Let me tell you a story.
Jag ska berätta en historia.
It's my first year as a new high school science teacher, and I'm so eager. I'm so excited, I'm pouring myself into my lesson plans. But I'm slowly coming to this horrifying realization that my students just might not be learning anything.
Det är mitt första år som NO-lärare på gymnasiet och jag är så ivrig. Jag är så entusiastisk, lägger ner min själ i lektionsplaneringen. Men jag kommer sakteligen fram till den skrämmande insikten, att mina studenter kanske inte lär sig någonting.
This happens one day: I'd just assigned my class to read this textbook chapter about my favorite subject in all of biology: viruses and how they attack. And so I'm so excited to discuss this with them, and I come in and I say, "Can somebody please explain the main ideas and why this is so cool?"
Så händer detta en dag: Jag hade gett min klass i läxa att läsa ett kapitel ur läroboken, som handlade om mitt absoluta favoritämne inom biologi: virus och hur de attackerar. Och jag ser fram emot att diskutera detta med dem, så jag kommer in och säger, "Kan någon förklara grundbegreppen och varför det här är så häftigt?"
There's silence. Finally, my favorite student, she looks me straight in the eye, and she says, "The reading sucked."
Det blir tyst. Slutligen tittar min favoritelev mig rakt i ögonen, och hon säger: "Pluggandet sög."
(Laughter)
Så förtydligade hon vad hon sagt. Hon sa, "Vet du,
And then she clarified. She said, "You know what, I don't mean that it sucks. I mean I didn't understand a word of it. It's boring, who cares, and it sucks."
jag menar inte att det sög. Jag menar att jag inte fattade ett ord. Det är trist. Liksom, vem bryr sig, och det suger."
(Laughter)
Igenkännande leenden
These sympathetic smiles spread all throughout the room now, and I realize that all of my other students are in the same boat, that maybe they took notes or memorized definitions from the textbook, but not one of them really understood the main ideas. Not one of them can tell me why this stuff is so cool, why it's so important.
sprider sig genom rummet, och jag inser att alla mina elever sitter i samma båt, att de kanske förde anteckningar eller memoriserade begreppen från kursboken men ingen av dem förstod egentligen grundkoncepten. Inte en enda av dem kunde förklara för mig varför de här sakerna är så häftiga, varför de är så viktiga.
I'm totally clueless. I have no idea what to do next. So the only thing I can think of is say, "Listen. Let me tell you a story. The main characters in the story are bacteria and viruses. These guys are blown up a couple million times. The real bacteria and viruses are so small we can't see them without a microscope, and you guys might know bacteria and viruses because they both make us sick. But what a lot of people don't know is that viruses can also make bacteria sick."
Jag är helt ställd. Jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Så det enda jag kan komma på är att säga, "Ok. Jag ska berätta en historia. Huvudpersonerna i berättelsen är bakterier och virus. De här grabbarna är förstorade ett par miljoner gånger. De verkliga bakterierna och virusen är så små att vi inte kan se dem utan mikroskop, och ni kanske känner till bakterier och virus eftersom de gör oss sjuka. Men vad många inte vet är att virus också kan göra bakterier sjuka."
Now, the story that I start telling my kids, it starts out like a horror story. Once upon a time, there's this happy little bacterium. Don't get too attached to him.
Historien som jag börjar berätta för mina ungar, den börjar som en skräckhistoria. Det var en gång en lycklig liten bakterie. Men bli inte alltför fästa vid honom.
(Laughter)
Kanske flyter han runt i din mage
Maybe he's floating around in your stomach or in some spoiled food somewhere, and all of a sudden, he starts to not feel so good. Maybe he ate something bad for lunch. And then things get really horrible, as his skin rips apart, and he sees a virus coming out from his insides. And then it gets horrible when he bursts open and an army of viruses floods out from his insides. "Ouch" is right. If you see this, and you're a bacterium, this is like your worst nightmare. But if you're a virus and you see this, you cross those little legs of yours and you think, "We rock." Because it took a lot of crafty work to infect this bacterium. Here's what had to happen. A virus grabbed onto a bacterium and it slipped its DNA into it. The next thing is that virus DNA made stuff that chopped up the bacteria DNA. And now that we've gotten rid of the bacteria DNA, the virus DNA takes control of the cell and it tells it to start making more viruses. Because, you see, DNA is like a blueprint that tells living things what to make. So this is kind of like going into a car factory and replacing the blueprints with blueprints for killer robots. The workers still come the next day, they do their job, but they're following different instructions. So replacing the bacteria DNA with virus DNA turns the bacteria into a factory for making viruses -- that is, until it's so filled with viruses that it bursts. But that's not the only way that viruses infect bacteria. Some are much more crafty.
