I'm going to tell you about an affliction I suffer from. And I have a funny feeling that quite a few of you suffer from it as well. When I'm walking around an art gallery, rooms and rooms full of paintings, after about 15 or 20 minutes, I realize I'm not thinking about the paintings. I'm not connecting to them. Instead, I'm thinking about that cup of coffee I desperately need to wake me up. I'm suffering from gallery fatigue.
Jag ska berätta om en åkomma som jag lider av Jag har en känsla av att rätt många av er också lider av den. När jag går runt i ett konstgalleri, med rum efter rum fulla av målningar, så inser jag efter ungefär 15 eller 20 minuter att jag inte tänker på målningarna. Jag associerar inte till dem. Istället tänker jag på den där koppen kaffe som jag så desperat behöver för att vakna till. Jag lider av galleritrötthet.
How many of you out there suffer from -- yes. Ha ha, ha ha! Now, sometimes you might last longer than 20 minutes, or even shorter, but I think we all suffer from it. And do you have the accompanying guilt? For me, I look at the paintings on the wall and I think, somebody has decided to put them there, thinks they're good enough to be on that wall, but I don't always see it. In fact, most of the time I don't see it.
Hur många av er där ute lider av -- ja. Ha ha ha ha! Ibland klarar man sig längre än 20 minuter, eller kortare, men jag tror att vi alla lider av det. Har ni också den medföljande skuldkänslan? För mig är det så att jag tittar på målningarna och tänker att någon har bestämt sig för att hänga dem där, någon tycker de är tillräckligt bra för att hänga där, men jag ser det inte alltid. Faktum är att jag oftast inte ser det.
And I leave feeling actually unhappy. I feel guilty and unhappy with myself, rather than thinking there's something wrong with the painting, I think there's something wrong with me. And that's not a good experience, to leave a gallery like that.
Så går jag därifrån och känner mig olycklig. Jag känner mig skyldig och olycklig, och istället för att tänka att det är något fel med den där målningen, tänker jag att det är något fel på mig. Det är ingen bra upplevelse att lämna ett galleri på det viset.
(Laughter)
(Skratt)
The thing is, I think we should give ourselves a break. If you think about going into a restaurant, when you look at the menu, are you expected to order every single thing on the menu? No! You select. If you go into a department store to buy a shirt, are you going to try on every single shirt and want every single shirt? Of course not, you can be selective. It's expected. How come, then, it's not so expected to be selective when we go to an art gallery? Why are we supposed to have a connection with every single painting?
Grejen är att jag tror vi borde vara lite snällare mot oss själva. Om du tänker på att gå på restaurang. När du tittar i menyn, förväntas du beställa allt som finns på den? Nej! Du väljer. Om du går in i en butik för att köpa en skjorta, kommer du prova varenda skjorta och vilja ha varenda skjorta? Självklart inte, du kan välja. Det förväntas av dig. Hur kommer det sig då att det inte förväntas att man kan vara selektiv när man är på galleri? Varför förväntas vi få kontakt med varenda målning?
Well I'm trying to take a different approach. And there's two things I do: When I go into a gallery, first of all, I go quite fast, and I look at everything, and I pinpoint the ones that make me slow down for some reason or other. I don't even know why they make me slow down, but something pulls me like a magnet and then I ignore all the others, and I just go to that painting. So it's the first thing I do is, I do my own curation. I choose a painting. It might just be one painting in 50. And then the second thing I do is I stand in front of that painting, and I tell myself a story about it.
Jag försöker i alla fall att tackla det på ett annat sätt. Och här är två saker jag gör: När jag går in i ett galleri så går jag först av allt ganska snabbt, jag tittar på allting och lokaliserar det som får mig att sakta in av en eller annan anledning. Jag vet inte varför de får mig att sakta in, men något drar i mig som en magnet och sedan ignorerar jag alla andra och går bara till just den målningen. Så det första jag gör är att vara min egen intendent. Jag väljer en målning. Det kan vara bara en målning av 50. Nästa sak jag gör är att stå framför den målningen, och berätta en historia om den, för mig själv.
