Fifty years ago, when I began exploring the ocean, no one -- not Jacques Perrin, not Jacques Cousteau or Rachel Carson -- imagined that we could do anything to harm the ocean by what we put into it or by what we took out of it. It seemed, at that time, to be a sea of Eden, but now we know, and now we are facing paradise lost.
För femtio år sedan, när jag började utforska haven kunde ingen - inte ens Jacques Perrin, Jacques Cousteau eller Rachel Carson föreställa sig att vi skulle kunna göra något för att skada våra oceaner genom det vi tillförde - eller tog ur dem. På den tiden framstod de som en Edens lustgård men nu vet vi att vi står inför ett förlorat paradis.
I want to share with you my personal view of changes in the sea that affect all of us, and to consider why it matters that in 50 years, we've lost -- actually, we've taken, we've eaten -- more than 90 percent of the big fish in the sea; why you should care that nearly half of the coral reefs have disappeared; why a mysterious depletion of oxygen in large areas of the Pacific should concern not only the creatures that are dying, but it really should concern you. It does concern you, as well.
Jag vill dela med mig av mina personliga erfarenheter av de förändringar i haven som påverkar oss alla och få dig att begrunda varför det har betydelse att vi på 50 år förlorat eller snarare - tagit, ätit mer är 90 procent av de stora fiskarna i haven, varför du ska bry dig om att nästan hälften av korallreven har försvunnit, varför syret som på ett mysteriskt sätt försvunnit i stora delar av Stilla Havet inte bara borde påverka varelserna som dör - utan även dig. Det rör dig med.
I'm haunted by the thought of what Ray Anderson calls "tomorrow's child," asking why we didn't do something on our watch to save sharks and bluefin tuna and squids and coral reefs and the living ocean while there still was time. Well, now is that time. I hope for your help to explore and protect the wild ocean in ways that will restore the health and, in so doing, secure hope for humankind. Health to the ocean means health for us.
Jag jagas av tanken om vad Ray Anderson kallar morgondagens barn som frågar varför vi inte gjorde något under vårt vaktpass för att rädda hajar, blåfenad tonfisk och tioarmad bläckfisk och korallreven och de levande haven medan det fortfarande fanns tid. Nå, nu är denna tid. Jag hoppas få er hjälp att utforska och skydda de vilda oceanerna på så sätt att de kan återfå hälsan och på så sätt rädda hoppet för mänskligheten. Att haven mår bra betyder att vi kan må bra.
And I hope Jill Tarter's wish to engage Earthlings includes dolphins and whales and other sea creatures in this quest to find intelligent life elsewhere in the universe. And I hope, Jill, that someday we will find evidence that there is intelligent life among humans on this planet.
Och jag hoppas att Jill Tarters önskan att engagera "Jordlingar" även omfattar delfiner och valar och andra varelser i haven i sin strävan att finna intelligent liv på andra platser i universum. Och jag hopps Jill att vi en dag kommer finna tecken på att det finns intelligent liv bland oss människor här på jorden.
(Laughter)
Skratt.
Did I say that? I guess I did.
Sa jag det där? Jag antar det.
For me, as a scientist, it all began in 1953 when I first tried scuba. It's when I first got to know fish swimming in something other than lemon slices and butter. I actually love diving at night; you see a lot of fish then that you don't see in the daytime. Diving day and night was really easy for me in 1970, when I led a team of aquanauts living underwater for weeks at a time -- at the same time that astronauts were putting their footprints on the moon. In 1979 I had a chance to put my footprints on the ocean floor while using this personal submersible called Jim. It was six miles offshore and 1,250 feet down. It's one of my favorite bathing suits.