eller i skämd mat någonstans, och utan förvarning början han må lite dåligt. Kanske åt han något dåligt till lunch, och så börjar situationen bli riktigt hemsk, hans skinn går sönder och han ser ett virus komma ut från sin kropp. Och sen blir det fruktansvärt när han spricker upp och en armé av virus forsar ut från hans kropp. Om -- Ja, aj! --- Om du ser det här och du är en bakterie, så är det här din värsta mardröm. Men är du ett virus och ser det här korsar du dina små ben och tänker, "Vi äger." För det krävdes en hel del finurlighet för att infektera den här bakterien. Det här är vad som behövda hända. Ett virus sätter sig fast på en bakterie och för in sitt DNA i det. Nästa grej är att virus-DNA:t tillverkar saker som klyver sönder bakteriens DNA. Nu när vi gjort oss av med bakteriens DNA kan virusets DNA ta kontroll över cellen och säga åt cellen att börja producera fler virus. För DNA är som en slags ritning som berättar för levande ting vad de ska tillverka. Så det här är lite som att gå till en bilfabrik och ersätta ritningarna med ritningar för mördar-robotar. Arbetarna kommer till jobbet nästa dag, de gör sitt jobb men de följer andra instruktioner. Så att ersätta bakteriellt DNA med viralt DNA förvandlar bakterien till en fabrik som tillverkar virus -- det vill säga, tills den är så full av virus att den spricker. Men det här är inte det enda sättet som virus infekterar bakterier. Vissa är mycket listigare.
(Laughter)
When a secret agent virus infects a bacterium, they do a little espionage. Here, this cloaked, secret agent virus is slipping his DNA into the bacterial cell, but here's the kicker: It doesn't do anything harmful -- not at first. Instead, it silently slips into the bacteria's own DNA, and it just stays there like a terrorist sleeper cell, waiting for instructions. And what's interesting about this is now, whenever this bacteria has babies, the babies also have the virus DNA in them. So now we have a whole extended bacteria family, filled with virus sleeper cells. They're just happily living together until a signal happens and bam! -- all of the DNA pops out. It takes control of these cells, turns them into virus-making factories, and they all burst, a huge, extended bacteria family, all dying with viruses spilling out of their guts, the viruses taking over the bacterium. So now you understand how viruses can attack cells. There are two ways: On the left is what we call the lytic way, where the viruses go right in and take over the cells. On the [right] is the lysogenic way that uses secret agent viruses.
När ett virus, som en hemlig agent, infekterar en bakterie, bedriver de först lite spionage. Här för den hemliga agenten in sitt DNA i den bakteriella cellen, och här är det luriga: Det är inte skadligt -- åtminstone inte till en början. Istället blandar det sig med bakteriets egna DNA och gömmer sig där, i väntan på instruktioner. Och det som är intressant är att varje gång den här bakterien får bebisar, så får bebisarna också virus-DNA i sig. Så vi får alltså en hel familj av bakterier fyllda med vilande virus. De lever sina lyckliga dagar ända tills en signal kommer och -- PANG! -- hoppar allt DNA ut. Det tar kontroll över cellerna och förvandlar dem till virus-tillverkande fabriker, och alla spricker, en enorm bakterie-familj som alla dör av att virus forsar ut ur deras magar, och virusen tar över bakterierna. Så nu förstår ni hur virus kan attackera celler. Det finns två sätt: Till vänster ser vi vad som kallas lytisk infektion där virus går rätt in och tar över cellerna. Till höger har vi lysogen infektion som använder virus som agerar som hemliga agenter.
So this stuff is not that hard, right? And now all of you understand it. But if you've graduated from high school, I can almost guarantee you've seen this information before. But I bet it was presented in a way that it didn't exactly stick in your mind.
Det här är inte så svårt, eller hur? Och nu förstår ni alla. Men om ni gått ut grundskolan kan jag nästan garantera att ni sett det här förut. Men jag slår vad om att det presenterades på ett sätt
So when my students were first learning this,
som inte direkt gjorde att det fastnade.
why did they hate it so much? Well, there were a couple of reasons.
När mina elever först började lära sig det här, vad gjorde att de hatade det så mycket? Det finns ett par anledningar.
First of all, I can guarantee you you that their textbooks didn't have secret agent viruses, and they didn't have horror stories. You know, in the communication of science, there is this obsession with seriousness. It kills me. I'm not kidding. I used to work for an educational publisher, and as a writer, I was always told never to use stories or fun, engaging language, because then my work might not be viewed as "serious" and "scientific." I mean, because God forbid somebody have fun when they're learning science. So we have this field of science that's all about slime and color changes. Check this out. And then we have, of course, as any good scientist has to have ... explosions! But if a textbook seems too much fun, it's somehow unscientific.
