Last year, I went on my first book tour. In 13 months, I flew to 14 countries and gave some hundred talks. Every talk in every country began with an introduction, and every introduction began, alas, with a lie: "Taiye Selasi comes from Ghana and Nigeria," or "Taiye Selasi comes from England and the States." Whenever I heard this opening sentence, no matter the country that concluded it -- England, America, Ghana, Nigeria -- I thought, "But that's not true." Yes, I was born in England and grew up in the United States. My mum, born in England, and raised in Nigeria, currently lives in Ghana. My father was born in Gold Coast, a British colony, raised in Ghana, and has lived for over 30 years in the Kingdom of Saudi Arabia. For this reason, my introducers also called me "multinational." "But Nike is multinational," I thought, "I'm a human being."
Förra året åkte jag på min första bokturné. Under 13 månader flög jag till 14 länder och höll ungefär hundra föredrag. Varje tal i varje land började med en introduktion, och varje introduktion började olyckligtvis med en lögn: "Taiye Selasi kommer från Ghana och Nigeria," eller "Taiye Selasi kommer från England och USA." När jag hörde öppningsmeningen, oavsett vilket land som drog den slutsatsen, England, USA, Ghana, Nigeria - tänkte jag, "Men det är inte sant." Ja, jag föddes i England och växte upp i USA. Min mamma föddes i England och växte upp i Nigeria, och bor nu i Ghana. Min far föddes på Guldkusten, en brittisk koloni, växte upp i Ghana, och har i över 30 år bott i kungadömet Saudiarabien. På grund av detta kallas jag av de som introducerar mig för "multinationell." "Nike är multinationellt", tänkte jag, "Jag är en människa."
Then, one fine day, mid-tour, I went to Louisiana, a museum in Denmark where I shared the stage with the writer Colum McCann. We were discussing the role of locality in writing, when suddenly it hit me. I'm not multinational. I'm not a national at all. How could I come from a nation? How can a human being come from a concept? It's a question that had been bothering me for going on two decades. From newspapers, textbooks, conversations, I had learned to speak of countries as if they were eternal, singular, naturally occurring things, but I wondered: to say that I came from a country suggested that the country was an absolute, some fixed point in place in time, a constant thing, but was it? In my lifetime, countries had disappeared -- Czechoslovakia; appeared -- Timor-Leste; failed -- Somalia. My parents came from countries that didn't exist when they were born. To me, a country -- this thing that could be born, die, expand, contract -- hardly seemed the basis for understanding a human being.
Så en dag mitt under turnén åkte jag till Louisiana, ett museum i Danmark där jag delade scenen med författaren Colum McCann. Vi diskuterade vilken roll det lokala spelar när man skriver, när det plötsligt slog mig. Jag är inte multinationell. Jag är inte nationell alls. Hur kan jag komma från en nation? Hur kan en människa komma från ett koncept? Det är en fråga som har stört mig i nästan tjugo år. I tidningar, läroböcker, konversationer har jag lärt mig att tala om länder som om de var eviga, unika, naturligt förekommande saker, men jag undrade: Att säga att jag kom från ett land antydde att landet var något absolut, en fixpunkt i rummet och tiden, något konstant, men var det det? Under min livstid har länder försvunnit - Tjeckoslovakien; tillkommit - Östtimor; fallit isär - Somalia. Mina föräldrar kom från länder som inte fanns när de föddes. För mig verkar ett land - som kan födas, dö, expandera, dra ihop sig - knappast vara en bra grund för att förstå en människa.
And so it came as a huge relief to discover the sovereign state. What we call countries are actually various expressions of sovereign statehood, an idea that came into fashion only 400 years ago. When I learned this, beginning my masters degree in international relations, I felt a sort of surge of relief. It was as I had suspected. History was real, cultures were real, but countries were invented. For the next 10 years, I sought to re- or un-define myself, my world, my work, my experience, beyond the logic of the state.
