I was on a long road trip this summer, and I was having a wonderful time listening to the amazing Isabel Wilkerson's "The Warmth of Other Suns." It documents six million black folks fleeing the South from 1915 to 1970 looking for a respite from all the brutality and trying to get to a better opportunity up North, and it was filled with stories of the resilience and the brilliance of African-Americans, and it was also really hard to hear all the stories of the horrors and the humility, and all the humiliations. It was especially hard to hear about the beatings and the burnings and the lynchings of black men. And I said, "You know, this is a little deep. I need a break. I'm going to turn on the radio." I turned it on, and there it was: Ferguson, Missouri, Michael Brown, 18-year-old black man, unarmed, shot by a white police officer, laid on the ground dead, blood running for four hours while his grandmother and little children and his neighbors watched in horror, and I thought, here it is again. This violence, this brutality against black men has been going on for centuries. I mean, it's the same story. It's just different names. It could have been Amadou Diallo. It could have been Sean Bell. It could have been Oscar Grant. It could have been Trayvon Martin.
Jag åkte på en lång biltur i somras, det var fantastiskt och jag lyssnade på den underbara Isabel Wilkersons <i>"The Warmth of Other Suns."</i> Den återger hur sex miljoner svarta människor flyr Södern mellan 1915 och 1970 i jakt på ett avbrott från all brutalitet och på väg mot bättre möjligheter längre norrut. Och den var full av berättelser om motståndskraften och briljansen hos afroamerikanerna, samtidigt var det väldigt svårt att lyssna till alla berättelser om fasorna, och om ödmjukheten, och om alla förödmjukelser. Det var särskilt svårt att höra om slagen och bränningarna och lynchningarna av svarta män. Och jag sa "Vet du, det här är lite för djupt. Jag behöver en paus, jag slår på radion." Jag slog på radion, och där var det: Ferguson, Missouri, Michael Brown, 18-årig svart man, obeväpnad, skjuten av en vit polisman, låg död på marken med blodet rinnande i fyra timmar alltmedan hans farmor och små barn och hans grannar tittade på i fasa, och jag tänkte... Här är det igen. Det här våldet, den här brutaliteten gentemot svarta män har pågått i århundraden. Jag menar, det är samma berättelse. Det är bara olika namn. Det kunde ha varit Amadou Diallo. Det kunde ha varit Sean Bell. Det kunde ha varit Oscar Grant. Det kunde ha varit Trayvon Martin.
This violence, this brutality, is really something that's part of our national psyche. It's part of our collective history. What are we going to do about it? You know that part of us that still crosses the street, locks the doors, clutches the purses, when we see young black men? That part.
Det här våldet, den här brutaliteten, är verkligen någonting som ingår i vår nationella själ. Det är en del av vår kollektiva historia. Vad ska vi göra åt det? Ni vet, den där delen av oss som fortfarande korsar gatan till andra sidan, låser dörrarna, greppar handväskorna, när vi ser unga svarta män? Den delen.
I mean, I know we're not shooting people down in the street, but I'm saying that the same stereotypes and prejudices that fuel those kinds of tragic incidents are in us. We've been schooled in them as well. I believe that we can stop these types of incidents, these Fergusons from happening, by looking within and being willing to change ourselves.
Jag menar, jag vet att vi inte skjuter ner människor på gatan, men jag menar att samma stereotyper och fördomar som ligger till grund för den sortens tragiska händelser finns i oss. Vi har också tränats i dem. Jag tror att vi kan förhindra den här sortens händelser, de här "Fergusonarna" från att inträffa, genom att titta inåt och vara villiga att förändra oss själva.
So I have a call to action for you. There are three things that I want to offer us today to think about as ways to stop Ferguson from happening again; three things that I think will help us reform our images of young black men; three things that I'm hoping will not only protect them but will open the world so that they can thrive. Can you imagine that? Can you imagine our country embracing young black men, seeing them as part of our future, giving them that kind of openness, that kind of grace we give to people we love? How much better would our lives be? How much better would our country be?
