The job of uncovering the global food waste scandal started for me when I was 15 years old. I bought some pigs. I was living in Sussex. And I started to feed them in the most traditional and environmentally friendly way. I went to my school kitchen, and I said, "Give me the scraps that my school friends have turned their noses up at." I went to the local baker and took their stale bread. I went to the local greengrocer, and I went to a farmer who was throwing away potatoes because they were the wrong shape or size for supermarkets. This was great. My pigs turned that food waste into delicious pork. I sold that pork to my school friends' parents, and I made a good pocket money addition to my teenage allowance.
Arbetet med att avslöja skandalen med det globala matslöseriet började för mig när jag var 15 år gammal. Jag köpte några grisar, jag bodde i Sussex, och jag började mata dem på det mest traditionella och miljövänliga sättet Jag gick till min skolmatsal och sa: "Ge mig matresterna som mina skolkamrater har lämnat." Jag gick till det lokala bageriet och tog gammalt bröd Jag gick till den lokala grönsakshandlaren, och jag gick till en bonde som slängde potatis för att den hade fel form eller storlek i mataffärernas ögon Det var jättebra. Mina grisar omvandlade matavfallet till utsökt fläskkött. Jag sålde köttet till mina skolkamraters föräldrar, och jag tjänade bra med pengar utöver min veckopeng
But I noticed that most of the food that I was giving my pigs was in fact fit for human consumption, and that I was only scratching the surface, and that right the way up the food supply chain, in supermarkets, greengrocers, bakers, in our homes, in factories and farms, we were hemorrhaging out food. Supermarkets didn't even want to talk to me about how much food they were wasting. I'd been round the back. I'd seen bins full of food being locked and then trucked off to landfill sites, and I thought, surely there is something more sensible to do with food than waste it.
Men jag lade märke till att den mesta av maten som jag gav till grisarna var fullt ätbar även för människor och att jag bara skrapade på ytan och att hela vägen upp i matens distributionskedja från mataffärer, grönsakshandlare, bagerier, våra hem, fabriker och gårdar, så forsade det ut mat Mataffärerna ville inte ens prata med mig om hur mycket mat de slängde Jag hade varit på baksidan och sett soptunnor fulla med mat som låstes och kördes med lastbil till soptippar och jag tänkte, det måste gå att göra något bättre med maten än att kasta den.
One morning, when I was feeding my pigs, I noticed a particularly tasty-looking sun-dried tomato loaf that used to crop up from time to time. I grabbed hold of it, sat down, and ate my breakfast with my pigs. (Laughter) That was the first act of what I later learned to call freeganism, really an exhibition of the injustice of food waste, and the provision of the solution to food waste, which is simply to sit down and eat food, rather than throwing it away. That became, as it were, a way of confronting large businesses in the business of wasting food, and exposing, most importantly, to the public, that when we're talking about food being thrown away, we're not talking about rotten stuff, we're not talking about stuff that's beyond the pale. We're talking about good, fresh food that is being wasted on a colossal scale.
En morgon när jag matade grisarna såg jag en limpa med soltorkade tomater som såg väldigt god ut och som brukade dyka upp då och då. Jag tog den satte mig ner och åt frukost tillsammans med grisarna. Det var första gången jag ägnade mig åt vad jag senare lärde mig hette "friganism" en uppvisning av orättvisan i slöseriet med mat och tillhandahållandet av en lösning på problemet som är att helt enkelt sätta sig ner och äta mat snarare än att slänga den Det blev även ett sätt att konfrontera storföretagen som tjänar pengar på att kasta mat och avslöja för allmänheten att när vi pratar om mat som kastas i soporna så pratar vi inte om ruttna saker, vi pratar inte om mat som blivit dålig Vi pratar om bra, fräsch mat som slängs på en gigantisk skala.
