I want to introduce you to an amazing woman. Her name is Davinia. Davinia was born in Jamaica, emigrated to the US at the age of 18, and now lives just outside of Washington, DC. She's not a high-powered political staffer, nor a lobbyist. She'd probably tell you she's quite unremarkable, but she's having the most remarkable impact. What's incredible about Davinia is that she's willing to spend time every single week focused on people who are not her: people not her in her neighborhood, her state, nor even in her country -- people she'd likely never meet.
Jag vill presentera en fantastisk kvinna för er. Hon heter Davinia. Davinia föddes på Jamaica, emigrerade till USA när hon var 18 år och bor nu strax utanför Washington, DC. Hon hör inte hemma i maktens korridorer, och är inte lobbyist. Hon skulle antagligen säga att hon inte är så speciell, men hon har ett märkvärdigt inflytande. Det som är så unikt med Davinia är att hon varje vecka är villig att lägga tid på andra människor: människor som inte bor i grannskapet, i hennes delstat eller ens i hennes land - människor hon troligtvis aldrig kommer att möta.
Davinia's impact started a few years ago when she reached out to all of her friends on Facebook, and asked them to donate their pennies so she could fund girls' education. She wasn't expecting a huge response, but 700,000 pennies later, she's now sent over 120 girls to school. When we spoke last week, she told me she's become a little infamous at the local bank every time she rocks up with a shopping cart full of pennies.
Davinias inflytande kom för några år sedan när hon kontaktade alla sina vänner på Facebook och bad dem donera sina småslantar så att hon kunde finansiera flickors utbildning. Hon förväntade sig inget stort gensvar, men 700 000 småslantar senare har hon nu satt över 120 flickor i skola. När vi pratade förra veckan sa hon att hon blivit smått ökänd vid den lokala banken för att hon dyker upp med en kundvagn full av slantar.
Now -- Davinia is not alone. Far from it. She's part of a growing movement. And there's a name for people like Davinia: global citizens. A global citizen is someone who self-identifies first and foremost not as a member of a state, a tribe or a nation, but as a member of the human race, and someone who is prepared to act on that belief, to tackle our world's greatest challenges. Our work is focused on finding, supporting and activating global citizens. They exist in every country and among every demographic.
Davinia är inte ensam. Tvärtom. Hon är del av en växande rörelse. Det finns ett namn för sådana som Davinia: världsmedborgare. En världsmedborgare är någon som först och främst ser sig själv inte som del av en stat, en stam eller en nation, utan som del av den mänskliga rasen, och som är beredd att handla enligt sin övertygelse för att tackla vår världs största utmaningar. Vårt arbete syftar till att hitta, stötta och aktivera världsmedborgare. De finns i alla länder och inom alla befolkningsgrupper.
I want to make the case to you today that the world's future depends on global citizens. I'm convinced that if we had more global citizens active in our world, then every single one of the major challenges we face -- from poverty, climate change, gender inequality -- these issues become solvable. They are ultimately global issues, and they can ultimately only be solved by global citizens demanding global solutions from their leaders.
Idag vill jag visa er att världens framtid är avhängig av världsmedborgare. Jag är övertygad om att om vi hade fler aktiva världsmedborgare i vår värld så skulle varenda en av de största utmaningar vi möter - från fattigdom, klimatförändringar, könsdiskriminering - dessa frågor skulle bli möjliga att lösa. De är i slutändan globala problem och de kan bara lösas slutgiltigt genom att världsmedborgare kräver globala lösningar av sina ledare.
Now, some people's immediate reaction to this idea is that it's either a bit utopian or even threatening. So I'd like to share with you a little of my story today, how I ended up here, how it connects with Davinia and, hopefully, with you.
En del människors omedelbara reaktion på den här idén är att den antingen är en utopi eller till och med hotfull. Så jag vill berätta lite av min historia idag, hur jag hamnade här, hur det knyter an till Davinia och förhoppningsvis er.
Growing up in Melbourne, Australia, I was one of those seriously irritating little kids that never, ever stopped asking, "Why?" You might have been one yourself. I used to ask my mum the most annoying questions. I'd ask her questions like, "Mum, why I can't I dress up and play with puppets all day?" "Why do you want fries with that?" "What is a shrimp, and why do we have to keep throwing them on the barbie?"
