On November 5th, 1990, a man named El-Sayyid Nosair walked into a hotel in Manhattan and assassinated Rabbi Meir Kahane, the leader of the Jewish Defense League. Nosair was initially found not guilty of the murder, but while serving time on lesser charges, he and other men began planning attacks on a dozen New York City landmarks, including tunnels, synagogues and the United Nations headquarters. Thankfully, those plans were foiled by an FBI informant. Sadly, the 1993 bombing of the World Trade Center was not. Nosair would eventually be convicted for his involvement in the plot. El-Sayyid Nosair is my father.
Den 5 november 1990 gick en man som heter El-Sayyid Nosair in på ett hotell på Manhattan och mördade rabbinen Meir Kahane, ledaren av Jewish Defense League. Nosair förklarades först oskyldig till mordet, men medan han satt i fängelse för ett mindre brott började han och några andra män att planera attacker mot ett antal landmärken i New York, inklusive tunnlar, synagogor och Förenta Nationernas högkvarter. Som tur var blev dessa planer omkullkastade av en FBI-informatör. Sorgligt nog stoppades inte bombningen av World Trade Center 1993. Nosair skulle senare dömas för sin inblandning i planen. El-Sayyid Nosair är min far.
I was born in Pittsburgh, Pennsylvania in 1983 to him, an Egyptian engineer, and a loving American mother and grade school teacher, who together tried their best to create a happy childhood for me. It wasn't until I was seven years old that our family dynamic started to change. My father exposed me to a side of Islam that few people, including the majority of Muslims, get to see. It's been my experience that when people take the time to interact with one another, it doesn't take long to realize that for the most part, we all want the same things out of life. However, in every religion, in every population, you'll find a small percentage of people who hold so fervently to their beliefs that they feel they must use any means necessary to make others live as they do.
Jag föddes 1983 i Pittsburgh, Pennsylvania, som son till honom, en egyptisk ingenjör, och en kärleksfull amerikansk mor som var lågstadielärare. Tillsammans gjorde de sitt bästa för att ge mig en lycklig barndom. Det var inte förrän jag var sju år som vår familjesituation började förändras. Min far utsatte mig för en sida av islam som få människor, inklusive de flesta muslimer, någonsin får se. Min erfarenhet är att när människor interagerar med varandra, inser de för det mesta ganska fort att de vill ha ut ungefär samma saker av livet. Men inom varje religion, i varje befolkning, finns det en liten grupp människor som har så starka åsikter att de känner att de kan göra vad som helst för att få andra att leva på samma sätt som de gör.
A few months prior to his arrest, he sat me down and explained that for the past few weekends, he and some friends had been going to a shooting range on Long Island for target practice. He told me I'd be going with him the next morning. We arrived at Calverton Shooting Range, which unbeknownst to our group was being watched by the FBI. When it was my turn to shoot, my father helped me hold the rifle to my shoulder and explained how to aim at the target about 30 yards off. That day, the last bullet I shot hit the small orange light that sat on top of the target and to everyone's surprise, especially mine, the entire target burst into flames. My uncle turned to the other men, and in Arabic said, "Ibn abuh." Like father, like son. They all seemed to get a really big laugh out of that comment, but it wasn't until a few years later that I fully understood what they thought was so funny. They thought they saw in me the same destruction my father was capable of. Those men would eventually be convicted of placing a van filled with 1,500 pounds of explosives into the sub-level parking lot of the World Trade Center's North Tower, causing an explosion that killed six people and injured over 1,000 others. These were the men I looked up to. These were the men I called ammu, which means uncle.
Ett par månader innan han blev arresterad satte han sig ner med mig och berättade att han och några vänner hade åkt till en skjutbana på Long Island de senaste helgerna för att öva prickskytte. Han sa att jag skulle få följa med honom nästa morgon. Vi kom till Calvertons skjutbana, som utan att vår grupp visste om det var övervakad av FBI. När det var min tur att skjuta hjälpte min far mig att hålla geväret mot axeln och förklarade hur jag skulle sikta mot målet som låg cirka 30 meter bort. Den sista kulan jag sköt den dagen träffade den lilla orange lampan som satt ovanför måltavlan och till allas förvåning, speciellt min, började hela måltavlan att brinna. Min farbror vände sig mot de andra männen och sa på arabiska, <i>ibn abuh</i>; "sådan far, sådan son". De verkade alla skratta gott åt den kommentaren, men det var inte förrän ett par år senare som jag verkligen förstod vad de hade tyckt var så roligt. De tyckte att de såg samma förmåga till förstörelse i mig som min far var kapabel till. Dessa män skulle senare komma att fällas för att ha placerat en skåpbil fylld med 700 kg sprängämnen i källargaraget till det norra World Trade Center-tornet, vilket orsakade en explosion som dödade sex personer och skadade över 1 000 andra. Det här var män som jag såg upp till. Det var dessa män som jag kallade <i>ammu</i>, vilket betyder farbror.