Eventually, I set about writing my book, really to demonstrate the extent of this problem on a global scale. What this shows is a nation-by-nation breakdown of the likely level of food waste in each country in the world. Unfortunately, empirical data, good, hard stats, don't exist, and therefore to prove my point, I first of all had to find some proxy way of uncovering how much food was being wasted. So I took the food supply of every single country and I compared it to what was actually likely to be being consumed in each country. That's based on diet intake surveys, it's based on levels of obesity, it's based on a range of factors that gives you an approximate guess as to how much food is actually going into people's mouths. That black line in the middle of that table is the likely level of consumption with an allowance for certain levels of inevitable waste. There will always be waste. I'm not that unrealistic that I think we can live in a waste-free world. But that black line shows what a food supply should be in a country if they allow for a good, stable, secure, nutritional diet for every person in that country. Any dot above that line, and you'll quickly notice that that includes most countries in the world, represents unnecessary surplus, and is likely to reflect levels of waste in each country.
Till slut började jag skriva min bok för att visa på omfattningen av det här problemet på en global skala. Vad detta visar är hur mycket mat som troligen slösas bort nation för nation, i varje land i världen. Tyvärr finns inga hårda fakta, ingen empiriskt framställd data, så för att belägga min teori, var jag först tvungen att hitta något annat sätt att ta reda på hur mycket mat som slängdes. Så jag tog tillförseln av mat i varenda land och jämförde det med vad som troligen faktiskt konsumerades i varje land. Det är baserat på undersökningar av kostvanor, andelen överviktiga och en rad andra faktorer som ger oss en ungefärlig gissning på hur mycket mat som faktiskt passerar in i människors munnar. Den svarta linjen i mitten av tabellen är den förväntade nivån av konsumtion inräknat en viss nivå av ofrånkomligt matavfall. Det kommer alltid finnas avfall, jag är inte så orealistisk att jag tror att vi kan leva i en avfallsfri värld. Men den svarta linjen visar var matkonsumtionen bör ligga i ett land som ger en bra, stabil, säker, hälsosam diet till varje person i landet. Alla prickar ovanför den linjen, och ni ser snabbt att det innefattar de flesta av världens länder, representerar ett onödigt överskott, och visar troligtvis på nivån av avfall i det landet.
As a country gets richer, it invests more and more in getting more and more surplus into its shops and restaurants, and as you can see, most European and North American countries fall between 150 and 200 percent of the nutritional requirements of their populations. So a country like America has twice as much food on its shop shelves and in its restaurants than is actually required to feed the American people.
Ju rikare ett land blir, desto mer investerar det i att få mer och mer överskott, till affärer och restauranger, och som ni kan se, de flesta europeeiska och nordamerikanska länderna hamnar mellan 150 och 200 procent av deras befolknings näringsmässiga behov. Så ett land som USA har dubbelt så mycket mat på hyllorna i affärerna och i restaurangerna, som faktiskt behövs för att föda det amerikanska folket.
But the thing that really struck me, when I plotted all this data, and it was a lot of numbers, was that you can see how it levels off. Countries rapidly shoot towards that 150 mark, and then they level off, and they don't really go on rising as you might expect. So I decided to unpack that data a little bit further to see if that was true or false. And that's what I came up with. If you include not just the food that ends up in shops and restaurants, but also the food that people feed to livestock, the maize, the soy, the wheat, that humans could eat but choose to fatten livestock instead to produce increasing amounts of meat and dairy products, what you find is that most rich countries have between three and four times the amount of food that their population needs to feed itself. A country like America has four times the amount of food that it needs.
Men det som verkligen slog mig, när jag ritade upp all den här datan – och det var mycket siffor – var hur kurvan mattas av. Länder skjuter snabbt upp mot 150-procentsmarkeringen och sedan mattas kurvan av, och de fortsätter inte att öka som vi kan förvänta oss. Så jag bestämde mig för att packa upp informationen ännu mer, för att se om det var sant eller falskt. Och det här är vad jag upptäckte Om vi inte bara räknar med maten som hamnar i affärer och restauranger, utan även den mat som går till djurfoder majs, soja och vete, som människor kan äta men väljer att ge till boskap istället för att producera en ökande mängd kött och mejeriprodukter då upptäcker vi att de flesta rika länderna har omkring tre och fyra gånger så mycket mat som deras befolkning behöver. Ett land som USA har fyra gånger så mycket mat som det behöver.
