What does it mean to spend our time well? I spend a lot of my time thinking about how to spend my time. Probably too much -- I probably obsess over it. My friends think I do. But I feel like I kind of have to, because these days, it feels like little bits of my time kind of slip away from me, and when that happens, it feels like parts of my life are slipping away.
Vad menas med att använda sin tid väl? Jag använder mycket av min tid till att tänka på hur jag ska använda min tid. Troligtvis för mycket - jag är nog lite fixerad. Mina vänner tycker det. Men det känns som jag måste det, eftersom det nuförtiden känns som om små snuttar av min tid liksom går upp i rök, och när det händer känns det som lite av mitt liv försvinner.
Specifically, it feels like little bits of my time get slipped away to various things like this, like technology -- I check things. I'll give you an example. If this email shows up -- how many of you have gotten an email like this, right? I've been tagged in a photo. When this appears, I can't help but click on it right now. Right? Because, like, what if it's a bad photo? So I have to click it right now. But I'm not just going to click "See photo," what I'm actually going to do is spend the next 20 minutes.
Mer exakt, det känns som om små snuttar av min tid slukas av saker som det här, som teknik; jag måste ha koll hela tiden. Jag ska ge er ett exempel. Om jag får ett mejl som det här... Hur många av er har fått ett mejl som det här? Jag har blivit taggad i ett kort. När det här kommer kan jag inte låta bli att klicka på det direkt. För tänk om det är ett dåligt foto av mig? Så därför måste jag klicka direkt. Men jag kommer inte bara klicka på "Se bild". Det som kommer hända är att jag kommer fastna i 20 minuter.
(Laughter)
(Skratt)
But the worst part is that I know this is what's going to happen, and even knowing that's what's going to happen doesn't stop me from doing it again the next time. Or I find myself in a situation like this, where I check my email and I pull down to refresh, But the thing is that 60 seconds later, I'll pull down to refresh again. Why am I doing this? This doesn't make any sense.
Men det värsta är att jag vet att det kommer hända, men trots att jag vet vad som kommer hända hindrar det mig inte från att göra samma sak nästa gång. Eller så händer följande: Jag har kollat mina mejl och så gör jag refresh. Men saken är den att 60 sekunder senare kommer jag göra det igen. Varför gör jag detta? Det är helt meningslöst.
But I'll give you a hint why this is happening. What do you think makes more money in the United States than movies, game parks and baseball combined? Slot machines. How can slot machines make all this money when we play with such small amounts of money? We play with coins. How is this possible? Well, the thing is ... my phone is a slot machine. Every time I check my phone, I'm playing the slot machine to see, what am I going to get? What am I going to get? Every time I check my email, I'm playing the slot machine, saying, "What am I going to get?" Every time I scroll a news feed, I'm playing the slot machine to see, what am I going to get next? And the thing is that, again, knowing exactly how this works -- and I'm a designer, I know exactly how the psychology of this works, I know exactly what's going on -- but it doesn't leave me with any choice, I still just get sucked into it.
Jag ska ge er en ledtråd till varför man gör så här. Vad tror ni drar in mer pengar i USA än bio, spelhallar och baseboll sammanlagt? Enarmade banditer. Hur är det möjligt att man kan dra in så mycket pengar när man spelar om så små summor? Vi spelar med mynt. Hur är det möjligt? Så här är det... Min mobil är en enarmad bandit. Varje gång jag kollar min mobil spelar jag på en enarmad bandit för att få reda på vad kommer jag få. Vad ska jag få? Varje gång jag kollar mina mejl spelar jag på en enarmad bandit, "Vad ska jag få?" Varje gång jag skrollar på en nyhetssite, spelar jag på en enarmad bandit för att få reda på vad jag får den här gången? Och saken är den, som sagt, jag vet precis hur det fungerar - jag designar sånt här - jag känner till psykologin bakom, jag vet precis vad som händer. Men jag kan ändå inte låta bli, jag blir ändå indragen i det.
So what are we going to do? Because it leaves us with this all-or-nothing relationship with technology, right? You're either on, and you're connected and distracted all the time, or you're off, but then you're wondering, am I missing something important? In other words, you're either distracted or you have fear of missing out. Right?
