego. Men den mannen hade på något vis en massa plats på bottenvåningen. Vad jag menar med det är en massa plats, i mitt fall -- jag kan ju inte tala för någon annan -- men i mitt fall, en massa plats för ytterligare ett ego. Inte så stort som hans, men rätt stort. Jag mådde alltid bra med Dick Feynman.
It was always fun to be with him. He always made me feel smart. How can somebody like that make you feel smart? Somehow he did. He made me feel smart. He made me feel he was smart. He made me feel we were both smart, and the two of us could solve any problem whatever. And in fact, we did sometimes do physics together. We never published a paper together, but we did have a lot of fun.
Det var alltid roligt att vara med honom, Han fick mig alltid att känna mig smart. Hur kan någon som han få en att känna sig smart? På något sätt gjorde han det. Han fick mig att känna mig smart. Han fick mig att känna att han var smart. Han fick mig att känna att vi båda var smarta, och att vi två kunde lösa vilka problem som helst. Vi pysslade faktiskt med fysik tillsammans ibland. Vi publicerade aldrig någon studie tillsammans, men vi hade väldigt roligt.
He loved to win, win these little macho games we would sometimes play. And he didn't only play them with me, but with all sorts of people. He would almost always win. But when he didn't win, when he lost, he would laugh and seem to have just as much fun as if he had won.
Han älskade att vinna. I de här små machospelen vi ibland spelade -- och det var inte bara med mig, han spelade dem med alla möjliga människor -- vann han nästan alltid. Men när han inte vann, när han förlorade, skrattade han och verkade ha precis lika kul som om han hade vunnit.
I remember once he told me a story about a joke the students played on him. I think it was for his birthday -- they took him for lunch to a sandwich place in Pasadena. It may still exist; I don't know. Celebrity sandwiches was their thing. You could get a Marilyn Monroe sandwich. You could get a Humphrey Bogart sandwich. The students went there in advance, and arranged that they'd all order Feynman sandwiches. One after another, they came in and ordered Feynman sandwiches. Feynman loved this story. He told me this story, and he was really happy and laughing. When he finished the story, I said to him, "Dick, I wonder what would be the difference between a Feynman sandwich and a Susskind sandwich." And without skipping a beat at all, he said, "Well, they'd be about the same. The only difference is a Susskind sandwich would have a lot more ham." "Ham" as in bad actor.
Jag minns att han en gång berättade en historia om ett skämt som några studenter utsatte honom för. De tog med honom -- jag tror det var hans födelsedag -- de tog med honom på lunch. De tog med honom på lunch till ett smörgåsställe i Pasadena Det kanske fortfarande finns kvar, jag vet inte. Kändismackor var deras grej. Man kunde få en Marilyn Monroe-smörgås. Man kunde få en Humphrey Bogart-smörgås. Studenterna åkte dit i förväg, och de ordnade så att alla skulle beställa Feynman-smörgåsar. En efter en kom de in och beställde Feynman-smörgåsar. Feynman älskade den historien. Han berättade den för mig och var riktigt glad och skrattade. När han berättat klart sa jag till honom, "Dick, jag undrar vad skillnaden skulle vara mellan en Feynman-smörgås och en Susskind-smörgås" Utan att tveka sa han "De skulle vara ungefär likadana. Den enda skillnaden är att Susskind-smörgåsen skulle ha mycket mer skinka" Skinka (ham) som i ham actor (dålig skådespelare).
(Laughter)
(Skratt)
Well, I happened to have been very quick that day, and I said, "Yeah, but a lot less baloney."
Men jag råkade också vara rätt kvick den dagen, så jag sa "Ja, men mycket mindre baloney" (baloney = "korv" men också "trams")
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
Sanningen är
The truth of the matter is that a Feynman sandwich had a load of ham, but absolutely no baloney. What Feynman hated worse than anything else was intellectual pretense -- phoniness, false sophistication, jargon. I remember sometime during the mid-'80s, Dick and I and Sidney Coleman would meet a couple of times up in San Francisco -- at some very rich guy's house -- up in San Francisco for dinner. And the last time the rich guy invited us, he also invited a couple of philosophers. These guys were philosophers of mind. Their specialty was the philosophy of consciousness. And they were full of all kinds of jargon. I'm trying to remember the words -- "monism," "dualism," categories all over the place. I didn't know what those meant, neither did Dick or Sydney, for that matter.