För mig som vetenskapsman började allt 1953 när jag för första gången provade på att dyka med tuber. Det var då jag för första gången såg fiskar simma bland något annat än citronskivor och smör. Jag älskar verkligen att dyka om natten. Då ser man en hel massa fiskar som man inte ser på dagen. Att dyka så väl dag som natt var lätt för mig 1970 när jag ledde ett dykarlag som bodde under vattnet veckor i sträck vid samma tid som astronauter satte sina fotspår på månen. 1979 hade jag möjlighet att lämna mina fotspår på oceanens botten när jag manövrerade runt i den här lilla undervattensfarkosten som hette Jim. Det var en mil från land och 375 meter under havsytan. Det är en av mina favoritbaddräkter.
Since then, I've used about 30 kinds of submarines and I've started three companies and a nonprofit foundation called Deep Search to design and build systems to access the deep sea. I led a five-year National Geographic expedition, the Sustainable Seas expeditions, using these little subs. They're so simple to drive that even a scientist can do it. And I'm living proof. Astronauts and aquanauts alike really appreciate the importance of air, food, water, temperature -- all the things you need to stay alive in space or under the sea. I heard astronaut Joe Allen explain how he had to learn everything he could about his life support system and then do everything he could to take care of his life support system; and then he pointed to this and he said, "Life support system." We need to learn everything we can about it and do everything we can to take care of it.
Sedan dess har jag använt omkring 30 olika undervattensfarkoster och jag har startat tre förtag och en stiftelse som heter Deep Search för att utveckla och bygga system som tillåter oss att nå de stora havsdjupen. Jag har lett en fem år lång forskningsresa för National Geographic, "Expedition Hållbara Hav" där vi använde de här små ubåtarna. De är så lätta att manövrera att till och med en vetenskapsman klarar av det. Och det är jag ett levande bevis för. Såväl astronauter som dykare förstår verkligen att uppskatta luft, mat, vatten, och temperatur, allt som behövs för att överleva i rymden eller under havsytan. Jag hörde astronauten Joel Allen förklara hur han var tvungen att lära sig allt han kunde om sitt livsuppehållande system och sedan göra allt han kunde för att ta hand om systemet. Och sedan pekade han på det här och sa: "Livsuppehållande system". Vi måste lära oss allt vi kan om det och göra allt vi kan för att ta hand om det.
The poet Auden said, "Thousands have lived without love; none without water." Ninety-seven percent of Earth's water is ocean. No blue, no green. If you think the ocean isn't important, imagine Earth without it. Mars comes to mind. No ocean, no life support system. I gave a talk not so long ago at the World Bank and I showed this amazing image of Earth and I said, "There it is! The World Bank!" That's where all the assets are! And we've been trawling them down much faster than the natural systems can replenish them.
Poeten Auden sa: "Tusentals har levt utan kärlek. Ingen utan vatten." 97 procent av jordens vatten utgörs av oceanerna. Inget blått - inget grönt. Om du inte tror att haven är viktiga försök föreställa dig jorden utan dem. Tanken på Mars dyker upp. Inga hav - inga livsuppehållande system. Jag höll ett föredrag för inte så länge sedan för Världsbanken och jag visade den här fantastiska bilden av jorden och jag sa, "Där är den! Världsbanken!" Det är där alla tillgångar finns! Och vi har trålat bort dem mycket snabbare än vad våra naturliga system kan fylla på dem.
Tim Worth says the economy is a wholly-owned subsidiary of the environment. With every drop of water you drink, every breath you take, you're connected to the sea. No matter where on Earth you live. Most of the oxygen in the atmosphere is generated by the sea. Over time, most of the planet's organic carbon has been absorbed and stored there, mostly by microbes. The ocean drives climate and weather, stabilizes temperature, shapes Earth's chemistry. Water from the sea forms clouds that return to the land and the seas as rain, sleet and snow, and provides home for about 97 percent of life in the world, maybe in the universe. No water, no life; no blue, no green.