Som barn i Melbourne i Australien var jag ett av de där otroligt irriterande barnen som aldrig slutar fråga "varför"? Ni kanske också var sådana. Jag brukade ställa de mest idiotiska frågor till min mamma. Jag frågade sånt som "Mamma, varför kan jag inte klä ut mig och leka med dockor hela dagen?" "Varför vill du ha pommes frites med det?" "Vad är en räka, och varför måste vi lägga dem på "barbien"?
(Laughter)
(Skratt)
"And mum -- this haircut. Why?"
"Och mamma - den här frisyren." "Varför?"
(Laughter)
(Skratt)
The worst haircut, I think. Still terrible.
Värsta frisyren någonsin, tror jag. Fortfarande hemsk.
As a "why" kid, I thought I could change the world, and it was impossible to convince me otherwise. And when I was 12 and in my first year of high school, I started raising money for communities in the developing world. We were a really enthusiastic group of kids, and we raised more money than any other school in Australia. And so I was awarded the chance to go to the Philippines to learn more. It was 1998. We were taken into a slum in the outskirts of Manila. It was there I became friends with Sonny Boy, who lived on what was literally a pile of steaming garbage. "Smoky Mountain" was what they called it. But don't let the romance of that name fool you, because it was nothing more than a rancid landfill that kids like Sonny Boy spent hours rummaging through every single day to find something, anything of value.
Som ett "varför"-barn trodde jag att jag kunde ändra världen och det var omöjligt att övertyga mig om motsatsen. När jag var 12 och gick i första året på högstadiet började jag samla in pengar åt samhällen i u-länderna. Vi var en grupp väldigt entusiastiska barn, och vi samlade in mer pengar än någon annan skola i Australien. Och så fick jag chansen att resa till Filippinerna för att lära mig mer. Det var 1998. Vi kom till ett slumområde i utkanten av Manila. Där blev jag vän med Sonny Boy. som bodde på vad som bokstavligen var en stinkande skräphög. "Smoky Mountain" kallade de det. Låt er inte luras av det romantiska namnet, för det var inget mer än en härsken soptipp där barn som Sonny Boy rotade runt i timmar varje dag för att hitta något, vad som helst av värde.
That night with Sonny Boy and his family changed my life forever, because when it came time to go to sleep, we simply laid down on this concrete slab the size of half my bedroom with myself, Sonny Boy, and the rest of his family, seven of us in this long line, with the smell of rubbish all around us and cockroaches crawling all around. And I didn't sleep a wink, but I lay awake thinking to myself, "Why should anyone have to live like this when I have so much? Why should Sonny Boy's ability to live out his dreams be determined by where he's born, or what Warren Buffett called 'the ovarian lottery?'" I just didn't get it, and I needed to understand why.
Den natten hos Sonny Boy och hans familj ändrade mitt liv för gott, för när det var dags att sova lade vi oss bara ner på en betongplatta hälften så stor som mitt sovrum, jag, Sonny Boy och resten av hans familj, vi var sju i en lång rad, med stanken av sopor överallt omkring oss och kackerlackor krypandes överallt. Och jag sov inte en blund, men jag låg vaken och tänkte, "Varför ska någon behöva leva så här när jag har så mycket? Varför ska Sonny Boys förmåga att uppfylla sina drömmar bero på var han är född, eller det Warren Buffett kallade "äggstockslotteriet"?" Jag kunde bara inte begripa detta, och jag behövde förstå varför.
Now, I only later came to understand that the poverty I'd seen in the Philippines was the result of decisions made or not made, man-made, by a succession of colonial powers and corrupt governments who had anything but the interests of Sonny Boy at heart. Sure, they didn't create Smoky Mountain, but they may as well have. And if we're to try to help kids like Sonny Boy, it wouldn't work just to try to send him a few dollars or to try to clean up the garbage dump on which he lived, because the core of the problem lay elsewhere. And as I worked on community development projects over the coming years trying to help build schools, train teachers, and tackle HIV and AIDS, I came to see that community development should be driven by communities themselves, and that although charity is necessary, it's not sufficient. We need to confront these challenges on a global scale and in a systemic way. And the best thing I could do is try to mobilize a large group of citizens back home to insist that our leaders engage in that systemic change.