Why a story? Well, I think that we are wired, our DNA tells us to tell stories. We tell stories all the time about everything, and I think we do it because the world is kind of a crazy, chaotic place, and sometimes stories, we're trying to make sense of the world a little bit, trying to bring some order to it. Why not apply that to our looking at paintings? So I now have this sort of restaurant menu visiting of art galleries.
Varför en historia? Jag tror vi är vi är gjorda så, att vårt DNA ber oss berätta historier. Vi berättar historier hela tiden, om allt möjligt, och jag tror vi gör det för att världen är en galen, kaotisk plats, och ibland är historier, vi försöker förstå världen litegrann, försöker få lite ordning på den. Så varför inte tillämpa det på att titta på målningar? Nu har jag alltså en slags restaurangmeny för galleribesök.
There are three paintings I'm going to show you now that are paintings that made me stop in my tracks and want to tell stories about them. The first one needs little introduction -- "Girl with a Pearl Earring" by Johannes Vermeer, 17th-century Dutch painter. This is the most glorious painting. I first saw it when I was 19, and I immediately went out and got a poster of it, and in fact I still have that poster. 30 years later it's hanging in my house. It's accompanied me everywhere I've gone, I never tire of looking at her.
Jag ska visa er tre målningar nu, det är målningar som fick mig att tvärstanna och vilja berätta historier om dem. Den första behöver lite presentation -- "Flicka med pärlörhänge" av Johannes Vermeer, holländsk 1600-talsmålare. Detta är en strålande målning. Jag såg den första gången när jag var 19, och jag gick direkt och köpte en poster av den, jag har faktiskt fortfarande den där postern. 30 år senare hänger den fortfarande i mitt hus. Den har följt med mig överallt, jag tröttnar aldrig på att titta på henne.
What made me stop in my tracks about her to begin with was just the gorgeous colors he uses and the light falling on her face. But I think what's kept me still coming back year after year is another thing, and that is the look on her face, the conflicted look on her face. I can't tell if she's happy or sad, and I change my mind all the time. So that keeps me coming back.
Det som först fick mig att tvärstanna inför henne var just de fantastiska färgerna han använder och hur ljuset faller på hennes ansikte. Men det jag tror har fått mig att komma tillbaka år efter år, är något annat, och det är hennes ansiktsuttryck, hennes tvetydiga ansiktsuttryck. Jag kan inte avgöra om hon är glad eller ledsen, och jag ändrar uppfattning hela tiden. Så det får mig att återvända.
One day, 16 years after I had this poster on my wall, I lay in bed and looked at her, and I suddenly thought, I wonder what the painter did to her to make her look like that. And it was the first time I'd ever thought that the expression on her face is actually reflecting how she feels about him. Always before I'd thought of it as a portrait of a girl. Now I began to think of it as a portrait of a relationship. And I thought, well, what is that relationship?
En dag, när jag haft postern på väggen i 16 år, låg jag i min säng och tittade på henne, och tänkte plötsligt att jag undrar vad konstnären gjorde för att få henne att se ut så. Det var första gången jag någonsin hade tänkt att hennes ansiktsuttryck i själva verket reflekterar hur hon känner för honom. Jag hade alltid innan tänkt på det som ett porträtt av en flicka. Nu började jag tänka på det som ett porträtt av ett förhållande. Och så tänkte jag, vad är det för ett förhållande?
So I went to find out. I did some research and discovered, we have no idea who she is. In fact, we don't know who any of the models in any of Vermeer's paintings are, and we know very little about Vermeer himself. Which made me go, "Yippee!" I can do whatever I want, I can come up with whatever story I want to.
Så jag tog reda på det. Jag forskade lite och upptäckte att vi inte har någon aning om vem hon är. Vi vet faktiskt inte vem någon av modellerna i någon av Vermeers målningar är, och vi vet väldigt lite om Vermeer själv. Vilket fick mig att säga "Jippiii!" Jag kan göra vad jag vill, jag kan hitta på vilken historia jag vill.