Så det kom som en enorm lättnad att upptäcka den suveräna staten. Vad vi kallar länder är egentligen olika uttryck för suveräna stater, en idé som blev populär så sent som för 400 år sen. När jag fick veta det, i början av masterutbildningen i internationella relationer, kände jag en våg av lättnad. Det var som jag hade misstänkt. Historien var verklig, kulturer var verkliga, men länder var påhittade. Under de kommande tio åren försökte jag om- eller avdefiniera mig själv, min värld, mitt arbete, min upplevelse, bortom statens logik.
In 2005, I wrote an essay, "What is an Afropolitan," sketching out an identity that privileged culture over country. It was thrilling how many people could relate to my experience, and instructional how many others didn't buy my sense of self. "How can Selasi claim to come from Ghana," one such critic asked, "when she's never known the indignities of traveling abroad on a Ghanian passport?"
2005 skrev jag en essä; "Vad är en afropolit", där jag skissade fram en identitet som satte kulturen framför landet. Det var spännande att se hur många människor som kunde relatera till min upplevelse, och lärorikt att se hur många andra inte köpte sättet jag beskrev mig själv. "Hur kan Selasi hävda att hon kommer från Ghana, skrev en recensent, "när hon aldrig har känt på kränkningarna som kommer när man reser utomlands med ett pass från Ghana?"
Now, if I'm honest, I knew just what she meant. I've got a friend named Layla who was born and raised in Ghana. Her parents are third-generation Ghanians of Lebanese descent. Layla, who speaks fluent Twi, knows Accra like the back of her hand, but when we first met years ago, I thought, "She's not from Ghana." In my mind, she came from Lebanon, despite the patent fact that all her formative experience took place in suburban Accra. I, like my critics, was imagining some Ghana where all Ghanaians had brown skin or none held U.K. passports. I'd fallen into the limiting trap that the language of coming from countries sets -- the privileging of a fiction, the singular country, over reality: human experience. Speaking with Colum McCann that day, the penny finally dropped. "All experience is local," he said. "All identity is experience," I thought. "I'm not a national," I proclaimed onstage. "I'm a local. I'm multi-local."
Om jag ska vara ärlig så visste jag precis vad hon menade. Jag har en vän som heter Layla som föddes och växte upp i Ghana. Hennes föräldrar är tredje generationens ghananer med libanesiskt ursprung. Layla, som talar flytande Twi, känner Accra som sin egen ficka, men när vi möttes för flera år sen tänkte jag, "Hon är inte från Ghana". I mitt huvud kom hon från Libanon, trots det faktum att hon tillbringade hela sin uppväxt i en förort till Accra. Jag tänkte mig liksom mina recensenter ett Ghana där alla ghananer hade mörk hud och där ingen hade brittiska pass. Jag hade ramlat i den begränsande fällan som gillras av språket om länder man kommer ifrån - där berättelsen om ett enda land får företräde över verkligheten: mänsklig erfarenhet. När jag pratade med Colum McCann den dagen föll polletten äntligen ner. "All erfarenhet är lokal", sa han. "All identitet är upplevd", tänkte jag. "Jag har ingen nationalitet", sa jag på scenen. "Jag är en ortsbo. Jag är från flera orter."
See, "Taiye Selasi comes from the United States," isn't the truth. I have no relationship with the United States, all 50 of them, not really. My relationship is with Brookline, the town where I grew up; with New York City, where I started work; with Lawrenceville, where I spend Thanksgiving. What makes America home for me is not my passport or accent, but these very particular experiences and the places they occur. Despite my pride in Ewe culture, the Black Stars, and my love of Ghanaian food, I've never had a relationship with the Republic of Ghana, writ large. My relationship is with Accra, where my mother lives, where I go each year, with the little garden in Dzorwulu where my father and I talk for hours. These are the places that shape my experience. My experience is where I'm from.
"Taiye Selasi kommer från USA" är inte sant, förstår ni. Jag har ingen relation till USA:s förenta stater, alla 50, inte egentligen. Min relation är med Brookline, staden där jag växte upp; med staden New York, där jag fick mitt första jobb, med Lawrenceville, där jag firar Thanksgivning. Vad som gör USA till mitt hem är inte mitt pass eller min brytning, utan de här speciella upplevelserna och platserna där de händer. Trots min stolthet över Ewe-folkets kultur, Ghanas fotbollslag och min kärlek till ghanansk mat har jag aldrig haft en relation med Republiken Ghana, i sig. Jag har en relation med Accra, där min mamma bor, dit jag åker varje år, med en liten trädgård i Dzorwulu där min pappa och jag kan prata i timmar. De är de här platserna som skapar min upplevelse. Jag kommer ifrån min upplevelse.
