Our face is hugely important because it's the external, visual part that everybody else sees. Let's not forget it's a functional entity. We have strong skull bones that protect the most important organ in our body: the brain. It's where our senses are located, our special senses -- our vision, our speech, our hearing, our smell, our taste. And this bone is peppered, as you can see, with the light shining through the skull with cavities, the sinuses, which warm and moisten the air we breathe. But also imagine if they were filled with solid bone -- our head would be dead weight, we wouldn't be able to hold it erect, we wouldn't be able to look at the world around us. This woman is slowly dying because the benign tumors in her facial bones have completely obliterated her mouth and her nose so she can't breathe and eat.
Vårt ansikte är oerhört viktigt för det är den externa, visuella del som alla andra ser. Vi ska inte glömma bort att det är en funktionell enhet. Vi har starka skallben för att skydda det viktigaste organet i vår kropp: hjärnan. Det är där våra sinnen finns, våra speciella sinnen -- synen, talet, hörsel, lukt, smak. Och det här benet är pepprat, som ni ser när ljuset skiner genom kraniet med håligheter, bihålorna som värmer och fuktar luften vi andas. Men tänk er, om de var fyllda med massivt ben, så skulle huvudet vara dödvikt, vi skulle inte kunna hålla upp det, vi skulle inte kunna se på världen omkring oss. Den här kvinnan dör långsamt för att de godartade tumörerna i hennes ansiktsben totalt har utplånat hennes mun och näsa, så hon kan inte andas eller äta.
Attached to the facial bones that define our face's structure are the muscles that deliver our facial expression, our universal language of expression, our social-signaling system. And overlying this is the skin drape, which is a hugely complex three-dimensional structure -- taking right-angled bends here and there, having thin areas like the eyelids, thick areas like the cheek, different colors. And then we have the sensual factor of the face. Where do we like to kiss people? On the lips. Nibble the ears maybe. It's the face where we're attracted to with that.
Fäst vid ansiktsbenen, som definierar vår ansiktsstruktur, sitter musklerna som ger oss vårt ansiktsuttryck, vårt universella uttrycksspråk, vårt sociala signalsystem. Över detta är hudtäcket, en oerhört komplex tredimensionell struktur -- som böjer sig i räta vinklar här och där, som har tunna områden som ögonlocken, tjocka områden som hakan, och olika färger. Sedan har vi ansiktets sensuella faktor. Var tycker vi om att kyssa människor? På läpparna. Nafsa på öronen kanske. Ansiktet attraherar oss.
But let's not forget the hair. You're looking at the image on your left-hand side -- that's my son with his eyebrows present. Look how odd he looks with the eyebrows missing. There's a definite difference. And imagine if he had hair sprouting from the middle of his nose, he'd look even odder still.
Men vi ska inte glömma håret. Bilden på vänster sida -- det är min son, med ögonbryn. Titta vad märklig han ser ut utan ögonbryn. Det är en absolut skillnad. Tänk er om han hade haft hår som kom ut från mitten av näsan, det skulle se ännu märkligare ut.
Dysmorphophobia is an extreme version of the fact that we don't see ourselves as others see us. It's a shocking truth that we only see mirror images of ourselves, and we only see ourselves in freeze-frame photographic images that capture a mere fraction of the time that we live. Dysmorphophobia is a perversion of this where people who may be very good looking regard themselves as hideously ugly and are constantly seeking surgery to correct their facial appearance. They don't need this. They need psychiatric help. Max has kindly donated his photograph to me. He doesn't have dysmorphophobia, but I'm using his photograph to illustrate the fact that he looks exactly like a dysmorphophobic. In other words, he looks entirely normal.
