I grew up in New York City, between Harlem and the Bronx. Growing up as a boy, we were taught that men had to be tough, had to be strong, had to be courageous, dominating -- no pain, no emotions, with the exception of anger -- and definitely no fear; that men are in charge, which means women are not; that men lead, and you should just follow and do what we say; that men are superior; women are inferior; that men are strong; women are weak; that women are of less value, property of men, and objects, particularly sexual objects. I've later come to know that to be the collective socialization of men, better known as the "man box." See this man box has in it all the ingredients of how we define what it means to be a man. Now I also want to say, without a doubt, there are some wonderful, wonderful, absolutely wonderful things about being a man. But at the same time, there's some stuff that's just straight up twisted, and we really need to begin to challenge, look at it and really get in the process of deconstructing, redefining, what we come to know as manhood.
Jag växte upp i staden New York, i stadsdelarna Harlem och Bronx. Under uppväxten fick jag lära mig att män skulle vara tuffa, starka, modiga, dominerande, inte bry sig om smärta eller känslor, med undantag för ilska. Och definitivt inte rädsla. Att män bestämmer, vilket betyder att kvinnor inte bestämmer. Att män leder vägen, och du ska följa efter och göra som vi säger. Att män är bättre, kvinnor sämre; att män är starka, kvinnor svaga; att kvinnor är mindre värda. Mäns ägodelar. Och objekt. Mest av allt sexuella objekt. Jag har senare fått lära att det heter den kollektiva socialiseringen av män. Mer känd som mansbilden. Mansbilden innehåller alla ingredienser som definierar vad det är att vara man. Jag vill också poängtera, utan tvekan, att där finns en del underbara, underbara, alldeles underbara saker i det att vara man. Men samtidigt finns där en del saker som helt enkelt är sjuka. Och vi måste börja ifrågasätta, granska och komma igång med processen att demontera, omdefiniera vad som är "manligt".
This is my two at home, Kendall and Jay. They're 11 and 12. Kendall's 15 months older than Jay. There was a period of time when my wife -- her name is Tammie -- and I, we just got real busy and whip, bam, boom: Kendall and Jay. (Laughter) And when they were about five and six, four and five, Jay could come to me, come to me crying. It didn't matter what she was crying about, she could get on my knee, she could snot my sleeve up, just cry, cry it out. Daddy's got you. That's all that's important.
Det här är mina två där hemma, Kendall och Jay. Dom är 11 och 12. Kendall är 15 månader äldre än Jay. Det var en period när min fru, hon heter Tammie, och jag stod i ordentligt och whip, bam, boom -- Kendall och Jay. (skratt) Och när dom var runt fem och sex eller fyra och fem, kunde Jay komma till mig, komma gråtande till mig. Och det spelade ingen roll varför hon grät, hon kunde komma och sätta sig i mitt knä, snora ned min skjorta och bara gråta ut. "Pappa är här. Det går bra nu."
Now Kendall on the other hand -- and like I said, he's only 15 months older than her -- he'd come to me crying, it's like as soon as I would hear him cry, a clock would go off. I would give the boy probably about 30 seconds, which means, by the time he got to me, I was already saying things like, "Why are you crying? Hold your head up. Look at me. Explain to me what's wrong. Tell me what's wrong. I can't understand you. Why are you crying?" And out of my own frustration of my role and responsibility of building him up as a man to fit into these guidelines and these structures that are defining this man box, I would find myself saying things like, "Just go in your room. Just go on, go on in your room. Sit down, get yourself together and come back and talk to me when you can talk to me like a --" what? (Audience: Man.) Like a man. And he's five years old. And as I grow in life, I would say to myself, "My God, what's wrong with me? What am I doing? Why would I do this?" And I think back. I think back to my father.
Kendall, å andra sidan, som jag sa, han är bara 15 månader äldre än henne, han kunde komma gråtande, och så fort jag hörde honom gråta, satte en klocka igång i mitt huvud. Jag gav honom ca 30 sekunder, så redan innan han hunnit fram till mig, började jag säga saker som "Varför gråter du?" "Upp med huvudet nu. Titta på mig. Förklara vad som är fel. Förklara vad som är fel, jag förstår inte dig när du gråter." "Varför gråter du?" Och från min egen frustration över min roll och mitt ansvar att bygga upp honom som en man enligt mallen och de strukturer som definierar mansbilden, hörde jag mig själv säga saker som, "Bara gå till ditt rum! Kom igen, gå till ditt rum! Sätt dig på ditt rum och lugna ned dig och kom och prata med mig när du kan prata med mig som en ..." Vad? (Publiken: "Man") "Som en man." Och han var fem år gammal. Och när jag började fundera lite frågade jag mig själv; "Vad i hela friden är fel på mig? Vad håller jag på med? Varför gör jag så här?" Och jag tänker tillbaka. jag tänker tillbaka till min egen far.