When people talk about the need to increase global food production to feed those nine billion people that are expected on the planet by 2050, I always think of these graphs. The fact is, we have an enormous buffer in rich countries between ourselves and hunger. We've never had such gargantuan surpluses before. In many ways, this is a great success story of human civilization, of the agricultural surpluses that we set out to achieve 12,000 years ago. It is a success story. It has been a success story. But what we have to recognize now is that we are reaching the ecological limits that our planet can bear, and when we chop down forests, as we are every day, to grow more and more food, when we extract water from depleting water reserves, when we emit fossil fuel emissions in the quest to grow more and more food, and then we throw away so much of it, we have to think about what we can start saving.
När människor pratar om behovet att öka den globala matproduktionen för att föde de nio miljarderna som förväntas befolka planeten år 2050 så tänker jag alltid på de här diagrammen. Faktum är att vi har en enorm buffert i rika länder, mellan oss själva och hunger Vi har aldrig förut haft så gigantiska överskott förut På många sätt är det en framgångssaga för mänsklig civilisation, för det överskott i jorbruket som vi bestämde oss för att åstadkomma för 12 000 år sedan. Det är en framgångssaga. Det har varit en framgångssaga. Men vad vi måste se nu är att vi håller på att nå de ekologiska gränserna för vad vår planet klarar av, och när vi hugger ner skogar, som vi gör varenda dag, för att odla mer och mer mat, när vi pumpar upp vatten från sinande reserver, när vi släpper ut växthusgaser från fossila bränslen i en jakt efter att odla mer och mer mat, och när vi slänger så mycket av den så måste vi tänka på vad vi kan börja göra.
And yesterday, I went to one of the local supermarkets that I often visit to inspect, if you like, what they're throwing away. I found quite a few packets of biscuits amongst all the fruit and vegetables and everything else that was in there. And I thought, well this could serve as a symbol for today.
Igår gick jag till den lokala livsmedelsbutiken som jag ofta besöker för att "inspektera", om du så vill, vad de kastar. Jag hittade en hel del paket kakor bland alla frukt och grönsaker och allt annat som var där. Och jag tänkte, det här kan fungera som symbol idag.
So I want you to imagine that these nine biscuits that I found in the bin represent the global food supply, okay? We start out with nine. That's what's in fields around the world every single year. The first biscuit we're going to lose before we even leave the farm. That's a problem primarily associated with developing work agriculture, whether it's a lack of infrastructure, refrigeration, pasteurization, grain stores, even basic fruit crates, which means that food goes to waste before it even leaves the fields. The next three biscuits are the foods that we decide to feed to livestock, the maize, the wheat and the soya. Unfortunately, our beasts are inefficient animals, and they turn two-thirds of that into feces and heat, so we've lost those two, and we've only kept this one in meat and dairy products. Two more we're going to throw away directly into bins. This is what most of us think of when we think of food waste, what ends up in the garbage, what ends up in supermarket bins, what ends up in restaurant bins. We've lost another two, and we've left ourselves with just four biscuits to feed on. That is not a superlatively efficient use of global resources, especially when you think of the billion hungry people that exist already in the world.
Jag vill att ni tänker er att dessa nio kakor som jag hittade i soptunnan igår, representerar den globala produktions- och distributionskedjan Okej? Vi börjar med nio kakor. Det är vad som växter på världens åkrar varje år. Den första kakan förlorar vi innan vi lämnar gården. Det är ett problem som beror främst på utvecklingsländernas jordbruk, det kan vara brist på infrastruktur, kylning, pastörisering, lagring, till och med en brist på fruktlådor, vilket betyder att mat går till spillo innan det lämnar odlingarna. Nästa tre kakor är mat som vi ger till djur. Majs, vete och soja. Tyvärr är djur ineffektiva och de omvandlar två tredjedelar av det till avföring och värme så vi har förlorat de där två, och vi har bara behållit den här i kött och mejeriprodukter. Två kakor till slänger vi direkt i soporna. Det här är vad de flesta av oss tänker när vi tänker på matavfall, det som hamnar i soporna, det som hamnar i mataffärernas containrar, det som hamnar i restaurangernas sopor. Vi har förlorat ytterligare två och vi har kvar endast fyra kakor att äta. Det är inte ett särskilt effektivt sätt att använda globala resurser på, särskilt med tanke på den hungriga miljarden människor som finns i världen.