Dysmorfofobi är en extrem variant av det faktum att vi inte ser oss själva som andra ser oss. Det är en chockerande sanning att vi bara ser spegelbilder av oss själva, och vi ser bara oss själva i stillbildsfotografier som fångar en bråkdel av den tid vi lever. Dysmorfofobi är en perversion av detta där människor som kan se väldigt bra ut ser sig själva som fruktansvärt fula och konstant söker kirurgi för att korrigera sitt utseende. De behöver inte detta, de behöver psykiatrisk hjälp. Max har donerat sitt foto till mig. Han har inte dysmorfofobi, men jag använder hans foto för att illustrera det faktum att han ser ut exakt som en dysmorfofobiker. Med andra ord, han ser helt normal ut.
Age is another thing when our attitude toward our appearance changes. So children judge themselves, learn to judge themselves, by the behavior of adults around them. Here's a classic example: Rebecca has a benign blood vessel tumor that's growing out through her skull, has obliterated her nose, and she's having difficulty seeing. As you can see, it's blocking her vision. She's also in danger, when she damages this, of bleeding profusely. Our research has shown that the parents and close loved ones of these children adore them. They've grown used to their face; they think they're special. Actually, sometimes the parents argue about whether these children should have the lesion removed. And occasionally they suffer intense grief reactions because the child they've grown to love has changed so dramatically and they don't recognize them. But other adults say incredibly painful things. They say, "How dare you take this child out of the house and terrify other people. Shouldn't you be doing something about this? Why haven't you had it removed?" And other children in curiosity come up and poke the lesion, because -- a natural curiosity. And that obviously alerts the child to their unusual nature. After surgery, everything normalizes. The adults behave more naturally, and the children play more readily with other children.
Ålder är en annan sak som förändrar vår attityd gentemot vårt utseende. Barn bedömer sig själva, lär sig att bedöma sig själva utifrån beteenden hos vuxna omkring dem. Här är ett klassiskt exempel: Rebecca har en godartad blodkärlstumör som växer ut från hennes kranium och har utplånat hennes näsa, och hon har svårt att se. Som ni kan se blockerar den hennes synfält. Hon riskerar också, när hon skadar den, att blöda mycket kraftigt. Vår forskning har visat att föräldrar och nära anhöriga till dessa barn avgudar dem. De har vant sig vid deras ansikten, de tycker de är speciella. Det händer faktiskt att föräldrar diskuterar om de ens borde ta bort skadan. Och ibland får de intensiva sorgreaktioner eftersom barnet de lärt sig älska har förändrats så dramatiskt att de inte känner igen det. Men andra vuxna säger otroligt plågsamma saker. De säger "Hur vågar ni ta ut det här barnet ur huset och skrämma andra människor. Borde ni inte göra något åt detta? Varför har ni inte fått det borttaget?" Och andra barn kommer fram, av nyfikenhet, och petar på skadan, för att de är naturligt nyfikna. Det gör naturligtvis barnet medvetet om att det är ovanligt. Efter kirurgi normaliseras allt. De vuxna beter sig mer naturligt, och barnen leker mer gärna med andra barn.
As teenagers -- just think back to your teenage years -- we're going through a dramatic and often disproportionate change in our facial appearance. We're trying to struggle to find our identity. We crave the approval of our peers. So our facial appearance is vital to us as we're trying to project ourselves to the world. Just remember that single acne spot that crippled you for several days. How long did you spend looking in the mirror every day, practicing your sardonic look, practicing your serious look, trying to look like Sean Connery, as I did, trying to raise one eyebrow? It's a crippling time.
Som tonåringar -- tänk bara tillbaka på er egen tonårstid -- vi genomgår dramatiska och ofta oproportionerliga förändringar i ansiktets utseende. Vi kämpar för att finna vår identitet. Vi törstar efter godkännande från våra kamrater. Så vårt utseende är viktigt för oss när vi försöker framhäva oss i världen. Kom bara ihåg den där enda finnen som gjorde dig lamslagen i flera dagar. Hur länge tittade du i spegeln varje dag, och övade din sardoniska min, din seriösa min, försökte se ut som Sean Connery, vilket jag gjorde, försökte höja på ena ögonbrynet. Det är en förlamande tid.