För det första kan jag garantera att deras läroböcker inte innehöll hemliga agenter, eller skräckhistorier. Ni vet, när det kommer till förmedling av vetenskap så finns det en besatthet av allvar. Det plågar mig. Jag skämtar inte. Jag har arbetat för en förläggare av kurslitteratur och som författare fick jag aldrig använda mig av berättelser, eller roligt, engagerande språk, eftersom mitt arbete då riskerade att ses som icke "seriöst" eller "vetenskapligt." Eller hur? För gud förbjude att någon skulle ha roligt samtidigt som de lär sig naturvetenskap. Så vi har det här vetenskapliga fältet, som handlar om slem och färgskiftningar. Kolla på det här. Och så har vi, självklart måste alla bra vetenskapsmän ha, explosioner! Men om en lärobok framstår som alltför kul så är det på något vis inte vetenskapligt.
Now another problem was that the language in their textbook was truly incomprehensible. If we want to summarize that story that I told you earlier, we could start by saying, "These viruses make copies of themselves by slipping their DNA into a bacterium." The way this showed up in the textbook, it looked like this: "Bacteriophage replication is initiated through the introduction of viral nucleic acid into a bacterium." That's great, perfect for 13-year-olds.
Ett annat problem var att språket i deras lärobok var totalt obegripligt. Om vi skulle sammanfatta historien jag berättade lite tidigare skulle vi kunna säga någonting i stil med, "Dessa virus gör kopior av sig själva genom att föra in sitt DNA i en bakterie." Så som det såg ut i läroboken var följande: "Bakteriofag replikation initieras genom introduktion av viral nukleinsyra i en bakterie." Det är toppen, perfekt för trettonåringar.
But here's the thing: There are plenty of people in science education who would look at this and say there's no way that we could ever give that to students, because it contains some language that isn't completely accurate. For example, I told you that viruses have DNA. Well, a very tiny fraction of them don't. They have something called RNA instead. So a professional science writer would say, "That has to go. We have to change it to something much more technical." And after a team of professional science editors went over this really simple explanation, they'd find fault with almost every word I've used, and they'd have to change anything that wasn't serious enough, and they'd have to change everything that wasn't 100 percent perfect. Then it would be accurate, but it would be completely impossible to understand. This is horrifying.
Här är kruxet. Det finns gott om folk inom utbildningsväsendet som skulle titta på det här och säga att det inte finns en chans att vi skulle kunna ge det till eleverna, för det innehåller ett språkbruk som inte är helt korrekt. Exempelvis sa jag till er att virus har DNA. Saken är att en väldigt liten andel inte har det. De har istället något som heter RNA. Så en professionell vetenskapsförfattare skulle ringa in det och säga: "Det måste bort. Vi måste ändra det till något mycket mer fackmässigt." När ett team av professionella redigerare gått igenom den här ganska enkla förklaringen skulle de finna fel i nästan varje ord jag använt, och de skulle ändra allt som inte var tillräckligt allvarligt, och de skulle behöva ändra allting som inte var 100 procent perfekt. Då skulle det bli korrekt, men fullständigt omöjligt att förstå. Det är skrämmande.
You know, I keep talking about this idea of telling a story, and it's like science communication has taken on this idea of what I call the tyranny of precision, where you can't just tell a story. It's like science has become that horrible storyteller that we all know who gives us all the details nobody cares about, where you're like, "Oh, I met my friend for lunch the other day, and she was wearing these ugly jeans. I mean, they weren't really jeans, they were more like leggings, but I guess they're actually kind of more like jeggings, and you're just like, "Oh my God. What is the point?" Or even worse, science education is becoming like that guy who always says, "Actually." You want to be like, "Oh, dude, we had to get up in the middle of the night and drive a hundred miles in total darkness." And that guy's like, "Actually, it was 87.3 miles." And you're like, "Actually, shut up! I'm just trying to tell a story."
Jag återkommer till den här idén om att berätta en historia men det är som att vetenskaplig kommunikation har blivit till en idé som jag kallar stringensen tyranni där du inte får berätta en historia. Det är som att naturvetenskapen blivit den där dåliga historieberättaren som vi alla känner, som ger oss alla detaljer som ingen bryr sig om, som liksom, " Jag lunchade med min kompis häromdagen, och hon hade på sig så fula jeans. Eller, de var inte riktigt jeans, de var mer som leggings, eller, jag antar att de var mer som jeggings, eller, jag tror"-- Och du tänker: "Herregud. Vad är poängen?" Eller, ännu värre, naturvetenskaplig undervisning håller på att bli som den där typen som alltid säger, "Faktum är." Eller hur? Man vill liksom säga, "Du, vi var tvungna att gå upp mitt i natten och köra hundra kilometer i totalt mörker." Och den här snubben säger, "Faktum är att det bara var 87.3 kilometer." Och du säger, "Faktum är, håll käften! Jag försöker bara berätta en historia."
