I suspect that every aid worker in Africa comes to a time in her career when she wants to take all the money for her project — maybe it's a school or a training program — pack it in a suitcase, get on a plane flying over the poorest villages in the country, and start throwing that money out the window. Because to a veteran aid worker, the idea of putting cold, hard cash into the hands of the poorest people on Earth doesn't sound crazy, it sounds really satisfying.
Jag misstänker att varje hjälparbetare i Afrika når en punkt i sin karriär när hon skulle vilja ta alla sina projektpengar - det kanske är en skola eller ett utbildningsprogram - packa ner det i en resväska, sätta sig på ett flygplan och flyga över de fattigaste byarna i landet och kasta ut pengarna genom fönstret. För en erfaren hjälparbetare låter idén att lägga kontanter i händerna på de fattigaste människorna på jorden inte helt galen, det låter väldigt tillfredsställande.
I had that moment right about the 10-year mark, and luckily, that's also when I learned that this idea actually exists, and it might be just what the aid system needs. Economists call it an unconditional cash transfer, and it's exactly that: It's cash given with no strings attached. Governments in developing countries have been doing this for decades, and it's only now, with more evidence and new technology that it's possible to make this a model for delivering aid. It's a pretty simple idea, right?
Jag nådde den punkten efter ungefär tio år och lyckligtvis var det även då jag insåg att den här idén faktiskt finns och kan vara precis det som biståndssystemet behöver. Ekonomer kallar det för en villkorslös pengaöverföring och det är precis det: Det är skänkta pengar utan förbehåll. Regeringar i utvecklingsländer har gjort detta i flera decennier och det är först nu, med mer evidens och ny teknologi som det är möjligt att göra detta till en modell för att ge bistånd. Det är en rätt enkel idé, eller hur?
Well, why did I spend a decade doing other stuff for the poor? Honestly, I believed that I could do more good with money for the poor than the poor could do for themselves. I held two assumptions: One, that poor people are poor in part because they're uneducated and don't make good choices; two is that we then need people like me to figure out what they need and get it to them. It turns out, the evidence says otherwise. In recent years, researchers have been studying what happens when we give poor people cash. Dozens of studies show across the board that people use cash transfers to improve their own lives. Pregnant women in Uruguay buy better food and give birth to healthier babies. Sri Lankan men invest in their businesses. Researchers who studied our work in Kenya found that people invested in a range of assets, from livestock to equipment to home improvements, and they saw increases in income from business and farming one year after the cash was sent. None of these studies found that people spend more on drinking or smoking or that people work less. In fact, they work more.
Varför la jag ett decennium på andra insatser för de fattiga? Ärligt talat var min uppfattning att jag kunde göra mer gott med pengar till de fattiga än de fattiga kunde göra för sig själva. Jag trodde två saker: Ett, att fattiga människor delvis är fattiga för att de saknar utbildning och inte gör bra val; två: att vi behöver människor som jag själv för att fundera ut vad de behöver och ge det till dem. Evidens visar sig peka på något annat. På senare år har forskare studerat vad som händer när vi ger fattiga människor verkliga pengar. Bland det dussintal studier som finns visar samtliga att människor använder överförda pengar till att förbättra sina egna liv. Gravida kvinnor i Uruguay köper bättre mat och föder friskare barn. Män på Sri Lanka investerar i sina företag. Forskare som studerat vårt arbete i Kenya upptäckte att människor investerade i en rad tillgångar från boskap till utrustning till bostadsförbättringar och de såg en ökning i inkomst från affärsverksamhet och lantbruk ett år efter att pengarna hade skickats. Ingen av dessa studier visade på att människor lägger mer pengar på alkohol eller rökning eller att människor jobbar mindre. Istället jobbar de faktiskt mer.
Now, these are all material needs. In Vietnam, elderly recipients used their cash transfers to pay for coffins. As someone who wonders if Maslow got it wrong, I find this choice to prioritize spiritual needs deeply humbling. I don't know if I would have chosen to give food or equipment or coffins, which begs the question: How good are we at allocating resources on behalf of the poor? Are we worth the cost? Again, we can look at empirical evidence on what happens when we give people stuff of our choosing. One very telling study looked at a program in India that gives livestock to the so-called ultra-poor, and they found that 30 percent of recipients had turned around and sold the livestock they had been given for cash. The real irony is, for every 100 dollars worth of assets this program gave someone, they spent another 99 dollars to do it. What if, instead, we use technology to put cash, whether from aid agencies or from any one of us directly into a poor person's hands. Today, three in four Kenyans use mobile money, which is basically a bank account that can run on any cell phone. A sender can pay a 1.6 percent fee and with the click of a button send money directly to a recipient's account with no intermediaries. Like the technologies that are disrupting industries in our own lives, payments technology in poor countries could disrupt aid. It's spreading so quickly that it's possible to imagine reaching billions of the world's poor this way.
