I want to talk to you today about prosperity, about our hopes for a shared and lasting prosperity. And not just us, but the two billion people worldwide who are still chronically undernourished. And hope actually is at the heart of this. In fact, the Latin word for hope is at the heart of the word prosperity. "Pro-speras," "speras," hope -- in accordance with our hopes and expectations. The irony is, though, that we have cashed-out prosperity almost literally in terms of money and economic growth. And we've grown our economies so much that we now stand in a real danger of undermining hope -- running down resources, cutting down rainforests, spilling oil into the Gulf of Mexico, changing the climate -- and the only thing that has actually remotely slowed down the relentless rise of carbon emissions over the last two to three decades is recession. And recession, of course, isn't exactly a recipe for hope either, as we're busy finding out. So we're caught in a kind of trap. It's a dilemma, a dilemma of growth. We can't live with it; we can't live without it. Trash the system or crash the planet -- it's a tough choice; it isn't much of a choice. And our best avenue of escape from this actually is a kind of blind faith in our own cleverness and technology and efficiency and doing things more efficiently. Now I haven't got anything against efficiency. And I think we are a clever species sometimes. But I think we should also just check the numbers, take a reality check here.
Idag skulle jag vilja prata med er om välstånd, om våra förhoppningar om ett delat och varaktigt välstånd. Och inte bara för oss utan för de två miljarder människor i världen som fortfarande är kroniskt undernärda. Och hopp är faktiskt i kärnan av detta. Faktum är att det latinska ordet för hopp är i kärnan av det engelska ordet för välstånd: "prosperity". "Pro-speras," speras," hopp -- i enlighet med våra hopp och förväntningar. Men, ironiskt nog, har vi nästan bokstavligen inkasserat all välstånd i form av pengar och ekonomisk tillväxt. Och vi har låtit våra ekonomier växa så mycket att vi nu står inför en verklig fara att underminera hopp -- förbruka resurser, hugga ned regnskogar, spilla ut olja i Mexikanska golfen, förändra klimatet -- och det enda som faktiskt tillnärmelsevis har saktat ned den obevekliga ökningen av koldioxidutsläpp de senaste två till tre årtiondena är lågkonjunkturen. Och lågkonjunktur är givetvis inte direkt ett recept på hopp heller, som vi har fullt upp med att få reda på. Så vi är fångade i en slags fälla. Det är ett dilemma, ett tillväxtdilemma. Vi kan inte leva med det; vi kan inte leva utan det. Förstöra systemet eller ödelägga planeten. Det är ett tufft val. Det är inte mycket till val. Och vår bästa flykt från detta är faktiskt en sorts blind tro på vår egen intelligens och teknik och effektivitet och att göra saker mer effektivt. Jag har ingenting emot effektivitet, och jag tror att vi är en intelligent art, ibland. Men jag tror att vi också borde kolla siffrorna, göra en verklighetscheck.
So I want you to imagine a world, in 2050, of around nine billion people, all aspiring to Western incomes, Western lifestyles. And I want to ask the question -- and we'll give them that two percent hike in income, in salary each year as well, because we believe in growth. And I want to ask the question: how far and how fast would be have to move? How clever would we have to be? How much technology would we need in this world to deliver our carbon targets? And here in my chart -- on the left-hand side is where we are now. This is the carbon intensity of economic growth in the economy at the moment. It's around about 770 grams of carbon. In the world I describe to you, we have to be right over here at the right-hand side at six grams of carbon. It's a 130-fold improvement, and that is 10 times further and faster than anything we've ever achieved in industrial history. Maybe we can do it, maybe it's possible -- who knows? Maybe we can even go further and get an economy that pulls carbon out of the atmosphere, which is what we're going to need to be doing by the end of the century. But shouldn't we just check first that the economic system that we have is remotely capable of delivering this kind of improvement?
Så jag vill att ni föreställer er en värld, år 2050, med cirka nio miljarder människor, där alla strävar efter västerländska inkomster, västerländsk livsstil. Och jag vill ställa frågan -- och vi kommer att ge dem de där två procenten i inkomstökning, i lön varje år också, eftersom vi tror på tillväxt. Och jag vill ställa frågan: hur långt och hur snabbt är vi tvungna att röra på oss? Hur intelligenta skulle vi vara tvungna att vara? Hur mycket teknik skulle vi behöva i denna värld för att uppnå våra koldioxidmål? Och här i mitt diagram, den vänstra sidan är där vi är nu -- Det här är koldioxidintensiteten av ekonomisk tillväxt i ekonomin i denna stund. Det är runt 770 gram koldioxid. I den värld jag beskriver för er, är vi tvungna att vara här borta, på den högra sidan, runt sex gram koldioxid. Det är en 130 gångers förbättring, och det är tio gånger längre och snabbare än något vi någonsin har åstadkommit i industriell historia. Vi kanske kan klara det, det kanske är möjligt -- vem vet? Vi kanske kan nå ännu längre och få en ekonomi som extraherar koldioxid från atmosfären, vilket är vad vi kommer att behöva göra i slutet av århundradet. Men borde vi inte kontrollera först att det ekonomiska systemet som vi har är överhuvudtaget kapabel att leverera den här typen av förbättring?
So I want to just spend a couple of minutes on system dynamics. It's a bit complex, and I apologize for that. What I'll try and do, is I'll try and paraphrase it is sort of human terms. So it looks a little bit like this. Firms produce goods for households -- that's us -- and provide us with incomes, and that's even better, because we can spend those incomes on more goods and services. That's called the circular flow of the economy. It looks harmless enough. I just want to highlight one key feature of this system, which is the role of investment. Now investment constitutes only about a fifth of the national income in most modern economies, but it plays an absolutely vital role. And what it does essentially is to stimulate further consumption growth. It does this in a couple of ways -- chasing productivity, which drives down prices and encourages us to buy more stuff. But I want to concentrate on the role of investment in seeking out novelty, the production and consumption of novelty. Joseph Schumpeter called this "the process of creative destruction." It's a process of the production and reproduction of novelty, continually chasing expanding consumer markets, consumer goods, new consumer goods.
Så jag vill bara spendera ett par minuter åt systemdynamik. Det är lite komplext, och jag ber om ursäkt för det. Vad jag ska försöka göra, är att jag kommer att försöka att uttrycka mig i mer mänskliga termer. Så det ser lite ut så här: Företagen producerar varor åt hushållen -- det är vi -- och förser oss med inkomster, och det är ännu bättre, eftersom vi kan spendera dessa inkomster på mer varor och tjänster. Det kallas för ekonomins cirkulära flöde. Det ser nog så harmlöst ut. Jag vill bara belysa en nyckelegenskap av det här systemet, vilket är investeringens roll. Nu är det så att investering består av endast en femtedel av den nationella inkomsten i de flesta moderna ekonomier, men den spelar en absolut avgörande roll. Och vad den gör, sammanfattningsvis, är att stimulera ytterligare konsumtionstillväxt. Det gör den på olika vis -- eftersträvar produktivitet, vilket pressar ned priserna och uppmuntrar oss att köpa mer saker. Men jag vill fokusera på investeringens roll i sökandet efter nymodighet, nymodighetens produktion och konsumtion. Joseph Schumpeter kallade detta "processen av kreativ förstörelse" Det är en process av produktion och reproduktion av nymodigheter, kontinuerligt jagande efter expanderande av konsumentmarknader, konsumentvaror, nya konsumentvaror.
And this, this is where it gets interesting, because it turns out that human beings have something of an appetite for novelty. We love new stuff -- new material stuff for sure -- but also new ideas, new adventures, new experiences. But the materiality matters too, because in every society that anthropologists have looked at, material stuff operates as a kind of language -- a language of goods, a symbolic language that we use to tell each other stories -- stories, for example, about how important we are. Status-driven, conspicuous consumption thrives from the language of novelty. And here, all of a sudden, we have a system that is locking economic structure with social logic -- the economic institutions, and who we are as people, locked together to drive an engine of growth. And this engine is not just economic value; it is pulling material resources relentlessly through the system, driven by our own insatiable appetites, driven in fact by a sense of anxiety. Adam Smith, 200 years ago, spoke about our desire for a life without shame. A life without shame: in his day, what that meant was a linen shirt, and today, well, you still need the shirt, but you need the hybrid car, the HDTV, two holidays a year in the sun, the netbook and iPad, the list goes on -- an almost inexhaustible supply of goods, driven by this anxiety. And even if we don't want them, we need to buy them, because, if we don't buy them, the system crashes. And to stop it crashing over the last two to three decades, we've expanded the money supply, expanded credit and debt, so that people can keep buying stuff. And of course, that expansion was deeply implicated in the crisis.
Och det är här som det blir intressant, för det visar sig att människan har något av en aptit för nymodigheter. Vi älskar nya saker -- nya materialistiska saker förstås -- men också nya idéer, nya äventyr, nya upplevelser. Men materialitet spelar också roll. För att, i varje samhälle som antropologer har tittat på, så verkar materiella saker fungera som en typ av språk, ett språk av varor, ett symboliskt språk som vi använder för att berätta historier för varandra -- historier om till exempel hur viktiga vi är. Statusdriven, iögonfallande konsumtion frodas av nymodighetens språk. Och här, plötsligt, har vi ett system som låser den ekonomiska strukturen med social logik -- de ekonomiska institutionerna, och vilka vi är som människor, sammanlåsta för att driva en tillväxtens motor. Och denna motor är inte bara ett ekonomiskt värde; den drar materiella resurser obevekligt genom systemet, driven av vår omättliga aptit, och faktiskt driven av en känsla av ängslan. Adam Smith, för 200 år sedan, talade om vårt begär efter ett liv utan skam. Ett liv utan skam: på hans tid betydde det linneskjortor, och idag, ja, behöver du fortfarande skjortan, men du behöver hybridbilen, HDTV:n, två semestrar per år i solen, netbooken och iPad, listan fortsätter -- en nästan outtömlig mängd varor, driven av denna ängslan. Och även om vi inte vill ha dem, så behöver vi köpa dem, eftersom, om vi inte köper dem, så kraschar systemet. Och för att förhindra det från att krascha under de senaste två till tre årtiondena, har vi utökat penningmängden, utökat kredit och skuld, så att folk kan fortsätta köpa saker. Och givetvis, att expansionen var djupt inblandad i krisen.
But this -- I just want to show you some data here. This is what it looks like, essentially, this credit and debt system, just for the U.K. This was the last 15 years before the crash, and you can see there, consumer debt rose dramatically. It was above the GDP for three years in a row just before the crisis. And in the mean time, personal savings absolutely plummeted. The savings ratio, net savings, were below zero in the middle of 2008, just before the crash. This is people expanding debt, drawing down their savings, just to stay in the game. This is a strange, rather perverse, story, just to put it in very simple terms. It's a story about us, people, being persuaded to spend money we don't have on things we don't need to create impressions that won't last on people we don't care about.
Men detta -- jag vill bara visa er lite data här. Det här är hur det ser ut, i all väsentlighet, detta kredit och skuldsystem, bara för Storbritannien. Det här var de sista 15 åren före kraschen. Och där kan du se, att konsumentskulden ökade dramatiskt. Det var över BNP för tredje året i rad precis före krisen. Och under tiden störtdök personligt sparande fullständigt. Sparkvoten, nettosparanden, var under noll i mitten av 2008, precis före kraschen. Det här är folk som utökar skuld, skär ner på sparande, bara för att vara kvar i leken. Det här är en märklig, ganska pervers, historia, för att uttrycka det med väldigt enkla ord. Det är en historia om oss, folket, som blir övertalade att spendera pengar vi inte har på saker vi inte behöver för att skapa obeständiga intryck på folk vi inte bryr oss om
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
But before we consign ourselves to despair, maybe we should just go back and say, "Did we get this right? Is this really how people are? Is this really how economies behave?" And almost straightaway we actually run up against a couple of anomalies. The first one is in the crisis itself. In the crisis, in the recession, what do people want to do? They want to hunker down, they want to look to the future. They want to spend less and save more. But saving is exactly the wrong thing to do from the system point of view. Keynes called this the "paradox of thrift" -- saving slows down recovery. And politicians call on us continually to draw down more debt, to draw down our own savings even further, just so that we can get the show back on the road, so we can keep this growth-based economy going. It's an anomaly, it's a place where the system actually is at odds with who we are as people.
Men innan vi överlämnar oss åt förtvivlan, kanske vi bara skulle gå tillbaka och säga, "Förstod vi det här korrekt? Är det verkligen så här folk är? Är det verkligen så ekonomer beter sig?" Och nästan omedelbart stöter vi på ett par avvikelser. Det första är krisen själv. Under krisen, under lågkonjunkturen, vad ville folk göra? De ville huka sig. De ville blicka mot framtiden. De ville spendera mindre och spara mer. Men att spara är precis det som är fel att göra, från systemets synvinkel. Keynes kallade det för "sparsamhetens paradox" -- sparande saktar ned återhämtningen. Och politiker uppmanar oss att kontinuerligt försätta oss i mer skuld, att minska vårt eget sparande ännu mer, bara så att vi kan komma tillbaka i leken, så att vi kan se till att denna tillväxtbaserade ekonomin fortsätter. Det är en avvikelse, där systemet faktiskt är på kant med vilka vi är som människor.
Here's another one -- completely different one: Why is it that we don't do the blindingly obvious things we should do to combat climate change, very, very simple things like buying energy-efficient appliances, putting in efficient lights, turning the lights off occasionally, insulating our homes? These things save carbon, they save energy, they save us money. So is it that, though they make perfect economic sense, we don't do them? Well, I had my own personal insight into this a few years ago. It was a Sunday evening, Sunday afternoon, and it was just after -- actually, to be honest, too long after -- we had moved into a new house. And I had finally got around to doing some draft stripping, installing insulation around the windows and doors to keep out the drafts. And my, then, five year-old daughter was helping me in the way that five year-olds do. And we'd been doing this for a while, when she turned to me very solemnly and said, "Will this really keep out the giraffes?" (Laughter) "Here they are, the giraffes." You can hear the five-year-old mind working. These ones, interestingly, are 400 miles north of here outside Barrow-in-Furness in Cumbria. Goodness knows what they make of the Lake District weather. But actually that childish misrepresentation stuck with me, because it suddenly became clear to me why we don't do the blindingly obvious things. We're too busy keeping out the giraffes -- putting the kids on the bus in the morning, getting ourselves to work on time, surviving email overload and shop floor politics, foraging for groceries, throwing together meals, escaping for a couple of precious hours in the evening into prime-time TV or TED online, getting from one end of the day to the other, keeping out the giraffes.
Här är något annat -- något helt annat: Varför är det så att vi inte gör de uppenbara sakerna som vi borde göra för att bekämpa klimatförändringen, väldigt, väldigt enkla saker som att köpa energieffektiva apparater, installera effektiva lampor, släcka lamporna då och då, isolera våra hem? Dessa saker kan bespara koldioxid, de kan bespara energi, de kan bespara oss pengar. Så är det så, att vi trots att de är ekonomsikt motiverbara, inte gör dem? Ja, jag hade min personliga insikt i detta ett fåtal år sedan. Det var en söndagskväll, söndagseftermiddag, och det var direkt efter -- faktiskt, för att vara ärlig, för långt efter -- att vi hade flyttat till ett nytt hus. Och jag hade slutligen bestämt mig för att isolera från vinden, att isolera runt fönster och dörrar för att förhindra kalldrag. Och min då fem år gamla dotter hjälpte mig på det sätt som femåringar gör. Och vi hade hållit på en stund, då hon vände hon sig mot mig och sade väldigt allvarsamt, "Kommer det här verkligen att hålla girafferna ute?" (Skratt) "Här är de, girafferna." Du kan höra hur femåringens hjärna arbetar. Dessa, intressant nog, är 400 mil norrut härifrån utanför Barrow-in-Furness i Cumbria. Gud vet vad de tycker om vädret i Lake District. Men faktum är att detta naiva missförstånd fastnade hos mig, eftersom det plötsligt blev tydligt för mig varför vi inte gör dessa uppenbara saker. Vi är för upptagna med att hålla girafferna ute -- lämna barnen på bussen på morgonen, ta oss till jobbet i tid, överleva överbelastning av e-post och maktspel på arbetsplatsen, köper varor, svänger ihop måltider, flyr ett par värdefulla timmar på kvällen till TV på bästa sändningstid eller TED online, och ta sig från slutet på en dag till en annan, för att hålla girafferna ute.
(Laughter)
(Skratt)
What is the objective? "What is the objective of the consumer?" Mary Douglas asked in an essay on poverty written 35 years ago. "It is," she said, "to help create the social world and find a credible place in it." That is a deeply humanizing vision of our lives, and it's a completely different vision than the one that lies at the heart of this economic model. So who are we? Who are these people? Are we these novelty-seeking, hedonistic, selfish individuals? Or might we actually occasionally be something like the selfless altruist depicted in Rembrandt's lovely, lovely sketch here? Well psychology actually says there is a tension -- a tension between self-regarding behaviors and other regarding behaviors. And these tensions have deep evolutionary roots, so selfish behavior is adaptive in certain circumstances -- fight or flight.
Vad är målet? "Vad är konsumentens mål?" Mary Douglas ställde frågan i en uppsats om fattigdom skriven för 35 år sedan. "Det är," sade hon, "för att hjälpa att skapa den sociala världen och finna en trovärdig plats i den." Det är en djupt förmänskligande vision av våra liv, och det är en helt annorlunda vision än den som är själva kärnan av den ekonomiska modellen. Så vilka är vi? Vilka är dessa människor? Är vi dessa nysökande, hedonistiska, själviska individerna? Eller kan vi faktiskt ibland vara som den osjälviske altruisten skildrad här i Rembrandts underbara skiss? Ja, faktum är att psykologin säger att det finns en spänning, en spänning mellan egoistiska beteenden och altruistiska beteenden. Och dessa spänningar har djupt evolutionära rötter. Så själviskt beteende är anpassningsbart under vissa omständigheter -- fäkta eller fly.
But other regarding behaviors are essential to our evolution as social beings. And perhaps even more interesting from our point of view, another tension between novelty-seeking behaviors and tradition or conservation. Novelty is adaptive when things are changing and you need to adapt yourself. Tradition is essential to lay down the stability to raise families and form cohesive social groups. So here, all of a sudden, we're looking at a map of the human heart. And it reveals to us, suddenly, the crux of the matter. What we've done is we've created economies. We've created systems, which systematically privilege, encourage, one narrow quadrant of the human soul and left the others unregarded. And in the same token, the solution becomes clear, because this isn't, therefore, about changing human nature. It isn't, in fact, about curtailing possibilities. It is about opening up. It is about allowing ourselves the freedom to become fully human, recognizing the depth and the breadth of the human psyche and building institutions to protect Rembrandt's fragile altruist within.
Men beteenden med hänsyn mot andra är väsentliga för vår evolution som sociala varelser. Och kanske ännu mer intressant från vårt perspektiv, ännu en spänning mellan nysökande beteenden och tradition eller konservatism. Nymodighet är anpassningsbar när saker förändras och du behöver anpassa dig själv. Tradition är väsentlig för att bygga stabiliteten för att försörja familjer och forma sammanhållna sociala grupper. Så här, plötsligt, tittar vi på en karta av människans hjärta. Och plötsligt uppdagas frågans stötesten. Vad vi har gjort är att vi har skapat ekonomier. Vi har skapat system, som systematiskt priviligierar, uppmuntrar, en smal kvadrant av människans själ och lämnar andra vind för våg Och på samma sätt, blev lösningen tydligare för det här handlar inte om att förändra den mänskliga naturen Faktum är att det inte handlar om att begränsa möjligheter. Det handlar om att öppna upp. Det handlar om att tillåta oss friheten att bli helt och hållet människor, att erkänna djupet och vidden av människans psyke och att bygga upp institutioner för att skydda Rembrandts bräckliga altruist.
What does all this mean for economics? What would economies look like if we took that vision of human nature at their heart and stretched them along these orthogonal dimensions of the human psyche? Well, it might look a little bit like the 4,000 community-interest companies that have sprung up in the U.K. over the last five years and a similar rise in B corporations in the United States, enterprises that have ecological and social goals written into their constitution at their heart -- companies, in fact, like this one, Ecosia. And I just want to, very quickly, show you this. Ecosia is an Internet search engine. Internet search engines work by drawing revenues from sponsored links that appear when you do a search. And Ecosia works in pretty much the same way. So we can do that here -- we can just put in a little search term. There you go, Oxford, that's where we are. See what comes up. The difference with Ecosia though is that, in Ecosia's case, it draws the revenues in the same way, but it allocates 80 percent of those revenues to a rainforest protection project in the Amazon. And we're going to do it. We're just going to click on Naturejobs.uk. In case anyone out there is looking for a job in a recession, that's the page to go to. And what happened then was the sponsor gave revenues to Ecosia, and Ecosia is giving 80 percent of those revenues to a rainforest protection project. It's taking profits from one place and allocating them into the protection of ecological resources.
Vad betyder allt detta för ekonomin? Hur skulle ekonomierna se ut om vi tog denna vision om människans natur vid deras hjärta och sträckte dem längs dessa ortogonala dimensioner av människans psyke? Ja, det kanske ser lite ut som 4000 samhällsintresserade företag som har uppstått i Storbritannien de senaste fem åren och en liknande uppgång för "B-corporations" i USA, företag som har ekologiska och sociala mål skriven i deras konstitution vid deras hjärta, företag, faktiskt, som denna, Ecoasia. Och jag vill bara, väldigt snabbt, visa er detta. Ecosia är en sökmotor. Sökmotorer funkar genom att hämta inkomster från sponsrade länkar som dyker upp när du gör en sökning. Och Ecosia funkar till stor del på samma sätt. Så vi kan göra det här. Vi kan bara lägga in ett litet sökord. Här har vi, Oxford, det är där vi är. Kolla vad som kommer upp. Skillnaden med Ecosia är dock att, i Ecosias fall, får den inkomster på samma sätt, men den tilldelar 80 procent av alla dessa inkomster till ett regnskogsprojekt i Amazonas. Och vi kommer att göra det. Vi kommer att klicka på Naturejobs.uk. Ifall någon därute letar efter ett jobb under en lågkonjunktur, är det den här sidan som gäller. Och det som hände var att sponsorn gav intäkterna till Ecosia och Ecosia ger 80 procent av intäkterna till ett regnskogsprojekt. Det tar vinster från en plats och tillför dem till skydd av ekologiska resurser.
It's a different kind of enterprise for a new economy. It's a form, if you like, of ecological altruism -- perhaps something along those lines. Maybe it's that. Whatever it is, whatever this new economy is, what we need the economy to do, in fact, is to put investment back into the heart of the model, to re-conceive investment. Only now, investment isn't going to be about the relentless and mindless pursuit of consumption growth. Investment has to be a different beast. Investment has to be, in the new economy, protecting and nurturing the ecological assets on which our future depends. It has to be about transition. It has to be investing in low-carbon technologies and infrastructures. We have to invest, in fact, in the idea of a meaningful prosperity, providing capabilities for people to flourish.
Det är en annan typ av företag för en ny ekonomi Det är en form, om man vill, av ekologisk altruism -- kanske något i den stilen. Kanske är det det. Oavsett vad det är, oavsett vad denna nya ekonomi är, vad vi behöver ekonomin att göra är faktiskt att investera tillbaka till modellens kärna, för att återformulera investering. Först nu, kommer inte investering att handla om den obevekliga och andefattiga strävan efter konsumtionstillväxt. Investering måste vara en annan typ. Investering måste, i den nya ekonomin, skydda och ge näring åt de ekologiska tillgångarna som vår framtid beror på. Det måste handla om övergång. Det måste investeras i teknik och infrastruktur som leder till låga koldioxidutsläpp. Vi måste faktiskt investera i idén om ett meningsfullt välstånd, som förser människor med förmågan att blomstra.
And of course, this task has material dimensions. It would be nonsense to talk about people flourishing if they didn't have food, clothing and shelter. But it's also clear that prosperity goes beyond this. It has social and psychological aims -- family, friendship, commitments, society, participating in the life of that society. And this too requires investment, investment -- for example, in places -- places where we can connect, places where we can participate, shared spaces, concert halls, gardens, public parks, libraries, museums, quiet centers, places of joy and celebration, places of tranquility and contemplation, sites for the "cultivation of a common citizenship," in Michael Sandel's lovely phrase. An investment -- investment, after all, is just such a basic economic concept -- is nothing more nor less than a relationship between the present and the future, a shared present and a common future. And we need that relationship to reflect, to reclaim hope.
Och självklart, den här uppgiften har materialistiska dimensioner, Det är nonsens att prata om människor som blomstrar om de inte har mat, kläder och skydd. Men det är också tydligt att välstånd är något utöver detta. Det har sociala och psykologiska mål -- familj, vänskap, engagemang, samhälle, delta i det samhällslivet. Och också det här kräver investering, investering, till exempel, på platser, platser där vi kan ha kontakt, platser där vi kan delta, gemensamma utrymmen, konserthallar, trädgårdar, allmänna parker, bibliotek, museum, tysta centrum, platser för glädje och firande, platser för lugn och begrundande, platser för "kultivering av ett gemensamt medborgarskap" som i Michael Sandels underbara mening. En investering -- investering, är trots allt ett sådant grundläggande ekonomiskt koncept -- är ingenting mer eller mindre än ett förhållande mellan det nuvarande och framtiden, en delad nutid och en gemensam framtid. Och vi behöver det förhållandet för att reflektera, för att återta hopp.
So let me come back, with this sense of hope, to the two billion people still trying to live each day on less than the price of a skinny latte from the cafe next door. What can we offer those people? It's clear that we have a responsibility to help lift them out of poverty. It's clear that we have a responsibility to make room for growth where growth really matters in those poorest nations. And it's also clear that we will never achieve that unless we're capable of redefining a meaningful sense of prosperity in the richer nations, a prosperity that is more meaningful and less materialistic than the growth-based model. So this is not just a Western post-materialist fantasy. In fact, an African philosopher wrote to me, when "Prosperity Without Growth" was published, pointing out the similarities between this view of prosperity and the traditional African concept of ubuntu. Ubuntu says, "I am because we are." Prosperity is a shared endeavor. Its roots are long and deep -- its foundations, I've tried to show, exist already, inside each of us. So this is not about standing in the way of development. It's not about overthrowing capitalism. It's not about trying to change human nature. What we're doing here is we're taking a few simple steps towards an economics fit for purpose. And at the heart of that economics, we're placing a more credible, more robust, and more realistic vision of what it means to be human.
Så låt mig komma tillbaka, med denna känsla av hopp, till de två miljarder människor som fortfarande försöker leva varje dag på mindre än priset för en snål latte från kaféet här intill. Vad kan vi erbjuda dessa människor? Det är tydligt att vi har ett ansvar att hjälpa dem ur fattigdom. Det är tydligt att vi har ett ansvar att ge plats för tillväxt där tillväxt verkligen spelar roll, i de fattiga länderna. Och det är också tydligt att vi aldrig kommer att uppnå det om vi inte är kapabla att omdefiniera en meningsfull känsla av välstånd i de rikare länderna, ett välstånd som är mer meningsfull och mindre materialistisk än den tillväxtbaserade modellen. Så det är inte bara en västerländsk post-materialistisk fantasi. Faktum är att en afrikansk filosof skrev till mig, när "Välfärd utan tillväxt" publicerades, och pekade ut likheterna mellan denna syn på välfärd och den traditionella afrikanska konceptet av ubuntu. Ubuntu säger, "jag är för att vi är." Välfärd är en gemensam ansträngning. Dess rötter är långa och djupa. Dess fundament, har jag försökt att visa, existerar redan, inuti var och en av oss. Så det handlar inte om att stå i vägen för utveckling. Det handlar inte om att störta kapitalism. Det handlar inte om att försöka ändra människans natur. Vad vi gör här är att vi tar ett fåtal enkla steg mot en ekonomi som är anpassad för sitt syfte. Och i hjärtat av ekonomin, placerar vi en mer trovärdig, mer robust, och mer realistisk vision för vad det betyder att vara människa.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Chris Anderson: While they're taking the podium away, just a quick question. First of all, economists aren't supposed to be inspiring, so you may need to work on the tone a little. (Laughter) Can you picture the politicians ever buying into this? I mean, can you picture a politician standing up in Britain and saying, "GDP fell two percent this year. Good news! We're actually all happier, and a country's more beautiful, and our lives are better."
Chris Anderson: Medan de tar bort podiet, bara en snabb fråga. För det första är det inte meningen att ekonomer ska vara inspirerade, så du kanske behöver jobba på tonen lite. (Skratt) Kan du se framför dig politiker köpa detta? Jag menar, kan du se framför dig en politiker stå upp i Storbritannien och säga, "BNP föll med två procent i år. Goda nyheter!" Vi är faktiskt alla gladare, och landet är vackrare, och våra liv är bättre."
Tim Jackson: Well that's clearly not what you're doing. You're not making news out of things falling down. You're making news out of the things that tell you that we're flourishing. Can I picture politicians doing it? Actually, I already am seeing a little bit of it. When we first started this kind of work, politicians would stand up, treasury spokesmen would stand up, and accuse us of wanting to go back and live in caves. And actually in the period through which we've been working over the last 18 years -- partly because of the financial crisis and a little bit of humility in the profession of economics -- actually people are engaging in this issue in all sorts of countries around the world.
Tim Jackson: Ja, det är tydligen inte vad du gör. Du gör inte så att nya saker faller ner. Du skapar nyheter från saker som säger att vi blomstrar. Kan jag se framför mig politiker göra det? Faktum är att jag redan sett en del av det. När vi först påbörjade den här typen av arbete, stod politiker upp, finanstalesman stod upp, och anklaga oss för att vilja gå tillbaka och leva i grottor Och faktum är att under den perioden vi har jobbat de senaste 18 åren -- delvis på grund av finanskrisen och lite ödmjukhet i ekonomyrket -- faktum är att folk engagerar sig i den här frågan i alla slags länder runt om i världen.
CA: But is it mainly politicians who are going to have to get their act together, or is it going to be more just civil society and companies?
CA: Men är det huvudsakligen politiker som måste skärpa sig, eller vilar det på samhället och företag?
TJ: It has to be companies. It has to be civil society. But it has to have political leadership. This is a kind of agenda, which actually politicians themselves are kind of caught in that dilemma, because they're hooked on the growth model themselves. But actually opening up the space to think about different ways of governing, different kinds of politics, and creating the space for civil society and businesses to operate differently -- absolutely vital.
TJ: Det måste vara företag. Det måste vara samhället. Men det måste finnas politiskt ledarskap. Det här är en typ av agenda, där politiker själva faktiskt på något sätt är fångade i dilemmat, för att de själva har hakat upp sig på tillväxtmodellen. Men att faktiskt öppna upp utrymmet att tänka på olika sätt av regerande, olika typer av politik, och skapa utrymme för samhället och företag att operera på olika sätt -- är absolut väsentligt.
CA: And if someone could convince you that we actually can make the -- what was it? -- the 130-fold improvement in efficiency, of reduction of carbon footprint, would you then actually like that picture of economic growth into more knowledge-based goods?
CA: Och om någon skulle övertyga dig att vi faktiskt kan uppnå -- vad var det? -- en 130 gångers förbättring i effektivitet, i minskning av koldioxidavtryck, skulle du faktiskt gilla bilden av ekonomisk tillväxt mot mer kunskapsbaserade varor?
TJ: I would still want to know that you could do that and get below zero by the end of the century, in terms of taking carbon out of the atmosphere, and solve the problem of biodiversity and reduce the impact on land use and do something about the erosion of topsoils and the quality of water. If you can convince me we can do all that, then, yes, I would take the two percent.
TJ: Jag skulle ändå vilja veta vad du skulle kunna göra för att gå under noll vid slutet av seklet, vad gäller att ta koldioxid ut ur atmosfären, och lösa problemet med den biologiska mångfalden och reducera vår påverkan på markanvändningen och göra någonting åt jorderosionen och vattenkvaliteten. Om du kan övertyga mig att vi kan göra allt detta, ja, då skulle jag ta de två procenten.
CA: Tim, thank you for a very important talk. Thank you.
CA: Tim, tack för ett väldigt viktigt tal. Tack.
(Applause)
(Applåder)