What has the War on Drugs done to the world? Look at the murder and mayhem in Mexico, Central America, so many other parts of the planet, the global black market estimated at 300 billion dollars a year, prisons packed in the United States and elsewhere, police and military drawn into an unwinnable war that violates basic rights, and ordinary citizens just hope they don't get caught in the crossfire, and meanwhile, more people using more drugs than ever. It's my country's history with alcohol prohibition and Al Capone, times 50.
Vad har kriget mot droger gjort för världen? Se på morden och förödelsen i Mexiko, i Centralamerika, på så många platser på jorden. Den globala svarta marknaden uppskattas till 300 miljarder dollar om året. Fängelser är proppfulla i USA och på fler ställen, polisen och militären dras in i ett krig de inte kan vinna som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter och vanliga medborgare får hoppas på att inte hamna i skottlinjen och samtidigt är det fler människor som använder mer droger än någonsin. Det är som mitt lands historia med alkoholförbud och Al Capone, fast 50 gånger värre.
Which is why it's particularly galling to me as an American that we've been the driving force behind this global drug war. Ask why so many countries criminalize drugs they'd never heard of, why the U.N. drug treaties emphasize criminalization over health, even why most of the money worldwide for dealing with drug abuse goes not to helping agencies but those that punish, and you'll find the good old U.S. of A.
Vilket gör mig ännu mer irriterad som amerikan, att vi har varit drivkraften bakom kriget mot droger. Fråga er varför så många länder kriminaliserar droger de aldrig har hört talas om, varför FN:s drogfördrag betonar kriminalisering över hälsa, även om det mesta av pengarna för att ta itu med drogmissbruk runt om i världen inte går till hjälporganisationer utan till de som straffar och ni kommer att se att gamla goda USA ligger bakom det.
Why did we do this? Some people, especially in Latin America, think it's not really about drugs. It's just a subterfuge for advancing the realpolitik interests of the U.S. But by and large, that's not it. We don't want gangsters and guerrillas funded with illegal drug money terrorizing and taking over other nations. No, the fact is, America really is crazy when it comes to drugs. I mean, don't forget, we're the ones who thought that we could prohibit alcohol. So think about our global drug war not as any sort of rational policy, but as the international projection of a domestic psychosis. (Applause)
Varför gjorde vi det här? Vissa, speciellt i Latinamerika, tror inte att det handlar om droger. Det är bara en förevändning för att föra fram USA:s politiska intressen. Men på det stora hela handlar det inte om det. Vi vill inte ha gangsters och gerillor som finanseras med illegala drogpengar, som terroriserar och tar över länder. Nej, sanningen är att USA har en galen inställningen till droger. Glöm inte att det var vi som trodde att vi kunde förbjuda alkohol. Så tänk inte på vårt globala krig mot droger som en rationell policy, utan som en internationell projektion av en inhemsk psykos. (Applåder)
But here's the good news. Now it's the Russians leading the Drug War and not us. Most politicians in my country want to roll back the Drug War now, put fewer people behind bars, not more, and I'm proud to say as an American that we now lead the world in reforming marijuana policies. It's now legal for medical purposes in almost half our 50 states, millions of people can purchase their marijuana, their medicine, in government- licensed dispensaries, and over half my fellow citizens now say it's time to legally regulate and tax marijuana more or less like alcohol. That's what Colorado and Washington are doing, and Uruguay, and others are sure to follow.
Men nu kommer de goda nyheterna. Nu är det ryssarna som leder kriget mot drogerna, inte vi. De flesta politiker i mitt land vill dra tillbaka drogkriget nu, sätta färre människor i fängelse, inte fler, och jag är stolt att som amerikan säga att vi nu är världsledande i att reformera lagarna för marijuana. Det är nu lagligt för medicinskt bruk i nästan hälften av våra 50 stater, miljoner människor kan köpa sin marijuana, sin medicin, på statliga apotek, och över hälften av våra medborgare säger att det är dags att juridiskt reglera och beskatta marijuana ungefär som med alkohol. Det är vad Colorado och Washington gör, och Uruguay, och andra kommer säkert att följa efter. Det är det här jag gör:
So that's what I do: work to end the Drug War. I think it all started growing up in a fairly religious, moral family, eldest son of a rabbi, going off to university where I smoked some marijuana and I liked it. (Laughter) And I liked drinking too, but it was obvious that alcohol was really the more dangerous of the two, but my friends and I could get busted for smoking a joint.
jobbar för att få ett slut på Kriget mot droger. Jag tror att det började när jag växte upp i en ganska religiös, moralisk familj, jag var den äldste sonen till en rabbin, jag började på universitetet, där jag rökte en del marijuana och jag gillade det. (Skratt) Jag gillade att dricka också, men det var uppenbart att alkohol var den farligare av de två, men mina vänner och jag kunde åka fast för att vi rökte en joint.
