OK, I have a question for all of us. You ready? Is all winning success?
Jag har en fråga till oss alla. Är ni redo? Betyder alla vinster framgång?
(Murmurs)
(Mummel)
Oh.
Jaså?
(Laughter)
(Skratt)
Whoa. OK.
Wow. Okej.
I am the recently retired head coach of the UCLA Women's Gymnastics Team, a position that I held for 29 years.
Jag har nyligen gått vidare i karriären efter att i 29 år varit huvudtränare för UCLA:s kvinnliga gymnastiklag.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
And during my tenure, I experienced a lot of winning. I led our team to seven National Championships, I was inducted into the UCLA Athletic Hall of Fame and I was even voted the Coach of the Century by the Pac-12 Conference.
Under denna tid upplevde jag många vinster. Jag tog mitt lag till sju nationella mästerskap, och blev invald i UCLA:s Athletic Hall of Fame, och slutligen blev jag framröstad till “Seklets tränare” på Pac-12-konferensen.
(Applause)
(Applåder)
Winning is really, really, like, really, really fun.
Att vinna är riktigt, riktigt, alltså verkligen otroligt kul.
(Laughter)
(Skratt)
But I am here to share my insight: winning does not always equal success. All across America and around the world, we have a crisis in the win-at-all-cost cultures that we have created. In our schools, in our businesses, in politics, winning at all cost has become acceptable. As a society, we honor the people at the top of the pyramid. We effusively applaud those people who win championships and elections and awards. But sadly, quite often, those same people are leaving their institutions as damaged human beings. Sadly, with straight A's, kids are leaving school damaged. With awards and medals, athletes often leave their teams damaged, emotionally, mentally, not just physically. And with huge profits, employees often leave their companies damaged. We have become so hyperfocused on that end result, and when the end result is a win, the human component of how we got there often gets swept under the proverbial rug, and so does the damage.
Idag är jag här för att dela med mig av en lärdom: en vinst behöver inte alltid betyda framgång. Runt om i USA, och i världen uppenbarar sig en kris eftersom kulturen bara handlar om att vinna. Den har vi infört i våra samhällen, våra skolor, våra företag och inom politiken, har det blivit acceptabelt att vinna till varje pris. Samhället prisar dem som nått toppen av berget. Vi firar dem som vinner mästerskap, politiska val och får andra priser. Men rätt så ofta, är det sorgligt nog dessa personer som lämnar sina organisationer som skadade individer. Elever som fått högsta betyg lämnar sorgligt nog skolan tillrufsade. Med medaljer och utmärkelser ser vi atleter som går vidare från sina klubbar med ärr som är såväl känslomässiga som psykiska och fysiska. Och med höga inkomster lämnar även anställda företag med ärr. Vi har blivit så fokuserade på slutresultatet att när vi till slut vinner, så glömmer vi oftast hur vägen till denna framgång faktiskt såg ut och vi förbiser även de ärr vi fick på vägen.
So I'm calling for a time-out. Time-out. We need to redefine success. Real success is developing champions in life for our world, win or lose.
Så jag ber om en “timeout” Timeout. Vi behöver omdefiniera ordet framgång. Riktig framgång förbereder människan för det riktiga livet, vid vinst, och vid förlust.
(Applause)
(Applåder)
Real success is developing champions in life, not for your team, not for your business and, I'm sad to tell you, not even for your Christmas card bragging rights. Sorry.
Riktig framgång förbereder mästare inför livet; inte för lagets skull, inte för företagets vinning och faktiskt inte heller för att få skryta inför släktingarna under julen. Jag är ledsen.
So how do we do this? First of all, you may be able to dictate your way to a win, but you can't dictate your way to success.
Hur gör man det då? Först och främst, så kan man ibland planera sin väg till vinst, men man kan inte planera hur man blir framgångsrik.
Let me take you back to 1990, when I was first appointed the head coach of the UCLA Women's Gymnastics Team. And I would like to share with you that I've never done gymnastics. I grew up in the world of ballet. I have never done a cartwheel, and I couldn't teach you how to do a proper cartwheel.
Låt oss blicka bak till 1990, när jag fick positionen som huvudtränare för UCLA:s kvinnliga gymnastiktrupp. Jag vill också inflika att jag aldrig hade hållit på med gymnastik. Jag växte upp i balettens värld. Jag har aldrig hjulat, och jag hade inte heller kunnat lära er hur man hjular.
(Laughter)
(Skratt)
It's sadly true. And I knew nothing about how to develop a team culture. The best I could do was mimic other coaches who had won. And so I became tough-talking, tough-minded, relentless, unsympathetic, bullish, unempathetic and oftentimes downright mean. I acted like a head coach whose only thought was to figure out how to win.