There was a time in my life where we had a very troubled experience in our family. My brother, Henry, he died tragically when we were teenagers. We lived in New York City, as I said. We lived in the Bronx at the time, and the burial was in a place called Long Island, it was about two hours outside of the city. And as we were preparing to come back from the burial, the cars stopped at the bathroom to let folks take care of themselves before the long ride back to the city. And the limousine empties out. My mother, my sister, my auntie, they all get out, but my father and I stayed in the limousine, and no sooner than the women got out, he burst out crying. He didn't want cry in front of me, but he knew he wasn't going to make it back to the city, and it was better me than to allow himself to express these feelings and emotions in front of the women. And this is a man who, 10 minutes ago, had just put his teenage son in the ground -- something I just can't even imagine. The thing that sticks with me the most is that he was apologizing to me for crying in front of me, and at the same time, he was also giving me props, lifting me up, for not crying.
Det fanns en tid då vi hade en svår händelse i familjen. Min bror, Henry, dog tragiskt när vi var tonåringar. Vi bodde som sagt i New York City. Vi bodde i Bronx då. Och begravningen hölls ett ställe som heter Long Island, ungefär två timmars resa ut från staden. Och medan vi förberedde oss på att åka tillbaka från begravningen, bilarna hade stoppat vid toaletterna för att låta människor fräscha upp sig inför den långa turen tillbaka till staden. Och limousinen hade tömts. Min mor, min syster, min faster, alla hade gått ut, men min far och jag stannade kvar i limousinen. Och så fort kvinnorna hade lämnat bilen, brast han ut i gråt. Han ville inte gråta inför mig, men han visste att han inte skulle klara sig in till staden och han ville heller gråta inför mig än att tillåta sig att visa känslor inför kvinnorna. Och det här är en man som för 10 minuter sedan begravde sin tonårsson. Något som jag inte ens kan fantisera om hur det känns. Och det som fastnat hos mig allra mest är att han bad om ursäkt till mig för att han grät inför mig. Och att han samtidigt berömde mig rosade mig, för att jag inte grät.
I come to also look at this as this fear that we have as men, this fear that just has us paralyzed, holding us hostage to this man box. I can remember speaking to a 12-year-old boy, a football player, and I asked him, I said, "How would you feel if, in front of all the players, your coach told you you were playing like a girl?" Now I expected him to say something like, I'd be sad; I'd be mad; I'd be angry, or something like that. No, the boy said to me -- the boy said to me, "It would destroy me." And I said to myself, "God, if it would destroy him to be called a girl, what are we then teaching him about girls?"
Det här är en symptom på den skräck vi killar känner, en skräck som paralyserar oss, håller kvar oss i mansbilden. Jag kommer ihåg en gång jag pratade med en 12 år gammal "football"-spelare, jag frågade honom; "Hur skulle du känna om tränaren, inför alla de andra spelarna, säger att du spelar som en tjej?" Jag förväntade att han skulle svara något sådant som att han skulle bli ledsen eller arg eller något liknande. Istället säger han pojken säger till mig; "Det skulle vara förgöra mig." Och då frågar jag mig, "Om det skulle förgöra honom att bli kallad en flicka, vad är det då vi lär honom om flickor?"
(Applause)
(Applåder)
It took me back to a time when I was about 12 years old. I grew up in tenement buildings in the inner city. At this time we're living in the Bronx, and in the building next to where I lived there was a guy named Johnny. He was about 16 years old, and we were all about 12 years old -- younger guys. And he was hanging out with all us younger guys. And this guy, he was up to a lot of no good. He was the kind of kid who parents would have to wonder, "What is this 16-year-old boy doing with these 12-year-old boys?" And he did spend a lot of time up to no good. He was a troubled kid. His mother had died from a heroin overdose. He was being raised by his grandmother. His father wasn't on the set. His grandmother had two jobs. He was home alone a lot. But I've got to tell you, we young guys, we looked up to this dude, man. He was cool. He was fine. That's what the sisters said, "He was fine." He was having sex. We all looked up to him.
