Imagine you're walking through a forest. I'm guessing you're thinking of a collection of trees, what we foresters call a stand, with their rugged stems and their beautiful crowns. Yes, trees are the foundation of forests, but a forest is much more than what you see, and today I want to change the way you think about forests. You see, underground there is this other world, a world of infinite biological pathways that connect trees and allow them to communicate and allow the forest to behave as though it's a single organism. It might remind you of a sort of intelligence.
Tänk dig att du går genom en skog. Jag gissar att du tänker på en samling träd, vad vi trädmänniskor kallar ett bestånd, med sina grova stammar och vackra kronor. Ja, träd är skogens grund, men en skog är mycket mer än vad du kan se och idag vill jag ändra på hur du tänker på skogar. Under jorden finns det en annan värld, en värld av oändliga biologiska vägar som kopplar samman träd och låter dem kommunicera och som låter skogen bete sig som en enda organism. Det kan påminna om en slags intelligens.
How do I know this? Here's my story. I grew up in the forests of British Columbia. I used to lay on the forest floor and stare up at the tree crowns. They were giants. My grandfather was a giant, too. He was a horse logger, and he used to selectively cut cedar poles from the inland rainforest. Grandpa taught me about the quiet and cohesive ways of the woods, and how my family was knit into it. So I followed in grandpa's footsteps.
Hur vet jag det här? Här är min historia. Jag växte upp i skogarna i British Columbia. Jag brukade ligga på marken i skogen och stirra upp på trädkronorna. De var jättar. Min farfar var också en jätte. Han var skogshuggare med hästar och han brukade hugga ned ett urval av cederstammar i inlandets regnskog. Farfar lärde mig om skogens tystnad och hur den hängde ihop, och hur min familj var sammanvävd med den. Så jag följde i min farfars fotspår.
He and I had this curiosity about forests, and my first big "aha" moment was at the outhouse by our lake. Our poor dog Jigs had slipped and fallen into the pit. So grandpa ran up with his shovel to rescue the poor dog. He was down there, swimming in the muck. But as grandpa dug through that forest floor, I became fascinated with the roots, and under that, what I learned later was the white mycelium and under that the red and yellow mineral horizons. Eventually, grandpa and I rescued the poor dog, but it was at that moment that I realized that that palette of roots and soil was really the foundation of the forest.
Han och jag var nyfikna på skogen och min första stora aha-upplevelse kom vid dasset vid vår sjö. Vår stackars hund Jigs hade halkat och fallit ner i hålet. Så farfar sprang upp med sin skyffel för att rädda den stackars hunden. Han var där nere och simmade omkring i geggan. Men när farfar grävde genom skogens marklager blev jag fascinerad av rötterna och under det fanns, som jag sen fick veta, det vita mycelet och därunder fanns de röda och gula minerallagren. Farfar och jag räddade till slut den stackars hunden, men det var då jag insåg att den där paletten av rötter och jord var skogens verkliga grund.
And I wanted to know more. So I studied forestry. But soon I found myself working alongside the powerful people in charge of the commercial harvest. The extent of the clear-cutting was alarming, and I soon found myself conflicted by my part in it. Not only that, the spraying and hacking of the aspens and birches to make way for the more commercially valuable planted pines and firs was astounding. It seemed that nothing could stop this relentless industrial machine.
Och jag ville veta mer. Så jag studerade skogsvetenskap. Men snart befann jag mig bland de mäktiga människor som hade hand om kommersiell avverkning. Avverkningsgraden var alarmerande och jag var kluven inför min roll i det hela. Inte bara det, sprayandet och nedhackandet av aspar och björkar för att göra plats åt mer kommersiellt gångbara och värdefulla tallar och ädelgranar var häpnadsväckande. Det verkade som om inget kunde stoppa den här industriella maskinen.