Sorgligt nog är det sant. Jag visste inte heller hur man bygger laganda. Det enda jag kunde göra var att härma andra tränare som hade vunnit. Så jag blev tuff, hård, nästan obarmhärtig, osympatisk, envis, oempatisk och ibland rent ut sagt elak. Jag agerade som en tränare vars enda mål var att lista ut hur man kammar hem vinster.
My first few seasons as a head coach were abysmal, and after putting up with my brash coaching style for a few years, our team asked me for a team meeting. Well, I love team meetings, so I said, "Yay! Let's have a team meeting." And for two solid hours, they gave me examples of how my arrogance was hurtful and demeaning. Yeah, not yay. They explained to me that they wanted to be supported, not belittled. They wanted to be coached up, not torn down. They wanted to be motivated, not pressured or bullied. That was my time-out, and I chose to change.
Mina första säsonger som huvudtränare var bottenlösa, och efter att mitt lag stått ut med min fräcka ledarstil i några år, kallade de till ett lagmöte. Jag älskar ju lagmöten, så jag svarade “Hurra! Vi tar ett möte.” Och i två timmar sträck gav de exempel på hur min fräcka attityd var sårande och nedvärderande Så, kanske inte “hurra”. De förklarade att de ville ha stöd istället för att bli förödmjukade. De ville bli hjälpta uppåt, och inte neddragna. De ville bli motiverade, istället för att bli tvingade eller mobbade. Det var min “timeout” och jag valde att förändras.
Being a dogmatic dictator may produce compliant, good little soldiers, but it doesn't develop champions in life. It is so much easier, in any walk of life, to dictate and give orders than to actually figure out how to motivate someone to want to be better. And the reason is -- we all know this -- motivation takes a really long time to take root. But when it does, it is character-building and life-altering.
Som en stelbent diktator skapar man eftergivna, lydiga individer men man skapar inte segrare för det verkliga livet. I livet är det alltid enklare att befalla och ge order än att faktiskt lista ut hur man motiverar någon så att de själva ska vilja utvecklas. Anledningen till detta - som vi alla vet - är att det tar riktigt lång tid att befästa motivation. Men när man väl lyckas bygger den integritet och förändrar liv.
I realized that I needed to fortify our student-athletes as whole human beings, not just athletes who won. So success for me shifted from only focusing on winning to developing my coaching philosophy, which is developing champions in life through sport. And I knew if I did this well enough, that champion mentality would translate to the competition floor. And it did. The key ingredient was to develop trust through patience, respectful honesty and accountability -- all of the ingredients that go into tough love.
Jag insåg att jag behövde stärka eleverna som människor, och inte som vinnande idrottare. Så min bild av framgång förändrades från att bara ha fokuserat på att vinna till att utveckla min ledarfilosofi, som förbereder dessa mästare inför livet genom sporten. Och jag visste att ifall allt lyckades så skulle denna livsmentalitet även uppenbara sig inom sporten. Och det gjorde den. Nyckeln till detta var att vinna förtroende genom tålamod, respektfull ärlighet och genom ansvarsskyldighet - som tillsammans formar hårdför kärlek.
Speaking of tough love, Katelyn Ohashi is a perfect example of this. You may have all seen her floor routine. It has had over 150 million views. And the consensus is, her performance is pure joy. However, when Katelyn came to UCLA, she was broken in body, mind and spirit. She had grown up in a stereotypical, very high-level athletic world, and she was damaged. So when Katelyn came to UCLA her freshman year, she found her inner rebel quite well, to the point where she was no longer able to do gymnastics at the level at which she was recruited. And I will never forget a team meeting we had halfway through her freshman season. We were in there with the team, the coaching staff, the support staff, sports psychologist, and Katelyn very clearly and unapologetically said, "I just don't want to be great again."
På tal om hårdför kärlek; är Katelyn Ohashi ett perfekt exempel på detta. Ni har kanske sett hennes fristående stegkombination. Den har haft över 150 miljoner visningar. De flesta tycker att hennes framträdande är sann glädje. När hon däremot anlände till UCLA var hon nedbruten i kropp och själ. Hon växte upp i idrottens typiska miljö med höga prestationskrav och hon var nedbruten. Så när hon kom till UCLA som förstaårselev hittade hon sin inre rebell rätt snabbt, vilket ledde till att hon inte längre kunde hålla samma nivå som hon hade gjort vid terminstart. Jag kommer inte heller glömma det lagmöte vi hade under hennes första år på universitetet. På mötet satt laget, tränare, supportrar och en idrottspsykolog, och när Katelyn utan skuldkänslor sa: “Jag vill inte bli bäst igen”
I felt like I got sucker punched. My first thought was, "Then why the heck am I going to honor your scholarship?" It was a really snarky thought, and thankfully I didn't say it out loud, because then I had clarity. Katelyn didn't hate gymnastics. Katelyn hated everything associated with being great. Katelyn didn't want to be a winner, because winning at all cost had cost her her joy. My job was to figure out how to motivate her to want to be great again, by helping her redefine success.