Så jag har en uppmaning till er att handla. Det finns tre saker som jag idag vill föreslå oss att tänka på som sätt att förhindra att Ferguson inträffar igen; tre saker som jag tror kommer att hjälpa oss reformera våra bilder av unga svarta män; tre saker som jag hoppas, utöver att skydda dem, också kommer att öppna världen så att de kan frodas. Kan ni föreställa er det? Kan ni föreställa er vårt land omfamna unga svarta män, se dem som en del av vår framtid, ge dem den sortens öppenhet, den sortens nåd som vi ger till människor vi älskar? Hur mycket bättre skulle våra liv vara? Hur mycket bättre skulle vårt land vara?
Let me just start with number one. We gotta get out of denial. Stop trying to be good people. We need real people. You know, I do a lot of diversity work, and people will come up to me at the beginning of the workshop. They're like, "Oh, Ms. Diversity Lady, we're so glad you're here" -- (Laughter) -- "but we don't have a biased bone in our body." And I'm like, "Really? Because I do this work every day, and I see all my biases."
Låt mig börja med nummer ett. Vi måste ta oss ut ur förnekelsen. Vi behöver inte... Sluta försöka vara bra människor. Vi behöver riktiga människor. Vet ni, jag jobbar mycket med mångfald, och folk kommer ibland fram till mig i början av workshopen. De säger, "Åh, Fröken mångfaldsdamen, vi är så glada att du är här" - (Skratt) "Men vi har inte ett fördomsfullt ben i hela kroppen." Och jag säger, "Verkligen? För jag gör det här jobbet varje dag och jag ser alla mina fördomar."
I mean, not too long ago, I was on a plane and I heard the voice of a woman pilot coming over the P.A. system, and I was just so excited, so thrilled. I was like, "Yes, women, we are rocking it. We are now in the stratosphere." It was all good, and then it started getting turbulent and bumpy, and I was like, "I hope she can drive." (Laughter) I know. Right. But it's not even like I knew that was a bias until I was coming back on the other leg and there's always a guy driving and it's often turbulent and bumpy, and I've never questioned the confidence of the male driver. The pilot is good. Now, here's the problem. If you ask me explicitly, I would say, "Female pilot: awesome." But it appears that when things get funky and a little troublesome, a little risky, I lean on a bias that I didn't even know that I had. You know, fast-moving planes in the sky, I want a guy. That's my default. Men are my default. Who is your default? Who do you trust? Who are you afraid of? Who do you implicitly feel connected to? Who do you run away from?
Jag menar, för inte allt för länge sen satt jag på ett flygplan och hörde en kvinnlig pilots röst i högtalarna, och jag blev så exalterad, så upphetsad. Jag tänkte, "JA, kvinnor, vi rockar! Nu är vi i stratosfären!" Allt var bra, och sen började det bli turbulent och skumpigt, och jag tänkte, "Jag hoppas att hon kan köra." (Skratt) Jag vet. Eller hur! Men jag fattade inte ens att det var en fördom förrän jag var på väg åt andra hållet; där alltid en kille kör och det är turbulent och skumpigt, och jag har aldrig haft problem med förtroendet för den manlige föraren. Piloten är bra. Här är problemet. Om du frågar mig uttryckligen, så svarar jag, "Kvinnlig pilot: häftigt." Men det visar sig att när saker blir läskiga och lite jobbiga, lite riskabla, så lutar jag mig mot en fördom som jag inte ens visste att jag hade. Ni vet, snabba flygplan i luften, jag vill ha en kille. Det är min standardinställning. Män är min standardinställning. Vem är din standardinställning? Vem litar du på? Vem är du rädd för? Vem känner du outtalat ett samband med? Vem springer du bort ifrån?
I'm going to tell you what we have learned. The implicit association test, which measures unconscious bias, you can go online and take it. Five million people have taken it. Turns out, our default is white. We like white people. We prefer white. What do I mean by that? When people are shown images of black men and white men, we are more quickly able to associate that picture with a positive word, that white person with a positive word, than we are when we are trying to associate positive with a black face, and vice versa. When we see a black face, it is easier for us to connect black with negative than it is white with negative. Seventy percent of white people taking that test prefer white. Fifty percent of black people taking that test prefer white. You see, we were all outside when the contamination came down.