I've chosen to show this profile view of Sue because what it shows is her lower jaw jutting forward and her lower lip jutting forward. I'd like you all in the audience now to push your lower jaw forward. Turn to the person next to you, push your lower jaws forward. Turn to the person next to you and look at them -- they look miserable. That's exactly what people used to say to Sue. She wasn't miserable at all. But people used to say to her, "Why are you so miserable?" People were making misjudgments all the time on her mood. Teachers and peers were underestimating her; she was teased at school. So she chose to have facial surgery. After the facial surgery, she said, "My face now reflects my personality. People know now that I'm enthusiastic, that I'm a happy person." And that's the change that can be achieved for teenagers.
Jag har valt att visa den här profilbilden på Sue, för vad den visar är hennes underkäke som sticker ut och hennes underläpp som sticker ut Jag vill att ni alla pressar fram underkäken, vänd er till personen som sitter bredvid, pressa fram underkäken, vänd er till personen bredvid och titta på personen -- h*n ser olycklig ut. Det är exakt vad folk brukade säga till Sue. Hon var inte alls olycklig. Men folk brukade säga "varför är du så olycklig?" Människor gjorde hela tiden felbedömningar om hennes humör. Lärare och kamrater underskattade henne, hon blev retad i skolan. Så hon valde ansiktskirurgi. Efter ansiktskirurgin sa hon "Mitt ansikte reflekterar nu min personlighet. Folk vet att jag är entusiastisk, att jag är en glad person." Och det är förändringen som kan uppnås för tonåringar.
Is this change, though, a real change, or is it a figment of the imagination of the patient themselves? Well we studied teenagers' attitudes to photographs of patients having this corrective facial surgery. And what we found was -- we jumbled up the photographs so they couldn't recognize the before and after -- what we found was that the patients were regarded as being more attractive after the surgery. Well that's not surprising, but we also asked them to judge them on honesty, intelligence, friendliness, violence. They were all perceived as being less than normal in all those characteristics -- more violent, etc. -- before the surgery. After the surgery, they were perceived as being more intelligent, more friendly, more honest, less violent -- and yet we hadn't operated on their intellect or their character.
Men är det en verklig förändring, eller finns den bara i fantasin hos patienten själv. Vi har undersökt tonåringars attityd till foton tagna av patienter som genomgår den här typen av kirurgi. Och det vi kunde se var -- vi blandade ihop bilderna så de inte kunde se före och efter -- det vi kunde se var att patienterna uppfattades som mer attraktiva efter kirurgi. Det är inte så överraskande, men vi bad dem också bedöma ärlighet, intelligens, vänlighet, våldsamhet. De uppfattades alla som under medel på alla de områdena -- mer våldsamma etc -- innan kirurgi. Efter kirurgi uppfattades de som mer intelligenta, mer vänliga, mer ärliga, mindre våldsamma -- trots att vi inte hade opererat deras intellekt eller personlighet.
When people get older, they don't necessarily choose to follow this kind of surgery. Their presence in the consultation suite is a result of the slings and arrows of outrageous fortune. What happens to them is that they may have suffered cancer or trauma. So this is a photograph of Henry, two weeks after he had a malignant cancer removed from the left side of his face -- his cheekbone, his upper jaw, his eye-socket. He looks pretty good at this stage. But over the course of the next 15 years he had 14 more operations, as the disease ravaged his face and destroyed my reconstruction regularly. I learned a huge amount from Henry. Henry taught me that you can carry on working. He worked as an advocate. He continued to play cricket. He enjoyed life to the full, and this was probably because he had a successful, fulfilling job and a caring family and was able to participate socially. He maintained a calm insouciance. I don't say he overcame this; he didn't overcome it. This was something more than that. He ignored it. He ignored the disfigurement that was happening in his life and carried on oblivious to it. And that's what these people can do.