kändes det som en knytnävsslag i magen. Min första tanke var: “Men varför ska jag då fortsätta respektera ditt stipendium?” Den tanken var väldigt fräck och som tur är sa jag den inte högt, för sen klarnade det. Katelyn hatade inte gymnastik i sig. Istället hatade Katelyn allt som handlade om att vara bäst. Katelyn ville inte vara en vinnare eftersom att vinna till varje pris hade kostat henne glädjen. För att hjälpa henne vilja bli bäst igen behövde jag hjälpa henne med att omdefiniera framgång.
My enthusiasm for that challenge turned into determination when one day Katelyn looked me in the eye and said, "Ms. Val, I just want you to know, everything you tell me to do, I do the exact opposite."
Min vilja att genomföra denna utmaning byttes ut till beslutsamhet när Katelyn en dag tittade mig i ögonen och sa: “Ms Val, jag vill att du ska veta, att jag gör den exakta motsatsen till det du säger.”
(Laughter)
(Skratt)
Yeah, it was like, yeah, Katelyn, challenge accepted. OK.
Jag kände såhär: Katelyn, jag godtar din uttmaning. Okej.
(Laughter)
(Skratt)
And further proof that dictating was not going to win. So I embarked on the painfully slow process of building trust and proving to her that first and foremost I cared about her as a whole human being. Part of my strategy was to only talk to Katelyn about gymnastics in the gym. Outside of the gym, we talked about everything else: school, boys, families, friends, hobbies. I encouraged her to find things outside of her sport that brought her joy. And it was so cool to see the process of Katelyn Ohashi literally blossom before our eyes. And through that process, she rediscovered her self-love and self-worth. And slowly, she was able to bring that joy back to her gymnastics. She went on to earn the NCAA title on floor, and she helped our team win our seventh NCAA championship in 2018.
Och ännu en anledning till att man inte vinner på att vara bossig. Så jag började den långa resan med att bygga tillit medan jag försökte bevisa att jag först främst brydde mig om hennes personliga välmående. Min plan var att ämnet gymnastik bara skulle tas upp i sporthallen. När vi kom ut därifrån pratade vi om allt annat: skolan, killar, familjen, vänner och hobbyer. Jag uppmanade henne att hitta intressen utanför sporten som gjorde henne glad. Och det var så himla coolt att se hur Katelyn växte och öppnade sig framför ögonen på mig. Genom den här processen började hon åter älska sig själv och hennes självkänsla ökade. Och sakteligen började hon få tillbaka glädjen över att utöva gymnastik. Hennes fristående program vann en NCAA-titel och hon bidrog till att vårt lag vann vårt sjunde NCAA-mästerskap 2018.
So --
Så...
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
So let's think about the Katelyn Ohashis in your life. Let's think about those people under your care and your guidance. What are you telling your kids on the car ride home? That car ride home has much more impact than you know. Are you focusing on the end result, or are you excited to use that time to help your child develop into a champion? It's very simple: you will know you're focusing on the end result if you ask questions about the end result. "Did you win?" "How many points did you score?" "Did you get an A?" If you truly are motivated about helping your child develop into a champion, you will ask questions about the experience and the process, like, "What did you learn today?" "Did you help a teammate?" And, my favorite question, "Did you figure out how to have fun at working really, really hard?"
Så, tänk på de Katelyn Ohashis som ni har i era liv. Tänk på de personerna du tar hand om och som lyssnar på dig. Vad säger du till dina barn under bilfärden hemåt? Bilfärden hem har en mycket större påverkan än du tror. Fokuserar du på slutresultatet, eller använder du hellre den tiden till att hjälpa ditt barn bli en mästare? Det är väldigt enkelt: Om du fokuserar på slutresultatet frågar du den här typen av frågor: "Vann du?" "Hur många poäng fick du?" "Fick du ett A?" Om du verkligen vill att ditt barn ska växa upp till att bli en mästare kommer du ställa frågor om upplevelsen och om processen i sig, som: "Vad lärde du dig idag?" "Hjälpte du en kamrat?" Och min favoritfråga: “Har du klurat ut hur man har kul när man jobbar riktigt hårt?”
And then the key is to be very still and listen to their response. I believe that one of the greatest gifts we can give another human being is to silence our minds from the need to be right or the need to formulate the appropriate response and truly listen when someone else is talking. And in silencing our minds, we actually hear our own fears and inadequacies, which can help us formulate our response with more clarity and empathy.