Now, that hypocrisy kept bugging me, so I wrote my Ph.D dissertation on international drug control. I talked my way into the State Department. I got a security clearance. I interviewed hundreds of DEA and other law enforcement agents all around Europe and the Americas, and I'd ask them, "What do you think the answer is?" Well, in Latin America, they'd say to me, "You can't really cut off the supply. The answer lies back in the U.S., in cutting off the demand." So then I go back home and I talk to people involved in anti-drug efforts there, and they'd say, "You know, Ethan, you can't really cut off the demand. The answer lies over there. You've got to cut off the supply." Then I'd go and talk to the guys in customs trying to stop drugs at the borders, and they'd say, "You're not going to stop it here. The answer lies over there, in cutting off supply and demand." And it hit me: Everybody involved in this thought the answer lay in that area about which they knew the least.
Den dubbelmoralen störde mig, så jag skrev min doktorsavhandling om internationell drogreglering. Jag pratade mig in på utrikesdepartementet. Jag klarade säkerhetskollen. Jag intervjuade hundratals drogpoliser och andra inom polisväsendet i Europa, i Nord- och Sydamerika, och jag frågade dem "Vad tror du svaret är?" I Latinamerika sa de, "Det går inte att stänga av tillgången. Svaret ligger hos USA, i att minska efterfrågan." När jag åkte hem och pratade med folk som var inblandade i antidroginsatser sade de, "Ethan, det går inte att strypa efterfrågan. Svaret ligger där borta. Man måste stänga av tillgången." Sen pratade jag med tullpersonalen som försöker stoppa droger vid gränserna, och de sa, "Du kan inte stoppa dem här. Svaret ligger där borta, man måste minska tillgången och efterfrågan." Och det slog mig: Alla inblandade i det här trodde att svaret fanns i det område som de visste minst om.
So that's when I started reading everything I could about psychoactive drugs: the history, the science, the politics, all of it, and the more one read, the more it hit you how a thoughtful, enlightened, intelligent approach took you over here, whereas the politics and laws of my country were taking you over here. And that disparity struck me as this incredible intellectual and moral puzzle.
Det var då jag började läsa allt jag kunde om psykoaktiva droger: historien, vetenskapen, politiken, alltihop, och ju mer jag läste, ju mer slog det mig att en eftertänksam, upplyst, intelligent inriktning skulle ta en hitåt, men att politiken och juridiken i mitt land tog oss ditåt. Och den skillnaden var för mig en intellektuell och moralisk gåta.
There's probably never been a drug-free society. Virtually every society has ingested psychoactive substances to deal with pain, increase our energy, socialize, even commune with God. Our desire to alter our consciousness may be as fundamental as our desires for food, companionship and sex. So our true challenge is to learn how to live with drugs so they cause the least possible harm and in some cases the greatest possible benefit.
Det har förmodligen aldrig funnits ett drogfritt samhälle. I stort sett alla samhällen har använt psykoaktiva substanser för att hantera smärta, få mer energi, umgås, till och med möta gud. Vår önskan att förändra vårt medvetande kan vara lika fundamental som vårt behov av mat, gemenskap och sex. Så vår riktiga utmaning är att lära oss hur vi ska ska kunna leva med droger så att de ger så få skadliga effekter som möjligt och i vissa fall, så stora fördelar det går.