What if we asked, instead of "Where are you from?" -- "Where are you a local?" This would tell us so much more about who and how similar we are. Tell me you're from France, and I see what, a set of clichés? Adichie's dangerous single story, the myth of the nation of France? Tell me you're a local of Fez and Paris, better yet, Goutte d'Or, and I see a set of experiences. Our experience is where we're from.
Tänk er om jag istället för att fråga "Var kommer du ifrån?" frågade - "Var hör du hemma?" Det skulle säga så mycket mer om vilka vi är och hur lika vi är. Säg att du kommer från Frankrike, får jag en massa klichéer i huvudet? Adichies farliga enda historia, myten om den franska nationen? Säg att du hör hemma i Fez och Paris, eller ännu bättre, Goutte d'Or, och jag anar ett antal upplevelser. Vi kommer från våra upplevelser.
So, where are you a local? I propose a three-step test. I call these the three "R’s": rituals, relationships, restrictions.
Så, var hör du hemma? Jag vill föreslå ett test i tre steg. Jag kallar dem de tre R:en: ritualer, relationer, restriktioner.
First, think of your daily rituals, whatever they may be: making your coffee, driving to work, harvesting your crops, saying your prayers. What kind of rituals are these? Where do they occur? In what city or cities in the world do shopkeepers know your face? As a child, I carried out fairly standard suburban rituals in Boston, with adjustments made for the rituals my mother brought from London and Lagos. We took off our shoes in the house, we were unfailingly polite with our elders, we ate slow-cooked, spicy food. In snowy North America, ours were rituals of the global South. The first time I went to Delhi or to southern parts of Italy, I was shocked by how at home I felt. The rituals were familiar. "R" number one, rituals.
Tänk först på dina dagliga ritualer, hur de än må se ut: koka kaffe, köra till jobbet, skörda, be dina böner. Vilka slags ritualer är det? Var uppstår de? I vilka städer i världen känner affärsinnehavare igen dig? Som barn utförde jag helt vanliga förortsritualer i Boston, anpassade efter de ritualer som min mamma tagit med sig från London och Lagos. Vi tog av oss skorna hemma, vi var alltid artiga mot våra äldre släktingar, vi åt kryddig mat som kokat länge. Vi bodde i det snöiga Nordamerika men hade ritualer från södern. Första gången jag åkte till Delhi eller till de södra delarna av Italien, chockades jag av hur hemtam jag kände mig. Ritualerna var bekanta. Det första R:et, ritualer.
Now, think of your relationships, of the people who shape your days. To whom do you speak at least once a week, be it face to face or on FaceTime? Be reasonable in your assessment; I'm not talking about your Facebook friends. I'm speaking of the people who shape your weekly emotional experience. My mother in Accra, my twin sister in Boston, my best friends in New York: these relationships are home for me. "R" number two, relationships.
Tänk nu på relationerna med de människor som formar dina dagar. Som du pratar med minst en gång i veckan, antingen i samma rum eller via FaceTime? Var rimlig i din bedömning; Jag pratar inte om dina Facebook-vänner. Jag pratar om de människor som formar dina upplevelser varje vecka. Min mamma i Accra, min tvillingsyster i Boston, mina bästa vänner i New York: de relationerna är mitt hem. Det andra R:et, relationer.
We're local where we carry out our rituals and relationships, but how we experience our locality depends in part on our restrictions. By restrictions, I mean, where are you able to live? What passport do you hold? Are you restricted by, say, racism, from feeling fully at home where you live? By civil war, dysfunctional governance, economic inflation, from living in the locality where you had your rituals as a child? This is the least sexy of the R’s, less lyric than rituals and relationships, but the question takes us past "Where are you now?" to "Why aren't you there, and why?" Rituals, relationships, restrictions.