Vad ska vi göra åt det här? För det ger oss ett allt eller inget-förhållande med tekniken, eller hur? Antingen så hänger du på, du är uppkopplad och blir distraherad hela tiden, eller så låter du bli, men funderar hela tiden på om du missar något viktigt. Med andra ord, antingen så blir du distraherad eller så känns det som du missar något. Håller ni med?
So we need to restore choice. We want to have a relationship with technology that gives us back choice about how we spend time with it, and we're going to need help from designers, because knowing this stuff doesn't help. We're going to need design help. So what would that look like?
Vi måste återinföra valmöjligheten. Vi vill ha ett förhållande till tekniken som ger oss tillbaka möjligheten att välja hur vi använder vår tid med den, och vi kommer behöva hjälp från designers, eftersom att känna till problemet inte hjälper. Vi kommer behöva designhjälp. Så hur skulle det kunna se ut?
So let's take an example that we all face: chat -- text messaging. So let's say there's two people. Nancy's on the left and she's working on a document, and John's on the right. And John suddenly remembers, "I need to ask Nancy for that document before I forget." So when he sends her that message, it blows away her attention.
Låt oss ta ett exempel som vi alla känner till: Chat - textmeddelanden. Säg att vi har två personer. Nancy till vänster; hon jobbar med ett dokument, och John till höger. Då kommer Johnny plötsligt ihåg: "Jag måste be Nancy om det där dokumentet innan jag glömmer det." När han skickar meddelandet till henne, så tappar hon helt koncentrationen.
That's what we're doing all the time, bulldozing each other's attention, left and right. And there's serious cost to this, because every time we interrupt each other, it takes us about 23 minutes, on average, to refocus our attention. We actually cycle through two different projects before we come back to the original thing we were doing. This is Gloria Mark's research combined with Microsoft research, that showed this. And her research also shows that it actually trains bad habits. The more interruptions we get externally, it's conditioning and training us to interrupt ourselves. We actually self-interrupt every three-and-a-half minutes.
Det är det vi gör hela tiden; förstör varandras koncentration, till höger och vänster. Och det här kostar pengar, för varje gång vi avbryter varandra, tar det i snitt upp till 23 minuter att koncentrera oss igen. Vi gör två andra saker innan vi är tillbaka där vi var. Gloria Marks forskning kombinerad med Microsofts forskning visar att det är så. Och hennes forskning visar också att det här skapar dåliga vanor. Ju fler avbrott vi får utifrån, desto mer benägna blir vi att avbryta oss själva. Vi avbryter oss själva en gång var 3,5 minut.
This is crazy. So how do we fix this? Because Nancy and John are in this all-or-nothing relationship. Nancy might want to disconnect, but then she'd be worried: What if I'm missing something important?
Helt galet. Hur kan vi lösa detta? För Nancy och John har ett allt eller inget-förhållande. Nancy kanske vill koppla ner, men då skulle hon oroa sig: Tänk om jag missar något viktigt?
Design can fix this problem. Let's say you have Nancy again on the left, John on the right. And John remembers, "I need to send Nancy that document." Except this time, Nancy can mark that she's focused. Let's say she drags a slider and says, "I want to be focused for 30 minutes," so -- bam -- she's focused. Now when John wants to message her, he can get the thought off of his mind -- because he has a need, he has this thought, and he needs to dump it out before he forgets. Except this time, it holds the messages so that Nancy can still focus, but John can get the thought off of his mind.
Design kan lösa problemet. Antag att vi har Nancy till vänster igen, John är till höger, och han kommer på: "Jag måste skicka dokumentet till Nancy." Nu kan Nancy ange att hon är koncentrerad. Hon trycker på en knapp som indikerar "Jag vill vara fokuserad i 30 minuter." Och - pang - så är hon fokuserad. Om John vill chatta med henne nu, kan han få tanken ur världen -- han har ett behov, han har en tanke, och han måste slänga ur sig den innan den är glömd. Men den här gången fördröjs meddelandet så att Nancy kan fokusera, samtidigt som John kan få slänga ur sig tanken.