Det påminde mig om en gång när jag själv var 12 år gammal. Jag växte upp i lägenhetshus i innerstaden. Det här var i Bronx. Och i grannbyggnaden bodde en kille som hette Johnny. Han var väl runt 16, och vi var runt 12; småpojkar. Och han umgicks med oss yngre killar. Och den här killen hade alltid något på gång. Han var typen som fick föräldrar att fundera, "Varför umgås den här 16-åringen med 12-åriga pojkar?" Och han var ständigt i trubbel. Han hade svårigheter hemma. Hans mamma hade dött från heroinöverdos. Han bodde med sin mormor. Pappan var ute ur bilden. Hans mormor jobbade dubbla jobb. Och han var oftast ensam hemma. Men för oss småpojkar så var han ett idol. Han var cool. Han var juste. Det var vad tjejerna sa; "Han är juste." Han hade sex. Och vi såg alla upp till honom.
So one day, I'm out in front of the house doing something -- just playing around, doing something -- I don't know what. He looks out his window; he calls me upstairs; he said, "Hey Anthony." They called me Anthony growing up as a kid. "Hey Anthony, come on upstairs." Johnny call, you go. So I run right upstairs. As he opens the door, he says to me, "Do you want some?" Now I immediately knew what he meant. Because for me growing up at that time, and our relationship with this man box, "Do you want some?" meant one of two things: sex or drugs -- and we weren't doing drugs. Now my box, my card, my man box card, was immediately in jeopardy. Two things: One, I never had sex. We don't talk about that as men. You only tell your dearest, closest friend, sworn to secrecy for life, the first time you had sex. For everybody else, we go around like we've been having sex since we were two. There ain't no first time. (Laughter) The other thing I couldn't tell him is that I didn't want any. That's even worse. We're supposed to always be on the prowl. Women are objects, especially sexual objects.
Så en dag, medan jag är ute i gatan, håller på med något -- leker eller pysslar eller något -- jag kommer inte ihåg vad -- så sticker han ut huvudet genom fönstret och ropar mig upp; "Hey Anthony!" Dom kallade mig Anthony när jag var liten. "Hey Anthony, kom upp hit!" Och när Johnny ropade så kom du. Så jag sprang upp trapporna. Och när han öppnade dörren frågar han, "Vill du ha lite?" Och jag fattade direkt vad han menade. För när man växte upp den gången, och hur vi alla såg på mansbilden, så betyder "Vill du ha lite" en av två saker: sex eller droger. Och vi pysslade inte med droger. Nu var min mansbild, mitt medlemskort, mitt medlemskort i killklubben var plötsligen i fara. Två saker: För det första hade jag aldrig haft sex. Det pratar vi inte om, vi killar. Det berättar du endast för din närmsta kompis om första gången du hade sex. För alla andra låtsas vi som om vi haft sex sedan vi var två år gamla. Det finns ingen "första gång". (Skratt) Det andra jag inte kunde erkänna var att jag inte var redo. Det är ännu värre; män ska alltid vara på jakt. Kvinnor är objekt, alltid sexuella objekt.
Anyway, so I couldn't tell him any of that. So, like my mother would say, make a long story short, I just simply said to Johnny, "Yes." He told me to go in his room. I go in his room. On his bed is a girl from the neighborhood named Sheila. She's 16 years old. She's nude. She's what I know today to be mentally ill, higher-functioning at times than others. We had a whole choice of inappropriate names for her. Anyway, Johnny had just gotten through having sex with her. Well actually, he raped her, but he would say he had sex with her. Because, while Sheila never said no, she also never said yes.
Så det kunde jag inte berätta för honom. Så, som min mor brukade säga: för att göra en lång historia kort, sa jag bara "Ja" till Johnnys fråga. Han sa åt mig att gå in på hans rum. Jag går in på rummet och på sängen ligger en granntjej som heter Sheila. Hon är 16 år. Hon ligger där naken. Idag vet jag att hon är förståndshandikappad, ibland högfungerande, ibland inte. Vi hade en uppsjö med öknamn för henne. Johnny hade precis haft sex med henne. Egentligen hade han våldtagit henne, men han kallade det sex. För det är så att Sheila, även om hon aldrig sa "nej", så sa hon inte heller "ja".
So he was offering me the opportunity to do the same. So when I go in the room, I close the door. Folks, I'm petrified. I stand with my back to the door so Johnny can't bust in the room and see that I'm not doing anything, and I stand there long enough that I could have actually done something. So now I'm no longer trying to figure out what I'm going to do; I'm trying to figure out how I'm going to get out of this room. So in my 12 years of wisdom, I zip my pants down, I walk out into the room, and lo and behold to me, while I was in the room with Sheila, Johnny was back at the window calling guys up. So now there's a living room full of guys. It was like the waiting room in the doctor's office. And they asked me how was it, and I say to them, "It was good," and I zip my pants up in front of them, and I head for the door.