By the time I turned 19, I had already moved 20 times in my life, and that instability during my childhood didn't really provide an opportunity to make many friends. Each time I would begin to feel comfortable around someone, it was time to pack up and move to the next town. Being the perpetual new face in class, I was frequently the target of bullies. I kept my identity a secret from my classmates to avoid being targeted, but as it turns out, being the quiet, chubby new kid in class was more than enough ammunition. So for the most part, I spent my time at home reading books and watching TV or playing video games. For those reasons, my social skills were lacking, to say the least, and growing up in a bigoted household, I wasn't prepared for the real world. I'd been raised to judge people based on arbitrary measurements, like a person's race or religion.
När jag fyllde 19 hade jag redan flyttat 20 gånger i mitt liv, och den instabila uppväxten gav mig inte någon egentlig chans att skaffa många vänner. Varje gång som jag började lita på någon var det dags att packa och flytta till nästa stad. Eftersom jag ständigt var den nya killen i klassen blev jag ofta mobbarnas utvalda offer. Jag berättade inte vem jag var för mina klasskamrater för att slippa bli utsatt, men det visade sig att det räckte mer än väl att vara den tysta, knubbiga, nya killen i klassen. Så jag tillbringade den mesta tiden hemma och läste böcker, tittade på TV, eller spelade dataspel. På grund av detta hade jag stora problem att umgås med andra. Och min trångsynta uppväxt hade inte förberett mig på den verkliga världen. Jag hade fostrats att döma människor efter godtyckliga faktorer, som en persons ras eller religion.
So what opened my eyes? One of my first experiences that challenged this way of thinking was during the 2000 presidential elections. Through a college prep program, I was able to take part in the National Youth Convention in Philadelphia. My particular group's focus was on youth violence, and having been the victim of bullying for most of my life, this was a subject in which I felt particularly passionate. The members of our group came from many different walks of life. One day toward the end of the convention, I found out that one of the kids I had befriended was Jewish. Now, it had taken several days for this detail to come to light, and I realized that there was no natural animosity between the two of us. I had never had a Jewish friend before, and frankly I felt a sense of pride in having been able to overcome a barrier that for most of my life I had been led to believe was insurmountable. Another major turning point came when I found a summer job at Busch Gardens, an amusement park. There, I was exposed to people from all sorts of faiths and cultures, and that experience proved to be fundamental to the development of my character. Most of my life, I'd been taught that homosexuality was a sin, and by extension, that all gay people were a negative influence. As chance would have it, I had the opportunity to work with some of the gay performers at a show there, and soon found that many were the kindest, least judgmental people I had ever met. Being bullied as a kid created a sense of empathy in me toward the suffering of others, and it comes very unnaturally to me to treat people who are kind in any other way than how I would want to be treated. Because of that feeling, I was able to contrast the stereotypes I'd been taught as a child with real life experience and interaction. I don't know what it's like to be gay, but I'm well acquainted with being judged for something that's beyond my control.
Vad fick mig då att öppna ögonen? En av de första upplevelserna som utmanade det här sättet att tänka kom under presidentvalet år 2000. Genom ett högskoleförberedande program fick jag delta på National Youth Convention i Philadelphia. Min grupp skulle fokusera på ungdomsvåld, och eftersom jag varit mobbad större delen av mitt liv var det ett ämne som jag kände starkt för. Medlemmarna i gruppen kom från många olika miljöer. En dag i slutet av kongressen fick jag veta att en av dem som jag blivit vän med var judisk. Det hade tagit flera dagar innan den detaljen kom upp och jag insåg att det inte fanns någon naturlig fiendskap mellan oss. Jag hade aldrig haft en judisk vän förut, och jag kände mig ärligt talat stolt över att ha tagit mig över en barriär som jag större delen av livet hade trott var omöjlig att komma över. En annan viktig vändpunkt kom när jag fick ett sommarjobb på Busch Gardens, en nöjespark. Där träffade jag människor från olika kulturer och med olika tro, och den upplevelsen visade sig vara avgörande för min personlighetsutveckling. Större delen av mitt liv hade jag fått höra att homosexualitet var en synd, och att homosexuella därför hade negativt inflytande. Av en slump fick jag tillfälle att jobba med några homosexuella artister i en show där och märkte snart att många av dem var de vänligaste, minst dömande personer jag någonsin hade träffat. Att ha blivit mobbad som barn gjorde att jag kände stark empati för andras lidande, och det är väldigt onaturligt för mig att behandla vänliga människor på ett annat sätt än jag själv skulle vilja bli behandlad. På grund av den känslan kunde jag utmana de stereotyper jag hade fått lära mig som barn med riktiga livsupplevelser och utbyten. Jag vet inte hur det är att vara homosexuell, men jag vet hur det är att bli utdömd för något som jag inte har kontroll över.