Having gone through the data, I then needed to demonstrate where that food ends up. Where does it end up? We're used to seeing the stuff on our plates, but what about all the stuff that goes missing in between?
När jag hade gått igenom all data, behövde jag visa var maten hamnar. Var hamnar den? Vi är vana att se den på våra tallrikar, men vad händer med allt som går förlorat däremellan?
Supermarkets are an easy place to start. This is the result of my hobby, which is unofficial bin inspections. (Laughter) Strange you might think, but if we could rely on corporations to tell us what they were doing in the back of their stores, we wouldn't need to go sneaking around the back, opening up bins and having a look at what's inside. But this is what you can see more or less on every street corner in Britain, in Europe, in North America. It represents a colossal waste of food, but what I discovered whilst I was writing my book was that this very evident abundance of waste was actually the tip of the iceberg. When you start going up the supply chain, you find where the real food waste is happening on a gargantuan scale.
Livsmedelsbutiker är det enkla stället att börja. Det här är resultatet av min hobby, som är "inofficiella soptunnekontroller" Konstigt kanske du tycker, men om vi kunde lita på att företagen talade om för oss vad de gjorde på baksidan av affärerna, så skulle vi inte behöva smyga omkring där, och öppna containrar för att titta vad som är inuti. Men det här är vad du kan se på mer eller mindre varje gatuhörn i Storbritannien, Europa och Nordamerika. Det representerar ett kolossalt slöseri med mat, men vad jag upptäckte när jag skrev min bok var att det här uppenbara överflödet av afvall bara var toppan av ett isberg. När du rör dig uppåt i distributions- och produktionskedjan upptäcker du var det verkliga slöseriet finns, på en gigantisk skala.
Can I have a show of hands if you have a loaf of sliced bread in your house? Who lives in a household where that crust -- that slice at the first and last end of each loaf -- who lives in a household where it does get eaten? Okay, most people, not everyone, but most people, and this is, I'm glad to say, what I see across the world, and yet has anyone seen a supermarket or sandwich shop anywhere in the world that serves sandwiches with crusts on it? (Laughter) I certainly haven't. So I kept on thinking, where do those crusts go? (Laughter) This is the answer, unfortunately: 13,000 slices of fresh bread coming out of this one single factory every single day, day-fresh bread. In the same year that I visited this factory, I went to Pakistan, where people in 2008 were going hungry as a result of a squeeze on global food supplies. We contribute to that squeeze by depositing food in bins here in Britain and elsewhere in the world. We take food off the market shelves that hungry people depend on.
Handuppräckning: Om du har en brödlimpa hemma, vem bor i ett hushåll där brödets kant, – den där första och sista skivan på limpan – vem bor i ett hushåll där den inte äts upp? Okej, de flesta, inte alla, men de flesta, och jag är glad att meddela att det är samma sak i hela världen. Och trots detta, har någon sett en livsmedelsaffär eller restaurang någonstans i hela världen, som serverar smörgåsar med brödkanter på? Jag har det definitivt inte. Så jag fortsatte fundera, vart tar kanterna vägen? Det här är svaret, tyvärr. 13 000 skivor färskt bröd kommer ut ur den här fabriken varenda dag, dagsfärskt bröd. Samma år som jag besökte den här fabriken åkte jag till Pakistan, där människor 2008 hungrade till följd av en åtstramning i den globala tillgången på mat. Vi bidrar till den åtstramningen genom att slänga mat här i Storbritannien och i andra delar av världen. Vi tar mat från hyllorna som hungriga människor behöver.
Go one step up, and you get to farmers, who throw away sometimes a third or even more of their harvest because of cosmetic standards. This farmer, for example, has invested 16,000 pounds in growing spinach, not one leaf of which he harvested, because there was a little bit of grass growing in amongst it. Potatoes that are cosmetically imperfect, all going for pigs. Parsnips that are too small for supermarket specifications, tomatoes in Tenerife, oranges in Florida, bananas in Ecuador, where I visited last year, all being discarded. This is one day's waste from one banana plantation in Ecuador. All being discarded, perfectly edible, because they're the wrong shape or size.