Det var inte förrän senare som jag förstod att fattigdomen jag sett i Filippinerna var resultatet av beslut som fattats eller inte fattats, av människan, av en följd av koloniala makter och korrupta regeringar som var intresserade av allt utom Sonny Boys välfärd. Visst, de skapade inte Smoky Mountain, men det kunde de lika gärna ha gjort. Och om vi ska försöka hjälpa barn som Sonny Boy fungerar det helt enkelt inte att skicka några dollar eller att försöka städa upp soptippen där han bodde, för kärnan i problemet finns någon annanstans. När jag arbetade med projekt för samhällsutveckling under åren, försökte hjälpa till att bygga skolor, utbilda lärare och tackla HIV och AIDS, insåg jag att samhällsutveckling måste drivas av samhällena själva, och att även om välgörenhet är nödvändigt, så räcker det inte. Vi måste tackla dessa utmaningar på en global skala och på ett systematiskt sätt. Och det bästa jag kunde göra var att försöka mobilisera en stor grupp medborgare där hemma som insisterar på att våra ledare engagerar sig i den systemförändringen.
That's why, a few years later, I joined with a group of college friends in bringing the Make Poverty History campaign to Australia. We had this dream of staging this small concert around the time of the G20 with local Aussie artists, and it suddenly exploded one day when we got a phone call from Bono, the Edge and Pearl Jam, who all agreed to headline our concert. I got a little bit excited that day, as you can see.
Därför gick jag några år senare samman med en grupp vänner från högskolan för att ta kampanjen "Make Poverty History" till Australien. Vi drömde om att organisera en liten konsert med lokala artister runt tiden då G20 möttes och det exploderade en dag när Bono, The Edge och Pearl Jam ringde, som alla gick med på att vara del av vår konsert. Jag blev lite begeistrad den dagen, som ni ser.
(Laughter)
(Skratt)
But to our amazement, the Australian government heard our collective voices, and they agreed to double investment into global health and development -- an additional 6.2 billion dollars. It felt like --
Men till vår förvåning hörde Australiens regering våra kollektiva röster, och de gick med på att dubbla sin investering i global hälsa och utveckling; ytterligare 6,2 miljarder dollar. Det kändes som -
(Applause)
(Applåd)
It felt like this incredible validation. By rallying citizens together, we helped persuade our government to do the unthinkable, and act to fix a problem miles outside of our borders.
Det kändes som ett fantastiskt godkännande. Tillsammans med medborgare lyckades vi övertala vår regering att göra det otänkbara, och agera för att lösa ett problem långt utanför våra gränser.
But here's the thing: it didn't last. See, there was a change in government, and six years later, all that new money disappeared. What did we learn? We learned that one-off spikes are not enough. We needed a sustainable movement, not one that is susceptible to the fluctuating moods of a politician or the hint of an economic downturn. And it needed to happen everywhere; otherwise, every individual government would have this built-in excuse mechanism that they couldn't possibly carry the burden of global action alone.
Men här är kruxet: det varade inte. Regeringen byttes ut och sex år senare var alla nya pengar försvunna. Vad lärde vi oss? Vi lärde oss att enskilda framgångar inte räcker. Vi behövde en mer hållbar rörelse, inte en som påverkas av en politikers humörsvängningar, eller varje tillstymmelse till sämre ekonomi. Och det behövde ske överallt; annars skulle varje enskild regering ha den inbyggda ursäkten att de omöjligt kan bära bördan av global handling ensamma.
And so this is what we embarked upon. And as we embarked upon this challenge, we asked ourselves, how do we gain enough pressure and build a broad enough army to win these fights for the long term? We could only think of one way. We needed to somehow turn that short-term excitement of people involved with the Make Poverty History campaign into long-term passion. It had to be part of their identity. So in 2012, we cofounded an organization that had exactly that as its goal. And there was only one name for it: Global Citizen.
Så detta gav vi oss in på. Och när vi tog oss an denna utmaning frågade vi oss själva, hur får vi nog kraft och kan bygga en bred nog armé för att vinna dessa strider på sikt? Vi kunde bara hitta ett sätt. På något vis måste vi omvandla den kortlivade entusiasmen hos de som varit med om kampanjen "Make Poverty History" till långsiktig passion. Det måste bli en del av deras identitet. Så 2012 grundade vi en organisation som har precis detta som sitt mål. Och det fanns bara ett namn på den: "Global Citizen".
But this is not about any one organization. This is about citizens taking action. And research data tells us that of the total population who even care about global issues, only 18 percent have done anything about it. It's not that people don't want to act. It's often that they don't know how to take action, or that they believe that their actions will have no effect. So we had to somehow recruit and activate millions of citizens in dozens of countries to put pressure on their leaders to behave altruistically.