Vi känner oss hemma där vi har våra ritualer och relationer, men hur vi upplever var vi hör hemma beror delvis på våra restriktioner. Med restriktioner menar jag, var har du möjlighet att bo? Vilket slags pass har du? Hindrar rasism dig att till fullo känna dig hemma där du bor? Inbördeskrig, dysfunktionellt styre ekonomisk inflation, hindrar de dig från att bo där du utförde dina ritualer som barn? Det här är det minst härliga av R:en, mindre poetiskt än ritualer och relationer, men frågan tar oss förbi "Var är du nu?" till "Varför är du inte där, och varför?" Ritualer, relationer, restriktioner.
Take a piece of paper and put those three words on top of three columns, then try to fill those columns as honestly as you can. A very different picture of your life in local context, of your identity as a set of experiences, may emerge.
Ta ett papper och skriv de orden överst i tre kolumner, och försök sen fylla i kolumnerna så ärligt du kan. En väldigt annorlunda bild av ditt liv i ett lokalt sammanhang, av din identitet som ett antal upplevelser kan dyka upp.
So let's try it. I have a friend named Olu. He's 35 years old. His parents, born in Nigeria, came to Germany on scholarships. Olu was born in Nuremberg and lived there until age 10. When his family moved to Lagos, he studied in London, then came to Berlin. He loves going to Nigeria -- the weather, the food, the friends -- but hates the political corruption there. Where is Olu from?
Vi försöker med det. Jag har en vän som heter Olu. Han är 35 år. Hans föräldrar föddes i Nigeria och kom till Tyskland på stipendium. Olu föddes i Nürnberg och bodde där tills han var tio. När hans familj flyttade till Lagos studerade han i London, och kom sen till Berlin. Han älskar att åka till Nigeria - vädret, maten, vännerna - men han hatar den politiska korruptionen. Varifrån kommer Olu?
I have another friend named Udo. He's also 35 years old. Udo was born in Córdoba, in northwest Argentina, where his grandparents migrated from Germany, what is now Poland, after the war. Udo studied in Buenos Aires, and nine years ago came to Berlin. He loves going to Argentina -- the weather, the food, the friends -- but hates the economic corruption there. Where is Udo from? With his blonde hair and blue eyes, Udo could pass for German, but holds an Argentinian passport, so needs a visa to live in Berlin. That Udo is from Argentina has largely to do with history. That he's a local of Buenos Aires and Berlin, that has to do with life.
Jag har en annan vän som heter Udo. Han är också 35. Udo föddes i Córdoba, i nordvästra Argentina, dit hans morföräldrar utvandrade från Tyskland, nu en del av Polen, efter kriget. Udo studerade i Buenos Aires, och kom till Berlin för nio år sen. Han älskar att åka till Argentina - vädret, maten, vännerna - men han hatar den ekonomiska korruptionen. Varifrån kommer Udo? Med sitt blonda hår och blå ögon ser Udo ut som en tysk, men han har ett argentinskt pass, så han behöver visum för att bo i Berlin. Att Udo kommer från Argentina har med historien att göra. Att han känner sig hemma i Buenos Aires och Berlin har med livet att göra.
Olu, who looks Nigerian, needs a visa to visit Nigeria. He speaks Yoruba with an English accent, and English with a German one. To claim that he's "not really Nigerian," though, denies his experience in Lagos, the rituals he practiced growing up, his relationship with family and friends.
Olu, som ser nigeriansk ut, behöver ett visum för att besöka Nigeria. Han talar Yoruba med engelsk brytning, och engelska med tysk brytning. För att kunna säga att han inte egentligen är nigerian förnekar han sina upplevelser i Lagos, de ritualer han utförde när han växte upp, sina relationer med familj och vänner.
Meanwhile, though Lagos is undoubtedly one of his homes, Olu always feels restricted there, not least by the fact that he's gay.
Samtidigt, även om Lagos otvivelaktigt är ett av hans hem, har Olu alltid känt sig begränsad där, inte minst för att han är homosexuell.
Both he and Udo are restricted by the political conditions of their parents' countries, from living where some of their most meaningful rituals and relationships occur. To say Olu is from Nigeria and Udo is from Argentina distracts from their common experience. Their rituals, their relationships, and their restrictions are the same.