Gå ytterligare ett steg upp, så kommer du till bönderna, som slänger ibland en tredjedel eller mer av skörden pga kosmetiska standarder. Den här bonden, t ex, har investerat 16 000 pund för att odla spenat, men inte ett enda blad blev skördat eftersom det var lite ogräs bland bladen. Potatis som inte är estetiskt perfekta ges till grisar. Palsternackor som är för små för livsmedelsbutikernas specifikationer, tomater på Teneriffa, apelsiner i Florida, bananer i Ecuador, som jag besökte förra året, allt detta sorteras bort. Det här är en dags avfall från ett bananplantage i Ecuador. Allt ratas, fullt ätbart, för att de har fel form eller storlek.
If we do that to fruit and vegetables, you bet we can do it to animals too. Liver, lungs, heads, tails, kidneys, testicles, all of these things which are traditional, delicious and nutritious parts of our gastronomy go to waste. Offal consumption has halved in Britain and America in the last 30 years. As a result, this stuff gets fed to dogs at best, or is incinerated. This man, in Kashgar, Xinjiang province, in Western China, is serving up his national dish. It's called sheep's organs. It's delicious, it's nutritious, and as I learned when I went to Kashgar, it symbolizes their taboo against food waste. I was sitting in a roadside cafe. A chef came to talk to me, I finished my bowl, and halfway through the conversation, he stopped talking and he started frowning into my bowl. I thought, "My goodness, what taboo have I broken? How have I insulted my host?" He pointed at three grains of rice at the bottom of my bowl, and he said, "Clean." (Laughter) I thought, "My God, you know, I go around the world telling people to stop wasting food. This guy has thrashed me at my own game." (Laughter)
Vi gör så med frukt och grönsaker, och vi gör det med djur också. Lever, lungor, huvuden, svansar, njurar, testiklar, alla dessa saker är traditionella, utsökta och näringsrika delar av vår gastronomi som slösas bort. Konsumtion av djurs inre organ har halverats i Storbritannien och USA de senaste 30 åren. Som ett resultat ges det i bästa fall till hundar, eller så bränns det. Den här personen, i Kashgar i Xinjiang-provinen i västra Kina, serverar deras nationalrätt den kallas "fårorgan" Det är utsökt, näringsrikt, och jag lärde mig på min resa till Kashgar att rätten symoliserar ett tabu mot att slänga mat. Jag satt på ett kafé bredvid vägen. En kock kom och pratade med mig, jag åt upp maten på tallriken och halvvägs genom samtalet slutade han prata och rynkade på näsan åt min tallrik. Jag tänkte: "Herregud, vilket tabu har jag brutit? Hur har jag förolämpat min värd?" Han pekade på tre riskorn på botten av tallriken och sa: "Ät upp." Jag tänkte: "Herregud, här reser jag jorden runt och säger åt folk att sluta slösa mat. Den här personen har krossat mig på hemmaplan."
But it gave me faith. It gave me faith that we, the people, do have the power to stop this tragic waste of resources if we regard it as socially unacceptable to waste food on a colossal scale, if we make noise about it, tell corporations about it, tell governments we want to see an end to food waste, we do have the power to bring about that change.
Men det gav mig hopp. Det gav mig hopp om att vi, folket, faktiskt har makten att stoppa detta tragiska slöseri med resurser Om vi betraktar det som socialt oacceptabelt att slänga mat på en gigantisk skala, om vi protesterar, berättar för företag, berättar för regeringar att vi vill stoppa slöseriet, vi har makten att göra den förändringen.
Fish, 40 to 60 percent of European fish are discarded at sea, they don't even get landed. In our homes, we've lost touch with food. This is an experiment I did on three lettuces. Who keeps lettuces in their fridge? Most people. The one on the left was kept in a fridge for 10 days. The one in the middle, on my kitchen table. Not much difference. The one on the right I treated like cut flowers. It's a living organism, cut the slice off, stuck it in a vase of water, it was all right for another two weeks after this.
