So two weeks ago, I searched the word "nationalist" on Twitter. The results were quite colorful, with expressions like, "Emboldened Racist Moron," --
För två veckor sedan sökte jag på Twitter på ordet "nationalist". Resultatet var överraskande med ord som: "Korkade rasistdumskallar".
(Laughter)
(Skratt)
"White Supremacist Idiot," "Fascist Sock Puppets," --
"Vita arroganta idioter" "Fascistoida nickedockor".
(Laughter)
(Skratt)
"Orwellian, Hitlerian, Terrifying." I then searched the word "globalist" and got things like, "Socialist Sell-Outs," "Disgusting Corporate Propaganda," "Elitist Financial Overlords," "Ruthless Cosmopolitan Rats."
"Orwellsk, Hitlerlik, hemsk". Sen sökte jag på "globalist". och då fick jag ord som: "socialistförrädare", "Osmaklig masspropaganda", "finansöverkucku", "skoningslös nationalistråtta".
(Laughter)
(Skratt)
Even by social media standards, the words are cruel and disgusting. But they reflect the intensity of one of the most fundamental questions of our times: Nationalism or globalism -- what is the best path forward? This question impacts everything we care about: our cultural identity, our prosperity, our political systems -- everything -- the health of our planet -- everything.
Även i sociala medier är sådana ord elaka och vidriga. Men de återspeglar kraften i en av de viktigaste frågorna av idag: Nationalism eller globalism - vilket är bästa vägen framåt? Frågan berör allt vi bryr oss om: vår kulturella identitet, vår välfärd, vårt politiska system - allt - hur vår planet mår - allt.
So on the one hand, we have nationalism. Collins defines it as a "devotion to one's nation," but also, a "doctrine that puts national interests above international considerations." For nationalists, our modern societies are built on national grounds: we share a land, a history, a culture, and we defend each other. In a big and chaotic world, they see nationalism as the only sensible way to maintain social stability. But alarmed globalists warn us: self-centered nationalism can easily turn ugly. We've seen it with 20th-century fascisms: bloody wars, millions of deaths, immeasurable destruction.
På ena sidan har vi nationalismen. Collins definierar det som: "att vara hängiven sitt land", men också: "en lära som sätter nationella intressen framför internationella hänsyn". För nationalisterna bygger våra samhällen på en nationell grund: vi delar ett land, en historia, en kultur och vi försvarar varandra. I en stor och kaotisk värld ser de nationalismen som den enda möjligheten att bevara social stabilitet. Men upprörda globalister varnar: självcentrerad nationalism kan lätt bli smutsig. Det har vi sett under fascistregimer på 1900-talet: blodiga krig, miljontals döda, massiv förödelse.
On the other hand, we have globalism. The Oxford Living Dictionary defines it as: "the operation or planning of economic and foreign policy on a global basis." For nationalists, globalism is rapidly deconstructing what our ancestors took decades to build. It's like spitting on our soldiers' tombs; it's eroding our national solidarities and opening the doors to foreign invasions. But globalists make the case that reinforcing our global governance is the only way to tackle big supernational problems, like nuclear proliferation, the global refugee crisis, climate change or terrorism or even the consequences of superhuman AI. So we are at the crossroads, and we are asked to choose: nationalism or globalism?
Och på andra sidan står globalismen. Definitionen enligt Oxford Living Dictionary är: "genomförande och planering av ekonomisk politik på global nivå." Nationalisterna anser att globalismen snabbt nedmonterar det som tog våra förfäder generationer att bygga upp. Det är som att spotta på våra soldaters gravar; det river itu vår nationella solidaritet och öppnar upp för invasion av främmande makt. Men globalisterna menar att vi måste förstärka den globala styrningen för att kunna tackla överstatliga problem, som spridning av kärnvapen, den globala flyktingkrisen, klimatkrisen och terrorismen. Eller konsekvenserna av artificiell intelligens, AI. Vi står vid ett vägskäl och vi ska välja: nationalism eller globalism?