att en Feynman-smörgås hade en massa ham, men absolut ingen baloney. Det Feynman avskydde mest av allt var låtsat intellekt -- falskhet, falsk sinnrikhet, fikonspråk. Jag minns att nångång under 80-talet, i mitten av 80-talet, träffades Dick, jag och Sidney Coleman ett par gånger i San Francisco, hemma hos nån väldigt rik kille -- i San Francisco för att äta middag. Den sista gången den rika killen bjöd in oss, bjöd han också in ett par filosofer. De här killarna var medvetandefilosofer. Deras specialitet var medvetandets filosofi. De var proppfulla av fikonspråk. Jag försöker minnas orden -- "monism", "dualism", kategorier hit och dit. Jag hade ingen aning om vad det betydde, inte Dick heller -- inte Sydney heller för den delen.
And what did we talk about? Well, what do you talk about when you talk about minds? There's one obvious thing to talk about: Can a machine become a mind? Can you build a machine that thinks like a human being that is conscious? We sat around and talked about this -- we of course never resolved it. But the trouble with the philosophers is that they were philosophizing when they should have been science-ophizing. It's a scientific question, after all. And this was a very, very dangerous thing to do around Dick Feynman.
Och vad pratade vi om? Ja, vad pratar man om när man pratar om medvetanden? En uppenbar sak att prata om -- kan en maskin få ett medvetande? Kan man bygga en maskin som tänker som en människa, som är medveten? Vi satt där och pratade om detta -- vi kunde såklart aldrig svara på frågan. Men problemet med filosoferna är att de filosoferade när de borde ha vetenskap-ifierat. Det är trots allt en vetenskaplig fråga. Och detta var väldigt farligt att göra i Dick Feynmans närhet.
(Laughter)
Feynman let them have it -- both barrels, right between the eyes. It was brutal; it was funny -- ooh, it was funny. But it was really brutal. He really popped their balloon. But the amazing thing was -- Feynman had to leave a little early; he wasn't feeling too well, so he left a little bit early. And Sidney and I were left there with the two philosophers. And the amazing thing is these guys were flying. They were so happy. They had met the great man; they had been instructed by the great man; they had an enormous amount of fun having their faces shoved in the mud ... And it was something special. I realized there was something just extraordinary about Feynman, even when he did what he did.
Feynman sköt hårt -- båda piporna, rätt mellan ögonen. Det var brutalt, det var roligt -- ååh, det var roligt. Men det var verkligen brutalt. Han spräckte verkligen deras bubbla. Men det mest fascinerande var -- Feynman var tvungen att gå lite tidigare. Han mådde inte helt bra, så han gick tidigare. Så Sidney och jag var kvar med de två filosoferna. Och det häftiga är att de där killarna nästan svävade. De var så lyckliga. De hade träffat den store mannen; de hade blivit tillsagda av den store mannen; de hade fruktansvärt roligt när de fick sina trynen nedtryckta i leran; och det var något speciellt. Där och då insåg jag att det var något extraordinärt med Feynman, även när han gjorde det han gjorde.
Dick -- he was my friend; I did call him Dick -- Dick and I had a little bit of a rapport. I think it may have been a special rapport that he and I had. We liked each other; we liked the same kind of things. I also like the intellectual macho games. Sometimes I would win, mostly he would win, but we both enjoyed them. And Dick became convinced at some point that he and I had some kind of similarity of personality. I don't think he was right. I think the only point of similarity between us is we both like to talk about ourselves. But he was convinced of this. And the man was incredibly curious. And he wanted to understand what it was and why it was that there was this funny connection.
Dick var min vän, jag kallade honom Dick. Dick och jag hade ett slags samförstånd. Jag tror att det kan ha varit ett speciellt samförstånd vi hade. Vi gillade varandra; vi gillade samma sorts saker. Jag gillade också de där intellektuella machospelen. Ibland vann jag, oftast vann han., men vi tyckte om det båda två. Vid något tillfälle blev Dick övertygad om att han och jag hade någon slags likhet i våra personligheter. Jag tror inte han hade rätt. Jag tror vår enda likhet är att vi båda tycker om att prata om oss själva. Men han var övertygad om detta. Och han var nyfiken. Det var en otroligt nyfiken man. Han ville förstå vad det var och varför det var så att vi hade den där roliga kopplingen.
