When I heard those bars slam hard, I knew it was for real. I feel confused. I feel betrayed. I feel overwhelmed. I feel silenced.
När jag hörde gallret slå igen bakom mig, förstod jag vad som hände. Jag kände mig förvirrad. Jag kände mig förrådd. Jag kände mig överväldigad. Jag kände mig tystad.
What just happened? How could they send me here? I don't belong here. How could they make such a huge mistake without any repercussions whatsoever to their actions? I see large groups of women in tattered uniforms surrounded by huge walls and gates, enclosed by iron barbed wires, and I get hit by an awful stench, and I ask myself, how did I move from working in the respected financial banking sector, having worked so hard in school, to now being locked up in the largest correctional facility for women in Kenya?
Vad hade precis hänt? Hur kunde de skicka mig hit? Jag hör inte hemma här. Hur kunde de begå ett så stort misstag utan att deras agerande gav några konsekvenser? Jag ser en stor grupp kvinnor i trasiga fångkläder, omringade av höga murar och grindar, inneslutna av taggtråd, en hemsk stank slår emot mig, och jag frågar mig själv, hur kunde jag gå från att vara anställd i den respekterade bankvärlden, efter att ha jobbat så hårt i skolan, till att nu vara inlåst på den största kriminalvårdsanstalten för kvinnor i Kenya?
My first night at Langata Women Maximum Security Prison was the toughest. In January of 2009, I was informed that I had handled a fraudulent transaction unknowingly at the bank where I worked. I was shocked, scared and terrified. I would lose a career that I loved passionately. But that was not the worst. It got even worse than I could have ever imagined. I got arrested, maliciously charged and prosecuted. The absurdity of it all was the arresting officer asking me to pay him 10,000 US dollars and the case would disappear. I refused. Two and a half years on, in and out of courts, fighting to prove my innocence. It was all over the media, in the newspapers, TV, radio. They came to me again. This time around, said to me, "If you give us 50,000 US dollars, the judgement will be in your favor," irrespective of the fact that there was no evidence whatsoever that I had any wrongdoing on the charges that I was up against.
Min första natt vid Langata Women Maximum Security Prison blev den svåraste. I januari 2009 fick jag veta att jag hanterat olagliga transaktioner på banken där jag arbetade. Jag var chockad, rädd och vettskrämd. Jag skulle förlora en karriär som jag älskade passionerat. Det var ändå inte det värsta. Det blev värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag blev arresterad, falskt anklagad och åtalad. Det mest absurda var då polisen som grep mig sa att jag skulle betala honom 10 000 amerikanska dollar för att slippa undan åtal. Jag vägrade. Efter två och ett halvt år, med upprepade domstolsförhandlingar, där jag slagits för att bevisa min oskuld - det rapporterades i media, i tidningar, TV och radio - kom de till mig igen. Den här gången sa de, "Om du ger oss 50 000 dollar kommer du att frias av domstolen," oavsett det faktum att det inte fanns några bevis alls att jag gjort någonting av vad jag anklagades för.
I remember the events of my conviction six years ago as if it were yesterday. The cold, hard face of the judge as she pronounced my sentence on a cold Thursday morning for a crime that I hadn't committed. I remember holding my three-month-old beautiful daughter whom I had just named Oma, which in my dialect means "truth and justice," as that was what I had longed so much for all this time. I dressed her in her favorite purple dress, and here she was, about to accompany me to serve this one-year sentence behind bars.
Jag minns allt som hände då jag fälldes för sex år sedan som det skulle varit igår. Domarens hårda och kalla blick då hon avkunnade domen, en kall torsdagsmorgon, för ett brott jag inte begått. Jag minns hur jag höll min vackra tre månader gamla dotter som jag nyligen döpt till Oma, som betyder "sanning och rättvisa," på min dialekt, då det var allt jag önskade mig under hela processen. Jag hade klätt henne i sin lila favoritklänning, och nu skulle hon följa med mig när jag avtjänade ett ettårigt fängelsestraff bakom galler.
The guards did not seem sensitive to the trauma that this experience was causing me. My dignity and humanity disappeared with the admission process. It involved me being searched for contrabands, changed from my ordinary clothes to the prison uniform, forced to squat on the ground, a posture that I soon came to learn would form the routine of the thousands of searches, number counts, that lay ahead of me.
Vakterna verkade inte se det trauma detta innebar för mig. Min stolthet och mitt människovärde försvann i och med att jag skrevs in på fängelset. Jag genomsöktes efter smuggelgods, jag fick byta från mina egna kläder till fångkläder, tvingades sitta på huk, en ställning jag snart lärde mig vara rutin efter otaliga genomsökningar, räkningar, som då låg framför mig.
The women told me, "You'll adjust to this place. You'll fit right in." I was no longer referred to as Teresa Njoroge. The number 415/11 was my new identity, and I soon learned that was the case with the other women who we were sharing this space with.
En kvinna sa till mig, "Du kommer att vänja dig. Du kommer att passa in." Ingen kallade mig längre för Teresa Njoroge. Min nya identitet blev nummer 415/11, jag lärde mig snart att det var så för alla kvinnorna som jag delade utrymme med.
And adjust I did to life on the inside: the prison food, the prison language, the prison life. Prison is certainly no fairytale world.
Visst anpassade jag mig till livet i fängelse: fängelsematen, fängelsespråket, livet i fängelset. Ett fängelse är ingen sagovärld.
What I didn't see come my way was the women and children whom we served time and shared space with, women who had been imprisoned for crimes of the system, the corruption that requires a fall guy, a scapegoat, so that the person who is responsible could go free, a broken system that routinely vilifies the vulnerable, the poorest amongst us, people who cannot afford to pay bail or bribes.
