In 1796, Thomas Jefferson received a box of bones he couldn't identify. A long, sharp claw reminded him of a lion, but the arm bones suggested a larger animal, one about three meters long. Thinking it might be huge unknown species of North American lion, Jefferson warned explorers Lewis and Clark to keep an eye out for this mysterious predator. But Jefferson's box of bones didn't come from a lion. They came from an extinct giant sloth. Prehistoric ground sloths first appeared around 35 million years ago. Dozens of species lived across North, Central and South America, alongside other ancient creatures like mastodons and giant armadillos. Some ground sloths, like the megalonychid, were cat-sized, but many were massive. Jefferson's sloth, Megalonyx, weighed about a ton, and that was small compared to megatherium, which could reach six metric tons, as much as an elephant. They ambled through the forests and savannas using their strong arms and sharp claws to uproot plants and climb trees, grazing on grasses, leaves, and prehistoric avocados. In fact, we might not have avocados today if not for the giant sloths. Smaller animals couldn't swallow the avocado's huge seed, but the sloths could, and they spread avocado trees far and wide. Ground sloths flourished for millions of years, but around 10,000 years ago, they started disappearing along with the Western Hemisphere's other giant mammals. Researchers think that ground sloths could have been pushed out by an oncoming ice age, or competition with other species, maybe humans, who arrived in the region around the time most of the sloths went extinct. Some of the smaller sloths did survive and migrated to the treetops. Today, there are six species left living in the rainforest canopies of Central and South America. Hanging out in the trees is a good way to avoid predators, and there are plenty of leaves to eat. But this diet has its drawbacks. Animals extract energy from food and use that energy to move around, maintain their body temperature, keep their organs working, and all the other activities necessary for survival. But leaves don't contain much energy, and that which they do have is tough to extract. Most herbivores supplement a leafy diet with higher energy foods like fruit and seeds. But sloths, especially three-toed sloths, rely on leaves almost exclusively. They've evolved finely tuned strategies for coping with this restricted diet. First, they extract as much energy from their food as possible. Sloths have a multi-chambered stomach that takes up a third of their body, and depending on the species, they can spend five to seven days, or even weeks, processing a meal. The other piece of the puzzle is to use as little energy as possible. One way sloths do this is, of course, by not moving very much. They spend most of their time eating, resting, or sleeping. They descend from the canopy just once a week for a bathroom break. When sloths do move, it's not very fast. It would take a sloth about five minutes to cross an average neighborhood street. This unhurried approach to life means that sloths don't need very much muscle. In fact, they have about 30% less muscle mass than other animals their size. Sloths also use less energy to keep themselves warm because their body temperature can fluctuate by about five degrees Celsius, less than a cold-blooded reptile, but more than most mammals. These physical and behavioral adaptations minimize the sloth's energy expenditure, or metabolic rate. Three-toed sloths have the slowest metabolism of any mammal. The giant panda is second slowest, and two-toed sloths come in third. Moving slowly has allowed sloths to thrive in their treetop habitat. But it's also made the sloths themselves a great habitat for other organisms, including algae, which provides a little extra camouflage, and maybe even a snack. Sloths may not be giant anymore, but that doesn't make them any less remarkable.
År 1796 fick Thomas Jefferson en låda med ben som han inte kunde identifiera. En lång, vass klo påminde om ett lejons, men armbenen visade på ett större djur, ett tre meter långt djur. Då han misstänkte att det var en enorm, okänd typ av nordamerikanskt lejon, varnade Jefferson upptäcktsresandena Lewis och Clark för detta mystiska rovdjur. Men Jeffersons låda med ben kom inte från ett lejon. De kom från en utrotad jättesengångare. Förhistoriska marksengångare dök upp för ungefär 35 miljoner år sedan. Dussintals arter levde i Nord-, Central- och Sydamerika, sida vid sida med andra forntida varelser som mastodonter och jättelika bältdjur. Vissa marksengångare, som megalonycidae, var lika stora som katter, men många var enorma. Jeffersons sengångare, megalonyx, vägde ungefär ett ton, vilket är lite jämfört med megatherium, som kunde väga upp till sex ton - lika mycket som en elefant. De lunkade genom skogarna och savannerna, och med hjälp av sina starka armar och vassa klor ryckte de upp växter ur marken, klättrade upp i träd och betade på gräs, blad och förhistorisk avokado. Faktum är, att vi kanske inte skulle ha haft avokado idag om det inte hade varit för jättesengångarna. Mindre djur kunde inte svälja avokadons stora kärna, men det kunde sengångarna, och de spred avokadoträden vitt och brett. Marksengångare frodade i miljontals år, men för omkring 10 000 år sedan började de försvinna tillsammans med resten av den västra hemisfärens jättedäggdjur. Forskare tror att marksengångare kan ha tvingats bort av en kommande istid, eller konkurrens från andra arter, kanske människor, som anlände till samma region ungefär samtidigt som de flesta sengångare dog ut. Några av de mindre sengångarna överlevde och flyttade till trädtopparna. Idag finns det sex arter kvar som lever i regnskogarnas trädkronor i Central- och Sydamerika. Att hänga i träden är ett bra sätt att undvika rovdjur och det finns gott om blad att äta. Men den här dieten har sina nackdelar. Djur utvinner energi ur mat och använder den energin till att röra sig, upprätthålla sin kroppstemperatur, underhålla kroppens organ, och till all annan aktivitet som är nödvändig för att överleva. Men blad innehåller inte mycket energi och den lilla de har är svår att utvinna. De flesta växtätare kompletterar en bladdiet med annan, energirikare föda som frukt och frön. Men sengångares diet, speciellt tretåiga sengångares, består nästan uteslutande av blad. De har utvecklat specialiserade strategier för att klara denna begränsade diet. Först utvinner de så mycket energi som möjligt ur maten. Sengångares magar består av flera delar och tar upp en tredjedel av deras kroppar. Beroende på vilken art, så kan det ta mellan fem och sju dagar, till och med veckor, att smälta en måltid. Den andra delen av pusslet är att använda så lite energi som möjligt. Ett sätt som sengångare gör det på är, såklart, att inte röra på sig så mycket. De spenderar större delen av sin tid på att äta, vila eller sova. De kommer ner från trädtopparna endast en gång i veckan, för ett toalettbesök. När sengångare väl rör på sig, går det inte särskilt fort. Det skulle ta runt fem minuter för en sengångare att ta sig över ett vanligt övergångsställe. Denna lugna livsstil innebär att sengångare inte behöver mycket muskler. Faktum är att de har ungefär 30% mindre muskelmassa jämfört med andra djur av samma storlek. Sengångare använder också mindre energi till att hålla sig varma eftersom deras kroppstemperatur kan variera med ca fem grader, vilket är mindre än kallblodiga reptiler, men mer än de flesta däggdjur. Dessa fysiska och beteendemässiga anpassningar minimerar sengångarens energiförbrukning, eller ämnesomsättning. Tretåiga sengångare har långsammare ämnesomsättning än något annat däggdjur. Jättepandans är näst långsammast och på tredje plats kommer tvåtåiga sengångare. Deras långsamhet har tillåtit sengångare att frodas i sina hem i trädtopparna. Men det har också gjort sengångarna själva till hem för andra organismer, som alger, vilket ger extra kamouflage, och kanske till och med ett litet tilltugg. Sengångare må inte vara jättar längre, men det gör dem inte mindre anmärkningsvärda.