Because good storytelling is all about emotional connection. We have to convince our audience that what we're talking about matters. But just as important is knowing which details we should leave out so that the main point still comes across. I'm reminded of what the architect Mies van der Rohe said, and I paraphrase, when he said that sometimes, you have to lie in order to tell the truth. I think this sentiment is particularly relevant to science education.
För bra historieberättande handlar om emotionell kontakt. Vi måste övertyga vår publik om att det vi talar om har betydelse. Men precis lika viktigt är att veta vilka detaljer vi ska utelämna så att grundprinciperna fortforande når fram. Jag påminns om vad arkitekten Mies van der Rohe sa, och jag parafraserar, när han sa att ibland måste man ljuga för att kunna berätta sanningen. Jag tror att det här budskapet är i synnerhet relevant när det gäller naturvetenskaplig undervisning.
Now, finally, I am often so disappointed when people think that I'm advocating a dumbing down of science. That's not true at all. I'm currently a Ph.D. student at MIT, and I absolutely understand the importance of detailed, specific scientific communication between experts, but not when we're trying to teach 13-year-olds. If a young learner thinks that all viruses have DNA, that's not going to ruin their chances of success in science. But if a young learner can't understand anything in science and learns to hate it because it all sounds like this, that will ruin their chances of success.
Och slutligen, jag blir ofta besviken när folk tror att jag förespåkar ett fördummande av vetenskap. Det är inte sant på något vis. Jag doktorerar för närvarade vid MIT, och jag förstår till fullo vikten av detaljerad, specifik vetenskaplig kommunikation mellan experter, men inte när vi försöker undervisa trettonåringar. Om en ung elev tror att alla virus har DNA, så kommer inte det förstöra elevens framtida framgångar inom naturvetenskap. Men om en ung elev inte kan begripa någonting alls inom naturvetenskap och lär sig att hata det eftersom allt bara låter som det här, då kommer det att förstöra deras framtida chanser.
This needs to stop ... and I wish that the change could come from the institutions at the top that are perpetuating these problems, and I beg them, I beseech them to just stop it. But I think that's unlikely. So we are so lucky that we have resources like the Internet, where we can circumvent these institutions from the bottom up. There's a growing number of online resources that are dedicated to just explaining science in simple, understandable ways. I dream of a Wikipedia-like website that would explain any scientific concept you can think of in simple language any middle schooler can understand. And I myself spend most of my free time making these science videos that I put on YouTube. I explain chemical equilibrium using analogies to awkward middle school dances, and I talk about fuel cells with stories about boys and girls at a summer camp. The feedback that I get is sometimes misspelled and it's often written in LOLcats,
Detta måste få ett slut, och jag skulle önska att förändringen kom från instanserna på toppen som återskapar dessa problem, och jag ber, jag bönfaller dem, att sluta. Men jag tror inte att det är troligt. Så vi har tur som har resurser som Internet, där vi kan kringgå dessa instanser från botten och uppåt. Det finns ett växande antal resurser online som är dedikerade till att förklara naturvetenskap på enkla, lättförståeliga sätt. Jag drömmer om en Wikipedia-lik hemsida som skulle förklara vilket vetenskapligt begrepp som du kan föreställa dig på enkelt språk som vilken grundskoleelev som helst skulle kunna förstå. Själv spenderar jag större delen av min fritid på att göra vetenskapliga videoklipp som jag lägger upp på YouTube. Jag förklarar kemisk jämvikt genom att använda jämförelser med tafatta grundskolediscon, och jag pratar om bränsleceller genom att berätta om pojkar och flickor på kollo. Den feedback jag får är ibland felstavad och är ofta skriven i LOLcats
(Laughter)
men ändå,
but nonetheless, it's so appreciative, so thankful that I know this is the right way we should be communicating science.
det är så uppskattande, så tacksamt att jag vet att det här är det rätta sättet att förmedla vetenskap.
There's still so much work left to be done, though, and if you're involved with science in any way, I urge you to join me. Pick up a camera, start to write a blog, whatever, but leave out the seriousness, leave out the jargon. Make me laugh. Make me care. Leave out those annoying details that nobody cares about and just get to the point. How should you start? Why don't you say, "Listen, let me tell you a story."
Det finns fortfarande mycket som behöver göras, och om du på något vis är involverad i naturvetenskap så uppmanar jag dig att ansluta dig till mig. Plocka upp en kamera, börja en blogg, vad som helst så länge du utelämnar det allvarliga, utelämnar jargongen. Få mig att skratta. Få mig att bry mig. Utelämna alla de där irriterande detaljerna som ingen bryr sig om och kom bara till poängen. Hur ska du börja? Varför inte säga, "Ok. Jag ska berätta en historia."
Thank you.
Tack.