Tim Worth säger att ekonomin är ett helägt dotterbolag till miljön. Med varje droppe vatten du dricker, varje andetag du tar, hör du ihop med haven. Det spelar ingen roll var på jorden du lever. Den största delen av syret i atmosfären skapas av haven. Genom alla tider har största delen av vår planets organiska kol tagits upp och lagrats där, huvudsakligen av mikroorganismerna. Oceanerna bildar klimat och väder, stabiliserar temperatur, skapar jordens kemi. Vatten från haven bildar molnen som återvänder till land och haven som regn, slask och snö och utgör hem för omkring 97 procent av allt liv här i världen, kanske i universum. Inget vatten - inget liv. Inget blått - inget grönt.
Yet we have this idea, we humans, that the Earth -- all of it: the oceans, the skies -- are so vast and so resilient it doesn't matter what we do to it. That may have been true 10,000 years ago, and maybe even 1,000 years ago but in the last 100, especially in the last 50, we've drawn down the assets, the air, the water, the wildlife that make our lives possible. New technologies are helping us to understand the nature of nature; the nature of what's happening, showing us our impact on the Earth. I mean, first you have to know that you've got a problem. And fortunately, in our time, we've learned more about the problems than in all preceding history. And with knowing comes caring. And with caring, there's hope that we can find an enduring place for ourselves within the natural systems that support us. But first we have to know.
Trots det har vi den här uppfattningen vi människor att jorden - hela jorden; haven, himlen - är så stor och så lätt återhämtar sig att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det må ha varit sant för 10.000 år sedan och kanske till om med för 1.000 år sedan men under de senaste 100, och framförallt de senaste 50 har vi förbrukat tillgångarna, luften, vattnet, de vilda djuren som gör våra liv möjliga. Ny teknologi hjälper oss att förstå naturens beskaffenhet, och vad som håller på att hända. Den visar oss effekten av våra handlingar för planeten jorden. Jag menar, först måste man känna till att vi har ett problem. Och som tur är, i vår tid har vi lärt oss mer om problemen än någonsin tidigare. Och med kunskapen kommer omsorgen. Om med omsorg finns hopp att vi kan hitta en bestående plats för oss själva inom det naturliga system som tar hand om oss. Men först måste vi ha kunskapen.
Three years ago, I met John Hanke, who's the head of Google Earth, and I told him how much I loved being able to hold the world in my hands and go exploring vicariously. But I asked him: "When are you going to finish it? You did a great job with the land, the dirt. What about the water?" Since then, I've had the great pleasure of working with the Googlers, with DOER Marine, with National Geographic, with dozens of the best institutions and scientists around the world, ones that we could enlist, to put the ocean in Google Earth. And as of just this week, last Monday, Google Earth is now whole.
För tre år sedan mötte jag John Hanke, som är huvudansvarig för Google Earth, och jag berättade hur mycket jag älskar att hålla jorden i mina händer och ge mig ut på expeditioner i fantasin. Men jag frågade honom: "När ska ni göra klart det? Ni har gjort ett strålande arbete med landmassorna, jorden. Men hur går det med vattnet?" Sedan dess har jag haft det stora nöjet att arbeta med dem på Googel, med DOER Marine, med National Geographic, med dussintals av de bästa institutionerna och vetenskapsmännen från hela världen, de vi kunde anlita för att få till världshaven på Google Earth. Och så sent som denna vecka, i måndags, blev Google Earth komplett.
Consider this: Starting right here at the convention center, we can find the nearby aquarium, we can look at where we're sitting, and then we can cruise up the coast to the big aquarium, the ocean, and California's four national marine sanctuaries, and the new network of state marine reserves that are beginning to protect and restore some of the assets We can flit over to Hawaii and see the real Hawaiian Islands: not just the little bit that pokes through the surface, but also what's below. To see -- wait a minute, we can go kshhplash! -- right there, ha -- under the ocean, see what the whales see. We can go explore the other side of the Hawaiian Islands. We can go actually and swim around on Google Earth and visit with humpback whales. These are the gentle giants that I've had the pleasure of meeting face to face many times underwater. There's nothing quite like being personally inspected by a whale.