I'll tell you something else I learned, that the reason some drugs are legal and others not has almost nothing to do with science or health or the relative risk of drugs, and almost everything to do with who uses and who is perceived to use particular drugs. In the late 19th century, when most of the drugs that are now illegal were legal, the principal consumers of opiates in my country and others were middle-aged white women, using them to alleviate aches and pains when few other analgesics were available. And nobody thought about criminalizing it back then because nobody wanted to put Grandma behind bars. But when hundreds of thousands of Chinese started showing up in my country, working hard on the railroads and the mines and then kicking back in the evening just like they had in the old country with a few puffs on that opium pipe, that's when you saw the first drug prohibition laws in California and Nevada, driven by racist fears of Chinese transforming white women into opium-addicted sex slaves. The first cocaine prohibition laws, similarly prompted by racist fears of black men sniffing that white powder and forgetting their proper place in Southern society. And the first marijuana prohibition laws, all about fears of Mexican migrants in the West and the Southwest. And what was true in my country, is true in so many others as well, with both the origins of these laws and their implementation. Put it this way, and I exaggerate only slightly: If the principal smokers of cocaine were affluent older white men and the principal consumers of Viagra were poor young black men, then smokable cocaine would be easy to get with a prescription from your doctor and selling Viagra would get you five to 10 years behind bars. (Applause)
Jag ska berätta något mer jag fått reda på, att anledningen till att vissa droger är lagliga och andra inte inte har så mycket att göra med vetenskap eller hälsa, eller den relativa risken med drogen, utan det handlar mest om vilka som använder den och vilka som anses använda vissa droger. I slutet av 1800-talet, när de flesta av de droger som nu är olagliga var legala, var huvudkonsumenterna av opiater i mitt och andra länder medelålders vita kvinnor, som använde dem som smärtlindring när få andra smärtstillande medel fanns tillgängliga. Ingen tänkte på att kriminalisera det då, för ingen ville sätta mormor i fängelse. Men när hundratusentals kineser började dyka upp i mitt land, och jobbade hårt på järnvägen och i gruvorna och festade till på kvällen som de hade gjort därhemma med ett par bloss på opiumpipan, det var då de första drogreglerande lagarna dök upp i Kalifornien och Nevada, drivna av rasistisk rädsla för att kineserna skulle förvandla vita kvinnor till opiumberoende sexslavar. De första lagarna mot kokain kom på samma sätt genom rasistisk rädsla inför svarta män som sniffade det vita pulvret och glömde sin rätta plats i den amerikanska södern. Och de första lagarna som förbjöd marijuana handlade om mexikanska invandrare i västra och sydvästra USA. Och det som gäller mitt land gäller också många andra länder, både vad gäller hur lagarna kom till och hur de implementerades. Vi säger så här, och jag överdriver bara lite: Om de huvudsakliga kokainrökarna skulle vara rika vita män och huvudkonsumenterna av Viagra skulle vara fattiga svarta män så skulle rökkokain gå att få på recept och att sälja Viagra skulle kunna ge 5-10 år i fängelse. (Applåder)
I used to be a professor teaching about this. Now I'm an activist, a human rights activist, and what drives me is my shame at living in an otherwise great nation that has less than five percent of the world's population but almost 25 percent of the world's incarcerated population. It's the people I meet who have lost someone they love to drug-related violence or prison or overdose or AIDS because our drug policies emphasize criminalization over health. It's good people who have lost their jobs, their homes, their freedom, even their children to the state, not because they hurt anyone but solely because they chose to use one drug instead of another.
Jag brukade vara lärare och lära ut det här. Nu är jag aktivist, en aktivist för mänskliga rättigheter, och det som driver mig är min skam över att bo i ett annars fantastiskt land med mindre än 5 procent av världens befolkning men nästan 25 procent av världens fängslade befolkning. Det är de människor jag har mött som förlorat någon de älskar till drogrelaterat våld eller fängelse eller överdoser eller AIDS för att våra droglagar ser kriminalisering som viktigare än hälsa. Det är bra människor som har förlorat sina jobb, sina hem, sin frihet, till och med sina barn till staten, inte för att de har skadat någon utan bara för att de valde att använda en viss drog istället för en annan.
So is legalization the answer? On that, I'm torn: three days a week I think yes, three days a week I think no, and on Sundays I'm agnostic. But since today is Tuesday, let me just say that legally regulating and taxing most of the drugs that are now criminalized would radically reduce the crime, violence, corruption and black markets, and the problems of adulterated and unregulated drugs, and improve public safety, and allow taxpayer resources to be developed to more useful purposes. I mean, look, the markets in marijuana, cocaine, heroin and methamphetamine are global commodities markets just like the global markets in alcohol, tobacco, coffee, sugar, and so many other things. Where there is a demand, there will be a supply. Knock out one source and another inevitably emerges. People tend to think of prohibition as the ultimate form of regulation when in fact it represents the abdication of regulation with criminals filling the void. Which is why putting criminal laws and police front and center in trying to control a dynamic global commodities market is a recipe for disaster. And what we really need to do is to bring the underground drug markets as much as possible aboveground and regulate them as intelligently as we can to minimize both the harms of drugs and the harms of prohibitionist policies.