När människor åldras väljer de inte nödvändigtvis att genomgå den här sortens kirurgi. Att de söker konsultation är ett resultat av ödets nycker. Det som händer med dem är att de kan ha lidit av cancer eller skador. Detta är Henry, två veckor efter att han fått elakartad cancer bortplockad från vänstra sidan av ansiktet -- hans kindben, överkäke, ögonhålan. Han ser rätt bra ut vid den här tidpunkten. Men under de kommande 15 åren gjorde han 14 operationer till, allt eftersom sjukdomen härjade i hans ansikte och kontinuerligt förstörde min rekonstruktion. Jag lärde mig massor av Henry. Henry lärde mig att man kan fortsätta arbeta. Han jobbade som försvarare. Han fortsatte spela cricket. Han njöt av livet till fullo. Förmodligen för att han hade ett framgångsrikt och tillfredsställande jobb och en omsorgsfull familj, och för att han kunde delta socialt. Han kunde upprätthålla en lugn sorglöshet. Jag säger inte att han övervann det; han övervann det inte. Det var mer än så. Han ignorerade det. Han ignorerade vanställelsen som hände i hans liv, och fortsatte vidare, omedveten om den. Och det är vad dessa människor kan göra.
Henriapi illustrates this phenomenon as well. This is a man in his 20s whose first visit out of Nigeria was with this malignant cancer that he came to the United Kingdom to have operated on. It was my longest operation. It took 23 hours. I did it with my neurosurgeon. We removed all the bones at the right side of his face -- his eye, his nose, the skull bones, the facial skin -- and reconstructed him with tissue from the back. He continued to work as a psychiatric nurse. He got married. He had a son called Jeremiah. And again, he said, "This painting of me with my son Jeremiah shows me as the successful man that I feel that I am." His facial disfigurement did not affect him because he had the support of a family; he had a successful, fulfilling job.
Henriapi illustrerar också fenomenet. Detta är en man i 20-årsåldern vars första resa utanför Nigeria var med denna elakartade cancer, när han kom till England för att operera den. Det var min längsta operation. Den tog 23 timmar. Jag gjorde den med min neurokirurg. Vi tog bort allt ben på högra sidan av hans ansikte -- hans öga, hans näsa, skallbenet, huden i ansiktet -- och rekonstruerade honom med vävnad från ryggen. Han fortsatte jobba som psykiatrisk sjuksköterska. Han gifte sig. Han fick en son, Jeremiah. Och han sa "Den här målningen av mig och min son Jeremiah visar mig som den framgångsrika man jag känner att jag är." Hans vanställda ansikte påverkade honom inte för han hade stödet från en familj, han hade ett framgångsrikt och tillfredsställande jobb.
So we've seen that we can change people's faces. But when we change people's faces, are we changing their identity -- for better or for worse? For instance, there are two different types of facial surgery. We can categorize it like that. We can say there are patients who choose to have facial surgery -- like Sue. When they have facial surgery, they feel their lives have changed because other people perceive them as better people. They don't feel different. They feel that they've actually gained what they never had, that their face now reflects their personality. And actually that's probably the difference between cosmetic surgery and this kind of surgery. Because you might say, "Well, this type of surgery might be regarded as cosmetic." If you do cosmetic surgery, patients are often less happy. They're trying to achieve difference in their lives. Sue wasn't trying to achieve difference in her life. She was just trying to achieve the face that matched her personality.
Så vi har sett att vi kan förändra människors ansikten. Men när vi ändrar deras ansikten, ändrar vi deras identitet, på gott eller ont? Det finns till exempel två typer av ansiktskirurgi. Vi kan kategorisera det så. Man kan säga att det finns patienter som väljer ansiktskirurgi -- som Sue. När de genomgår ansiktskirurgi känner de att deras liv har förändrats, eftersom andra människor uppfattar dem som bättre människor. De känner sig inte annorlunda. De känner att de faktiskt har fått det de aldrig hade, att deras ansikte nu reflekterar deras personlighet. Och det är nog faktiskt skillnaden mellan kosmetisk kirurgi och den här typen av kirurgi. För ni säger kanske "Men den här typen av kirurgi kan ju ses som kosmetisk." För om man gör kosmetisk kirurgi så är ju patienterna ofta inte lyckliga. De försöker uppnå förändring i sina liv. Sue försökte inte nå förändring i sitt liv, hon ville bara uppnå ett ansikte som matchade hennes personlighet.