Både han och Udo hindras av de politiska förhållandena i deras föräldrars länder från att leva där några av deras mest meningsfulla ritualer och relationer finns. Att säga att Olu är från Nigeria och Udo är från Argentina leder bort från deras gemensamma upplevelse. Deras ritualer, deras relationer och deras restriktioner är likadana.
Of course, when we ask, "Where are you from?" we're using a kind of shorthand. It's quicker to say "Nigeria" than "Lagos and Berlin," and as with Google Maps, we can always zoom in closer, from country to city to neighborhood. But that's not quite the point. The difference between "Where are you from?" and "Where are you a local?" isn't the specificity of the answer; it's the intention of the question. Replacing the language of nationality with the language of locality asks us to shift our focus to where real life occurs. Even that most glorious expression of countryhood, the World Cup, gives us national teams comprised mostly of multilocal players. As a unit of measurement for human experience, the country doesn't quite work. That's why Olu says, "I'm German, but my parents come from Nigeria." The "but" in that sentence belies the inflexibility of the units, one fixed and fictional entity bumping up against another. "I'm a local of Lagos and Berlin," suggests overlapping experiences, layers that merge together, that can't be denied or removed. You can take away my passport, but you can't take away my experience. That I carry within me. Where I'm from comes wherever I go.
När vi frågar "Varifrån kommer du?", använder vi en slags förkortning. Det går snabbare att säga Nigeria än Lagos och Berlin, och som med Google Maps kan vi alltid zooma längre in, från land till stad till område. Men det är inte det som är poängen. Skillnaden mellan "Varifrån kommer du?" och "Var känner du dig hemma?" handlar inte om hur specifikt svaret är; utan om avsikten bakom frågan. När vi ersätter talet om nationalitet med tal om var vi hör hemma skiftar vårt fokus till dit livet verkligen pågår. Till och med det mest ärorika uttrycket för nationalitet, VM i fotboll, ger oss landslag där de flesta spelare hör hemma på flera platser. Länder fungerar inte som måttenheter för mänsklig upplevelse Det är därför Olu säger, "Jag är tysk, men mina föräldrar kommer från Nigeria." Ordet "men" i den meningen visar på skillnaderna mellan enheterna, en fast och en uppdiktad enhet som skaver mot varandra. "Jag är hemma i Lagos och Berlin" antyder överlappande upplevelser, lager som smälter samman, som inte kan förnekas eller tas bort. Du kan ta mitt pass, men du kan inte ta bort mina upplevelser. Jag tar dem med mig. Mitt ursprung följer med mig överallt.
To be clear, I'm not suggesting that we do away with countries. There's much to be said for national history, more for the sovereign state. Culture exists in community, and community exists in context. Geography, tradition, collective memory: these things are important. What I'm questioning is primacy. All of those introductions on tour began with reference to nation, as if knowing what country I came from would tell my audience who I was. What are we really seeking, though, when we ask where someone comes from? And what are we really seeing when we hear an answer?
Jag menar inte att vi ska sluta ha länder. Man kan säga mycket om länders historia, och även om den suveräna staten. Kulturer existerar i samhällen, och samhällen har ett sammanhang. Geografi, tradition, kollektivt minne: det är viktiga saker. Det jag ifrågasätter är om det alltid ska sättas främst. Alla introduktioner på turnén började med att nämna ett land, som om publiken genom att höra vilket land jag kom ifrån skulle veta vem jag var. Vad är det egentligen vi söker efter när vi frågar var någon kommer ifrån? Och vad är det vi tänker när vi hör ett svar?
Here's one possibility: basically, countries represent power. "Where are you from?" Mexico. Poland. Bangladesh. Less power. America. Germany. Japan. More power. China. Russia. Ambiguous.
Här är en möjlighet: Kort och gott: Länder representerar makt. "Varifrån kommer du?" Mexico. Polen. Bangladesh. Mindre makt. USA. Tyskland. Japan. Mer makt. Kina. Ryssland. Tvetydigt.