Sedan gäller det att vara helt tyst och lyssna på vad de svarar. En av de bästa presenterna man kan ge till en annan människa är förmågan att tysta sin egen vilja att ha rätt och även tysta behovet att ständigt besvara deras ord för att istället lyssna när de talar. Genom att tysta våra sinnen börjar vi höra våra egna rädslor och våra brister, något som faktiskt kan hjälpa oss formulera svar som är tydligare och mer empatiska.
Kyla Ross, another one of our gymnasts, is one of the greatest gymnasts in the history of the sport. She's the only athlete to have earned the trifecta: she's a national champion, a world champion and an Olympic champion. She's also not one for small talk, so I was a bit surprised one day when she came to my office, sat on the couch and just started talking -- first about her major, then about graduate school and then about everything else that seemed to pop into her mind. My inner voice whispered to me that something was on her mind, and if I was still and gave her enough time, it would come out. And it did. It was the first time that Kyla had shared with anyone that she had been sexually abused by Larry Nassar, the former USA Gymnastics team doctor, who was later convicted of being a serial child molester. Kyla came forward and joined the army of Nassar survivors who shared their stories and used their voices to invoke positive change for our world.
Kyla Ross, en annan av våra gymnaster är bland de bästa genom historien inom sporten. Hon är ensam om att ha vunnit tre mästerskap i rad: Hon har blivit en nationell mästare, världsmästare och OS-vinnare. I och med att hon ogillar kallprat blev jag förvånad när hon en dag klev in på mitt kontor, satte sig på soffan och bara började prata, först om hennes huvudämne, sedan om magisterprogram, för att sedan gå över till allt som dök upp i hennes huvud. Mitt inre sa till mig att hon hade något på hjärtat och ifall jag förblev tyst och gav henne nog med tid, så skulle det komma fram. Och det gjorde det. Det var första gången Kyla berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad av Larry Nassar, före detta läkare för USA:s gymnastiktrupp som senare dömdes för flera fall av sexuellt ofredande av barn. Kyla talade ut och blev en del av den grupp överlevare som fallit offer för Nassar som nu delar med sig av sina historier och använder sina röster i hopp om att göra världen lite bättre.
I felt it was extremely important at that time to provide a safe space for Kyla and our team. And so I chose to talk about this in a few team meetings. Later that year, we won the national championship, and after we did, Kyla came up to me and shared with me the fact that she felt one reason that we'd won was because we had addressed the elephant in the room, the tragedy that had not only rocked the world but that had liberated the truths and the memories in herself and in so many of her friends and her peers. As Kyla said, "Ms. Val, I literally felt myself walk taller as the season went on, and when I walked onto that championship floor, I felt invincible." Simply --
Just då kändes det otroligt viktigt att kunna erbjuda en säker miljö för Kyla och laget. Jag valde därför att prata om detta på några av våra lagmöten. Senare under samma år vann vi det nationella mästerskapet och efter det kom Kyla fram till mig för att berätta hur hon tror att en anledning till vår vinst var att vi hade pratat om elefanten i rummet, om tragedin som skakat om människor i ett större sammanhang, men också lösgjort sanningen och minnen inom såväl Kyla som i många av hennes kompisar och gruppkamrater. Sedan sa Kyla: “Ms Val, under säsongens har stoltheten fått mig att växa och när jag steg in i tävlingshallen kände jag mig oövervinnelig.” Helt enkelt...
(Applause)
(Applåder)
Simply because she had been heard.
för att någon lyssnat på henne.
As parents, as coaches, as leaders, we can no longer lead from a place where winning is our only metric of success, where our ego sits center stage, because it has been proven that that process produces broken human beings. And I emphatically know that it is absolutely possible to produce and train champions in life in every single walk of life without compromising the human spirit.
Som föräldrar, som tränare som ledare, kan vi inte längre hålla fast vid att det enda måttet för framgång är antalet vinster, och inte heller vid att våra egon får tar över, i och med att bevisning pekar på att detta bara leder till nedbrutna individer. Och jag kan med säkerhet säga att det är fullt möjligt att forma och träna mästare inför livet inom alla olika områden utan att riskera människors välmående.
(Applause)
(Applåder)
It starts with defining success for yourself and those under your care and then consistently self-examining whether your actions are in alignment with your goals.
Man behöver börja med att definiera framgång för sig själv och för de man bryr sig om och sedan förbli konsekvent när man granskar sig själv för att se om man är på rätt väg eller inte.
We are all coaches in some capacity. We all have a collective responsibility to develop champions in life for our world. That is what real success looks like, and in the world of athletics, that is what we call a win-win.
Vi är alla tränare på något sätt. Vi alla har ett gemensamt ansvar i att fostra en värld fylld av mästare, som har kontroll över sina liv. Det är så verklig framgång ser ut, och inom idrottens värld kan man gott kalla det en “win-win”-situation.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)