So I went back to school, and I studied my other world. You see, scientists had just discovered in the laboratory in vitro that one pine seedling root could transmit carbon to another pine seedling root. But this was in the laboratory, and I wondered, could this happen in real forests? I thought yes. Trees in real forests might also share information below ground. But this was really controversial, and some people thought I was crazy, and I had a really hard time getting research funding. But I persevered, and I eventually conducted some experiments deep in the forest, 25 years ago. I grew 80 replicates of three species: paper birch, Douglas fir, and western red cedar. I figured the birch and the fir would be connected in a belowground web, but not the cedar. It was in its own other world. And I gathered my apparatus, and I had no money, so I had to do it on the cheap. So I went to Canadian Tire --
Så jag vände tillbaka till skolan och studerade min andra värld. För forskare hade precis upptäckt in vitro i sitt labb att roten från en tallplanta kunde skicka kol till en annan tallplantas rot. Men det var i laboratoriet, och jag undrade, skulle det kunna hända i en riktig skog? Jag trodde det. Träd i riktiga skogar skulle kanske också dela information under marken. Men det var kontroversiellt, och några människor trodde att jag var galen, och jag hade svårt att få ihop pengar till forskningen. Men jag kämpade på, och jag genomförde till slut några experiment djupt inne i skogen, för 25 år sen. Jag odlade 80 exemplar av tre arter: Pappersbjörk, douglasgran och jättetuja. Jag tänkte att björken och granen skulle vara förbundna via ett underjordiskt nätverk men inte cedern. Den levde i sin egen värld. Jag samlade ihop min utrustning, och jag hade inga pengar, så jag var tvungen att göra det billigt. Så jag åkte till Canadian Tire ...
(Laughter)
(Skratt)
and I bought some plastic bags and duct tape and shade cloth, a timer, a paper suit, a respirator. And then I borrowed some high-tech stuff from my university: a Geiger counter, a scintillation counter, a mass spectrometer, microscopes. And then I got some really dangerous stuff: syringes full of radioactive carbon-14 carbon dioxide gas and some high pressure bottles of the stable isotope carbon-13 carbon dioxide gas. But I was legally permitted.
och köpte plastpåsar och silvertejp och täckduk, en timer, en pappersoverall, en gasmask. Sen lånade jag en del högteknologiska saker från mitt universitet: en geigermätare, en scintillationsräknare, en masspektrometer, mikroskop. Sen skaffade jag riktigt farliga grejor: sprutor fulla av radioaktiv koldioxid av kol-14 och några högtrycksflaskor med den stabila koldioxidisotopen kol-13. Men det var lagligt.
(Laughter)
(Skratt)
Oh, and I forgot some stuff, important stuff: the bug spray, the bear spray, the filters for my respirator. Oh well.
Oj, jag glömmer en del grejor, viktiga grejor: insektssprayen, björnsprayen, filtren till min gasmask. Okej.
The first day of the experiment, we got out to our plot and a grizzly bear and her cub chased us off. And I had no bear spray. But you know, this is how forest research in Canada goes.
Första dagen på experimentet kom vi ut till vår markplätt och en grizzlybjörn och hennes unge jagade bort oss. Jag hade ingen björnspray. Men det är så här skogsforskning i Kanada kan gå till.
(Laughter)
(Skratt)
So I came back the next day, and mama grizzly and her cub were gone. So this time, we really got started, and I pulled on my white paper suit, I put on my respirator, and then I put the plastic bags over my trees. I got my giant syringes, and I injected the bags with my tracer isotope carbon dioxide gases, first the birch. I injected carbon-14, the radioactive gas, into the bag of birch. And then for fir, I injected the stable isotope carbon-13 carbon dioxide gas. I used two isotopes, because I was wondering whether there was two-way communication going on between these species. I got to the final bag, the 80th replicate, and all of a sudden mama grizzly showed up again. And she started to chase me, and I had my syringes above my head, and I was swatting the mosquitos, and I jumped into the truck, and I thought, "This is why people do lab studies."
