I'm five years old, and I am very proud. My father has just built the best outhouse in our little village in Ukraine. Inside, it's a smelly, gaping hole in the ground, but outside, it's pearly white formica and it literally gleams in the sun. This makes me feel so proud, so important, that I appoint myself the leader of my little group of friends and I devise missions for us. So we prowl from house to house looking for flies captured in spider webs and we set them free. Four years earlier, when I was one, after the Chernobyl accident, the rain came down black, and my sister's hair fell out in clumps, and I spent nine months in the hospital. There were no visitors allowed, so my mother bribed a hospital worker. She acquired a nurse's uniform, and she snuck in every night to sit by my side. Five years later, an unexpected silver lining. Thanks to Chernobyl, we get asylum in the U.S. I am six years old, and I don't cry when we leave home and we come to America, because I expect it to be a place filled with rare and wonderful things like bananas and chocolate and Bazooka bubble gum, Bazooka bubble gum with the little cartoon wrappers inside, Bazooka that we'd get once a year in Ukraine and we'd have to chew one piece for an entire week. So the first day we get to New York, my grandmother and I find a penny in the floor of the homeless shelter that my family's staying in. Only, we don't know that it's a homeless shelter. We think that it's a hotel, a hotel with lots of rats. So we find this penny kind of fossilized in the floor, and we think that a very wealthy man must have left it there because regular people don't just lose money. And I hold this penny in the palm of my hand, and it's sticky and rusty, but it feels like I'm holding a fortune. I decide that I'm going to get my very own piece of Bazooka bubble gum. And in that moment, I feel like a millionaire. About a year later, I get to feel that way again when we find a bag full of stuffed animals in the trash, and suddenly I have more toys than I've ever had in my whole life. And again, I get that feeling when we get a knock on the door of our apartment in Brooklyn, and my sister and I find a deliveryman with a box of pizza that we didn't order. So we take the pizza, our very first pizza, and we devour slice after slice as the deliveryman stands there and stares at us from the doorway. And he tells us to pay, but we don't speak English. My mother comes out, and he asks her for money, but she doesn't have enough. She walks 50 blocks to and from work every day just to avoid spending money on bus fare. Then our neighbor pops her head in, and she turns red with rage when she realizes that those immigrants from downstairs have somehow gotten their hands on her pizza. Everyone's upset. But the pizza is delicious. It doesn't hit me until years later just how little we had. On our 10 year anniversary of being in the U.S., we decided to celebrate by reserving a room at the hotel that we first stayed in when we got to the U.S. The man at the front desk laughs, and he says, "You can't reserve a room here. This is a homeless shelter." And we were shocked. My husband Brian was also homeless as a kid. His family lost everything, and at age 11, he had to live in motels with his dad, motels that would round up all of their food and keep it hostage until they were able to pay the bill. And one time, when he finally got his box of Frosted Flakes back, it was crawling with roaches. But he did have one thing. He had this shoebox that he carried with him everywhere containing nine comic books, two G.I. Joes painted to look like Spider-Man and five Gobots. And this was his treasure. This was his own assembly of heroes that kept him from drugs and gangs and from giving up on his dreams. I'm going to tell you about one more formerly homeless member of our family. This is Scarlett. Once upon a time, Scarlet was used as bait in dog fights. She was tied up and thrown into the ring for other dogs to attack so they'd get more aggressive before the fight. And now, these days, she eats organic food and she sleeps on an orthopedic bed with her name on it, but when we pour water for her in her bowl, she still looks up and she wags her tail in gratitude. Sometimes Brian and I walk through the park with Scarlett, and she rolls through the grass, and we just look at her and then we look at each other and we feel gratitude. We forget about all of our new middle-class frustrations and disappointments, and we feel like millionaires. Thank you. (Applause)