So here's how I came up with the story. First of all, I thought, I've got to get her into the house. How does Vermeer know her? Well, there've been suggestions that she is his 12-year-old daughter. The daughter at the time was 12 when he painted the painting. And I thought, no, it's a very intimate look, but it's not a look a daughter gives her father. For one thing, in Dutch painting of the time, if a woman's mouth was open, it was indicating sexual availability. It would have been inappropriate for Vermeer to paint his daughter like that.
Och så här kom jag på historien. Först tänkte jag att jag måste få in henne i huset. Hur känner Vermeer henne? Det har föreslagits att hon är hans 12-åriga dotter. Dottern som var 12 år när han gjorde målningen. Men så tänkte jag att, nej, det är en väldigt intim blick, men inte en blick en dotter ger sin far. Till att börja med, i holländskt måleri vid den tiden, var det så att om en kvinnas mun var öppen så indikerade det sexuell tillgänglighet. Det skulle ha varit opassande för Vermeer att måla sin dotter på det viset.
So it's not his daughter, but it's somebody close to him, physically close to him. Well, who else would be in the house? A servant, a lovely servant. So, she's in the house. How do we get her into the studio? We don't know very much about Vermeer, but the little bits that we do know, one thing we know is that he married a Catholic woman, they lived with her mother in a house where he had his own room where he -- his studio. He also had 11 children. It would have been a chaotic, noisy household. And if you've seen Vermeer's paintings before, you know that they're incredibly calm and quiet.
Så det är inte hans dotter, men det är någon nära honom, fysiskt nära honom. Vem annan skulle vara i huset? En tjänare, en ljuvlig tjänare. Hon är alltså i huset. Hur får vi in henne i ateljén? Vi vet inte mycket om Vermeer, men det lilla vi vet, en sak vi vet är att han gifte sig med en katolsk kvinna, de bodde med hennes mamma i ett hus där han hade ett eget rum där han -- hans ateljé. Han hade också 11 barn. Det bör ha varit ett kaotiskt, högljutt hushåll. Och om du har sett Vermeers målningar förut, så vet du att de är otroligt lugna och tysta.
How does a painter paint such calm, quiet paintings with 11 kids around? Well, he compartmentalizes his life. He gets to his studio, and he says, "Nobody comes in here. Not the wife, not the kids. Okay, the maid can come in and clean." She's in the studio. He's got her in the studio, they're together. And he decides to paint her.
Hur målar en konstnär så lugna, tysta målningar med 11 barn runtom sig? Han delar upp sitt liv. Han går in i ateljén och säger "Ingen kommer in här". Inte hustrun, inte barnen. Okej, hembiträdet kan komma in och städa. Hon är i ateljén. Han har fått in henne i ateljén, de är tillsammans. Och han bestämmer sig för att måla av henne.
He has her wear very plain clothes. Now, all of the women, or most of the women in Vermeer's other paintings wore velvet, silk, fur, very sumptuous materials. This is very plain; the only thing that isn't plain is her pearl earring. Now, if she's a servant, there is no way she could afford a pair of pearl earrings. So those are not her pearl earrings. Whose are they? We happen to know, there's a list of Catharina, the wife's clothes. Amongst them a yellow coat with white fur, a yellow and black bodice, and you see these clothes on lots of other paintings, different women in the paintings, Vermeer's paintings. So clearly, her clothes were lent to various different women. It's not such a leap of faith to take that that pearl earring actually belongs to his wife.