Men detta handlar inte om en särskild organisation. Detta handlar om medborgare som agerar. Och forskning visar oss att av den andel av befolkningen som bryr sig om globala frågor, har bara 18 procent gjort något åt det. Det beror inte på att folk inte vill agera. Det beror ofta på att de inte vet vad de kan göra, eller att de tror att deras handlingar inte har någon effekt. Så vi var tvungna att rekrytera och aktivera miljontals medborgare i dussintals länder för att pressa deras ledare till altruistisk handling.
And as we did so, we discovered something really thrilling, that when you make global citizenship your mission, you suddenly find yourself with some extraordinary allies. See, extreme poverty isn't the only issue that's fundamentally global. So, too, is climate change, human rights, gender equality, even conflict. We found ourselves shoulder to shoulder with people who are passionate about targeting all these interrelated issues.
Och medan vi gjorde det upptäckte vi något spännande, att när världsmedborgarskap blir ens uppdrag, får man plötsligt fantastiska allierade. För fattigdom är inte det enda problemet som i grunden är globalt. Det är också klimatförändring, mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen, till och med konflikt. Vi var plötsligt sida vid sida med människor som är starkt engagerade i att lösa dessa relaterade problem.
But how did we actually go about recruiting and engaging those global citizens? Well, we used the universal language: music. We launched the Global Citizen Festival in the heart of New York City in Central Park, and we persuaded some of the world's biggest artists to participate. We made sure that these festivals coincided with the UN General Assembly meeting, so that leaders who need to hear our voices couldn't possible ignore them.
Men hur bar vi oss åt för att rekrytera och engagera dessa världsmedborgare? Vi använde ett universellt språk: musik. Vi lanserade Global Citizen-festivalen i hjärtat av New York i Central Park, och vi övertalade några av världens största artister att vara med. Vi såg till att dessa festivaler sammanföll med FNs Generalförsamlings möten, så att ledare som behövde höra våra röster omöjligt kunde ignorera oss.
But there was a twist: you couldn't buy a ticket. You had to earn it. You had to take action on behalf of a global cause, and only once you'd done that could you earn enough points to qualify. Activism is the currency. I had no interest in citizenship purely as some sort of feel-good thing. For me, citizenship means you have to act, and that's what we required. And amazingly, it worked. Last year, more than 155,000 citizens in the New York area alone earned enough points to qualify. Globally, we've now signed up citizens in over 150 countries around the world. And last year, we signed up more than 100,000 new members each and every week of the whole year.
Men något var ovanligt: Man kunde inte köpa en biljett. Man var tvungen att förtjäna den. Man var tvungen att agera för en global fråga, och bara när man gjort det kunde man samla nog med poäng för att vara med. Aktivism är valutan. Jag var inte intresserad av medborgarskap bara för att må bra. För mig innebär medborgarskap att man måste agera, och det krävde vi. Och otroligt nog fungerade det. Förra året tjänade över 155 000 medborgare enbart i New York-området nog med poäng för att kvalificera sig. Globalt har vi nu medborgare i över 150 länder runt hela världen. Och förra året fick vi över 100 000 nya medlemmar varenda vecka under hela året.
See, we don't need to create global citizens from nothing. We're already everywhere. We just need to be organized and motivated to start acting. And this is where I believe we can learn a lot from Davinia, who started taking action as a global citizen back in 2012. Here's what she did. It wasn't rocket science. She started writing letters, emailing politicians' offices. She volunteered her time in her local community. That's when she got active on social media and started to collect pennies -- a lot of pennies.
Så vi behöver inte skapa världsmedborgare ur tomma intet. Vi finns redan överallt. Vi behöver bara vara organiserade och motiverade för att agera. Och här tror jag att vi kan lära oss mycket av Davinia, som började agera som en världsmedborgare 2012. Så här gjorde hon. Det var inte så komplicerat. Hon började skriva brev, skicka e-post till politiker. Hon var volontär i sitt lokala samhälle. Det var då hon blev aktiv inom sociala medier och började samla slantar - många slantar.
Now, maybe that doesn't sound like a lot to you. How will that achieve anything? Well, it achieved a lot because she wasn't alone. Her actions, alongside 142,000 other global citizens', led the US government to double their investment into Global Partnership for Education. And here's Dr. Raj Shah, the head of USAID, making that announcement. See, when thousands of global citizens find inspiration from each other, it's amazing to see their collective power. Global citizens like Davinia helped persuade the World Bank to boost their investment into water and sanitation. Here's the Bank's president Jim Kim announcing 15 billion dollars onstage at Global Citizen, and Prime Minister Modi of India affirmed his commitment to put a toilet in every household and school across India by 2019. Global citizens encouraged by the late-night host Stephen Colbert launched a Twitter invasion on Norway. Erna Solberg, the country's Prime Minister, got the message, committing to double investment into girls' education. Global citizens together with Rotarians called on the Canadian, UK, and Australian governments to boost their investment into polio eradication. They got together and committed 665 million dollars.