Titta här: Om vi börjar här på mässan, kan vi hitta akvariet här i närheten, vi kan se var vi håller till och sedan kan vi ta oss upp utmed kusten till det stora akvariet, havet, och till Kaliforniens fyra nationella marina naturskyddsområden och det nya nätverket av delstatens marina skyddsområden som har börjat skydda och återställa en del tillgångar. Vi kan skutta över till Hawaii och se de riktiga Hawaiiöarna... Inte bara den lilla del som sticker upp genom vattenytan, utan också det som finns under. För att se - vänta nu, vi kan PLASK, där ja, Ha - under ytan, se vad valarna ser. Vi kan utforska den andra sidan av Hawaiiöarna. Med Google Earth kan vi faktiskt simma runt och besöka knölvalar. De är stillsamma jättar som jag har haft glädjen att få möta öga mot öga många gånger under vattnet. Inget går nog upp mot att bli personligen inspekterad av en val.
We can pick up and fly to the deepest place: seven miles down, the Mariana Trench, where only two people have ever been. Imagine that. It's only seven miles, but only two people have been there, 49 years ago. One-way trips are easy. We need new deep-diving submarines. How about some X Prizes for ocean exploration? We need to see deep trenches, the undersea mountains, and understand life in the deep sea.
Vi kan ta oss vidare till det största djupet: 11 kilometer ner, Marianergraven, där bara två personer någonsin varit. Tänk! Det är bara 11 kilometer, men bara två personer har varit där, för 49 år sedan. Enkel resa - det är lätt. Vi behöver nya djupgående ubåtar. Varför inte några X Prize-kategorier för oceanforskning? Vi behöver se djuphavsgravar, bergen under vattnet och förstå oss på livet i djupen.
We can now go to the Arctic. Just ten years ago I stood on the ice at the North Pole. An ice-free Arctic Ocean may happen in this century. That's bad news for the polar bears. That's bad news for us too. Excess carbon dioxide is not only driving global warming, it's also changing ocean chemistry, making the sea more acidic. That's bad news for coral reefs and oxygen-producing plankton. Also it's bad news for us. We're putting hundreds of millions of tons of plastic and other trash into the sea. Millions of tons of discarded fishing nets, gear that continues to kill. We're clogging the ocean, poisoning the planet's circulatory system, and we're taking out hundreds of millions of tons of wildlife, all carbon-based units. Barbarically, we're killing sharks for shark fin soup, undermining food chains that shape planetary chemistry and drive the carbon cycle, the nitrogen cycle, the oxygen cycle, the water cycle -- our life support system. We're still killing bluefin tuna; truly endangered and much more valuable alive than dead. All of these parts are part of our life support system. We kill using long lines, with baited hooks every few feet that may stretch for 50 miles or more. Industrial trawlers and draggers are scraping the sea floor like bulldozers, taking everything in their path.
Vi kan nu ta oss till Arktis. För bara tio år sedan stod jag på isen vid Nordpolen. Ett isfritt Arktis kan bli verklighet inom detta sekel. Det är dåliga nyheter för isbjörnar. Det är dåliga nyheter för oss med. Överskott av koldioxid leder inte bara till global uppvärmning, det förändrar också havens kemi, det gör dem surare. Det är dåliga nyheter för korallrev och syreproducerande plankton. Dåliga nyheter för oss med. Vi kastar hundratals miljoner ton plast och annat skräp i haven. Miljontals ton uttjänta fiskenät, utrustning som fortsätter att döda. Vi håller på att täppa till oceanerna, förgifta planetens cirkulationssystem, och vi tar kål på hundratals miljoner ton djur, alla kolbaserade. Barbariskt dödar vi hajar för hajfenssoppa, undergräver näringskedjor som skapar planetens kemi och driver kolets kretslopp, kvävets kretslopp, syrets kretslopp, vattnets kretslopp, vårt livsuppehållande system. Vi dödar fortfarande blåfenad tonfisk, i sanningens namn utrotningshotad. Och mycket mer värd levande än död. Alla dessa delar är komponenter i vårt livsuppehållande system. Vi dödar med långrevar, med agnade krokar med bara någon meters mellanrum som kan sträcka sig åtta mil eller mer. Industriella trålare skrapar havsbotten likt bulldozers och tar allt i sin väg.