And one day, we were walking. We were in France, in Les Houches. We were up in the mountains, 1976. And Feynman said to me, "Leonardo ..." The reason he called me "Leonardo" is because we were in Europe, and he was practicing his French.
En dag var vi ut och gick. Vi var i Frankrike. I La Zouche. Vi var uppe i bergen, det var 1976. Vi var uppe i bergen, och Feynman sa till mig, han sa "Leonardo" Enda anledningen till att han kallade mig Leonardo var för att vi var i Europa
(Laughter)
och han övade sin franska.
And he said, "Leonardo, were you closer to your mother or your father when you were a kid?" I said, "Well, my real hero was my father. He was a working man, had a fifth-grade education. He was a master mechanic, and he taught me how to use tools. He taught me all sorts of things about mechanical things. He even taught me the Pythagorean theorem. He didn't call it the hypotenuse, he called it the shortcut distance."
Så han sa "Leonardo, stod du närmare din mor eller din far när du var liten?" Och jag sa "Min riktiga hjälte var min far. Han var en arbetare, som bara gått ut femte klass. Han var en mästerlig mekaniker och han lärde mig använda verktyg. Han lärde mig allt möjligt om mekaniska prylar. Han lärde mig till och med Pythagoras sats. Han kallade det inte hypotenusan, han kallade det genvägsavståndet."
And Feynman's eyes just opened up. He went off like a lightbulb. And he said that he had had basically exactly the same relationship with his father. In fact, he had been convinced at one time that to be a good physicist, it was very important to have had that kind of relationship with your father. I apologize for the sexist conversation here, but this is the way it really happened.
Feynmans ögon lyste upp. Som en glödlampa. Och han sa att han hade haft i princip exakt samma relation till sin pappa. Han hade faktiskt varit övertygad om att det, för att bli en god fysiker, var mycket viktigt att ha haft den sortens relation till sin far. Jag ber om ursäkt för den sexistiska konversationen, men det var så det gick till.
He said he had been absolutely convinced that this was necessary, a necessary part of the growing up of a young physicist. Being Dick, he, of course, wanted to check this. He wanted to go out and do an experiment.
Han sa att han hade varit helt övertygad om att det var nödvändigt -- en nödvändig del av en ung fysikers uppväxt. Eftersom han var Dick, ville han såklart undersöka detta. Han ville göra ett experiment.
(Laughter)
Och det gjorde han.
Well, he did. He went out and did an experiment. He asked all his friends that he thought were good physicists, "Was it your mom or your pop that influenced you?" They were all men, and to a man, every single one of them said, "My mother."
Han gick ut och gjorde ett experiment. Han frågade alla vänner som han tyckte var goda fysiker, "Var det din mamma eller pappa som påverkade dig?" Och utan undantag -- de var alla män -- utan undantag, svarade varenda en av dem "Min mamma" (Skratt)
(Laughter)
Så där hamnade den teorin i papperskorgen.
There went that theory, down the trash can of history.
(Laughter)
Men han var väldigt uppspelt över att äntligen ha träffat någon
But he was very excited that he had finally met somebody who had the same experience with his father as he had with his father. And for some time, he was convinced this was the reason we got along so well. I don't know. Maybe. Who knows?
som hade samma upplevelse med sin far som han hade med sin. Under rätt lång tid var han övertygad om att detta var anledningen till att vi kom så bra överens. Jag vet inte. Kanske. Vem vet?
But let me tell you a little bit about Feynman the physicist. Feynman's style -- no, "style" is not the right word. "Style" makes you think of the bow tie he might have worn, or the suit he was wearing. It's something much deeper than that, but I can't think of another word for it. Feynman's scientific style was always to look for the simplest, most elementary solution to a problem that was possible. If it wasn't possible, you had to use something fancier. No doubt, part of this was his great joy and pleasure in showing people that he could think more simply than they could. But he also deeply believed, he truly believed, that if you couldn't explain something simply, you didn't understand it. In the 1950s, people were trying to figure out how superfluid helium worked.
Men låt mig berätta lite om fysikern Feynman. Feynmans stil - nej, stil är inte rätt ord. Stil får en att tänka på flugan som han kanske hade på sig eller kostymen han bar. Det är något mycket djupare än så, men jag kommer inte på något annat ord för det. Feynmans vetenskapliga stil var att alltid leta efter den enklaste, mest elementära lösningen som var möjlig på ett problem. Om det inte var möjligt så fick man använda något finare. Men det var tveklöst så att detta var hans stora nöje att visa människor att han kunde tänka enklare än de kunde. Men han trodde också, han trodde verkligen, att om man inte kunde förklara något på ett enkelt sätt, så var det för att man inte förstod det. På 50-talet försökte folk lista ut hur supraflytande helium fungerade.