Having lived in four continents, I've always been interested in this question. But it took a whole new level when I saw this happening: the biggest surge in nationalist votes in Western democracies since World War II. All of a sudden, this isn't theory anymore. I mean, these political movements have built their success with ideas that could mean, down the road, losing my French citizenship because I'm North African or not being able to come back home to the US because I come from a Muslim-majority country.
Jag har bott på fyra kontinenter och alltid varit intresserad av frågan. Men det tog en ny vändning när jag förstod att vi nu ser den största nationalistiska väljarkåren i demokratier i väst sedan andra världskriget. Plötsligen är det inte längre ett teoretiskt resonemang. Framgången för dessa politiska rörelser bygger på idéer som kan medföra att jag förlorar mitt franska medborgarskap för att jag är nordafrikan eller att jag inte kan åka hem till USA för att jag kommer från ett islamdominerat land.
You know, when you live in a democracy, you live with this idea that your government will always protect you, as long as you abide by the laws. With the rise of national populism, despite being the best citizen I can, I now have to live with the idea that my government can hurt me for reasons I cannot control. It's very unsettling. But it forced me to rethink and rethink this question and try to think deeper. And the more I thought about it, the more I started questioning the question. Why would we have to choose between nationalism and globalism, between loving our country and caring for the world? There's no reason for that. We don't have to choose between family and country or region or religion and country. We already have multiple identities, and we live with them very well. Why would we have to choose between country and world? What if, instead of accepting this absurd choice, we took it on ourselves to fight this dangerous, binary thinking?
Ni vet ju att om man bor i en demokrati förväntar man sig skydd från myndigheterna så länge man följer landets lagar. Men med en ökad nationell populism, och fast jag försöker vara en god medborgare, måste jag anpassa mig till tanken att min regering kan skada mig av anledningar jag inte rår över. Det är väldigt obehagligt. Men det tvingade mig att tänka om och tänka om på frågan och försöka tänka djupare. Ju mer jag tänkte, desto mer ifrågasatte jag frågan. Varför måste vi välja mellan nationalism och globalism, mellan att älska vårt land och bry oss om världen? Det måste vi inte. Vi måste inte välja mellan familj och land eller mellan religion och land. Vi har redan flera identiteter och lever med det. Varför skulle vi behöva välja mellan landet och världen? Tänk om vi, istället för att acceptera detta absurda val, började bekämpa detta farliga binära tankesätt?
So for all the globalists in the audience, I want to ask: When I say the word "nationalist," what image comes to your mind? Something like this? Believe me, I think of that, too. But I'd like you to remember that for most people, nationalism feels more like this. Or maybe like that. You know, it's that thing inside you when you accidentally watch an obscure Olympic sport on TV --
Alla globalister i publiken - jag vill fråga er: När jag säger "nationalist", vad tänker ni på? Något sådant? Tro mig, jag kan också tänka så. Men kom ihåg att för de flesta känns nationalism mer så här. Eller kanske så här. Ni känner till den där känslan när man råkar se någon udda olympisk sport på tv.
(Laughter)
(Skratt)
wait -- and the mere sight of an unknown athlete wearing your national colors gets you all excited. Your heartbeat goes up, your stress level goes up, and you're standing in front of the TV and screaming with passion for that athlete to win. That's nationalism. It's people happy to be together, happy to belong to a large national community. Why would it be wrong?
- vänta - och glimten av din nations färger på idrottarens kläder gör dig alldeles exalterad. Pulsen stiger, stressnivån stiger. Du står upp framför tv:n och hejar passionerat på idrottaren. Det är nationalism. Människor som är glada att vara tillsammans, glada att de tillhör en stor nationell gemenskap. Vad är fel med det?