But this only works if one last thing is true, which is that Nancy needs to know that if something is truly important, John can still interrupt. But instead of having constant accidental or mindless interruptions, we're now only creating conscious interruptions,
Men det här fungerar bara om ett sista villkor uppfylls, vilket är att Nancy måste känna att om något är riktigt viktigt så kan John ändå avbryta henne. Men istället för att ständigt bli avbruten av misstag eller tanklöshet, skapar vi nu enbart avsiktliga avbrott.
So we're doing two things here. We're creating a new choice for both Nancy and John, But there's a second, subtle thing we're doing here, too. And it's that we're changing the question we're answering. Instead of the goal of chat being: "Let's design it so it's easy to send a message" -- that's the goal of chat, it should be really easy to send a message to someone -- we change the goal to something deeper and a human value, which is: "Let's create the highest possible quality communication in a relationship between two people. So we upgraded the goal.
Vi åstadkommer två saker. Vi skapar ett val för både Nancy och John. Men det är en till, subtil sak vi åstadkommer också. Det är att vi ändrar frågan vi svarar på. Istället för att målet med chat är: "Låt oss designa så att det blir enkelt att skicka ett meddelande" - det är målet med chatten, det ska vara väldigt enkelt att skicka ett meddelande till någon - så ändrar vi målet till något djupare med ett värde: "Låt oss skapa kommunikation av högst möjliga kvalitet i en relation mellan två personer." Vi uppgraderade målet.
Now, do designers actually care about this? Do we want to have conversations about what these deeper human goals are? Well, I'll tell you one story. A little over a year ago, I got to help organize a meeting between some of technology's leading designers and Thich Nhat Hanh. Thich Nhat Hanh is an international spokesperson for mindfulness meditation. And it was the most amazing meeting. You have to imagine -- picture a room -- on one side of the room, you have a bunch of tech geeks; on the other side of the room, you have a bunch of long brown robes, shaved heads, Buddhist monks. And the questions were about the deepest human values, like what does the future of technology look like when you're designing for the deepest questions and the deepest human values? And our conversation centered on listening more deeply to what those values might be. He joked in our conversation that what if, instead of a spell check, you had a compassion check, meaning, you might highlight a word that might be accidentally abrasive -- perceived as abrasive by someone else.
Men, bryr designers sig verkligen om det här? Vill vi ha ett samtal kring vad dessa djupare mänskliga mål är? Jag har en historia att berätta. För lite mer än ett år sedan, fick jag hjälp att anordna ett möte mellan några världsledande teknikdesigners och Thich Nhat Hanh. Thich Nhat Hanh är en internationell talesperson för mindfulness meditation. Det var ett helt fantastiskt möte. Ni får föreställa er - tänk er ett rum - på ena sidan rummet finns en bunt tekniknördar; på andra sidan rummet finns en gäng med långa bruna kåpor, rakade huvuden; buddistmunkar. Och vi samtalade kring de djupaste mänskliga värdena, som till exempel, hur ser framtiden inom tekniken ut om man designar för de djupaste frågorna och de djupaste mänskliga värdena? Vårt samtal handlade om hur man kan försöka förstå vad dessa värden skulle kunna vara. Han skojade under samtalet. "Tänk om man, istället för en stavningskontroll, hade en medkänslekontroll, som markerar de ord som är oavsiktligt agressiva - skulle kunna tolkas som aggressiva av någon annan.
So does this kind of conversation happen in the real world, not just in these design meetings? Well, the answer is yes, and one of my favorites is Couchsurfing. If you didn't know, Couchsurfing is a website that matches people who are looking for a place to stay with a free couch, from someone who's trying to offer it.
Pågår sådana här samtal i verkliga livet, inte bara i sådana här designmöten? Svaret är ja, och en av mina favoriter är Couchsurfing. Om du inte redan vet det så är "Couchsurfing" en hemsida som matchar folk som letar efter någonstans att bo med en soffa man kan låna av någon som har en ledig.
So, great service -- what would their design goal be? What are you designing for if you work at Couchsurfing? Well, you would think it's to match guests with hosts. Right? That's a pretty good goal. But that would kind of be like our goal with messaging before, where we're just trying to deliver a message.
En bra service - vad kan deras designmål vara? Vad designar man mot för mål om man jobbar på Couchsurfing? Man skulle kunna tro att det är att matcha gäster med värdar. Eller hur? Det är ett rätt bra mål. Men det skulle typ vara som målet med meddelanden tidigare, som var att bara skicka meddelanden.