Jag är fem år gammal och väldigt stolt. Min pappa har precis byggt det bästa utedasset i vår lilla by i Ukraina. Inuti finns ett illaluktande, gapande hål i marken men utanför är det pärlglänsande vit laminat och det bokstavligt talat glimmrar i solen. Det får mig att känna mig så stolt och så viktig att jag utser mig själv till ledare för mitt lilla kompisgäng och utformar uppdrag åt oss. Så vi jagar från hus till hus, letandes efter flugor som fångas i spindelnät för att befria dem. Fyra år tidigare, då jag var ett år och regnet föll svart efter Tjernobylolyckan, föll min systers hår föll av i tussar och jag blev inlagd på sjukhus i nio månader. Besökare var inte tillåtna så min mor mutade en av de sjukhusanställda. Hon fick tag på en sjuksköterskeuniform och smög in varje natt för att sitta bredvid min sida. Fem år senare, som en oväntad gåva tack vare Tjernobyl, fick vi asyl i USA. Jag är sex år gammal och gråter inte när vi lämnar vårt hem och kommer till Amerika eftersom jag förväntar mig en plats fylld av märkliga och underbara ting som bananer, choklad och Bazooka-tuggummi. Bazooka-tuggummi med de där små tecknade omslagen inuti. Tuggummi som vi fick en gång om året i Ukraina och som vi tuggade en bit i taget under en hel vecka. Så den första dagen vi kom till New York hittade min mormor och jag en penny på golvet i baracken för hemlösa som min familj bodde i. Fast vi visste inte att det var en barack för hemlösa. VI trodde att det var ett hotel. Ett hotel med massor av råttor. Så vi hittade den här nästan förstenade pennyn på golvet och trodde att en väldigt rik man måste ha lämnat den där. Eftersom normala människor inte tappar pengar. Och jag håller den här pennyn i min hand, den är klibbig och rostig men det känns som om jag håller i en skatt. Jag bestämmer att jag ska införskaffa mig mitt alldeles egna Bazooka-tuggummi. Och i den stunden känner jag mig som en miljonär. Ungefär ett år senare upplever jag samma känsla igen när vi hittar en påse bland sopporna, fullproppad med gosedjur, och plötsligt har jag fler leksaker än jag haft i hela mitt liv. Och ännu en gång upplever jag samma känsla när det knackar på dörren till vår lägenhet i Brooklyn och min syster och jag öppnar för en pizzaleverans vi inte beställde. Så vi tar emot pizzan, vår allra första pizza, och slukar bit efter bit medan pizzakillen står där i dörröppningen och stirrar på oss. Han ber oss att betala men vi pratar inte engelska. Min mamma kommer och han ber henne om pengar men hon har inte så det räcker. Hon går femtio kvarter till och från jobbet varje dag för att undvika kostnaden för bussresan. Då sticker vår granne in sitt huvud och blir högröd i ansiktet av ilska när hon inser att de där invandrarna en trappa ned på något vis har lagt vantarna på hennes pizza. Alla är upprörda. Men pizzan är utsökt. Det slår mig inte förrän flera år senare ur fattiga vi var. På tioårsdagen av vår ankomst till USA bestämmer vi oss att fira genom att hyra ett rum på hotellet vi bodde på när vi kom till landet för första gången. Receptionisten skrattar och säger: "Ni kan inte boka rum här. Det här är en barack för hemlösa". Vi blev shockade. Min man Brian var också hemlös som liten. Hans familj förlorade allt när han var elva år och han var tvungen att bo på vandrarhem med sin pappa. Vandrarhem som la beslag på all deras mat och höll den som gisslan tills dess att de kunde betala hyran. En gång när han slutligen fick tillbaka sitt paket med flingor var det fullt av kackerlackor. Men en sak hade han. Han hade en skokartong som han alltid bar omkring på. Inuti fanns nio serietidningar, två soldater målade för att likna Spindelmannen. och fem Gobots. Det var hans skatt. Det var hans egen samling med hjältar som höll honom från knark och gäng och från att ge upp sina drömmar. Jag ska berätta om en till formellt hemlös familjemdlem. Det här är Scarlet. En gång i tiden användes Scarlet som bete i kamphundsmatcher. Hon bands och kastades in i ringen så att andra hundar kunde attackera och bli mer aggressiva inför matchen. Och nufötiden äter hon ekologisk mat och drömer om en ergonomisk bädd med hennes namn på. Men när vi häller vatten i hennes skål tittar hon upp på oss och viftar med sin svans i tacksamhet. Ibland går Brian och jag i parken med Scarlet och hon rullar sig i gräset. Vi tittar på hene och sen ser vi på varandra och känner tacksamhet. Vi glömmer all vår nya medelklassfrustration, all besvikelse, och känner oss som miljonärer. Tack så mycket. (Applåder)