Det jag till en början inte förstod var att de kvinnor och barn som jag delade fängelselivet med, var kvinnor som fängslats för brott i ett korrupt system, som kräver en syndabock, så att den person som är skyldig kan undkomma, ett trasigt system som rutinmässigt utsätter de mest utsatta, de fattigaste, de som inte kan betala borgen eller mutor.
And so we moved on. As I listened to story after story of these close to 700 women during that one year in prison, I soon realized that crime was not what had brought these women to prison, most of them, far from it. It had started with the education system, whose supply and quality is not equal for all; lack of economic opportunities that pushes these women to petty survival crimes; the health system, social justice system, the criminal justice system. If any of these women, who were mostly from poor backgrounds, fall through the cracks in the already broken system, the bottom of that chasm is a prison, period.
Så fortsatte det. Jag lyssnade till berättelse efter berättelse från de uppåt 700 kvinnor under mitt år i fängelse. Jag förstod att brott inte var anledningen till att kvinnorna befann sig i fängelse, för de flesta var det långt ifrån det. Det startar med skolsystemet, som inte alla får del av; brist på ekonomiska förutsättningar som driver kvinnor att begå brott för sin överlevnad; sjukvårdssystemet, det social skyddsnätet, rättssystemet. Dessa kvinnor kom främst från fattiga förhållanden, som fallit genom samhällets skyddsnät, i ett system som rämnat. Fängelset är botten av detta system, punkt.
By the time I completed my one-year sentence at Langata Women Maximum Prison, I had a burning conviction to be part of the transformation to resolve the injustices that I had witnessed of women and girls who were caught up in a revolving door of a life in and out of prison due to poverty.
När jag avtjänat mitt ettåriga fängelsestraff vid Langata Women Maximum Prison, brann en övertygelse i mig att bli en del av lösningen för att motverka den orättvisa jag bevittnat genom de flickor och kvinnor som blivit dömda till ett liv in och ut ur fängelse på grund av fattigdom.
After my release, I set up Clean Start. Clean Start is a social enterprise that seeks to give these women and girls a second chance. What we do is we build bridges for them. We go into the prisons, train them, give them skills, tools and support to enable them to be able to change their mindsets, their behaviors and their attitudes. We also build bridges into the prisons from the corporate sector -- individuals, organizations that will partner with Clean Start to enable us to provide employment, places to call home, jobs, vocational training, for these women, girls, boys and men, upon transition back into society.
Efter min frigivning startade jag Clean Start. Clean Start är ett socialt projekt som arbetar för att ge flickor och kvinnor en andra chans. Vi arbetar med att bygga broar. Vi arbetar i fängelser, utbildar, ger dem färdigheter, verktyg och stöd för att förändra deras tankemönster, egenskaper och attityder. Vi skapar samarbeten mellan fängelset och företagssektorn - enskilda, organisationer som blir Clean Start partners för att möjliggöra anställning, ett boende, sysselsättning, yrkesutbildning, för dessa kvinnor, flickor, pojkar och män, då de ska återanpassas till samhället.
I never thought that one day I would be giving stories of the injustices that are so common within the criminal justice system, but here I am. Every time I go back to prison, I feel a little at home, but it is the daunting work to achieve the vision that keeps me awake at night, connecting the miles to Louisiana, which is deemed as the incarceration capital of the world, carrying with me stories of hundreds of women whom I have met within the prisons, some of whom are now embracing their second chances, and others who are still on that bridge of life's journey.
Jag trodde aldrig att jag en dag skulle få återge alla berättelser om de orättvisor som är så vanliga inom rättsväsendet, men nu står jag här. Varje gång jag besöker ett fängelse, så känns det lite som hemma, men det är ett skrämmande arbete att kämpa för att uppnå vår vision som håller mig vaken om nätterna, när jag håller kontakten med Louisiana, vilket kallas för världens fängelsehuvudstad. Alla berättelser jag bär med mig från hundratals kvinnor som jag mött vid mina besök i fängelser, och som nu omfamnar sin andra chans, och de som fortfarande befinner sig på bron till sin livsresa.
I embody a line from the great Maya Angelou. "I come as one, but I stand as 10,000."
Jag förkroppsligar ett citat från den stora Maya Angelou. "Inom mig bär jag 10 000 röster."
(Applause)
(Applåder)
For my story is singular, but imagine with me the millions of people in prisons today, yearning for freedom.
Min historia är min, men föreställ dig de miljontals människor i fängelse idag, som längtar efter frihet.
Three years post my conviction and two years post my release, I got cleared by the courts of appeal of any wrongdoing.
Tre år efter mitt fängelsestraff och två år efter min frigivning, blev jag frikänd av domstolen.
(Applause)
(Applåder)
Around the same time, I got blessed with my son, whom I named Uhuru, which in my dialect means "freedom."
Vid samma tid, födde jag min älskade son, som jag döpte till Uhuru, som betyder "frihet" på min dialekt.
(Applause)
(Applåder)
Because I had finally gotten the freedom that I so longed for. I come as one, but I stand as 10,000, encouraged by the hard-edged hope that thousands of us have come together to reform and transform the criminal justice system, encouraged that we are doing our jobs as we are meant to do them. And let us keep doing them with no apology.
För nu hade jag äntligen fått den frihet som jag längtat efter så länge. Inom mig bär jag 10 000 röster, som trots hård kamp finner hopp då tusentals kämpar tillsammans för att förändra och reformera det straffrättsliga systemet, stärkta av att vi tillsammans arbetar med något viktigt och meningsfullt. Låt oss fortsätta arbetet utan att be om ursäkt.
Thank you.
Tack!
(Applause)
(Applåder)