Using Google Earth you can witness trawlers -- in China, the North Sea, the Gulf of Mexico -- shaking the foundation of our life support system, leaving plumes of death in their path. The next time you dine on sushi -- or sashimi, or swordfish steak, or shrimp cocktail, whatever wildlife you happen to enjoy from the ocean -- think of the real cost. For every pound that goes to market, more than 10 pounds, even 100 pounds, may be thrown away as bycatch. This is the consequence of not knowing that there are limits to what we can take out of the sea. This chart shows the decline in ocean wildlife from 1900 to 2000. The highest concentrations are in red. In my lifetime, imagine, 90 percent of the big fish have been killed. Most of the turtles, sharks, tunas and whales are way down in numbers.
På Google Earth kan du bevittna trålare i Kina, Nordsjön och Mexikanska Golfen och hur de rubbar själva fundamentet till vårt livsuppehållande system. med plymer av död i sina spår. Nästa gång du äter sushi eller sashimi eller en svärdfiskstek eller en räkcocktail vilket djur du råkar njuta av från haven tänk på den verkliga kostnaden. För varje kilo som kommer ut på marknaden kan mer än 10 kilo, eller till och med 100 kilo, ha kastats bort som oönskad bifångst. Detta är konsekvensen av att inte veta att det finns gränser för vad vi kan ta ur haven. Den här bilden visar minskningen av djurlivet i haven från år 1900 till 2000. De största koncentrationen visas i rött. Under min livstid, tänk dig, har 90 procent av de stora fiskarna blivit dödade. De flesta sköldpaddor, hajar, tonfiskar och valar har sjunkit dramatiskt i antal.
But, there is good news. Ten percent of the big fish still remain. There are still some blue whales. There are still some krill in Antarctica. There are a few oysters in Chesapeake Bay. Half the coral reefs are still in pretty good shape, a jeweled belt around the middle of the planet. There's still time, but not a lot, to turn things around. But business as usual means that in 50 years, there may be no coral reefs -- and no commercial fishing, because the fish will simply be gone. Imagine the ocean without fish. Imagine what that means to our life support system. Natural systems on the land are in big trouble too, but the problems are more obvious, and some actions are being taken to protect trees, watersheds and wildlife.
Men det finns goda nyheter. 10 procent av de stora fiskarna lever fortfarande. Det finns fortfarande en del blåvalar. Det finns fortfarande en del krill i Antarktis. Det finns fortfarande några ostron i Chesapeake Bay. Hälften av korallreven är fortfarande i hyfsat skick, ett juvelbälte kring vår planets mitt. Det finns fortfarande tid, men inte mycket, att vända utvecklingen. Men om vi inte ändrar oss kommer det om 50 år inte finnas några korallrev och inget kommersiellt fiske, för fisken kommer helt enkelt vara borta. Tänk dig haven utan fisk. Tänk dig vad det skulle betyda för vårt livsuppehållande system. Naturliga system på land är i blåsväder de med, men där är problemen mer uppenbara och en del görs för att skydda träd, vattendelare och de vilda djuren.