Det låter kanske inte så stort. Hur kan det uppnå något? Hon uppnådde mycket eftersom hon inte var ensam. Hennes handlingar, tillsammans med 142 000 andra världsmedborgares, fick USAs regering att fördubbla sin investering i Global Partnership for Education. Och här gör Dr. Raj Shah, USAIDs ordförande, det uttalandet. När tusentals världsmedborgare inspirerar varandra är det fantastiskt att se deras samlade kraft. Världsmedborgare som Davinia hjälpte till att övertala Världsbanken att stärka sin investering i vatten och sanitet. Här på scenen kungör Världsbankens ordförande Jim Kim 15 miljarder dollar vid ett Global Citizen-Evenemang och Indiens premiärminister Modi bekräftar sitt åtagande att installera en toalett i varje hushåll och skola i Indien innan 2019. Världsmedborgare som uppmuntrats av tv-personligheten Stephen Colbert startade en Twitter-invasion av Norge. Erna Solberg, Norges statsminister, förstod vinken, och åtog sig att fördubbla investeringar i flickors utbildning. Världsmedborgare och Rotary uppmanade Kanadas, Storbritanniens och Australiens regeringar att öka sina investeringar i att utrota polio. De gick samman och utlovade 665 miljoner dollar.
But despite all of this momentum, we face some huge challenges. See, you might be thinking to yourself, how can we possibly persuade world leaders to sustain a focus on global issues? Indeed, the powerful American politician Tip O'Neill once said, "All politics is local." That's what always got politicians elected: to seek, gain and hold onto power through the pursuit of local or at very best national interests.
Men trots alla dessa framgångar står vi inför enorma utmaningar. Ni kanske frågar er hur vi någonsin kan övertyga världens ledare om att bibehålla fokus på globala frågor? Den berömda amerikanska politikern Tip O'Neill sa en gång, "All politik är lokal." Det är detta som alltid fått politiker valda: att söka, vinna och behålla makt genom att driva lokala eller i bästa fall nationella frågor.
I experienced this for the first time when I was 21 years old. I took a meeting with a then-Australian Foreign Minister who shall remain nameless --
Jag upplevde detta första gången när jag var 21 år gammal. Jag hade ett möte med Australiens dåvarande utrikesminister som inte ska nämnas vid namn -
[Alexander Downer]
[Alexander Downer]
(Laughter)
(Skratt)
And behind closed doors, I shared with him my passion to end extreme poverty. I said, "Minister -- Australia has this once-in-a-lifetime opportunity to help achieve the Millennium Development Goals. We can do this." And he paused, looked down on me with cold, dismissive eyes, and he said, "Hugh, no one gives a funk about foreign aid." Except he didn't use the word "funk." He went on. He said we need to look after our own backyard first.
Och bakom stängda dörrar talade jag om vikten av att få slut på extrem fattigdom. Jag sa, "Australien har nu en enorm chans att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vi kan klara det här." Och han blev tyst, gav mig en kall, avvisande blick, och sa, "Hugh, ingen bryr sig ett jota om bistånd." Fast han använde inte ordet "jota". Han fortsatte. Han sa att vi behövde ta hand om oss själva först.
This is, I believe, outdated, even dangerous thinking. Or as my late grandfather would say, complete BS. Parochialism offers this false dichotomy because it pits the poor in one country against the poor in another. It pretends we can isolate ourselves and our nations from one another. The whole world is our backyard, and we ignore it at our peril. See, look what happened when we ignored Rwanda, when we ignore Syria, when we ignore climate change. Political leaders ought to give a "funk" because the impact of climate change and extreme poverty comes right to our shore.
Jag anser att detta är ett föråldrat, till och med farligt sätt att tänka. Eller som min avlidne morfar hade sagt, totalt skitsnack. Trångsynthet leder till en falsk klyvning eftersom den ställer fattiga i ett land mot fattiga i ett annat. Den låtsas som om vi kan isolera oss och våra länder från varandra. Hela världen är vår bakgård, och vi betalar priset om vi ignorerar det. Se vad som hände när vi ignorerade Rwanda, när vi ignorerar Syrien, när vi ignorerar klimatförändring. Politiska ledare borde bry sig ett "jota", för resultaten av klimatförändring och extrem fattigdom kommer hit till våra kuster.