Så är legalisering svaret? Jag är kluven i den frågan: tre dagar i veckan säger jag ja, tre dagar i veckan säger jag nej, och på söndagar är jag agnostisk. Men eftersom det är tisdag idag vill jag säga att en reglering och beskattning av de flesta av de droger som nu är kriminaliserade radikalt skulle minska brotten, våldet, korruptionen och de svarta marknaderna, och problemen med förfalskade och oreglerade droger, och förbättra säkerheten på gatorna, och låta skattepengar gå till mer meningsfulla ändamål. Marknaderna för marijuana, kokain, heroin och metamfetamin är globala varumarknader precis som de globala marknaderna för alkohol, tobak, kaffe, socker och så mycket annat. Där det finns en efterfrågan kommer det att finnas tillgång. Slår man ut en källa så kommer det strax en ny. Folk tenderar att tänka på förbud som den högsta formen av reglering när det egentligen står för en avsaknad av reglering, där kriminella fyller tomrummet. Det är därför lagar och ett överflöd av poliser för att försöka kontrollera en dynamisk global varumarknad leder oundvikligen till en katastrof. Vad vi verkligen behöver göra är att lyfta upp de underjordiska drogmarknaderna så mycket som möjligt och reglera dem så intelligent vi kan för att minimera skadorna som drogerna kan ge och skador som förbud kan orsaka.
Now, with marijuana, that obviously means legally regulating and taxing it like alcohol. The benefits of doing so are enormous, the risks minimal. Will more people use marijuana? Maybe, but it's not going to be young people, because it's not going to be legalized for them, and quite frankly, they already have the best access to marijuana. I think it's going to be older people. It's going to be people in their 40s and 60s and 80s who find they prefer a little marijuana to that drink in the evening or the sleeping pill or that it helps with their arthritis or diabetes or maybe helps spice up a long-term marriage. (Laughter) And that just might be a net public health benefit.
Med marijuana innebär det naturligtvis att det ska reglereras och beskattas, som alkohol. Fördelarna med att göra det är enorma, och riskerna är minimala. Kommer fler att använda marijuana? Kanske, men det kommer inte att vara unga människor, för det kommer inte att vara lagligt för dem, och de har, ärlig talat, redan den bästa tillgången till marijuana. Jag tror att det kommer att vara äldre. Det kommer att vara folk som är kring 40, 60 och 80 som märker att de föredrar lite marijuana istället för den där drinken varje kväll, eller sömnmedlet, eller att det hjälper mot deras ledbesvär eller diabetes eller kanske livar upp ett långvarigt äktenskap. (Skratt) Och det kanske blir en positiv hälsoeffekt för samhället, totalt sett.
As for the other drugs, look at Portugal, where nobody goes to jail for possessing drugs, and the government's made a serious commitment to treating addiction as a health issue. Look at Switzerland, Germany, the Netherlands, Denmark, England, where people who have been addicted to heroin for many years and repeatedly tried to quit and failed can get pharmaceutical heroin and helping services in medical clinics, and the results are in: Illegal drug abuse and disease and overdoses and crime and arrests all go down, health and well-being improve, taxpayers benefit, and many drug users even put their addictions behind them.
Om vi ser till andra droger, se på Portugal, där ingen åker i fängelse för droginnehav, och regeringen har satsat hårt på att behandla beroende som ett hälsoproblem. Se på Schweiz, Tyskland, Nederländerna, Danmark, England, där folk som har varit heroinberoende i många år och flera gånger har misslyckats med att sluta kan få medicinskt heroin och vård på kliniker, och resultaten har kommit: illegal droganvändning, sjukdom, överdoser, brott och arresteringar har alla gått ner, hälsa och välbefinnande har gått upp, skattebetalarna drar nytta av det, och många drogmissbrukare lägger missbruket bakom sig.
Look at New Zealand, which recently enacted a law allowing certain recreational drugs to be sold legally provided their safety had been established. Look here in Brazil, and some other countries, where a remarkable psychoactive substance, ayahuasca, can be legally bought and consumed provided it's done so within a religious context. Look in Bolivia and Peru, where all sorts of products made from the coca leaf, the source of cocaine, are sold legally over the counter with no apparent harm to people's public health. I mean, don't forget, Coca-Cola had cocaine in it until 1900, and so far as we know was no more addictive than Coca-Cola is today.