But then we have other people who don't choose to have facial surgery. They're people who have their face shot off. I'll move it off, and we'll have a blank slide for those who are squeamish amongst you. They have it forced upon them. And again, as I told you, if they have a caring family and good work life, then they can lead normal and fulfilled lives. Their identity doesn't change.
Men så har vi andra människor som inte väljer ansiktskirurgi. Det finns människor som får ansiktet bortskjutet. Jag tar bort det och så har vi en blank bild för de av er som är känsliga. Det har tvingats på dem. Och som jag sa tidigare, om de har en stöttande familj, och ett bra arbetsliv, så kan de leva helt normala liv. Deras identitet förändras inte.
Is this business about appearance and preoccupation with it a Western phenomenon? Muzetta's family give the lie to this. This is a little Bangladeshi girl from the east end of London who's got a huge malignant tumor on the right side of her face, which has already made her blind and which is rapidly growing and is going to kill her shortly. After she had surgery to remove the tumor, her parents dressed her in this beautiful green velvet dress, a pink ribbon in her hair, and they wanted the painting to be shown around the world, despite the fact that they were orthodox Muslims and the mother wore a full burqa. So it's not simply a Western phenomenon.
Är den här branschen med utseende och besatthet av utseende ett västerländskt fenomen? Muzettas familj motbevisar detta. Detta är en liten bangladeshisk flicka från London som har en enorm elakartad tumör på högra sidan av ansiktet, som redan har gjort henne blind, och som snabbt växer och inom kort kommer att döda henne. Efter att hon opererat bort tumören klädde hennes föräldrar henne i den här vackra gröna sammetsklänningen, satte ett rosa band i hennes hår och ville att konstverket skulle visas runtom i världen, trots att de var ortodoxa muslimer och mamman klädde sig i burka. Så det är inte bara ett västerländskt fenomen.
We make judgments on people's faces all the time. It's been going on since we can think of Lombroso and the way he would define criminal faces. He said you could see criminal faces, judging them just on the photographs that were showed. Good-looking people are always judged as being more friendly. We look at O.J. -- he's a good-looking guy. We'd like to spend time with him. He looks friendly. Now we know that he's a convicted wife-batterer, and actually he's not the good guy. And beauty doesn't equate to goodness, and certainly doesn't equate to contentment.
Vi gör bedömningar utifrån folks ansikten hela tiden. Det har varit så sedan Lombrosso och hans sätt att definiera kriminella ansikten. Han sa att man kan se kriminella ansikten, bedöma dem enbart utifrån fotografier. Attraktiva människor bedöms alltid som mer vänliga. Vi tar en titt på O.J -- han ser bra ut. Vi skulle vilja umgås med honom. Han ser vänlig ut. Men nu vet vi ju att han är en dömd hustrumisshandlare, och att han faktiskt inte alls är en "good guy". Skönhet är inte lika med godhet, och definitivt inte lika med tillfredsställelse.
So we've talked about the static face and judging the static face, but actually, we're more comfortable with judging the moving face. We think we can judge people on their expressions. U.K. jurors in the U.K. justice system like to see a live witness to see whether they can pick up the telltale signs of mendacity -- the blink, the hesitation. And so they want to see live witnesses. Todorov tells us that, in a tenth of a second, we can make a judgment on somebody's face. Are we uncomfortable with this image? Yes, we are. Would we be happy if our doctor's face, our lawyer's face, our financial adviser's face was covered? We'd be pretty uncomfortable. But are we good at making the judgments on facial appearance and movement? The truth is that there's a five-minute rule, not the tenth-of-a-second rule like Todorov, but a five-minute rule. If you spend five minutes with somebody, you start looking beyond their facial appearance, and the people who you're initially attracted to may seem boring and you lose interest in them, and the people who you didn't immediately seek out, because you didn't find them particularly attractive, become attractive people because of their personality.