Jag ska berätta vad vi har lärt oss. Det implicita associationstestet, som mäter undermedvetna fördomar, kan du göra online. Fem miljoner människor har gjort testet. Det visar sig att vår standard är vit. Vi gillar vita människor. Vi föredrar vitt, vad menar jag med det? När folk förevisas bilder av svarta män och vita män är vi snabbare på att associera bilden med ett positivt ord, den vita personen med ett positivt ord, än vi är när vi försöker associera positivt med ett svart ansikte och vice versa. När vi ser ett svart ansikte, är det lättare för oss att koppla ihop svart med negativt än det är att koppla ihop vitt med negativt. Sjuttio procent av de vita människor som har gjort testet föredrar vitt. Femtio procent av de svarta människor som har gjort testet föredrar vitt. Ni förstår, vi var alla utomhus när föroreningen läckte ut.
What do we do about the fact that our brain automatically associates? You know, one of the things that you probably are thinking about, and you're probably like, you know what, I'm just going to double down on my color blindness. Yes, I'm going to recommit to that. I'm going to suggest to you, no. We've gone about as far as we can go trying to make a difference trying to not see color. The problem was never that we saw color. It was what we did when we saw the color. It's a false ideal. And while we're busy pretending not to see, we are not being aware of the ways in which racial difference is changing people's possibilities, that's keeping them from thriving, and sometimes it's causing them an early death.
Vad gör vi åt det faktum att vår hjärna automatiskt associerar? Ni vet, en av de saker som ni antagligen tänker på, och ni tänker antagligen, vet du vad jag ska helt enkelt fördubbla min färgblindhet. Japp, jag ska förnya det. Jag tänker ge er ett förslag: nej. Vi har kommit så långt som vi kan komma med att försöka förändra genom att försöka att inte se färg. Problemet var aldrig att vi såg färg. Det var vad vi gjorde när vi såg färgen. Det är ett falskt ideal. Och medan vi är upptagna med att låtsas att vi inte ser, så är vi inte medvetna om de sätt genom vilka rasskillnader förändrar människors möjligheter, som hindrar dem från att frodas, och ibland ger dem en för tidig död.
So in fact, what the scientists are telling us is, no way. Don't even think about color blindness. In fact, what they're suggesting is, stare at awesome black people. (Laughter) Look at them directly in their faces and memorize them, because when we look at awesome folks who are black, it helps to dissociate the association that happens automatically in our brain. Why do you think I'm showing you these beautiful black men behind me? There were so many, I had to cut them. Okay, so here's the thing: I'm trying to reset your automatic associations about who black men are. I'm trying to remind you that young black men grow up to be amazing human beings who have changed our lives and made them better.
Så faktum är, vad forskarna säger är att: Aldrig. Tänk inte ens på färgblindhet. Vad de faktiskt föreslår är att stirra på fantastiska svarta människor, (Skratt) Se dem rakt i ansiktet och memorera dem, för att när vi tittar på fantastiska människor som är svarta så hjälper det oss att koppla ifrån associationen som automatiskt sker i hjärnan. Varför tror ni att jag visar upp dessa vackra svarta män bakom mig? Det fanns så många, jag fick ta bort några. Okej, så här är det: Jag försöker återställa era automatiska associationer om vilka svarta män är. Jag försöker påminna er om att unga svarta män växer upp till fantastiska mänskliga varelser som har förändrat våra liv och gjort dem bättre.
So here's the thing. The other possibility in science, and it's only temporarily changing our automatic assumptions, but one thing we know is that if you take a white person who is odious that you know, and stick it up next to a person of color, a black person, who is fabulous, then that sometimes actually causes us to disassociate too. So think Jeffrey Dahmer and Colin Powell. Just stare at them, right? (Laughter) But these are the things. So go looking for your bias. Please, please, just get out of denial and go looking for disconfirming data that will prove that in fact your old stereotypes are wrong.