So what's the deeper, human goal? Well, they set their goal as the need to create lasting, positive experiences and relationships between people who've never met before. And the most amazing thing about this was in 2007, they introduced a way to measure this, which is incredible. I'll tell you how it works. For every design goal you have, you have to have a corresponding measurement to know how you're doing -- a way of measuring success. So what they do is, let's say you take two people who meet up, and they take the number of days those two people spent together, and then they estimate how many hours were in those days -- how many hours did those two people spend together? And then after they spend that time together, they ask both of them: How positive was your experience? Did you have a good experience with this person that you met? And they subtract from those positive hours the amount of time people spent on the website, because that's a cost to people's lives. Why should we value that as success? And what you were left with is something they refer to as "net orchestrated conviviality," or, really, just a net "Good Times" created. The net hours that would have never existed, had Couchsurfing not existed.
Vad är det djupare, mänskliga målet här? De har satt sitt mål till att vara behovet av att skapa bestående, positiva upplevelser och relationer mellan människor som inte träffats tidigare. Och det bästa med det här målet var att 2007 införde de ett sätt att mäta detta på, vilket är fantastiskt. Så här går det till. För varje designmål du sätter upp måste du ha en mätning för att se hur det går - ett sätt att mäta framgång. De gör så här: Låt oss säga att man tar två personer som träffas, och man tar antalet dagar som de här båda personerna tillbringar tillsammans, och så uppskattar man hur många timmar det rörde sig om varje dag - hur många timmar spenderade dessa två personer tillsammans? Och när de tillbringat tiden tillsammans, så frågar man båda två: Hur positiv var din upplevelse? Hade du en bra upplevelse med den här personen du träffade? Och från dessa positiva timmar drar de av tiden personerna spenderade på hemsidan, eftersom det är en kostnad i folks liv. Varför skulle det anses uppfylla målet? Och det som då återstår är något de refererar till som "överskott av skapad gemytlighet" eller, överskott av "lyckliga stunder" som skapats. Ett överskott som inte annars funnits, om inte Couchsurfing funnits.
Can you imagine how inspiring it would be to come to work every day and measure your success in the actual net new contribution of hours in people's lives that are positive, that would have never existed if you didn't do what you were about to do at work today? Can you imagine a whole world that worked this way?
Tänk dig så inspirerande det måste vara att komma till jobbet varje dag och mäta sin framgång i det faktiska antal timmar i personers liv som är positiva, som inte funnits om du inte gjorde det du just tänkt göra på jobbet idag? Kan du tänka dig en hel värld som jobbade på det här viset?
Can you imagine a social network that -- let's say you care about cooking, and it measured its success in terms of cooking nights organized and the cooking articles that you were glad you read, and subtracted from that the articles you weren't glad you read or the time you spent scrolling that you didn't like? Imagine a professional social network that, instead of measuring its success in terms of connections created or messages sent, instead measured its success in terms of the job offers that people got that they were excited to get. And subtracted the amount of time people spent on the website. Or imagine dating services, like maybe Tinder or something, where instead of measuring the number of swipes left and right people did, which is how they measure success today, instead measured the deep, romantic, fulfilling connections people created. Whatever that was for them, by the way.
Kan du tänka dig ett socialt nätverk - till exempel om du gillar matlagning, och man mätte framgången i hur många matlagningskvällar som anordnats och antalet matlagningsartiklar du var glad att du läst, och man drog av för de artiklar du inte var glad över att ha läst eller tiden du skrollat, som du inte gillade? Tänk dig ett karriärnätverk som, istället för att mäta sin framgång i antal skapade förbindelser eller meddelanden som skickats, istället mätte sin framgång i antal jobberbjudanden folk fick som de var glada över att få. Och drog bort tiden spenderad på hemsidan. Eller tänk er en datingservice, som till exempel Tinder, där man istället för att mäta antal swipes åt höger eller vänster folk gjorde, vilket är sättet man mäter på idag, istället mätte antalet djupa, romantiska, meningsfulla förbindelser folk skapade. Vad nu det innebar, för var och en.