And in 1872, with Yellowstone National Park, the United States began establishing a system of parks that some say was the best idea America ever had. About 12 percent of the land around the world is now protected: safeguarding biodiversity, providing a carbon sink, generating oxygen, protecting watersheds. And, in 1972, this nation began to establish a counterpart in the sea, National Marine Sanctuaries. That's another great idea. The good news is that there are now more than 4,000 places in the sea, around the world, that have some kind of protection. And you can find them on Google Earth. The bad news is that you have to look hard to find them. In the last three years, for example, the U.S. protected 340,000 square miles of ocean as national monuments. But it only increased from 0.6 of one percent to 0.8 of one percent of the ocean protected, globally. Protected areas do rebound, but it takes a long time to restore 50-year-old rockfish or monkfish, sharks or sea bass, or 200-year-old orange roughy. We don't consume 200-year-old cows or chickens. Protected areas provide hope that the creatures of Ed Wilson's dream of an encyclopedia of life, or the census of marine life, will live not just as a list, a photograph, or a paragraph.
Och 1872, med Yellowstone National Park, började USA etablera ett system av parker som vissa kallar den bästa idé USA någonsin haft. Omkring 12 procent av landytan över hela jorden är nu skyddad, för att säkra biologisk mångfald, låsa och förvara koldioxid, skapa syre och skydda vattendelare. Och 1972 började det här landet skapa en motsvarighet i haven, nationella marina naturskyddsområden. Det är en annan storartad idé. Den goda nyheten är att det i dag finns mer än 4.000 platser i haven, runt om i världen, som har någon form av skydd. Och du kan hitta dem på Google Earth. Den dåliga nyheten är att du måste leta noga för att finna dem. Under de tre senaste åren till exempel skyddade USA drygt 880.000 kvadratkilometer hav som nationalmonument. Men det ökade bara skyddet från 0,6 procent till 0,8 procent av den totala globala havsytan. Skyddade områden återhämtar sig, men det tar lång tid. 50 år gammal stenfisk eller marulk, haj eller havsabborre eller 200-årig atlantisk soldatfisk. Vi äter inte 200 år gamla kor eller kycklingar. Skyddade områden utgör hopp att varelserna i Ed Wilsons dröm om en livets encyklopedi, eller en "folkräkning" av marint liv kommer leva vidare inte bara som en lista, ett fotografi eller en notis.
With scientists around the world, I've been looking at the 99 percent of the ocean that is open to fishing -- and mining, and drilling, and dumping, and whatever -- to search out hope spots, and try to find ways to give them and us a secure future. Such as the Arctic -- we have one chance, right now, to get it right. Or the Antarctic, where the continent is protected, but the surrounding ocean is being stripped of its krill, whales and fish. Sargasso Sea's three million square miles of floating forest is being gathered up to feed cows. 97 percent of the land in the Galapagos Islands is protected, but the adjacent sea is being ravaged by fishing. It's true too in Argentina on the Patagonian shelf, which is now in serious trouble. The high seas, where whales, tuna and dolphins travel -- the largest, least protected, ecosystem on Earth, filled with luminous creatures, living in dark waters that average two miles deep. They flash, and sparkle, and glow with their own living light.
Tillsammans med vetenskapsmän från hela världen har jag studerat de 99 procent av världshaven som är öppna för fiske, gruvdrift, borrning, dumpning och vad det nu må vara för att leta reda på hoppfulla platser och försöka hitta sätt att ge dem - och oss - en trygg framtid. Så som Arktis, vi har en chans, och det är nu, att ställa saker till rätta. Eller Antarktis, där själva kontinenten är skyddad men de omgivande haven länsas på krill, val och fisk. Sargassohavets närmare åtta miljoner kvadratkilometer flytande skog samlas ihop som föda till kor. 97 procent av landytan på Galapagosöarna är skyddad men havet runtomkring skövlas på fisk. Det samma gäller i Argentina där kontinentalsockeln utanför Patagonien är i allvarlig fara. Ute på internationellt vatten, där valar, tonfisk och delfiner förflyttar sig - de största, minst skyddade ekosystemen på jorden, fyllda med självlysande varelser, som lever i kolsvarta vatten på i genomsnitt tre kilometers djup. De blixtrar, glittrar och strålar med sitt eget levande ljus.