Så nu erbjöd han mig att ta för mig. Så jag går in på rummet, stänger dörren. Jag var skräckslagen! Jag står med ryggen mot dörren så att inte Johnny kan komma inrusande och se att jag inte gör något med henne. Och där står jag tillräckligt länge för att jag skulle kunna ha gjort något. Och nu funderar jag inte längre på vad jag ska göra, nu funderar jag på hur jag ska komma mig ut igen. Så med en 12-årings klokhet drar jag ned gylfen och går ut ur sovrummet. Och där, till min förvåning, medan jag var inne med Sheila, har Johnny ropat upp flera killar. Så nu är vardagsrummet fullt av grabbar. Det såg ut som väntrummet på vårdcentralen. Och dom frågade "Hur var det". och jag svarade "Det var skönt". Och inför allihopa drar jag upp gylfen och skyndar mig till dörren.
Now I say this all with remorse, and I was feeling a tremendous amount of remorse at that time, but I was conflicted, because, while I was feeling remorse, I was excited, because I didn't get caught. But I knew I felt bad about what was happening. This fear, getting outside the man box, totally enveloped me. It was way more important to me, about me and my man box card than about Sheila and what was happening to her.
Jag berättar det här med skuldkänslor, och jag hade fruktansvärda skuldkänslor redan då, men det var en konflikt mellan mina skuldkänslor och en upprymdhet, över att inte blivit avslöjad. Men jag visste att jag tyckte det var fel det som skedde. Skräcken för att inte leva upp till mansbilden överskuggade allting. Det var mycket viktigare för mig att passa in i mansbilden, än Sheila och det hon blev utsatt för.
See collectively, we as men are taught to have less value in women, to view them as property and the objects of men. We see that as an equation that equals violence against women. We as men, good men, the large majority of men, we operate on the foundation of this whole collective socialization. We kind of see ourselves separate, but we're very much a part of it. You see, we have to come to understand that less value, property and objectification is the foundation and the violence can't happen without it. So we're very much a part of the solution as well as the problem. The center for disease control says that men's violence against women is at epidemic proportions, is the number one health concern for women in this country and abroad.
Ni förstår att vi killar lär oss att kvinnor inte är lika mycket värda, vi lär oss att se dem som ägodelar och mäns objekt. Och det är en ekvation som resulterar i våld mot kvinnor. Vi killar, bra killar, majoriteten av killar, fungerar utifrån denna värdegrund som den kollektiva socialiseringen har skapat. Vi identifierar oss inte med värdegrunden men vi är en del av den. Det vi ser idag är att lägre människovärde och objektifiering skapar könsroller som är grogrund för våld. Så vi killar är verkligen en del av lösningen precis som vi är en del av problemet. Amerikanska "Center for Disease Control" säger: "mäns våld mot kvinnor är som en epidemi och är den allvarligaste hälsorisken för kvinnor i USA och i andra länder."
So quickly, I'd like to just say, this is the love of my life, my daughter Jay. The world I envision for her -- how do I want men to be acting and behaving? I need you on board. I need you with me. I need you working with me and me working with you on how we raise our sons and teach them to be men -- that it's okay to not be dominating, that it's okay to have feelings and emotions, that it's okay to promote equality, that it's okay to have women who are just friends and that's it, that it's okay to be whole, that my liberation as a man is tied to your liberation as a woman. (Applause)
Till slut vill jag bara säga det här är min älskling, min dotter Jay. I den värld som jag vill att hon ska leva i, hur vill jag att killar ska bete sig? Jag behöver din hjälp, jag behöver att du är med. Jag behöver ditt stöd och du behöver mitt. Det sätt som vi uppdrar våra söner och lär dem att bete sig; att det är ok att inte dominera, att det är ok att ha känslor, att jämställdhet är ok, att det är ok att ha tjejer som bara är kompisar, att det är ok att var hel, att min frigöring som man är knuten till din frigöring som kvinna.
I remember asking a nine-year-old boy, I asked a nine-year-old boy, "What would life be like for you, if you didn't have to adhere to this man box?" He said to me, "I would be free."
Jag minns att jag frågade en 9 år gammal pojke; jag frågade en 9 år gammal pojke; "Hur skulle det vara för dig om du inte hade en mansbild att leva upp till?" Han sa "Jag skulle vara fri".
Thank you folks.
Tack så mycket!
(Applause)
(Applåder)