Se på Nya Zeeland, som nyligen antog en lag där vissa partydroger kan säljas legalt om de har kunnat bevisas vara säkra. Och här i Brasilien, och i vissa andra länder finns den fantastiska psykoaktiva substansen ayahuasca som kan köpas lagligt och konsumeras om det görs i en religiös kontext. Se på Bolivia och Peru där alla möjliga produkter av kokablad, källan till kokain, säljs lagligt i affärer utan någon påtaglig skada på den allmänna folkhälsan. Tänk på att Coca Cola innehöll kokain fram till 1900, och så vitt vi vet var den inte mer vanebildande än Coca-Cola är idag.
Conversely, think about cigarettes: Nothing can both hook you and kill you like cigarettes. When researchers ask heroin addicts what's the toughest drug to quit, most say cigarettes. Yet in my country and many others, half of all the people who were ever addicted to cigarettes have quit without anyone being arrested or put in jail or sent to a "treatment program" by a prosecutor or a judge. What did it were higher taxes and time and place restrictions on sale and use and effective anti-smoking campaigns. Now, could we reduce smoking even more by making it totally illegal? Probably. But just imagine the drug war nightmare that would result.
Och tvärtom, tänk på cigaretter: Ingenting kan få fast dig och döda dig som cigaretter. När forskare frågar heroinmissbrukare vilken drog som är svårast att sluta med, säger de flesta cigaretter. Ändå har hälften av de i vårt land och på andra ställen som någonsin har varit beroende av cigaretter slutat utan att någon har blivit arresterad eller satt i fängelse eller skickad på behandling av en åklagare eller domare. Vad som löste det var högre skatter och tids- och platsrestriktioner för försäljning och användning och effektiva antirökkampanjer. Skulle vi kunna minska rökning ännu mer genom att göra det olagligt? Förmodligen. Men tänk er vilket fruktansvärt drogkrig det skulle leda till.
So the challenges we face today are twofold. The first is the policy challenge of designing and implementing alternatives to ineffective prohibitionist policies, even as we need to get better at regulating and living with the drugs that are now legal. But the second challenge is tougher, because it's about us. The obstacles to reform lie not just out there in the power of the prison industrial complex or other vested interests that want to keep things the way they are, but within each and every one of us. It's our fears and our lack of knowledge and imagination that stands in the way of real reform. And ultimately, I think that boils down to the kids, and to every parent's desire to put our baby in a bubble, and the fear that somehow drugs will pierce that bubble and put our young ones at risk. In fact, sometimes it seems like the entire War on Drugs gets justified as one great big child protection act, which any young person can tell you it's not.
Vi har två utmaningar att kämpa mot idag. Den första är utmaningen att designa och implementera alternativ till ineffektiva förbudslagar på samma sätt som vi behöver bli bättre på att reglera och leva med de droger som nu är lagliga. Men den andra utmaningen är svårare, för den handlar om oss. Hindren mot att reformera ligger inte bara där ute i makten över det industriella fängelsekomplexet eller andra etablerade intressen som vill behålla saker som de är, utan i var och en av oss. Det är våra rädslor och vår brist på kunskap och fantasi som står i vägen för riktiga reformer. Jag tror att det till syvende och sist handlar om barnen, och varje förälders längtan att sätta sin baby i en bubbla, och rädslan att droger på något sätt ska spräcka den bubblan och innebära en fara för våra unga. Det verkar faktiskt som att hela Kriget mot droger rättfärdigas som en enda stor barnskyddsåtgärd, vilket vilken ung person som helst kan säga att det inte är.
So here's what I say to teenagers. First, don't do drugs. Second, don't do drugs. Third, if you do do drugs, there's some things I want you to know, because my bottom line as your parent is, come home safely at the end of the night and grow up and lead a healthy and good adulthood. That's my drug education mantra: Safety first.
Så här säger jag till tonåringar. För det första, ta inte droger. För det andra, ta inte droger. För det tredje, om du tar droger, finns det några saker som jag vill att du ska känna till, för det jag vill som din förälder är att du ska komma hem på kvällen och växa upp och leva ett hälsosamt och bra vuxenliv. Det är mitt mantra för drogutbildning: Säkerhet kommer först.
So this is what I've dedicated my life to, to building an organization and a movement of people who believe we need to turn our backs on the failed prohibitions of the past and embrace new drug policies grounded in science, compassion, health and human rights, where people who come from across the political spectrum and every other spectrum as well, where people who love our drugs, people who hate drugs, and people who don't give a damn about drugs, but every one of us believes that this War on Drugs, this backward, heartless, disastrous War on Drugs, has got to end.