There was a theory. It was due to a Russian mathematical physicist. It was a complicated theory; I'll tell you what it was soon enough. It was a terribly complicated theory, full of very difficult integrals and formulas and mathematics and so forth. And it sort of worked, but it didn't work very well. The only way it worked is when the helium atoms were very, very far apart. And unfortunately, the helium atoms in liquid helium are right on top of each other.
Det fanns en teori. Tack vare en rysk matematisk fysiker, och det var en komplicerad teori. Jag ska berätta om den snart nog. Det var en fruktansvärt komplicerad teori full av svåra integraler och formler matematik och så vidare. Och den typ funkade, men inte särskilt bra. Det enda sätt den funkade på var när heliumatomerna var väldigt långt från varandra. Heliumatomerna var tvungna att vara väldigt långt från varandra. Och oturligt nog är heliumatomerna i flytande helium staplade på varandra.
Feynman decided, as a sort of amateur helium physicist, that he would try to figure it out. He had an idea, a very clear idea. He would try to figure out what the quantum wave function of this huge number of atoms looked like. He would try to visualize it, guided by a small number of simple principles. The small number of simple principles were very, very simple. The first one was that when helium atoms touch each other, they repel. The implication of that is that the wave function has to go to zero, it has to vanish when the helium atoms touch each other. The other fact is that in the ground state -- the lowest energy state of a quantum system -- the wave function is always very smooth; it has the minimum number of wiggles.
Feynman bestämde sig, som amatör-helium-fysiker, för att försöka lista ut det. Han hade en idé, en väldigt klar idé. Han skulle försöka lista ut vad kvantvågfunktionen hos denna stora mängd atomer såg ut. Han skulle försöka visualisera den, med hjälp av ett litet antal enkla principer. Det lilla antalet enkla principer var väldigt, väldigt enkla. Den första var att när heliumatomer nuddar varandra så repelleras de. Vilket gör att vågfunktionen måste gå till noll, den måste försvinna när heliumatomerna rör varandra. Nästa faktum är att grundnivån, den lägsta energinivån hos ett kvantsystem, den vågfunktionen är alltid väldigt slät -- har minst antal guppor.
So he sat down -- and I imagine he had nothing more than a simple piece of paper and a pencil -- and he tried to write down, and did write down, the simplest function that he could think of, which had the boundary conditions that the wave function vanish when things touch and is smooth in between. He wrote down a simple thing -- so simple, in fact, that I suspect a really smart high-school student who didn't even have calculus could understand what he wrote down. The thing was, that simple thing that he wrote down explained everything that was known at the time about liquid helium, and then some.
Så han satte sig ner -- och jag föreställer mig att han inte hade mer än en bit papper och en penna -- och han försökte skriva ner, och skrev ner, den enklaste funktion han kunde tänka sig som uppfyllde de uppställda villkoren, att vågfunktionen försvinner när saker nuddar varandra och är slät däremellan. Han skrev ner en enkel grej. Den var faktiskt så enkel att jag tror att en riktigt smart högstadieelev, som inte läste matematik, skulle förstå vad han skrev ner. Grejen var att den där enkla grejen han skrev ner förklarade allt man vid den tiden visste om flytande helium och lite till.
I've always wondered whether the professionals -- the real professional helium physicists -- were just a little bit embarrassed by this. They had their super-powerful technique, and they couldn't do as well. Incidentally, I'll tell you what that super-powerful technique was. It was the technique of Feynman diagrams.
Jag har alltid undrat om proffsen, de riktiga, professionella heliumfysikerna, tyckte att det var lite pinsamt. De hade sin kraftfulla teknik och de kunde inte lyckas lika bra. Jag ska förresten berätta vad den där kraftfulla tekniken var. Det var Feynman-diagram.
(Laughter)
(Skratt)
He did it again in 1968. In 1968, in my own university -- I wasn't there at the time -- they were exploring the structure of the proton. The proton is obviously made of a whole bunch of little particles; this was more or less known. And the way to analyze it was, of course, Feynman diagrams. That's what Feynman diagrams were constructed for -- to understand particles. The experiments that were going on were very simple: you simply take the proton, and you hit it really sharply with an electron. This was the thing the Feynman diagrams were for.