Vi har pratat om det statiska ansiktet och om att bedöma det statiska ansiktet, men vi är faktiskt mer bekväma med att bedöma ett rörligt ansikte. Vi tror att vi kan bedöma människor utifrån deras ansiktsuttryck. Engelska domare i det engelska rättssystemet vill träffa vittnen personligen för att se om de kan plocka upp typiska tecken på lögnaktighet -- blinkande, tvekan. Därför vill de se vittnen personligen. Todorov säger att på en tiondels sekund kan vi bedöma någons ansikte. Är den här bilden obekväm för oss? Ja, det är den. Skulle vi vara nöjda om vår doktors, vår advokats, vår ekonomiske rådgivares ansikte var täckt? Det skulle kännas rätt obekvämt. Men är vi bra på att göra bedömningar baserat på utseende och ansiktsrörelser? Sanningen är att det finns en femminutersregel -- inte den tiondels sekund som Todorov säger, utan en femminutersregel. Om du tillbringar fem minuter med någon så börjar du se förbi deras utseende, och människor som du först attraheras av kan verka tråkiga och du tappar intresset för dem, och människor som du inte omedelbart la märke till, eftersom du inte såg dem som särskilt attraktiva, blir attraktiva på grund av sin personlighet.
So we've talked a lot about facial appearance. I now want to share a little bit of the surgery that we do -- where we're at and where we're going. This is an image of Ann who's had her right jaw removed and the base of her skull removed. And you can see in the images afterward, we've managed to reconstruct her successfully. But that's not good enough. This is what Ann wants. She wants to be out kayaking, she wants to be out climbing mountains. And that's what she achieved, and that's what we have to get to.
Vi har pratat en hel del om utseende. Jag vill dela med mig av lite av den kirurgi vi utför -- var vi är och vart vi är på väg. Detta är en bild av Ann som har fått sin högra käke borttagen, och skallbasen. Ni ser på efterbilderna att vi har lyckats rekonstruera henne framgångsrikt. Men det är inte tillräckligt bra. Detta är vad Ann vill. Hon vill vara ute och paddla kajak, hon vill klättra i berg. Detta är vad hon uppnådde, och det där är vad vi har att nå.
This is a horrific image, so I'm putting my hand up now. This is a photograph of Adi, a Nigerian bank manager who had his face shot off in an armed robbery. And he lost his lower jaw, his lip, his chin and his upper jaw and teeth. This is the bar that he set for us. "I want to look like this. This is how I looked before." So with modern technology, we used computers to make models. We made a model of the jaw without bone in it. We then bent a plate up to it. We put it in place so we knew it was an accurate position. We then put bone and tissue from the back. Here you can see the plate holding it, and you can see the implants being put in -- so that in one operation we achieve this and this. So the patient's life is restored. That's the good news. However, his chin skin doesn't look the same as it did before. It's skin from his back. It's thicker, it's darker, it's coarser, it doesn't have the contours. And that's where we're failing, and that's where we need the face transplant.
Detta är en hemsk bild, så jag sätter upp handen nu. Det är en bild av Adi, en nigeriansk bankföreståndare som fick ansiktet bortskjutet vid ett väpnat rån. Han förlorade underkäken, läpparna, hakan, överkäken och tänderna. Detta är ribban han satte upp för oss. "Jag vill se ut så här. Så såg jag ut förut." Med modern teknologi använde vi datorer för att skapa modeller. Vi skapade en modell av käken utan ben. Sedan böjde vi en platta mot den. Vi satte den på plats så vi visste att det var en korrekt position. Sedan tog vi ben och vävnad från ryggen. Här ser ni hur plattan håller det, och ni ser hur implantaten börjar sättas in -- och under en operation uppnådde vi detta och detta. Patientens liv är återställt. Det är de goda nyheterna. Huden på hakan ser däremot inte likadant ut som innan. Det är hud från hans rygg. Den är tjockare, mörkare, grövre, den har inte samma konturer. Och det är där vi misslyckas. Det är där vi behöver ansiktstransplantationer.