There are still places in the sea as pristine as I knew as a child. The next 10 years may be the most important, and the next 10,000 years the best chance our species will have to protect what remains of the natural systems that give us life. To cope with climate change, we need new ways to generate power. We need new ways, better ways, to cope with poverty, wars and disease. We need many things to keep and maintain the world as a better place. But, nothing else will matter if we fail to protect the ocean. Our fate and the ocean's are one. We need to do for the ocean what Al Gore did for the skies above.
Det finns fortfarande platser i haven lika orörda som dem jag kände som barn. De kommande 10 åren kan bli de viktigaste, och de kommande 10.000 åren den bästa chansen vår art får för att skydda vad som återstår av naturens egna system som ger oss liv. För att klara av klimatförändring behöver vi nya sätt att skapa kraft. Vi behöver nya sätt, bättre sätt, att hantera fattigdom, krig och sjukdomar. Vi behöver många saker för att bevara och upprätthålla världen som en bättre plats. Men inget betyder något om vi inte klarar av att skydda våra hav. Vårt öde och oceanerna är förenade. Vi måste göra för våra hav vad Al Gore gjorde för himmeln ovan oss.
A global plan of action with a world conservation union, the IUCN, is underway to protect biodiversity, to mitigate and recover from the impacts of climate change, on the high seas and in coastal areas, wherever we can identify critical places. New technologies are needed to map, photograph and explore the 95 percent of the ocean that we have yet to see. The goal is to protect biodiversity, to provide stability and resilience. We need deep-diving subs, new technologies to explore the ocean. We need, maybe, an expedition -- a TED at sea -- that could help figure out the next steps.
En global handlingsplan med ett internationellt organ för naturskydd, IUCN, håller på att utvecklas för att skydda biologisk mångfald, att mildra och återhämta sig från effekten av klimatförändringen. Ute på världshaven och utmed kusterna, var än vi kan identifiera kritiska platser, behövs ny teknologi för att kartlägga, fotografera och undersöka de 95 procent av haven som vi fortfarande inte sett. Målet är att skydda den biologiska mångfalden, att erbjuda stabilitet och motståndskraft. Vi behöver djupdykande ubåtar, ny teknologi för att utforska oceanerna. Vi behöver kanske en expedition - ett TED till havs - som skulle kunna hjälpa till att lista ut nästa steg.
And so, I suppose you want to know what my wish is. I wish you would use all means at your disposal -- films, expeditions, the web, new submarines -- and campaign to ignite public support for a global network of marine protected areas -- hope spots large enough to save and restore the ocean, the blue heart of the planet. How much? Some say 10 percent, some say 30 percent. You decide: how much of your heart do you want to protect? Whatever it is, a fraction of one percent is not enough. My wish is a big wish, but if we can make it happen, it can truly change the world, and help ensure the survival of what actually -- as it turns out -- is my favorite species; that would be us. For the children of today, for tomorrow's child: as never again, now is the time.
Och så förmodar jag att ni vill veta vilken min önskan är. Jag önskar att ni med alla tillgängliga medel - film, expeditioner, webben, nya ubåtar - en kampanj för att väcka allmänhetens stöd för ett globalt nätverk av marina skyddsområden, marina platser för återhämtning tillräckligt omfattande för att rädda våra oceaner, vår planets blåa hjärta. Hur mycket krävs? Vissa säger 10 procent, andra 30 procent. Bestäm själv hur mycket av ditt hjärta du vill rädda. Hur mycket det är är så räcker inte en bråkdel av en procent. Min önskan är en stor önskan, men om vi kan genomföra den så kan det verkligen förändra världen och hjälpa till att rädda livet på vad som - när det kommer till kritan - är min favoritart. Det är vi. För barnen av i dag, för morgondagens barn som aldrig igen, det är nu det gäller!
Thank you.
Tack.
(Applause)
Applåder