Now, global citizens -- they understand this. We live in a time that favors the global citizen, in an age where every single voice can be heard. See, do you remember when the Millennium Development Goals were signed back in the year 2000? The most we could do in those days was fire off a letter and wait for the next election. There was no social media. Today, billions of citizens have more tools, more access to information, more capacity to influence than ever before. Both the problems and the tools to solve them are right before us. The world has changed, and those of us who look beyond our borders are on the right side of history.
Världsmedborgare - de förstår detta. Vi lever i en tid som gynnar världsmedborgaren, i en era där varje enskild röst kan bli hörd. Minns ni när millennieutvecklingsmålen undertecknades år 2000? Det mesta vi kunde göra då var att skriva brev och vänta på nästa val. Sociala medier fanns inte. Idag har miljarder medborgare fler redskap, bättre tillgång till information, större kapacitet att påverka än någonsin förut. Både problemen och redskapen för att lösa dem finns precis framför oss. Världen har förändrats, och de av oss som ser bortom våra gränser är på rätt sida av historien.
So where are we? So we run this amazing festival, we've scored some big policy wins, and citizens are signing up all over the world. But have we achieved our mission? No. We have such a long way to go.
Så var är vi? Så vi driver denna fantastiska festival, vi har vunnit några stora politiska segrar, och medborgare anmäler sig över hela världen. Men har vi nått vårt mål? Nej. Vi har så långt kvar.
But this is the opportunity that I see. The concept of global citizenship, self-evident in its logic but until now impractical in many ways, has coincided with this particular moment in which we are privileged to live. We, as global citizens, now have a unique opportunity to accelerate large-scale positive change around the world. So in the months and years ahead, global citizens will hold world leaders accountable to ensure that the new Global Goals for Sustainable Development are tracked and implemented. Global citizens will partner with the world's leading NGOs to end diseases like polio and malaria. Global citizens will sign up in every corner of this globe, increasing the frequency, quality and impact of their actions. These dreams are within reach. Imagine an army of millions growing into tens of millions, connected, informed, engaged and unwilling to take no for an answer.
Men detta är den möjlighet jag kan se, Idén om världsmedborgarskap, självklar i sin logik men hitintills opraktisk på många sätt, har sammanfallit med denna specifika tid som vi har turen att leva i. Vi, som världsmedborgare, har nu en unik möjlighet att accelerera storskalig positiv förändring runt hela världen. Så under de kommande månaderna och åren kommer världsmedborgare att hålla världsledarna ansvariga för att se till att de nya Globala Målen för hållbar utveckling följs och tillämpas. Världsmedborgare arbetar med världens främsta hjälporganisationer för att få slut på sjukdomar som polio och malaria. Världsmedborgare går med i världens alla hörn, och förbättrar förekomsten, kvaliteten och resultaten av deras aktioner. Dessa drömmar är inom räckhåll. Föreställ er en armé av miljoner som växer till tiotals miljoner, sammanhängande, välinformerade, engagerade och ovilliga att ge upp.
Over all these years, I've tried to reconnect with Sonny Boy. Sadly, I've been unable to. We met long before social media, and his address has now been relocated by the authorities, as often happens with slums. I'd love to sit down with him, wherever he is, and share with him how much the time I spent on Smoky Mountain inspired me. Thanks to him and so many others, I came to understand the importance of being part of a movement of people -- the kids willing to look up from their screens and out to the world, the global citizens. Global citizens who stand together, who ask the question "Why?," who reject the naysayers, and embrace the amazing possibilities of the world we share.
Under alla dessa år har jag försökt få kontakt med Sonny Boy igen. Tyvärr har jag inte lyckats. Vi möttes långt före sociala medier, och myndigheterna har nu flyttat hans adress, som så ofta händer i slumområden. Jag skulle vilja träffa honom, var han än är, och berätta hur mycket mitt besök på Smoky Mountain inspirerade mig. Tack vare honom och så många andra förstod jag vikten av att vara del av en folkrörelse - ungdomarna som är villiga att se upp från sina bildskärmar och ut i världen, världsmedborgarna. Världsmedborgare som sluter sig samman, som frågar "varför?", som avvisar nejsägarna, och välkomnar de fantastiska möjligheterna i vår gemensamma värld.
I'm a global citizen.
Jag är en världsmedborgare.
Are you?
Är du?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåd)