It's the Second World War. A German prison camp. And this man, Archie Cochrane, is a prisoner of war and a doctor, and he has a problem. The problem is that the men under his care are suffering from an excruciating and debilitating condition that Archie doesn't really understand. The symptoms are this horrible swelling up of fluids under the skin. But he doesn't know whether it's an infection, whether it's to do with malnutrition. He doesn't know how to cure it. And he's operating in a hostile environment. And people do terrible things in wars. The German camp guards, they've got bored. They've taken to just firing into the prison camp at random for fun. On one particular occasion, one of the guards threw a grenade into the prisoners' lavatory while it was full of prisoners. He said he heard suspicious laughter. And Archie Cochrane, as the camp doctor, was one of the first men in to clear up the mess. And one more thing: Archie was suffering from this illness himself.
Det är under Andra världskriget, i ett tyskt fångläger, och denna man, Archie Cochrane, är krigsfånge och läkare, och han har ett problem. Problemet är att hans patienter lider av en smärtsam och försvagande sjukdom som Archie inte riktigt förstår. Symptomen är ett fruktansvärda svullnader och vätskeansamlingar under huden. Men han vet inte om det är en infektion, om det beror på näringsbrist. Han vet inte hur han ska bota det. Och han agerar i en fientlig omgivning. Och människor gör fruktansvärda saker i krig. De tyska lägervakterna har blivit uttråkade. De har börjat skjuta slumpmässigt in i lägret på skoj. Vid ett speciellt tillfälle, kastade en av vakterna en granat på fångarnas toalett medan byggnaden var full av fångar. Han sade att han hörde misstänkta skratt. Och Archie Cochrane, som lägerdoktor, var en av de första att gå in för att städa upp. Och en sak till: Archie led själv av den här sjukdomen.
So the situation seemed pretty desperate. But Archie Cochrane was a resourceful person. He'd already smuggled vitamin C into the camp, and now he managed to get hold of supplies of marmite on the black market. Now some of you will be wondering what marmite is. Marmite is a breakfast spread beloved of the British. It looks like crude oil. It tastes ... zesty. And importantly, it's a rich source of vitamin B12. So Archie splits the men under his care as best he can into two equal groups. He gives half of them vitamin C. He gives half of them vitamin B12. He very carefully and meticulously notes his results in an exercise book. And after just a few days, it becomes clear that whatever is causing this illness, marmite is the cure.
Så situationen verkade ganska desperat. Men Archie Cochrane var en resursrik person. Han hade redan smugglat in vitamin C i lägret, och nu lyckades han få tag på ett lager marmite på svarta marknaden. Några av er undrar säkert vad marmite är. Marmite är ett av britter älskat frukostpålägg. Det ser ut som råolja. Det smakar... kryddigt. Och, och det här är viktigt, det är en rik källa av vitamin B12. Så Archie delar männen under sin vård så gott han kan i två lika stora grupper. Han ger hälften av dem vitamin C. Han ger hälften av dem vitamin B12. Han skriver noggrant ner sina resultat i en övningsbok. Och efter bara ett par dagar blir det tydligt att oavsett vad orsakar den här sjukdomen, så är marmite botemedlet.
So Cochrane then goes to the Germans who are running the prison camp. Now you've got to imagine at the moment -- forget this photo, imagine this guy with this long ginger beard and this shock of red hair. He hasn't been able to shave -- a sort of Billy Connolly figure. Cochrane, he starts ranting at these Germans in this Scottish accent -- in fluent German, by the way, but in a Scottish accent -- and explains to them how German culture was the culture that gave Schiller and Goethe to the world. And he can't understand how this barbarism can be tolerated, and he vents his frustrations. And then he goes back to his quarters, breaks down and weeps because he's convinced that the situation is hopeless. But a young German doctor picks up Archie Cochrane's exercise book and says to his colleagues, "This evidence is incontrovertible. If we don't supply vitamins to the prisoners, it's a war crime." And the next morning, supplies of vitamin B12 are delivered to the camp, and the prisoners begin to recover.
Så Cochrane går till tyskarna som styr lägret. Nu måste ni föreställa er tillfället -- glöm det här fotot, föreställ er den här killen med ett stort, rött skägg och ett långt rött hår. Han har inte kunnat raka sig -- en figur lite lik Billy Connolly. Cochrane börjar gorma åt tyskarna med sin skotska brytning -- på flytande tyska, men med skotsk brytning -- och förklarar för dem hur det var den tyska kulturen som gav världen Schiller och Goethe. Och han kan inte förstå hur man kan tolerera detta barbari. Och han ventilerar sin frustration. Och sen går han tillbaks hem, bryter ihop och gråter för att han är övertygad om att situationen är hopplös. Men en ung tysk doktor plockar upp Archie Cochranes övningsbok och säger till sina kollegor, "Dessa bevis är obestridliga. Om vi inte ger fångarna vitaminer, så begår vi ett krigsbrott." Nästa morgon levererades vitamin B12 till lägret, och fångarna börjar återhämta sig.
Now I'm not telling you this story because I think Archie Cochrane is a dude, although Archie Cochrane is a dude. I'm not even telling you the story because I think we should be running more carefully controlled randomized trials in all aspects of public policy, although I think that would also be completely awesome. I'm telling you this story because Archie Cochrane, all his life, fought against a terrible affliction, and he realized it was debilitating to individuals and it was corrosive to societies. And he had a name for it. He called it the God complex. Now I can describe the symptoms of the God complex very, very easily. So the symptoms of the complex are, no matter how complicated the problem, you have an absolutely overwhelming belief that you are infallibly right in your solution.
Jag berättar inte den här berättelsen för att jag tycker att Archie Cochrane är en snubbe, trots att Archie Cochrane är en snubbe. Jag berättar inte ens den här berättelsen för att jag tycker att vi ska göra fler försiktigt kontrollerade slumpundersökningar i alla delar av offentligheten, även om jag tycker att det också hade varit fullständigt urfräckt. Jag berättar den här berättelsen för att Archie Cochrane kämpade mot en fruktansvärd sjuka hela livet. Och han insåg att den var försvagande för individer och nedbrytande för samhällen. Och han hade ett namn för det. Han kallade det Gudskomplexet. Jag kan beskriva symptomen för Gudskomplexet väldigt lätt. Symptomen för det här komplexet är att, oavsett hur komplicerat ett problem är, så har man en stenhård övertygelse om att din lösning är den enda rätta.
Now Archie was a doctor, so he hung around with doctors a lot. And doctors suffer from the God complex a lot. Now I'm an economist, I'm not a doctor, but I see the God complex around me all the time in my fellow economists. I see it in our business leaders. I see it in the politicians we vote for -- people who, in the face of an incredibly complicated world, are nevertheless absolutely convinced that they understand the way that the world works. And you know, with the future billions that we've been hearing about, the world is simply far too complex to understand in that way.
Archie var doktor. Så han umgicks mycket med doktorer. Och doktorer lider ofta av Gudskomplexet. Jag är ekonom, ingen doktor, Men jag ser Gudskomplexet omkring mig hela tiden hos mina kollegor. Jag ser det hos våra företagsledare. Jag ser det i politikerna vi röstar på -- människor som, när de möter en extremt komplicerad värld, ändå är fullständigt övertygade om att de förstår hur världen fungerar. Och du vet, med de framtida miljarderna som vi har hört talas om, är världen helt enkelt alldeles för komplicerad för att förstå på det sättet.
Well let me give you an example. Imagine for a moment that, instead of Tim Harford in front of you, there was Hans Rosling presenting his graphs. You know Hans: the Mick Jagger of TED. (Laughter) And he'd be showing you these amazing statistics, these amazing animations. And they are brilliant; it's wonderful work. But a typical Hans Rosling graph: think for a moment, not what it shows, but think instead about what it leaves out. So it'll show you GDP per capita, population, longevity, that's about it. So three pieces of data for each country -- three pieces of data. Three pieces of data is nothing. I mean, have a look at this graph.
Låt mig ge er ett exempel. Föreställ er för ett ögonblik att, istället för Tim Harford framför er, stod Hans Rosling med sina grafer. Ni känner till Hans: TEDs Mick Jagger. (Skratt) Och han skulle ha visat er denna fantastiska statistik, dessa fantastiska animationer. Och de är lysande; de är väldigt välgjorda. Men en typisk Hans Rosling-graf: fundera ett ögonblick, inte på vad den visar, utan på vad den utelämnar. Den visar er BNP per capita, befolkning, livslängd, och det är allt. Tre bitar data för varje land -- tre bitar data. Tre bitar data är ingenting. Jag menar, titta på den här grafen.
This is produced by the physicist Cesar Hidalgo. He's at MIT. Now you won't be able to understand a word of it, but this is what it looks like. Cesar has trolled the database of over 5,000 different products, and he's used techniques of network analysis to interrogate this database and to graph relationships between the different products. And it's wonderful, wonderful work. You show all these interconnections, all these interrelations. And I think it'll be profoundly useful in understanding how it is that economies grow. Brilliant work. Cesar and I tried to write a piece for The New York Times Magazine explaining how this works. And what we learned is Cesar's work is far too good to explain in The New York Times Magazine.
Den är producerad av fysikern Cesar Hidalgo. Han läser på MIT. Ni kommer inte förstå ett ord av det, men så här ser det ut. Cesar har använt en databas med över 5000 olika produkter, och han har använt tekniker från nätverksanalys för att förhöra denna databas och rita ut förhållanden mellan de olika produkterna. Och det är fantastiskt, fantastiskt välgjort. Ni ser alla dessa kopplingar, alla dessa samband. Och jag tror att det kommer visa sig väldigt användbart för att förstå hur ekonomier växer. Lysande arbete. Cesar och jag försökte skriva en artikel för New York Times för att förklara hur det här fungerar. Och vi insåg att Cesars arbete är alldeles för bra för att förklaras i New York Times.
Five thousand products -- that's still nothing. Five thousand products -- imagine counting every product category in Cesar Hidalgo's data. Imagine you had one second per product category. In about the length of this session, you would have counted all 5,000. Now imagine doing the same thing for every different type of product on sale in Walmart. There are 100,000 there. It would take you all day. Now imagine trying to count every different specific product and service on sale in a major economy such as Tokyo, London or New York. It's even more difficult in Edinburgh because you have to count all the whisky and the tartan. If you wanted to count every product and service on offer in New York -- there are 10 billion of them -- it would take you 317 years. This is how complex the economy we've created is. And I'm just counting toasters here. I'm not trying to solve the Middle East problem. The complexity here is unbelievable. And just a piece of context -- the societies in which our brains evolved had about 300 products and services. You could count them in five minutes.
5000 produkter-- det är fortfarande ingenting. 5000 produkter -- föreställ er att räkna varenda produktkategori i Cesar Hidalgo's data. Föreställ er att ni hade en sekund per produktkategori. Under den här föreläsningen hade ni hunnit räkna alla 5000. Föreställ er att ni gör samma sak för varje produkt som säljs på Walmart. Det finns 100 000 där. Det skulle ta hela dagen. Föreställ er nu att ni försöker räkna varje specifik produkt och tjänst till salu i en stor ekonomi som Tokyo, London eller New York. Det är ännu svårare i Edingburgh för då måste man räkna all whisky och allt skotskrutigt tyg. Om du ville räkna varje produkt och tjänst till salu i New York -- där finns 10 miljarder -- skulle det ta 317 år. Så komplicerad är ekonomin vi har skapat. Och jag räknar bara brödrostar. Jag försöker inte lösa situationen i Mellanöstern. Det här är otroligt komplicerat. Och bara ett stycke sammanhang -- Samhällena i vilka våra hjärnor utvecklades hade ungefär 300 produkter och tjänster. Man kunde räkna dem på fem minuter.
So this is the complexity of the world that surrounds us. This perhaps is why we find the God complex so tempting. We tend to retreat and say, "We can draw a picture, we can post some graphs, we get it, we understand how this works." And we don't. We never do. Now I'm not trying to deliver a nihilistic message here. I'm not trying to say we can't solve complicated problems in a complicated world. We clearly can. But the way we solve them is with humility -- to abandon the God complex and to actually use a problem-solving technique that works. And we have a problem-solving technique that works. Now you show me a successful complex system, and I will show you a system that has evolved through trial and error.
Så komplicerad är världen som omger oss. Det är kanske därför vi finner Gudskomplexet så frestande. Vi tycks dra oss tillbaka och säga "Vi kan rita en bild, publicera lite grafer, vi fattar, vi förstår hur det här fungerar." Det gör vi inte. Det gör vi aldrig. Jag försöker inte leverera ett nihilistiskt meddelande här. Jag försöker inte säga att vi inte kan lösa komplicerade problem i en komplicerad värld. Det kan vi uppenbarligen. Men sättet att lösa dem är med ödmjukhet -- att överge Gudskomplexet och faktiskt använda en problemlösningsteknik som fungerar. Och vi har en problemlösningsteknik som fungerar. Om ni visar mig ett lyckat komplicerat system så ska jag visa er ett system som har utvecklats genom trial and error.
Here's an example. This baby was produced through trial and error. I realize that's an ambiguous statement. Maybe I should clarify it. This baby is a human body: it evolved. What is evolution? Over millions of years, variation and selection, variation and selection -- trial and error, trial and error. And it's not just biological systems that produce miracles through trial and error. You could use it in an industrial context.
Här är ett exempel. Den här bebisen producerades genom trial and error. Jag inser att det är ett tvetydigt uttalande. Jag borde kanske förtydliga det. Den här bebisen är en mänsklig kropp: den evolverade. Vad är evolution? Variation och selektion över tusentals år, variation och selektion -- försök och misstag, trial and error. Och det är inte bara biologiska system som producerar mirakel genom trial and error. Man kan använda det i ett industriellt sammanhang.
So let's say you wanted to make detergent. Let's say you're Unilever and you want to make detergent in a factory near Liverpool. How do you do it? Well you have this great big tank full of liquid detergent. You pump it at a high pressure through a nozzle. You create a spray of detergent. Then the spray dries. It turns into powder. It falls to the floor. You scoop it up. You put it in cardboard boxes. You sell it at a supermarket. You make lots of money. How do you design that nozzle? It turns out to be very important. Now if you ascribe to the God complex, what you do is you find yourself a little God. You find yourself a mathematician; you find yourself a physicist -- somebody who understands the dynamics of this fluid. And he will, or she will, calculate the optimal design of the nozzle. Now Unilever did this and it didn't work -- too complicated. Even this problem, too complicated.
Låt oss säga att man vill tillverka tvättmedel. Låt oss säga att vi är Unilever och vi vill tillverka tvättmedel i en fabrik nära Liverpool. Hur gör man det? Tja, man har en stor tank med flytande tvättmedel. Man pumpar det genom ett munstycke vid högt tryck. Tillverkar en stråle av tvättmedel. Sen torkar strålen, och blir ett pulver. Pulvret faller till golvet. Man samlar upp det, lägger det i kartonger, och säljer det i en livsmedelsaffär. Man tjänar massor av pengar. Men hur designar man munstycket? Det visar sig vara väldigt viktigt. Om du lider av Gudskomplexet, så försöker du hitta en liten gud. Du hittar en matematiker; du hittar en fysiker -- någon som förstår dynamiken hos den här vätskan. Och han, eller hon, räknar ut den optimala utformningen hos munstycket. Unilever gjorde det här, och det fungerade inte -- för komplicerat. Till och med det här problemet var för komplicerat.
But the geneticist Professor Steve Jones describes how Unilever actually did solve this problem -- trial and error, variation and selection. You take a nozzle and you create 10 random variations on the nozzle. You try out all 10; you keep the one that works best. You create 10 variations on that one. You try out all 10. You keep the one that works best. You try out 10 variations on that one. You see how this works, right? And after 45 generations, you have this incredible nozzle. It looks a bit like a chess piece -- functions absolutely brilliantly. We have no idea why it works, no idea at all. And the moment you step back from the God complex -- let's just try to have a bunch of stuff; let's have a systematic way of determining what's working and what's not -- you can solve your problem.
Men genetikprofessor Steve Jones beskriver hur Unilever faktiskt löste det här problemet -- trial and error, variation och selektion. Man tar ett munstycke och man tillverkar 10 slumpmässiga variationer av munstycket. Man prövar alla 10, och sparar den som fungerade bäst. Man tillverkar 10 variationer på den. Man prövar alla 10. Du sparar den som fungerar bäst. Man prövar 10 variationer av den. Ni förstår hur det här fungerar, eller hur? Och efter 45 generationer, har man ett otroligt munstycke. Det ser lite ut som en schackpjäs -- fungerar fullständigt lysande. Vi har ingen aning varför det fungerar, ingen som helst. Och ögonblicket du går iväg från Gudskomplexet -- vi försöker bara med en massa grejer; vi har ett systematiskt sätt att avgöra vad som fungerar och vad som inte gör det -- då kan du lösa ditt problem.
Now this process of trial and error is actually far more common in successful institutions than we care to recognize. And we've heard a lot about how economies function. The U.S. economy is still the world's greatest economy. How did it become the world's greatest economy? I could give you all kinds of facts and figures about the U.S. economy, but I think the most salient one is this: ten percent of American businesses disappear every year. That is a huge failure rate. It's far higher than the failure rate of, say, Americans. Ten percent of Americans don't disappear every year. Which leads us to conclude American businesses fail faster than Americans, and therefore American businesses are evolving faster than Americans. And eventually, they'll have evolved to such a high peak of perfection that they will make us all their pets -- (Laughter) if, of course, they haven't already done so. I sometimes wonder. But it's this process of trial and error that explains this great divergence, this incredible performance of Western economies. It didn't come because you put some incredibly smart person in charge. It's come through trial and error.
Den här processen med trial and error är faktiskt mycket vanligare i lyckade institutioner än vi vill erkänna. Och vi har hört massor om hur ekonomier fungerar. USAs ekonomi är fortfarande världens största. Hur blev den världens största ekonomi? Jag kan ge er alla möjliga sorters fakta om USAs ekonomi, men jag tror att den mest talande är den här: 10 procent av amerikanska företag försvinner varje år. Det är en enorm andel misslyckanden. Det är en mycket större andel misslyckanden än hos amerikaner. 10 procent av amerikanerna försvinner inte varje år. Vilket leder oss till att dra slutsatsen amerikanska företag misslyckas oftare än amerikaner, och därför utvecklas amerikanska företag snabbare än amerikaner. Och förr eller senare, kommer de ha evolverat till en sådan perfektion att de kommer att göra oss alla till sina husdjur -- (Skratt) om, så klart, det inte redan har skett. Jag undrar ibland. Men det är denna process av trial and error som förklarar denna stora mångsidighet, denna otroliga handlingskraft hos västerländska ekonomier. Det blev inte så för att vi satte någon otroligt intelligent människa till att styra. Det blev så genom trial and error.
Now I've been sort of banging on about this for the last couple of months, and people sometimes say to me, "Well Tim, it's kind of obvious. Obviously trial and error is very important. Obviously experimentation is very important. Now why are you just wandering around saying this obvious thing?"
Jag har mer eller mindre babblat om det här de senaste månaderna, och människor säger ibland "Tim, det är ganska uppenbart. Uppenbarligen är trial and error väldigt viktigt. Uppenbarligen är det väldigt viktigt att experimentera. Varför springer du omkring och säger detta uppenbara?"
So I say, okay, fine. You think it's obvious? I will admit it's obvious when schools start teaching children that there are some problems that don't have a correct answer. Stop giving them lists of questions every single one of which has an answer. And there's an authority figure in the corner behind the teacher's desk who knows all the answers. And if you can't find the answers, you must be lazy or stupid. When schools stop doing that all the time, I will admit that, yes, it's obvious that trial and error is a good thing. When a politician stands up campaigning for elected office and says, "I want to fix our health system. I want to fix our education system. I have no idea how to do it. I have half a dozen ideas. We're going to test them out. They'll probably all fail. Then we'll test some other ideas out. We'll find some that work. We'll build on those. We'll get rid of the ones that don't." -- when a politician campaigns on that platform, and more importantly, when voters like you and me are willing to vote for that kind of politician, then I will admit that it is obvious that trial and error works, and that -- thank you.
Då säger jag okej, visst. Tycker du att det är uppenbart? Jag tänker gå med på att det är uppenbart när skolor börjar lära barn att det finns vissa problem som inte har ett korrekt svar. Slutar ge dem listor med frågor varav varenda en har ett svar. Och det finns en auktoritär figur i hörnet bakom katedern som vet alla svaren. Och om du inte hittar svaren, så är du korkad eller lat. När skolor slutar göra så hela tiden, Då kommer jag gå med på att, ja, det är uppenbart att trial and error är en bra sak. När en politiker ställer sig upp under en valkampanj och säger "Jag vill fixa vårat sjukvårdssystem. Jag vill fixa vårat utbildningssystem. Jag har ingen aning hur. Men jag har en handfull idéer. Vi prövar dem. De kommer förmodligen misslyckas. Då prövar vi några andra idéer. Vi hittar några som fungerar. Vi bygger på dem. Och gör oss av med dem som inte fungerar." När en politiker går till val från den plattformen, och, ännu viktigare, när väljare som du och jag vill rösta på den sortens politiker, då går jag med på att det är uppenbart att trial and error fungerar, och att -- tack.
(Applause)
(Applåder)
Until then, until then I'm going to keep banging on about trial and error and why we should abandon the God complex. Because it's so hard to admit our own fallibility. It's so uncomfortable. And Archie Cochrane understood this as well as anybody. There's this one trial he ran many years after World War II. He wanted to test out the question of, where is it that patients should recover from heart attacks? Should they recover in a specialized cardiac unit in hospital, or should they recover at home? All the cardiac doctors tried to shut him down. They had the God complex in spades. They knew that their hospitals were the right place for patients, and they knew it was very unethical to run any kind of trial or experiment.
Tills dess, tills dess Tänker jag fortsätta babbla på om trial and error och varför vi borde överge Gudskomplexet. För det är så svårt att medge våra egna brister. Det är så obekvämt. Och Archie Cochrane förstod det här lika väl som någon. Det var ett test han gjorde många år efter Andra världskriget. Han ville undersöka frågan om var patienter borde återhämta sig från hjärtattacker. Borde de återhämta sig i en specialiserad hjärtenhet på ett sjukhus, eller borde de återhämta sig hemma? Alla hjärtläkarna försökte tysta honom. De led allihop av Gudskomplexet. De visste att deras sjukhus var rätt plats för patienter. Och de visste att det var väldigt oetiskt att göra något slags försök eller experiment.
Nevertheless, Archie managed to get permission to do this. He ran his trial. And after the trial had been running for a little while, he gathered together all his colleagues around his table, and he said, "Well, gentlemen, we have some preliminary results. They're not statistically significant. But we have something. And it turns out that you're right and I'm wrong. It is dangerous for patients to recover from heart attacks at home. They should be in hospital." And there's this uproar, and all the doctors start pounding the table and saying, "We always said you were unethical, Archie. You're killing people with your clinical trials. You need to shut it down now. Shut it down at once." And there's this huge hubbub. Archie lets it die down. And then he says, "Well that's very interesting, gentlemen, because when I gave you the table of results, I swapped the two columns around. It turns out your hospitals are killing people, and they should be at home. Would you like to close down the trial now, or should we wait until we have robust results?" Tumbleweed rolls through the meeting room.