But can you imagine a whole world that worked this way, that was helping you spend your time well? Now to do this you also need a new system, because you're probably thinking, today's Internet economy -- today's economy in general -- is measured in time spent. The more users you have, the more usage you have, the more time people spend, that's how we measure success.
Men kan du tänka dig en hel värld som fungerarde på det här viset, som hjälpte dig använda tiden väl? För att kunna göra det krävs ett nytt system, för du tänker antagligen att dagens internetekonomi - dagens ekonomi generellt - mäts i tid som spenderas. Ju fler användare man har, ju mer det används, ju mer tid folk spenderar, det är så man mäter framgång.
But we've solved this problem before. We solved it with organic, when we said we need to value things a different way. We said this is a different kind of food. So we can't compare it just based on price; this is a different category of food. We solved it with Leed Certification, where we said this is a different kind of building that stood for different values of environmental sustainability.
Men vi har löst problemet tidigare. Vi löste det för ekologisk mat, när vi sade att vi måste värdera det på ett nytt sätt. Vi sade att det här är en ny slags mat. Det går inte att jämföra enbart på pris; det här är en annan kategori av mat. Vi löste det för LEED certifiering, där vi sade att det är en ny slags byggnad som stod för andra värderingar inom miljömässig hållbarhet.
What if we had something like that for technology? What if we had something whose entire purpose and goal was to help create net new positive contributions to human life? And what if we could value it a different way, so it would actually work? Imagine you gave this different premium shelf space on app stores. Imagine you had web browsers that helped route you to these kinds of design products. Can you imagine how exciting it would be to live and create that world?
Tänk om vi hade något liknande för teknik. Tänk om vi hade något vars hela syfte och mål var att hjälpa till att skapa positiva förbättringar i människors liv. Tänk om vi kunde mäta effekten på ett sätt så att det faktiskt blev bättre. Tänk dig att dessa appar fick speciella hyllor i app stores. Tänk om du hade webläsare som guidade dig till den här typen av designhjälpmedel. Tänk dig hur spännande det skulle vara att leva och skapa den världen.
We can create this world today. Company leaders, all you have to do -- only you can prioritize a new metric, which is your metric for net positive contribution to human life. And have an honest conversation about that. Maybe you're not doing so well to start with, but let's start that conversation.
Vi kan skapa den världen idag. Företagsledare, allt ni behöver göra - bara ni kan prioritera nya mätmetoder, mätmetoder för att hjälpa till att skapa positiva förbättringar i människors liv. Och ha en öppen diskussion om detta. Det kanske inte går så bra i början, men låt oss starta diskussionen.
Designers, you can redefine success; you can redefine design. Arguably, you have more power than many people in your organization to create the choices that all of us live by. Maybe like in medicine, where we have a Hippocratic oath to recognize the responsibility and this higher value that we have to treat patients. What if designers had something like that, in terms of this new kind of design?
Designers, ni kan omdefiniera framgång; ni kan omdefiniera design. Jag vill hävda att ni har mer makt än många andra i er organisation att skapa de valmöjligheter vi alla lever efter. Kanske som inom medicin, där vi har en läkared för att komma ihåg ansvaret och det högre syftet när vi behandlar patienter. Tänk om designers hade något liknande, som stöd för den här nya sortens design.
And users, for all of us -- we can demand technology that works this way. Now it may seem hard, but McDonald's didn't have salads until the consumer demand was there. Walmart didn't have organic food until the consumer demand was there. We have to demand this new kind of technology. And we can do that. And doing that would amount to shifting from a world that's driven and run entirely on time spent, to world that's driven by time well spent.
Och ni användare; det gäller oss alla - vi kan kräva teknik som fungerar på det här sättet. Det kan kännas motigt, men McDonalds hade inte sallad förrän kundkravet fanns där. Walmart hade inte ekologisk mat förrän kundkravet fanns där. Vi måste kräva den här nya sortens teknik. Och vi kan göra det. Och när vi gör det kommer vi vända skutan från att vara en värld där allt som räknas är mängden spenderad tid, till en värld som drivs av väl använd tid.
I want to live in this world, and I want this conversation to happen. Let's start that conversation now.
Den världen vill jag leva i, och jag vill att vi tar den diskussionen. Låt oss starta diskussionen nu.
Thank you.
Tack!
(Applause)
(Applåder)