Han ser till att hon bär väldigt enkla kläder. Alla kvinnor, eller de flesta kvinnor i Vermeers andra målningar bar sammet, silke, päls, väldigt kostbara material. Detta är väldigt alldagligt; det enda som inte är alldagligt är hennes pärlörhänge. Om hon nu är hembiträde så finns det ingen chans att hon kan ha råd med pärlörhängen. Så det är inte hennes pärlörhängen. Vems är de? Vi råkar veta, det finns en förteckning över Catharina, hustruns, kläder. Bland dem en gul kappa med vit päls, ett gult och svart livstycke, man ser dessa kläder i flera andra målningar, olika kvinnor i målningarna, Vermeers målningar. Uppenbarligen lånades hennes kläder ut till diverse olika kvinnor. Det är inte helt otänkbart att föreställa sig att pärlörhänget faktiskt tillhör hans hustru.
So we've got all the elements for our story. She's in the studio with him for a long time. These paintings took a long time to make. They would have spent the time alone, all that time. She's wearing his wife's pearl earring. She's gorgeous. She obviously loves him. She's conflicted. And does the wife know? Maybe not. And if she doesn't, well -- that's the story.
Nu har vi historiens alla beståndsdelar. Hon är i ateljén med honom under en lång tid. Dessa målningar tog lång tid att göra. De tillbringade hela den tiden ensamma. Hon bär hans hustrus pärlörhänge. Hon är läcker. Hon älskar uppenbarligen honom. Hon slits mellan känslor. Vet hans hustru om detta? Kanske inte. Om hon inte vet, ja då -- har vi historien.
(Laughter)
(Skratt)
The next painting I'm going to talk about is called "Boy Building a House of Cards" by Chardin. He's an 18th-century French painter best known for his still lifes, but he did occasionally paint people. And in fact, he painted four versions of this painting, different boys building houses of cards, all concentrated. I like this version the best, because some of the boys are older and some are younger, and to me, this one, like Goldilocks's porridge, is just right.
Nästa målning som jag ska tala om heter "Korthuset" av Chardin. Han är en fransk 1700-talsmålare, mest känd för sina stilleben, men ibland målade han människor. Han gjorde faktiskt fyra versioner av den här målningen, olika pojkar som bygger korthus, alla väldigt koncentrerade. Jag tycker bäst om den här versionen eftersom några av pojkarna är äldre och några yngre, och för mig är den här, precis som Guldlocks gröt, helt rätt.
He's not quite a child, and he's not quite a man. He's absolutely balanced between innocence and experience, and that made me stop in my tracks in front of this painting. And I looked at his face. It's like a Vermeer painting a bit. The light comes in from the left, his face is bathed in this glowing light. It's right in the center of the painting, and you look at it, and I found that when I was looking at it, I was standing there going, "Look at me. Please look at me." And he didn't look at me. He was still looking at his cards, and that's one of the seductive elements of this painting is, he's so focused on what he's doing that he doesn't look at us. And that is, to me, the sign of a masterpiece, of a painting when there's a lack of resolution. He's never going to look at me.
Han är inte riktigt ett barn, inte riktigt en man. Han är helt balanserad mellan oskuld och erfarenhet, och det fick mig att tvärstanna framför denna målning. Jag tittade på hans ansikte. Det är lite som en Vermeer-målning. Ljuset kommer från vänster, ansiktet badar i det glödande ljuset. Det är precis i mitten av målningen, och man tittar på det, och jag kom på att när jag tittade på den så stod jag där och tänkte "Titta på mig. Snälla, titta på mig". Men han tittade inte på mig. Han tittade fortfarande på sina kort, vilket är ett av de förföriska elementen i denna målning, att han är så fokuserad på det han gör att han inte tittar på oss. För mig är det ett tecken på ett mästerverk, en målning där det inte finns någon lösning. Han kommer aldrig att titta på mig.
So I was thinking of a story where, if I'm in this position, who could be there looking at him? Not the painter, I don't want to think about the painter. I'm thinking of an older version of himself. He's a man, a servant, an older servant looking at this younger servant, saying, "Look at me. I want to warn you about what you're about to go through. Please look at me." And he never does.