The face transplant has a role probably in burns patients to replace the skin. We can replace the underlying skeletal structure, but we're still not good at replacing the facial skin. So it's very valuable to have that tool in our armamentarium. But the patients are going to have to take drugs that suppress their immune system for the rest of their lives. What does that mean? They have an increased risk of infection, an increased risk of malignancy. This is not a life-saving transplant -- like a heart, or liver, or lung transplant -- it is a quality-of-life transplant, and as a result, are the patients going to say, if they get a malignant cancer 10 or 15 years on, "I wish I'd had conventional reconstructive techniques rather than this because I'm now dying of a malignant cancer"? We don't know yet. We also don't know what they feel about recognition and identity. Bernard Devauchelle and Sylvie Testelin, who did the first operation, are studying that. Donors are going to be short on the ground, because how many people want to have their loved one's face removed at the point of death? So there are going to be problems with face transplantation.
Ansiktstransplantationer fyller en funktion för att ersätta hud hos brännskadepatienter. Vi kan ersätta den underliggande skelettstrukturen, men vi är fortfarande inte bra på att ersätta ansiktets hud. Så det är väldigt värdefullt att ha det verktyget i vår arsenal. Men patienterna kommer behöva ta läkemedel som trycker ner immunsystemet för resten av livet. Vad innebär det? De har ökad risk för infektioner, ökad risk för sjukdom. Det är inte en livräddande transplantation -- som hjärt- lever- eller lungtransplantationer -- det är en livskvalitets-transplantation, och som ett resultat, kommer patienterna att säga, om de får elakartad cancer om 10 eller 15 år, "Jag önskar att jag hade gjort konventionell rekonstruktion istället för det här, för nu kommer jag dö i cancer"? Vi vet inte det ännu. Vi vet inte heller hur de känner kring igenkännande och identitet. Bernard Devauchelle och Sylvie Testelin, som gjorde den första operationen studerar detta. Det kommer att finnas för få donatorer, för hur många människor vill att deras anhörigas ansikten ska tas bort när de dör. Det kommer alltså att finnas problem med ansiktstransplantationer.
So the better news is the future's almost here -- and the future is tissue engineering. Just imagine, I can make a biologically-degradable template. I can put it in place where it's meant to be. I can sprinkle a few cells, stem cells from the patient's own hip, a little bit of genetically engineered protein, and lo and behold, leave it for four months and the face is grown. This is a bit like a Julia Child recipe.
De bättre nyheterna är att framtiden nästan är här -- och framtiden är vävnadsframställning. Tänk er, Jag kan göra en biologiskt nedbrytbar mall. Jag kan sätta in den där den ska vara. Jag kan strö ut ett fåtal celler, stamceller från patientens egen höft, lite genetiskt konstruerat protein, och se, lämna det i fyra månader så har ansiktet vuxit fram. Det är lite som ett recept av Julia Child.
But we've still got problems. We've got mouth cancer to solve. We're still not curing enough patients -- it's the most disfiguring cancer. We're still not reconstructing them well enough. In the U.K. we have an epidemic of facial injuries among young people. We still can't get rid of scars. We need to do research. And the best news of all is that surgeons know that we need to do research. And we've set up charities that will help us fund the clinical research to determine the best treatment practice now and better treatment into the future, so we don't just sit on our laurels and say, "Okay, we're doing okay. Let's leave it as it is."
Men vi har fortfarande problem. Vi behöver lösa muncancer. Vi botar fortfarande inte tillräckligt många -- det är den mest vanställande cancern. Vi rekonstruerar dem inte tillräckligt bra. I England har vi en epidemi av ansiktsskador bland unga människor. Vi kan fortfarande inte få bort ärr. Vi behöver forska mer. Den bästa nyheten av alla är att kirurger vet att vi behöver forska. Vi har skapat fonder som ska hjälpa oss finansiera den kliniska forskningen för att hitta de bästa behandlingsmetoderna nu och bättre metoder i framtiden, så vi inte bara vilar på våra lagrar och säger "Vi gör ett okej jobb. Vi låter det vara så."
Thank you very much indeed.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)