Så här är det. Den andra möjligheten i vetenskap, och den ändrar bara tillfälligt våra automatiska slutsatser, men en sak vi vet är att om du tar en avskyvärd vit person som du känner, och visar upp den bredvid en färgad person, en svart person, som är sagolik, så kan också det ibland radera den automatiska associationen. Så tänk, Jeffrey Dahmer och Colin Powell. Stirra på dem bara, eller hur? (Skratt) Men det här är grejerna. Gå nu och leta efter din fördom. Snälla, snälla, bara ta er ut ur förnekelsen och leta efter annan data som kan bevisa att era gamla stereotyper
Okay, so that's number one: number two, what I'm going to say is move toward young black men instead of away from them. It's not the hardest thing to do, but it's also one of these things where you have to be conscious and intentional about it. You know, I was in a Wall Street area one time several years ago when I was with a colleague of mine, and she's really wonderful and she does diversity work with me and she's a woman of color, she's Korean. And we were outside, it was late at night, and we were sort of wondering where we were going, we were lost. And I saw this person across the street, and I was thinking, "Oh great, black guy." I was going toward him without even thinking about it. And she was like, "Oh, that's interesting." The guy across the street, he was a black guy. I think black guys generally know where they're going. I don't know why exactly I think that, but that's what I think. So she was saying, "Oh, you were going, 'Yay, a black guy'?" She said, "I was going, 'Ooh, a black guy.'" Other direction. Same need, same guy, same clothes, same time, same street, different reaction. And she said, "I feel so bad. I'm a diversity consultant. I did the black guy thing. I'm a woman of color. Oh my God!" And I said, "You know what? Please. We really need to relax about this." I mean, you've got to realize I go way back with black guys. (Laughter) My dad is a black guy. You see what I'm saying? I've got a 6'5" black guy son. I was married to a black guy. My black guy thing is so wide and so deep that I can pretty much sort and figure out who that black guy is, and he was my black guy. He said, "Yes, ladies, I know where you're going. I'll take you there."
faktiskt är fel. Okej, så det var nummer ett, nummer två: Vad jag vill säga är: Rör er mot unga svarta män istället för ifrån dem. Det är inte det svåraste att göra, men det är också... Det är en av de saker som ni måste göra medvetet och avsiktligt. Vet ni, jag var på Wall Street... Eller, i området, en gång för, kanske, ja flera år sen och jag var med en kollega, och hon är verkligen underbar och hon jobbar med mångfald med mig och hon är färgad, hon är korean. Och vi var utomhus, det var sent på kvällen, och vi undrade så smått vart vi var på väg, vi var vilse. Jag såg en människa på andra sidan gatan, och jag tänkte "Perfekt, en svart kille." Jag gick emot honom utan att ens tänka på det. Och hon säger, "Oj, det var intressant..." Killen på andra sidan gatan var svart. Jag tänker att svarta killar generellt sett vet vart de är på väg. Jag vet inte precis varför jag tänker så, men det är vad jag tänker. Så hon sa, "Oj, tänkte du 'Hurra! En svart kille'?" Hon sa, "Jag tänkte, 'Oj... En svart kille.'" Åt andra hållet. Samma behov, samma kille, samma kläder, samma tid, samma gata, olika reaktion. Hon sa, "Jag skäms, jag är mångfaldskonsult. Jag gjorde 'Svart kille'-grejen, jag är en färgad kvinna. Herregud!" Och jag sa, "Vet du vad? Snälla, nu behöver vi slappna av en smula." Jag menar, ni måste inse att jag har en historia med svarta killar. (Skratt) Min pappa är en svart kille, förstår ni vad jag menar? Jag har en svart son som är 1,95, jag gifte mig med en svart kille. Min "Svart kille"-grej är så bred och så djup att jag i princip kan sortera och lista ut vem den svarta killen är, och han var min svarta kille. Han sa, "Ja mina damer, jag vet vart ni är på väg, jag följer er dit."