Så jag tänkte på en historia där, om jag står här, vem kan vara där och titta på honom? Inte konstnären, jag vill inte tänka på konstnären. Jag tänker på en äldre version av honom själv. Han är en man, en betjänt, en äldre betjänt som tittar på denna yngre betjänt, soch säger "Titta på mig. Jag vill varna dig för det du kommer att gå genom. Snälla, titta på mig". Men han tittar aldrig.
And that lack of resolution, the lack of resolution in "Girl with a Pearl Earring" -- we don't know if she's happy or sad. I've written an entire novel about her, and I still don't know if she's happy or sad. Again and again, back to the painting, looking for the answer, looking for the story to fill in that gap. And we may make a story, and it satisfies us momentarily, but not really, and we come back again and again.
Den där avsaknaden av lösning, avsaknaden av lösning i "Flicka med pärlörhänge" -- vi vet inte om hon är glad eller ledsen. Jag har skrivit en hel roman om henne, och jag vet fortfarande inte om hon är glad eller ledsen. Om och om igen, tillbaka till målningen, för att hitta ett svar, hitta historien som fyller igen luckorna. Vi kan skapa en historia, den tillfredsställer oss för tillfället, men inte egentligen, så vi återvänder om och om igen.
The last painting I'm going to talk about is called "Anonymous" by anonymous. (Laughter)
Den sista målningen jag ska tala om kallas "Anonym" av anonym. (Skratt)
This is a Tudor portrait bought by the National Portrait Gallery. They thought it was a man named Sir Thomas Overbury, and then they discovered that it wasn't him, and they have no idea who it is.
Detta är ett Tudor-porträtt, köpt av the National Portrait Gallery. De trodde att det var en man vid namn Sir Thomas Overbury, men så upptäckte de att det inte var han, och nu har de ingen aning om vem det är.
Now, in the National Portrait Gallery, if you don't know the biography of the painting, it's kind of useless to you. They can't hang it on the wall, because they don't know who he is. So unfortunately, this orphan spends most of his time in storage, along with quite a number of other orphans, some of them some beautiful paintings.
I the National Portrait Gallery, om man inte vet biografin bakom målningen, så är det rätt så värdelöst. De kan inte hänga det på väggen, för de vet inte vem det är. Oturligt nog tillbringar denna föräldralöse sin mesta tid på ett lager, tillsammans med rätt många andra föräldralösa, en del av dem väldigt vackra målningar.
This painting made me stop in my tracks for three reasons: One is the disconnection between his mouth that's smiling and his eyes that are wistful. He's not happy, and why isn't he happy? The second thing that really attracted me were his bright red cheeks. He is blushing. He's blushing for his portrait being made! This must be a guy who blushes all the time. What is he thinking about that's making him blush? The third thing that made me stop in my tracks is his absolutely gorgeous doublet. Silk, gray, those beautiful buttons. And you know what it makes me think of, is it's sort of snug and puffy; it's like a duvet spread over a bed.
Den här målningen fick mig att stanna av tre anledningar: Den första är skillnaden mellan hans mun som ler, och hans ögon som är vemodiga. Han är inte glad, och varför är han inte glad? Den andra saken som verkligen attraherade mig var hans klarröda kinder. Han rodnar. Han rodnar på sitt porträtt! Detta måste vara en kille som rodnar hela tiden. Vad tänker han på som får honom att rodna? Det tredje som fick mig att stanna är hans absolut fantastiska jacka. Silke, grått, de där underbara knapparna. Och vet ni vad det får mig att tänka på, det är både nätt och fluffigt; som ett täcke utbrett över en säng.
I kept thinking of beds and red cheeks, and of course I kept thinking of sex when I looked at him, and I thought, is that what he's thinking about? And I thought, if I'm going to make a story, what's the last thing I'm going to put in there? Well, what would a Tudor gentleman be preoccupied with? And I thought, well, Henry VIII, okay. He'd be preoccupied with his inheritance, with his heir. Who is going to inherit his name and his fortune? You put all those together, and you've got your story to fill in that gap that makes you keep coming back. Now, here's the story. It's short.