Trots allt lyckades Archie få tillåtelse att göra det. Han gjorde sitt test. Och efter att testet hade kört ett litet tag, samlade han alla sina kollegor runt sitt bord, och han sade, "Mina herrar, Vi har några preliminära resultat. De är inte statistiskt signifikanta. Men vi har någonting. Och det visar sig att ni har rätt och jag har fel. Det är farligt för patienter att återhämta sig från hjärtattacker hemma. De borde vara på sjukhus." Det blev uppror, och alla doktorerna dunkade nävarna i bordet och sade "Vi har alltid sagt att du var oetisk, Archie. Du dödar folk med dina undersökningar. Du måste avsluta det nu. Avsluta det omedelbart." Och det blev en jättediskussion. Archie lät det dö ut. Sen sade han, "Det är väldigt intressant, mina herrar, för att när jag gav er resultattabellen, hade jag bytt på kolumnerna. Det visar sig att era sjukhus dödar människor, och att de borde vara hemma. Vill ni avsluta testerna nu, eller vänta tills vi har robusta resultat?" En stäpplöpare rullar genom mötesrummet.
But Cochrane would do that kind of thing. And the reason he would do that kind of thing is because he understood it feels so much better to stand there and say, "Here in my own little world, I am a god, I understand everything. I do not want to have my opinions challenged. I do not want to have my conclusions tested." It feels so much more comfortable simply to lay down the law. Cochrane understood that uncertainty, that fallibility, that being challenged, they hurt. And you sometimes need to be shocked out of that. Now I'm not going to pretend that this is easy. It isn't easy. It's incredibly painful.
Men Cochrane skulle kunna göra sånt. Och anledningen till att han skulle kunna göra sånt är för att han förstod att det känns så mycket bättre att stå där och säga "Här i min egen lilla värld, är jag en gud, och jag förstår allt. Jag vill inte få min åsikt utmanad. Jag vill inte få mina slutsatser prövade." Det känns så mycket bekvämare att bara lägga ner lagen. Cochrane förstod att osäkerhet, brist och utmaning gör ont. Och att ibland måste man bli chockad ut ur det. Jag tänker inte låtsas att det är lätt. Det är det inte. Det är otroligt smärtsamt.
And since I started talking about this subject and researching this subject, I've been really haunted by something a Japanese mathematician said on the subject. So shortly after the war, this young man, Yutaka Taniyama, developed this amazing conjecture called the Taniyama-Shimura Conjecture. It turned out to be absolutely instrumental many decades later in proving Fermat's Last Theorem. In fact, it turns out it's equivalent to proving Fermat's Last Theorem. You prove one, you prove the other. But it was always a conjecture. Taniyama tried and tried and tried and he could never prove that it was true. And shortly before his 30th birthday in 1958, Yutaka Taniyama killed himself. His friend, Goro Shimura -- who worked on the mathematics with him -- many decades later, reflected on Taniyama's life. He said, "He was not a very careful person as a mathematician. He made a lot of mistakes. But he made mistakes in a good direction. I tried to emulate him, but I realized it is very difficult to make good mistakes."
Och sen jag började prata om det här ämnet och undersöka det, har jag verkligen blivit hemsökt av någonting en japansk matematiker sa om detta. Strax efter kriget utvecklade denna unga man, Yutaka Taniyama, en fantastisk förmodan som kallas Taniyama-Shimuras sats. Den visade sig vara fullständigt nödvändig många årtionden senare för att bevisa Fermats sista teorem. Faktum är att den visade sig vara ekvivalent med att bevisa Fermats sista teorem. Bevisar du den ena bevisar du den andra. Men den var bara ett antagande. Taniyama försökte och försökte och försökte och han kunde aldrig bevisa att det var sant. Och strax före sin 30de födelsedag 1958, tog Yutaka Taniyama sitt liv. Hans vän, Goro Shimura -- som arbetade på matematiken med honom -- reflekterade många år senare över Taniyamas liv. Han sade "Han var inte en särskilt försiktig person som matematiker. Han gjorde massor av fel. Men han gjorde fel åt rätt håll. Jag försökte imitera honom, men jag insåg att det är väldigt svårt att göra bra misstag."
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)