Then there was "The Daily Show." On a nightly basis, Jon Stewart forced me to be intellectually honest with myself about my own bigotry and helped me to realize that a person's race, religion or sexual orientation had nothing to do with the quality of one's character. He was in many ways a father figure to me when I was in desperate need of one. Inspiration can often come from an unexpected place, and the fact that a Jewish comedian had done more to positively influence my worldview than my own extremist father is not lost on me.
Sen fanns också "The Daily Show". Varje kväll tvingade Jon Stewart mig att vara intellektuellt ärlig och se min trångsynthet i vitögat och hjälpte mig att inse att en persons ras, religion eller sexuella läggning inte har något att göra med hans eller hennes karaktär. Han var på många sätt en fadersfigur för mig när jag var i desperat behov av en. Inspiration kan ofta komma från oväntat håll, och det faktum att en judisk komiker har gjort mer för att påverka min världssyn i positiv riktning än min egen extremistiske far var inget som gick mig förbi.
One day, I had a conversation with my mother about how my worldview was starting to change, and she said something to me that I will hold dear to my heart for as long as I live. She looked at me with the weary eyes of someone who had experienced enough dogmatism to last a lifetime, and said, "I'm tired of hating people." In that instant, I realized how much negative energy it takes to hold that hatred inside of you.
En gång när jag pratade med min mor om hur min världsbild började förändras, sa hon något som jag inte kommer att glömma så länge jag lever. Hon såg på mig med trötta ögon, som någon som hade upplevt tillräckligt med dogmatism för en livstid, och sa, "Jag är trött på att hata människor." I det ögonblicket förstod jag hur mycket negativ energi det krävs för att hålla hatet inom sig.
Zak Ebrahim is not my real name. I changed it when my family decided to end our connection with my father and start a new life. So why would I out myself and potentially put myself in danger? Well, that's simple. I do it in the hopes that perhaps someone someday who is compelled to use violence may hear my story and realize that there is a better way, that although I had been subjected to this violent, intolerant ideology, that I did not become fanaticized. Instead, I choose to use my experience to fight back against terrorism, against the bigotry. I do it for the victims of terrorism and their loved ones, for the terrible pain and loss that terrorism has forced upon their lives. For the victims of terrorism, I will speak out against these senseless acts and condemn my father's actions. And with that simple fact, I stand here as proof that violence isn't inherent in one's religion or race, and the son does not have to follow the ways of his father. I am not my father.
Zak Ebrahim är inte mitt riktiga namn. Jag ändrade det när min familj bestämde sig för att bryta kontakten med min far och börja ett nytt liv. Så varför visar jag mig här och utsätter mig själv för risker? Det är enkelt. Jag gör det för att någon som är redo att ta till våld kanske en dag hör min historia och inser att det finns ett bättre sätt, att även om jag har blivit utsatt för den här våldsamma, intoleranta ideologin, har jag inte blivit fanatisk. Istället väljer jag att använda min upplevelse för att kämpa mot terrorism, mot trångsynthet. Jag gör det för dem som utsatts för terrorism och deras närstående, för den fruktansvärda smärta och förlust som terrorismen har tvingat in i deras liv. Jag höjer rösten mot de här vettlösa handlingarna för att hedra terrorismens offer och fördöma vad min far har gjort. Och jag står här som ett bevis på att våld inte är inbyggt i ens religion eller ras, och att sonen inte behöver följa i faderns fotspår. Jag är inte min far.
Thank you. (Applause)
Tack. (Applåder)
Thank you, everybody. (Applause)
Tack allihop. (Applåder)
Thank you all. (Applause)
Tack alla. (Applåder)
Thanks a lot. (Applause)
Tack så mycket. (Applåder)