Jag fortsatte tänka på sängar och röda kinder, och jag fortsatte såklart tänka på sex när jag tittade på honom, och tänkte, är det vad han tänker på? Så jag tänkte att om jag ska skapa en historia, vad är det sista jag ska sätta in där? Ja, vad skulle en Tudor-gentleman vara försjunken i tankar på? Jag tänkte, Henry den åttonde, okej. Han skulle fundera på sitt arv, sin arvinge. Vem ska ärva hans namn och hans förmögenhet? Sätt ihop allt det så har du historien som fyller i den där luckan som får dig att återvända. Så, här är historien. Den är kort.
"Rosy"
"Rosy"
I am still wearing the white brocade doublet Caroline gave me. It has a plain high collar, detachable sleeves and intricate buttons of twisted silk thread, set close together so that the fit is snug. The doublet makes me think of a coverlet on the vast bed. Perhaps that was the intention. I first wore it at an elaborate dinner her parents held in our honor. I knew even before I stood up to speak that my cheeks were inflamed. I have always flushed easily, from physical exertion, from wine, from high emotion.
Jag bär fortfarande den vita brokadjackan som Caroline gav mig. Den har en enkel hög krage, löstagbara ärmar och invecklade knappar av tvinnad silkestråd, tätt intill varandra så att passformen är tajt. Jackan får mig att tänka på överkast på den stora sängen. Det var kanske avsikten. Jag bar den först vid en middag hennes föräldrar anordnade i vår ära. Jag visste redan innan jag ställde mig upp för att tala att mina kinder var blossande. Jag har alltid rodnat lätt, av fysisk utmattning, av vin, av starka känslor.
As a boy, I was teased by my sisters and by schoolboys, but not by George. Only George could call me Rosy. I would not allow anyone else. He managed to make the word tender. When I made the announcement, George did not turn rosy, but went pale as my doublet. He should not have been surprised. It has been a common assumption that I would one day marry his cousin. But it is difficult to hear the words aloud. I know, I could barely utter them.
Som pojke blev jag retad av mina systrar och av skolpojkar, men inte av George. Bara George kunde kalla mig Rosy. Jag tillät ingen annan. Han lyckades göra ordet ömt. När jag gjorde tillkännagivandet blev George inte rosig, utan blek som min jacka. Han borde inte ha blivit förvånad. Det har allmänt antagits att jag en dag skulle äkta hans kusin. Men det är svårt att höra orden uttalas. Jag vet, jag kunde knappt yppa dem.
Afterwards, I found George on the terrace overlooking the kitchen garden. Despite drinking steadily all afternoon, he was still pale. We stood together and watched the maids cut lettuces. "What do you think of my doublet?" I asked.
Efteråt fann jag George på terrassen mot köksträdgården. Trots att han druckit kontinuerligt hela eftermiddagen var han fortfarande blek. Vi stod tillsammans och såg hembiträdena skörda sallad. "Vad tycker du om min jacka?" frågade jag
He glanced at me. "That collar looks to be strangling you."
Han sneglade på mig. "Kragen ser ut att strypa dig"
"We will still see each other," I insisted. "We can still hunt and play cards and attend court. Nothing need change." George did not speak. "I am 23 years old. It is time for me to marry and produce an heir. It is expected of me."
"Vi kommer fortfarande att ses" insisterade jag. "Vi kan fortfarande jaga och spela kort. Ingenting behöver förändras". George talade inte. "Jag är 23 år gammal. Det är dags för mig att gifta mig och producera en arvinge. Det förväntas av mig".
George drained another glass of claret and turned to me. "Congratulations on your upcoming nuptials, James. I'm sure you'll be content together." He never used my nickname again.
George tömde ytterligare ett glas vin och vände sig mot mig. "Gratulerar till ditt kommande bröllop, James. Jag är säker på att ni kommer att bli nöjda tillsammans". Han använde aldrig mitt smeknamn igen.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)