You know, biases are the stories we make up about people before we know who they actually are. But how are we going to know who they are when we've been told to avoid and be afraid of them? So I'm going to tell you to walk toward your discomfort. And I'm not asking you to take any crazy risks. I'm saying, just do an inventory, expand your social and professional circles. Who's in your circle? Who's missing? How many authentic relationships do you have with young black people, folks, men, women? Or any other major difference from who you are and how you roll, so to speak? Because, you know what? Just look around your periphery. There may be somebody at work, in your classroom, in your house of worship, somewhere, there's some black young guy there. And you're nice. You say hi. I'm saying go deeper, closer, further, and build the kinds of relationships, the kinds of friendships that actually cause you to see the holistic person and to really go against the stereotypes. I know some of you are out there,
Ni vet, fördomar är berättelser som vi hittar på om människor innan vi vet vilka de faktiskt är. Men hur ska vi kunna få veta vilka de är när vi har lärt oss att undvika dem och vara rädda för dem? Så jag vill säga åt er att gå obehaget till mötes. Jag ber er inte att ta galna risker. Jag menar, inventera bara, utöka era personliga och professionella cirklar. Vem finns i din cirkel? Vem fattas? Hur många autentiska relationer har du med unga svarta människor, folk, män, kvinnor? Eller någon annan stor skillnad mot vem du är hur du "rullar", så att säga? För vet du vad? Kolla in din periferi. Det kanske finns någon på jobbet, i klassrummet, i kyrkan eller motsvarande, någonstans finns det en svart kille där. Du är trevlig, du säger hej. Jag ber er att gå djupare, närmare, längre och bygga den sortens relationer, den sortens vänskaper som faktiskt gör att du ser hela människan och verkligen tar bort alla stereotyper. Jag vet att några av er där ute,
I know because I have some white friends in particular that will say, "You have no idea how awkward I am. Like, I don't think this is going to work for me. I'm sure I'm going to blow this." Okay, maybe, but this thing is not about perfection. It's about connection. And you're not going to get comfortable before you get uncomfortable. I mean, you just have to do it. And young black men, what I'm saying is if someone comes your way, genuinely and authentically, take the invitation. Not everyone is out to get you. Go looking for those people who can see your humanity. You know, it's the empathy and the compassion that comes out of having relationships with people who are different from you. Something really powerful and beautiful happens: you start to realize that they are you, that they are part of you, that they are you in your family, and then we cease to be bystanders and we become actors, we become advocates, and we become allies. So go away from your comfort into a bigger, brighter thing, because that is how we will stop another Ferguson from happening. That's how we create a community where everybody, especially young black men, can thrive.
jag vet, för jag själv har några vita vänner som kommer att säga, "Du har ingen aning om hur tafatt jag känner mig. Jag tror inte att det här kommer att funka för mig, jag vet att jag kommer att paja det här." Okej, kanske, men det här handlar inte om perfektion, det handlar om samband. Och du kommer inte att bli bekväm förrän du ser till att bli obekväm. Jag menar, det är bara att göra det. Och unga svarta män, vad jag säger är att om någon kommer mot dig, genuint och autentiskt, ta emot inbjudan. Alla är inte ute efter dig. Leta efter de människorna som kan se din mänsklighet. Vet du, det är empatin och medkänslan som kommer ur relationer med människor som inte är som du. Nånting väldigt mäktigt och vackert sker: Du börjar inse att de är du, att de är en del av dig, att de ingår i din familj, och då slutar vi att vara åskådare och vi blir aktörer, och vi blir förespråkare, och vi blir allierade. Så kliv ut ur din bekvämlighet in i en större, ljusare sak, därför att det är på så sätt vi kan förhindra att Ferguson sker igen. Det är på så sätt vi skapar en gemenskap där alla, särskilt unga svarta män, kan frodas.