(Laughter)
(Skratt)
It's possible that without realizing it, we're playing a power game, especially in the context of multi-ethnic countries. As any recent immigrant knows, the question "Where are you from?" or "Where are you really from?" is often code for "Why are you here?"
Det är möjligt att vi ovetande spelar ett maktspel, speciellt när det gäller multietniska länder. Som varje nyanländ immigrant vet är frågan "Varifrån kommer du?" eller "Varifrån kommer du egentligen?" ofta kod för "Varför är du här?"
Then we have the scholar William Deresiewicz's writing of elite American colleges. "Students think that their environment is diverse if one comes from Missouri and another from Pakistan -- never mind that all of their parents are doctors or bankers."
Om vi tänker på vad forskaren William Deresiewicz skrivit om amerikanska elitskolor: "Eleverna tror att de är en blandad grupp om en kommer från Missouri och en annan från Pakistan - även om alla deras föräldrar är läkare eller bankdirektörer."
I'm with him. To call one student American, another Pakistani, then triumphantly claim student body diversity ignores the fact that these students are locals of the same milieu. The same holds true on the other end of the economic spectrum. A Mexican gardener in Los Angeles and a Nepali housekeeper in Delhi have more in common in terms of rituals and restrictions than nationality implies.
Jag håller med honom. Att kalla en student amerikan och en annan pakistanier, och sedan triumferande säga att det finns mångfald bland eleverna bortser från att de här eleverna känner sig hemma på samma plats. Samma sak gäller på den andra änden av det ekonomiska spektrat. En mexikansk trädgårdsmästare i Los Angeles och en nepalesisk hushållerska i Delhi har mer gemensamt när det gäller ritualer och restriktioner än deras nationaliteter antyder.
Perhaps my biggest problem with coming from countries is the myth of going back to them. I'm often asked if I plan to "go back" to Ghana. I go to Accra every year, but I can't "go back" to Ghana. It's not because I wasn't born there. My father can't go back, either. The country in which he was born, that country no longer exists. We can never go back to a place and find it exactly where we left it. Something, somewhere will always have changed, most of all, ourselves. People.
Mitt kanske största problem med att komma från länder är myten om att åka tillbaka till dem. Man frågar mig ofta ifall jag tänker "åka tillbaka" till Ghana. Jag åker till Accra varje år, men kan inte "åka tillbaka" till Ghana. Det beror på att jag inte föddes där. Min pappa kan inte heller åka tillbaka. Landet som han föddes i, det landet finns inte längre. Vi kan aldrig åka tillbaka till en plats och återse den precis som vi lämnade den. Något, någonstans kommer alltid att ha ändrats, mest av allt vi själva. Människor.
Finally, what we're talking about is human experience, this notoriously and gloriously disorderly affair. In creative writing, locality bespeaks humanity. The more we know about where a story is set, the more local color and texture, the more human the characters start to feel, the more relatable, not less. The myth of national identity and the vocabulary of coming from confuses us into placing ourselves into mutually exclusive categories. In fact, all of us are multi -- multi-local, multi-layered. To begin our conversations with an acknowledgement of this complexity brings us closer together, I think, not further apart. So the next time that I'm introduced, I'd love to hear the truth: "Taiye Selasi is a human being, like everybody here. She isn't a citizen of the world, but a citizen of worlds. She is a local of New York, Rome and Accra."
Trots allt pratar vi om mänskliga upplevelser, detta beryktade och storartat trassliga område. Inom kreativt skrivande vittnar hemmahörande om mänsklighet. Ju mer vi vet om var en historia utspelar sig, ju mer lokalfärg och detaljer, desto mer mänskliga börjar karaktärerna kännas, lättare att relatera till, inte svårare. Myten om nationell identitet och vokabulären om att "komma från" lurar oss att placera oss själva i ömsesidigt uteslutande kategorier. Vi är alla multi - multilokala, med många lager. Att börja våra samtal genom att erkänna den här komplexiteten tror jag för oss närmare varandra, inte längre isär. Så nästa gång jag blir introducerad skulle jag vilja höra sanningen: "Taiye Selasi är en människa, som alla andra här. Hon är ingen världsmedborgare, utan medborgare i flera världar. Hon känner sig hemma i New York, Rom och Accra."
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)