Han gjorde det igen 1968. 1968, vid mitt eget universitet -- jag var inte där då -- men 1968 undersökte man strukturen hos protoner. Protonen är uppenbarligen gjord av ett helt gäng små partiklar. Det visste man, mer eller mindre. Och sättet man hade att analysera detta var Feynman-diagram. Det var det Feynman-diagram konstruerades för -- att förstå partiklar. Experimenten som gjordes där var enkla. Man tar helt enkelt protonen, och träffar den väldigt skarpt med en elektron. Det var det Feynman-diagram var till för.
The only problem was that Feynman diagrams are complicated. They're difficult integrals. If you could do all of them, you would have a very precise theory, but you couldn't -- they were just too complicated. People were trying to do them. You could do a one-loop diagram. Don't worry about one loop. One loop, two loops -- maybe you could do a three-loop diagram, but beyond that, you couldn't do anything.
Det enda problemet var att Feynman-diagram är komplicerade. Det är svåra integraler. Om man kunde lösa alla dem så skulle man ha en väldigt precis teori. Men man kunde inte; de var för komplicerade. Folk försökte göra dem. De kunde göra ett en-loopsdiagram. Inga problem med en loop. En loop, två loopar -- det gick kanske att göra ett diagram med tre loopar, men utöver det gick det inte att göra någonting.
Feynman said, "Forget all of that. Just think of the proton as an assemblage, a swarm, of little particles." He called them "partons." He said, "Just think of it as a swarm of partons moving real fast." Because they're moving real fast, relativity says the internal motions go very slow. The electron hits it suddenly -- it's like taking a very sudden snapshot of the proton. What do you see? You see a frozen bunch of partons. They don't move, and because they don't move during the course of the experiment, you don't have to worry about how they're moving. You don't have to worry about the forces between them. You just get to think of it as a population of frozen partons." This was the key to analyzing these experiments. Extremely effective. Somebody said the word "revolution" is a bad word. I suppose it is, so I won't say "revolution," but it certainly evolved very, very deeply our understanding of the proton, and of particles beyond that.
Feynman sa "Glöm bort allt det där. Tänk bara på protonen som en samling av små partiklar -- en svärm av små partiklar." Han kallade dem partoner. Han kallade dem partoner. Han sa "Tänk på det som en svärm av partoner som rör sig riktigt snabbt." Eftersom de rör sig så fort, säger relativiteten att den inre rörelsen är väldigt långsam. Elektronen träffar den väldigt plötsligt. Det är som att man tar en väldigt plötslig ögonblicksbild av protonen. Vad ser du? Du ser en stillastående hög med partoner. De rör sig inte, och eftersom de inte rör sig under tiden man gör experimentet, så behöver man inte bekymra sig om hur de rör sig. Man behöver inte fundera på krafterna mellan dem. Man tänker bara på det som en befolkning av stillastående partoner. Detta var nyckeln till att analysera dessa experiment. Extremt effektivt, det gjorde verkligen -- någon sa att ordet revolution är ett dåligt ord. Jag antar att det är så, så jag ska inte säga revolution -- men det utvecklade verkligen på djupet vår förståelse av protonen, och av partiklar bortom det.
Well, I had some more that I was going to tell you about my connection with Feynman, what he was like, but I see I have exactly half a minute. So I think I'll just finish up by saying: I actually don't think Feynman would have liked this event. I think he would have said, "I don't need this." But ...
Jag hade lite mer jag tänkt berätta för er om min koppling till Feynman, om hur han var, men jag ser att jag har exakt en halvminut på mig, så jag tror jag avslutar här med att säga att jag faktiskt inte tror att Feynman skulle ha gillat det här evenemanget. Jag tror han skulle ha sagt "Jag behöver inte detta."
(Laughter)
Men hur ska vi hedra Feynman?
How should we honor Feynman? How should we really honor Feynman? I think the answer is we should honor Feynman by getting as much baloney out of our own sandwiches as we can.
Hur ska vi verkligen kunna hedra honom? Jag tror svaret är att vi ska hedra Feynman genom att få ut så mycket baloney ur våra smörgåsar som vi bara kan. Tack.
Thank you.
(Applåder)
(Applause)