You know, globalists, you may think of nationalism as an old, 19th-century idea that is destined to fade. But I'm sorry to tell you that the facts are not on your side. When the World Values Survey asked more than 89,000 people across 60 countries how proud they felt about their country, 88.5 percent said "very proud" or "quite proud" -- 88.5 percent. Nationalism is not going away anytime soon. It's a powerful feeling that, according to another study, is a strong predictor of individual happiness. It's crazy, but your happiness is more correlated with national satisfaction than with things you would expect, like household income or your job satisfaction or your health satisfaction. So if nationalism makes people happy, why would anybody take it away from them?
Ni globalister, ni kanske tänker på nationalism som någon artonhundratalstanke som bara ska bort. Jag är ledsen att säga det, men fakta talar inte för er. När World Values Survey frågade mer än 89 000 personer i sextio länder om hur stolta de var över sitt land, svarade 88,5 procent "mycket stolt" eller "ganska stolt". 88,5 procent. Nationalismen kommer inte att försvinna snart. Den är en stark känsla som enligt en annan studie är en viktig förutsättning för individuell lycka. Det är galet, men din lycka är starkare korrelerad till nationell samhörighet än till faktorer man skulle anta, såsom inkomst eller tillfredsställelse med jobbet eller med hälsan. Så om nationalism gör människor glada, varför skulle någon vilja ta det ifrån dem?
Fellow globalists, if you are like me, you may be attached to globalization for humanistic reasons. And you may take great joy in some of its accomplishments since 1945. After all, major regions of the world have been exceptionally peaceful; extreme poverty rates around the globe are trending down; and more than two billion people, most notably in Asia, show spectacular improvements in their standards of living. But studies also show that globalization has a dark side. And left on the side of the road are hundreds of millions of people in Western middle classes with anemic income growth for more than two decades, possibly three decades, according to some studies. We cannot ignore this elephant in our room. If anything, our collective energy would be better used finding ways to fix this aspect of globalization, instead of fighting this polarizing battle against nationalism.
Kära globalister, kanske ni, liksom jag, är anhängare av globalism av humanistiska skäl. Och ni ser med glädje på vad den åstadkommit sedan 1945. Trots allt har stora delar av världen levt i fred, andelen extremt fattiga i världen minskar och fler än två miljarder människor, främst i Asien, har fått en kraftig höjning av sin levnadsstandard. Men studier visar också globaliseringens baksida. Och kvarglömda är hundratals miljoner medelklassmänniskor i västvärlden med dåliga löneförhöjningar i mer än tjugo år, kanske trettio år enligt vissa studier. Vi kan inte bortse från elefanten i rummet. Vår gemensamma energi vore bättre använd om vi ordnade upp den här aspekten av globaliseringen istället för att slåss i en polariserad debatt mot nationalism.
So now, the nationalists in the audience, I have some crusty, nonbinary nuggets for you.
Så nu, alla nationalister i publiken, nu har jag några torra, ickebinära grejer till er.
(Laughter)
(Skratt)
When I say the word "globalist," what comes to your mind? Out-of-touch, one-percent plutocrats?
När jag säger "globalist", vad tänker ni på? Oåtkomliga miljonärer?
(Laughter)
(Skratt)
Or maybe the heartless, greedy Wall Street type, right? Or maybe people like me, with multiple origins, living in a big, cosmopolitan metropolis.
Eller kanske den hjärtlösa, giriga Wall Street-typen? Eller kanske människor som jag, med brokig bakgrund, och som bor i en kosmopolitisk storstad.
Well, you remember that World Values Survey that I mentioned earlier? It showed another fascinating finding: 71 percent of the world population agreed with the statement, "I am a citizen of the world." Do you know what it means? Most of us are simultaneously proud of our country and citizens of the world. And it gets even better. The citizens of the world in the survey show a higher level of national pride than the ones that rejected that label. So once and for all, being a globalist doesn't mean betraying your country. It just means that you have enough social empathy, and you project some of it outside your national borders.