So this last thing is going to be harder, and I know it, but I'm just going to put it out there anyway. When we see something, we have to have the courage to say something, even to the people we love. You know, it's holidays and it's going to be a time when we're sitting around the table and having a good time. Many of us, anyways, will be in holidays, and you've got to listen to the conversations around the table. You start to say things like, "Grandma's a bigot." (Laughter) "Uncle Joe is racist." And you know, we love Grandma and we love Uncle Joe. We do. We know they're good people, but what they're saying is wrong. And we need to be able to say something, because you know who else is at the table? The children are at the table. And we wonder why these biases don't die, and move from generation to generation? Because we're not saying anything. We've got to be willing to say, "Grandma, we don't call people that anymore." "Uncle Joe, it isn't true that he deserved that. No one deserves that." And we've got to be willing to not shelter our children from the ugliness of racism when black parents don't have the luxury to do so, especially those who have young black sons. We've got to take our lovely darlings, our future, and we've got to tell them we have an amazing country with incredible ideals, we have worked incredibly hard, and we have made some progress, but we are not done. We still have in us this old stuff about superiority and it is causing us to embed those further into our institutions and our society and generations, and it is making for despair and disparities and a devastating devaluing of young black men. We still struggle, you have to tell them, with seeing both the color and the character of young black men, but that you, and you expect them, to be part of the forces of change in this society that will stand against injustice and is willing, above all other things, to make a society where young black men can be seen for all of who they are.
Så den här sista grejen kommer att vara svårare, det vet jag, men jag kommer att föreslå det i alla fall. När vi ser något, så måste vi ha modet att säga något, även till människor vi älskar. Ni vet, det är dags för semester och det kommer ett tillfälle när vi sitter runt bordet och har trevligt. Många av oss kommer i alla fall ha semester och du måste lyssna på konversationerna runt bordet. Du börjar säga saker som att "Mormor är trångsynt." (Skratt) "Farbror Joe är rasist." Och ni vet, vi älskar mormor och vi älskar farbror Joe, det gör vi Vi vet att de är bra människor, men vad de säger är fel. Vi behöver kunna säga någonting, för vet ni vilka fler som sitter vid bordet? Barnen sitter vid bordet. Så undrar vi varför fördomarna inte dör, utan går vidare till nästa generation? För att vi inte säger någonting. Vi måste våga säga, "Mormor, vi kallar inte folk för det längre." "Farbror Joe, det är inte sant att han förtjänade det. Ingen förtjänar det." Och vi måste vara villiga att inte skydda våra barn från den fula rasismen när svarta föräldrar inte har lyxen att göra det, särskilt de som har unga svarta söner. Vi måste ta våra ljuvliga raringar, vår framtid, och vi måste berätta för dem att vi har ett fantastiskt land med otroliga ideal, vi har jobbat otroligt hårt och vi har rönt några framgångar, men vi är inte färdiga. Vi har fortfarande det här gamla i oss, om överlägsenhet, och det får oss att införliva det ännu längre in i våra institutioner och vårt samhälle och generationer. Och det skapar hopplöshet och åtskillnader och en förödande devalvering av unga svarta män. Vi kämpar fortfarande, måste du säga dem, med att se både färgen och karaktären hos unga svarta män, men att du, och du förväntar dig att de, är en del av kraften för förändring i samhället som kommer att stå emot orättvisor och som är villig, mer än något annat, att skapa ett samhälle där unga svarta män kan ses för allt vad de är.
So many amazing black men, those who are the most amazing statesmen that have ever lived, brave soldiers, awesome, hardworking laborers. These are people who are powerful preachers. They are incredible scientists and artists and writers. They are dynamic comedians. They are doting grandpas, caring sons. They are strong fathers, and they are young men with dreams of their own.
Så många fantastiska svarta män, de som är de mest fantastiska statsmän som någonsin har levt, modiga soldater, enastående, hårt slitande arbetare. Det här är människor som är mäktiga predikanter. De är otroliga vetenskapsmän och konstnärer och författare. De är dynamiska komiker. De är kärleksfulla morfäder, omtänksamma söner. De är starka fäder, och de är unga män med egna drömmar.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)