Det här är vad jag har ägnat mitt liv åt, att bygga upp en organisation och en rörelse med människor som tror att vi behöver vända ryggen åt de gamla förbudet som inte har fungerat och omfamna nya droglagar som grundas på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter, med människor från alla politiska riktningar och alla andra riktningar också, människor som älskar våra droger, folk som hatar droger, och de som inte alls bryr sig om droger, men vi tycker allihop att Kriget mot droger, det här bakåtsträvande, hjärtlösa, katastrofala Kriget mot droger måste få ett slut.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you. Thank you.
Tack. Tack.
Chris Anderson: Ethan, congrats — quite the reaction. That was a powerful talk. Not quite a complete standing O, though, and I'm guessing that some people here and maybe a few watching online, maybe someone knows a teenager or a friend or whatever who got sick, maybe died from some drug overdose. I'm sure you've had these people approach you before. What do you say to them?
Chris Anderson: Ethan, grattis – du fick en stark reaktion. Det var ett kraftfullt föredrag. Men inte riktigt någon stående ovation, och jag gissar att några människor här och kanske några av de som tittar online, kanske känner en tonåring eller en vän eller något, som har blivit sjuk, och kanske dött från en överdos av droger. Jag antar att de har tagit kontakt förut. Vad säger du till dem?
Ethan Nadelmann: Chris, the most amazing thing that's happened of late is that I've met a growing number of people who have actually lost a sibling or a child to a drug overdose, and 10 years ago, those people just wanted to say, let's line up all the drug dealers and shoot them and that will solve it. And what they've come to understand is that the Drug War did nothing to protect their kids. If anything, it made it more likely that those kids were put at risk. And so they're now becoming part of this drug policy reform movement. There's other people who have kids, one's addicted to alcohol, the other one's addicted to cocaine or heroin, and they ask themselves the question: Why does this kid get to take one step at a time and try to get better and that one's got to deal with jail and police and criminals all the time? So everybody's understanding, the Drug War's not protecting anybody.
Ethan Nadelmann: Chris, det bästa som har hänt hittills är att jag träffar fler och fler människor som faktiskt har förlorat ett syskon eller ett barn i en drogöverdos, och som för 10 år sen bara sa, nu radar vi upp alla langare och skjuter dem, det kommer lösa problemet. Nu har de börjat förstå att Kriget mot droger inte har skyddat deras barn. Det har kanske till och med utsatt deras barn för större fara. Och så har de blivit en del av rörelsen som vill reformera droglagarna. Det finns andra människor som har barn, där en är beroende av alkohol och den andra av kokain eller heroin, och de ställer sig själva frågan: Varför får det här barnet ta ett steg i taget för att försöka bli bättre och den andra måste hamna i fängelse och hantera polis och kriminella hela tiden? Så alla förstår att Kriget mot droger inte skyddar någon.
CA: Certainly in the U.S., you've got political gridlock on most issues. Is there any realistic chance of anything actually shifting on this issue in the next five years?
CA: I USA har vi ett politiskt dödläge i de flesta frågor. Finns det någon realistisk chans att något kommer hända i den här frågan under de kommande fem åren?
EN: I'd say it's quite remarkable. I'm getting all these calls from journalists now who are saying to me, "Ethan, it seems like the only two issues advancing politically in America right now are marijuana law reform and gay marriage. What are you doing right?" And then you're looking at bipartisanship breaking out with, actually, Republicans in the Congress and state legislatures allowing bills to be enacted with majority Democratic support, so we've gone from being sort of the third rail, the most fearful issue of American politics, to becoming one of the most successful.
EN: Det är ganska fantastiskt. Jag får en massa samtal från journalister som säger, "Ethan, det verkar som de enda två frågorna som går framåt i USA just nu är lagförslag för marijuana och homosexuellas rätt att gifta sig. Vad gör du som fungerar?" Och om man ser att det är folk från båda de stora partierna, där faktiskt republikaner i kongressen och lagstiftande församlingar antar lagförslag med demokraternas stöd, så vi har gått från att ha varit ett tabubelagt ämne, det mest känsliga i amerikansk politik, till att ha blivit ett av de mest framgångsrika.
CA: Ethan, thank you so much for coming to TEDGlobal. EN: Chris, thanks so much.
CA: Ethan, tack så mycket för att du kom till TEDGlobal.
CA: Thank you. EN: Thank you. (Applause)
EN: Tack så mycket. (Applåder)