Ni kommer väl ihåg studien från World Values Survey som jag nämnde? Den visade något annat spännande: 71 procent av världens befolkning instämde i påståendet: "Jag är en världsmedborgare." Vet ni vad det betyder? De flesta av oss är samtidigt stolta över vårt land och världsmedborgare. Det blir ännu bättre. De som enligt studien är världsmedborgare är i högre grad stolta över sitt land än de som tog avstånd från uttrycket. En gång för alla - att vara globalist betyder inte att man sviker sitt land. Det betyder att man har tillräcklig social empati och att den når även utanför landets gränser.
Now, I know that when I dig into my own nationalist feelings, one of my anxieties versus the globalized world is national identity: How are we going to preserve what makes us special, what makes us different, what brings us together? And as I started thinking about it, I realized something really strange, which is that a lot of the key ingredients of our national identities actually come from outside our national borders. Like, think of the letters that we use every day. I don't know if you realize, but the Latin script, the Latin alphabet that we use has its origins thousands of years ago, near the Nile River. It all started with a cow just like this, that was captured by a scribe into an elegant hieroglyph. That hieroglyph was transcribed by a Semite in the Sinai into the letter aleph. Aleph traveled with Phoenicians and reached the European shores in Greece, where it became alpha, the mother of our letter A. So that's how an Egyptian cow became our letter A.
Jag vet att när jag rotar i mina egna nationalistiska känslor så är ett av mina största orosmoment med en globaliserad värld den nationella identiteten. Hur ska vi bevara det som gör oss speciella, som skiljer oss från andra, som håller oss samman? När jag började tänka på det insåg jag något märkligt; att en stor del av det vi kallar nationell identitet faktiskt kommit in utifrån. Tänk på bokstäverna som vi använder dagligen. Jag vet inte om ni förstått men det latinska alfabet vi använder har sina rötter tusentals år tillbaka vid Nilens strand. Det började med en ko som återgavs med ett tecken, en elegant hieroglyf. Den hieroglyfen översattes av en semit i Sinai till bokstaven alef. Alef reste med fenicierna och nådde Europas kust i Grekland där alef blev alfa, ursprunget till vår bokstav A. På så vis blev en egyptisk ko vår bokstav A.
(Laughter)
(Skratt)
And same thing with the Egyptian house that became bet, beta and B. And the Egyptian fish that became daleth, delta and D. Our most fundamental texts are full of Egyptian cows, houses and fish.
Samma sak hände med det egyptiska huset som blev bet, beta och B. Och den egyptiska fisken som blev daleth, delta och D. Våra grundläggande texter är fulla av egyptiska kor, hus och fiskar.
(Laughter)
(Skratt)
And there are so many other examples. Take the United Kingdom and its monarchy. Queen Elizabeth II? German ancestry. The mottos on the royal coat of arms? All written in French, not a single word of English. Take France and it's iconic Eiffel Tower. The inspiration? The United States of America -- and I don't mean Las Vegas, I mean 19th-century New York.
Det finns så många exempel. Titta på Storbritannien och dess monarki. Drottning Elisabeth II? Tyskt ursprung. Mottot på Storbritanniens statsvapen? Det är skrivet på franska, inte ett ord är på engelska. Ta Frankrike och dess ikoniska Eiffeltorn. Inspirationen? USA . Jag menar inte Las Vegas, jag menar artonhundratalets New York.
(Laughter)
(Skratt)
This was the tallest building in New York in the mid-19th century. Does it remind you of something? And you may think of China as a self-contained civilization, protected behind its Great Wall. But think twice. The Chinese official ideology? Marxism, made in Germany. One of China's biggest religions? Buddhism, imported from India. India's favorite pastime? Cricket. I really love this quote from Ashis Nandy, who said, "Cricket is an Indian game accidentally discovered by the British."