Fisk, mellan 40 och 60 procent av all europeisk fisk kastas tillbaka i havet, den når inte ens land. I våra hem har vi förlorat känslan för maten. Det här är ett experiment med tre salladshuvuden. Vem har sallad i kylskåpet? De flesta. Den till vänster hade jag i kylskåpet i 10 dagar. Den i mitten hade jag på köksbordet. Inte så stor skillnad. Den till höger behandlade jag precis som snittblommor. Det är en levande organism, skär av och sätt ner den i en vas med vatten. Den var okej i ytterligare två veckor efter detta.
Some food waste, as I said at the beginning, will inevitably arise, so the question is, what is the best thing to do with it? I answered that question when I was 15. In fact, humans answered that question 6,000 years ago: We domesticated pigs to turn food waste back into food. And yet, in Europe, that practice has become illegal since 2001 as a result of the foot-and-mouth outbreak. It's unscientific. It's unnecessary. If you cook food for pigs, just as if you cook food for humans, it is rendered safe. It's also a massive saving of resources. At the moment, Europe depends on importing millions of tons of soy from South America, where its production contributes to global warming, to deforestation, to biodiversity loss, to feed livestock here in Europe. At the same time we throw away millions of tons of food waste which we could and should be feeding them. If we did that, and fed it to pigs, we would save that amount of carbon. If we feed our food waste which is the current government favorite way of getting rid of food waste, to anaerobic digestion, which turns food waste into gas to produce electricity, you save a paltry 448 kilograms of carbon dioxide per ton of food waste. It's much better to feed it to pigs. We knew that during the war. (Laughter)
Lite matavfall, som jag sa i inledningen, kommer ofrånkomligen uppstå, så frågan är, vad är bäst att göra med det? Jag besvarade den frågan när jag var 15 år. Faktum är att vi besvarade den frågan för 6 000 år sedan: Vi domesticerade grisar för att omvandla matavfall till mat. Och ändå så har det blivit olagligt i Europa sedan 2001 som ett resultat av utbrottet av mul- och klövsjukan. Det är ovetenskapligt. Det är onödigt. Om du tillagar grisarnas mat, precis som du lagar mat till människor, blir den säker. Det är också en massiv besparing av resurser. För tillfället är Europa beroende av att importera miljoner ton soja från Sydamerika, där produktionen bidrar till den globala uppvärmningen, avskogning, förlust av biologisk mångfald, för att mata boskap här i Europa. Samtidigt slänger vi miljoner ton mat som vi skulle kunna mata dem med istället. Om vi gjorde det, matade grisar med det, skulle vi spara så här mycket koldioxid. Om vi istället gör biogas av matavfallet som är den nuvarande favoritmetoden för att bli av med det och gör om matavfallet till elektricitet, sparar vi ynka 448 kilogram koldioxid per ton matavfall. Det är mycket bättre att ge det till grisar. Vi visste det under kriget.
A silver lining: It has kicked off globally, the quest to tackle food waste. Feeding the 5,000 is an event I first organized in 2009. We fed 5,000 people all on food that otherwise would have been wasted. Since then, it's happened again in London, it's happening internationally, and across the country. It's a way of organizations coming together to celebrate food, to say the best thing to do with food is to eat and enjoy it, and to stop wasting it. For the sake of the planet we live on, for the sake of our children, for the sake of all the other organisms that share our planet with us, we are a terrestrial animal, and we depend on our land for food. At the moment, we are trashing our land to grow food that no one eats. Stop wasting food. Thank you very much. (Applause) (Applause)
Något hoppfullt: Det har tagit fart globalt, denna strävan att hantera slöseriet med mat. "Feeding the 5,000" är ett evenemang som jag organiserade för första gången 2009 Vi gav 5 000 personer mat som annars skulle ha slängts. Efter det, nu händer det igen i London, det händer internationellt och i hela landet. Det är ett sätt för organisationer att samarbeta för att fira maten, att säga att det bästa vi kan göra med mat är att äta och uppskatta den, och att sluta slösa bort den. För planetens skull, för våra barns skull, för alla andra organismers skull som delar planeten med oss, vi är ett landlevande djur, och vi är beroende av land för att få mat. För tillfället förstör vi jord för att odla mat som ingen äter. Sluta slösa bort mat. Tack så mycket. (applåder)