Dessa är materiella behov. I Vietnam använde de äldre mottagarna sina överförda pengar till att betala för kistor. För den som undrar om Maslow hade fått något om bakfoten, ser jag på detta val att prioritera spirituella behov som mycket tankeväckande. Jag vet inte om jag hade valt att ge mat, utrustning eller kistor. Vilket väcker frågan: Hur bra är vi på att fördela resurser å de fattigas vägnar? Är vi värda kostnaden? Vi kan återigen se på empirisk evidens för vad som händer när vi ger människor saker vi själva har valt. En väldigt talande studie undersökte ett hjälpprogram i Indien som skänkte boskap till de fattigaste fattiga och fann att 30 procent av mottagarna hade vänt sig om och sålt sin boskap som de blivit tillskänkta för pengar. Ironin i det hela är att för varje 100 dollar värt i tillgångar som detta program gav någon gick ytterligare 99 dollar åt att genomföra det. Hur vore det, om vi istället använde tekniken till att lägga pengarna oavsett om det är från organisationer eller vem som helst av oss rätt ner i den fattige personens ficka? Idag använder tre av fyra kenyaner mobilpengar, det är helt enkelt ett bankkonto som kan användas på vilken mobiltelefon som helst. Personen som skickar pengar betalar 1,6 procent i avgift och kan med en knapptryckning föra över pengar till en mottagares konto utan mellanhänder. På samma sätt som tekniken förändrar industrier i våra egna liv kan betalningstekniken i fattiga länder förändra biståndet. Det sprider sig så snabbt att det är möjligt att föreställa sig att nå miljoner av världens fattiga på detta sätt.
That's what we've started to do at GiveDirectly. We're the first organization dedicated to providing cash transfers to the poor. We've sent cash to 35,000 people across rural Kenya and Uganda in one-time payments of 1,000 dollars per family. So far, we've looked for the poorest people in the poorest villages, and in this part of the world, they're the ones living in homes made of mud and thatch, not cement and iron. So let's say that's your family. We show up at your door with an Android phone. We'll get your name, take your photo and a photo of your hut and grab the GPS coordinates. That night, we send all the data to the cloud, and each piece gets checked by an independent team using, for one example, satellite images. Then, we'll come back, we'll sell you a basic cell phone if you don't have one already, and a few weeks later, we send money to it. Something that five years ago would have seemed impossible we can now do efficiently and free of corruption.
Det är vad vi har börjat göra på GiveDirectly. Vi är den första organisationen med syfte att möjliggöra pengaöverföring till fattiga. Vi har skickat pengar till 35 000 människor på landsbygden i Kenya och Uganda genom engångsbetalningar på 1 000 dollar per familj. Hittills har vi riktat oss till de fattigaste människorna i de fattigaste byarna. I den här delen av världen är det människor som har hem gjorda av lera och halm, inte cement eller järn. Låt oss säga att detta är din familj. Vi kommer hem till er med en Android-telefon. Vi skriver upp era namn, tar kort på er ett kort på hyddan och får GPS-koordinaterna. Samma kväll skickar vi all data upp till molnet och varje del kollas upp av ett utomstående team som till exempel använder sig av satellitbilder. Sedan kommer vi tillbaka, vi säljer en enkel mobiltelefon till er om ni inte redan har en, och ett par veckor senare skickar vi pengar till den. Något som för fem år sedan hade verkat omöjligt kan vi nu göra smidigt och utan korruption.
The more cash we give to the poor, and the more evidence we have that it works, the more we have to reconsider everything else we give. Today, the logic behind aid is too often, well, we do at least some good. When we're complacent with that as our bar, when we tell ourselves that giving aid is better than no aid at all, we tend to invest inefficiently, in our own ideas that strike us as innovative, on writing reports, on plane tickets and SUVs. What if the logic was, will we do better than cash given directly? Organizations would have to prove that they're doing more good for the poor than the poor can do for themselves. Of course, giving cash won't create public goods like eradicating disease or building strong institutions, but it could set a higher bar for how we help individual families improve their lives.
Ju mer pengar vi ger till de fattiga och ju mer evidens vi har för att det fungerar desto mer behöver vi tänka om när det gäller allt annat vi skänker. Idag är tankegången bakom biståndsarbete alltför ofta att, "Tja, vi gör i alla fall någon nytta." När vi är självbelåtna och lägger ribban där, när vi intalar oss själva att bistånd är bättre än ingen hjälp alls, riskerar vi att investera ineffektivt i de egna idéer som för oss låter innovativa: på att skriva rapporter, på flygbiljetter och stadsjeepar. Tänk om tankegången gick såhär: gör vi mer nytta än de pengar som skänks direkt? Organisationer behöver bevisa att de gör mer nytta för de fattiga än de fattiga kan göra själva. Självklart kommer inte skänkta pengar att skapa allmännytta som att utrota sjukdom eller bygga upp starka institutioner, men det kan höja ribban för hur vi hjälper enskilda familjer att påverka sina liv till det bättre.
I believe in aid. I believe most aid is better than just throwing money out of a plane. I am also absolutely certain that a lot of aid today isn't better than giving directly to the poor. I hope that one day, it will be.
Jag tror på bistånd. Jag tror att de flesta typer av bistånd är bättre än att kasta ut pengar från ett flygplan. Jag är också helt övertygad om om att en hel del bistånd idag inte är bättre än att ge pengarna till de fattiga direkt. Jag hoppas att det en dag kommer att vara det.
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)