Detta var den högsta byggnaden i New York kring 1850. Påminner den er om något? Man kan tänka på Kina som ett slutet land skyddat bakom sin mur. Men tänk ett varv till. Kinas officiella ideologi? Marxismen - från Tyskland. En av Kinas största religioner? Buddhismen, importerad från Indien. Största sporten i Indien? Cricket. Jag älskar det här citatet från Ashis Nandy: "Cricket är en indisk sport som britterna råkade upptäcka."
(Laughter)
(Skratt)
So these are good reminders that a lot of what we love in our national traditions actually come from previous waves of globalization. And beyond individual symbols, there are whole national traditions that could not have existed without globalization. And the example that comes to my mind is a world-beloved national tradition: Italian cuisine. My friends, if you ever have a chance to go to a superauthentic Italian restaurant that only serves ancient Roman recipes, my advice for you is: don't go.
Detta påminner oss om att mycket av det vi älskar med våra nationella traditioner härrör från tidigare globaliseringsvågor. Bortom enskilda symboler finns det nationella traditioner som inte skulle ha existerat utan globalisering. Det jag kommer att tänka på är är en världskänd nationell tradition: det italienska köket. Kära vänner. Om ni får chansen att besöka en autentisk italiensk restaurang som bara serverar gamla romerska maträtter, är mitt råd: gå inte dit.
(Laughter)
(Skratt)
You'd get very, very disappointed. No spaghetti, no pasta -- that really started in Sicily in the eighth century, when it was under Arabian rule. No perfect espresso, no creamy cappuccino -- that came from Abyssinia via Yemen in the 17th century. And of course, no perfect pizza Napoletana -- how would you make it without the tomatoes of the New World? No, instead, you would be served probably a lot of porridge, some vegetable -- mostly cabbage -- some cheese, and maybe if you're lucky, the absolute delicacy of that time -- mmm, perfectly cooked fattened dormice.
Ni skulle bli väldigt besvikna. Ingen spaghetti, ingen pasta. Det kom på sjuhundratalet från Sicilien som var under arabiskt styre. Ingen perfekt espresso, ingen krämig cappuccino. Det kom från Etiopien via Jemen på sextonhundratalet. Och så klart, ingen perfekt Pizza Napoletana. Hur skulle den lagas utan tomater från kolonierna? Nej, man skulle bli serverad gröt, ost och lite grönsaker, troligen kål. Och kanske, om man har tur, den tidens största delikatess, mmm, perfekt tillagad hasselmus.
(Laughter)
(Skratt)
Thankfully, it was not a close tradition preserved by fanatic watchdogs. No, it was an open process, nourished by explorers, traders, street sellers and innovative home cooks. And in many ways, globalization is a chance for our national traditions to be questioned, regenerated, reinterpreted, to attract new converts to stay vibrant and relevant over time.
Tack och lov var det ingen tvingande tradition som övervakades. Nej, det var ett rörligt förlopp som påverkades av upptäcktsresande, handlare och kreativa kockar. På många sätt är globaliseringen en möjlighet för våra traditioner att utmanas, omskapas, omtolkas, för att locka till sig nya anhängare och hänga med i tiden.
So just remember this: most of us nationalists in the world are globalists, and most of us globalists in the world are nationalists. A lot of what we like in our national traditions come from outside our national borders. And the reason we venture outside our national borders is to discover these other national traditions. So the real question should not be to choose between nationalism and globalism. The real questions is: How can we do both better? It's a complex question for a complex world that calls for creative, nonbinary solutions.
Kom ihåg detta: de flesta av oss nationalister är globalister och de flesta av oss globalister är nationalister. Mycket av det vi gillar i våra nationella traditioner kommer från andra sidan nationsgränsen. Och anledningen till att vi reser utanför vårt lands gränser är att vi vill upptäcka dessa nationella traditioner. Så frågan borde inte vara ett val mellan att vara nationalist eller globalist. Frågan är: Hur kan vi vara båda på ett bättre sätt? Det är en komplex fråga i en komplex värld som kräver kreativa lösningar.
What are you waiting for?
Vad väntar ni på?
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)