Jag kom tillbaka nästa dag, och grizzlymamman och hennes unge var borta. Den här gången kom vi verkligen igång, jag drog på min vita pappersdräkt och satte på min gasmask, och sen satte jag plastpåsar över mina träd. Jag tog fram mina gigantiska sprutor och injicerade påsarna med mina spårbara isotoper av koldioxid, först björken. Jag injicerade kol-14, den radioaktiva gasen, i björkens påse. I ädelgranen injicerade jag koldioxid med den stabila isotopen kol-13. Jag använde två isotoper eftersom jag undrade om det förekom tvåvägskommunikation mellan de här arterna. Jag kom till den sista påsen, det 80:e exemplaret, och plötsligt dök grizzlymamman upp igen. Och hon började jaga mig, och jag höll mina sprutor ovanför huvudet, jag slog undan myggorna och jag hoppade in i lastbilen och jag tänkte, "Det är därför folk gör labbstudier."
(Laughter)
(Skratt)
I waited an hour. I figured it would take this long for the trees to suck up the CO2 through photosynthesis, turn it into sugars, send it down into their roots, and maybe, I hypothesized, shuttle that carbon belowground to their neighbors. After the hour was up, I rolled down my window, and I checked for mama grizzly. Oh good, she's over there eating her huckleberries. So I got out of the truck and I got to work. I went to my first bag with the birch. I pulled the bag off. I ran my Geiger counter over its leaves. Kkhh! Perfect. The birch had taken up the radioactive gas. Then the moment of truth. I went over to the fir tree. I pulled off its bag. I ran the Geiger counter up its needles, and I heard the most beautiful sound. Kkhh! It was the sound of birch talking to fir, and birch was saying, "Hey, can I help you?" And fir was saying, "Yeah, can you send me some of your carbon? Because somebody threw a shade cloth over me." I went up to cedar, and I ran the Geiger counter over its leaves, and as I suspected, silence. Cedar was in its own world. It was not connected into the web interlinking birch and fir.
Jag väntade en timme. Jag tänkte att det skulle ta så länge för träden att suga upp koldioxiden genom fotosyntes, förvandla den till socker, skicka ner den till rötterna, och kanske, jag antog det, skicka kolet under marken till sina grannar. När en timme hade gått vevade jag ner rutan och kollade efter grizzlymamman. Åh bra, hon var där borta och åt sina blåbär. Så jag hoppade ur lastbilen och började jobba. Jag gick till min första påse med björken. Jag drog av påsen. Jag drog min geigermätare över dess löv. Kkhh! Perfekt. Björken hade tagit upp den radioaktiva gasen. Sen kom sanningens minut. Jag gick över till ädelgranen. Jag drog av dess påse. Jag drog geigermätaren längs dess barr och jag hörde det allra vackraste av ljud. Kkhh! Det var ljudet av björk som pratade med gran och björken sa "Hallå där, kan jag hjälpa dig?" Och ädelgranen sa "Ja, kan du skicka mig lite av din kol? För någon har lagt en täckduk över mig." Jag gick upp till cedern, drog geigermätaren längs dess löv, och som jag misstänkte vad det tyst. Cedern levde i sin egen värld. Den var inte inkopplad i nätet som kopplade samman björk och gran.
I was so excited, I ran from plot to plot and I checked all 80 replicates. The evidence was clear. The C-13 and C-14 was showing me that paper birch and Douglas fir were in a lively two-way conversation. It turns out at that time of the year, in the summer, that birch was sending more carbon to fir than fir was sending back to birch, especially when the fir was shaded. And then in later experiments, we found the opposite, that fir was sending more carbon to birch than birch was sending to fir, and this was because the fir was still growing while the birch was leafless. So it turns out the two species were interdependent, like yin and yang.
Jag var så peppad att jag sprang från plats till plats och kollade alla 80 exemplar. Bevisen var tydliga. Kol-13 och Kol-14 visade mig att pappersbjörk och douglasgran hade en livlig tvåvägskommunikation. Det visade sig att vid den tiden på året, på sommaren, skickade björk mer kol till gran än gran skickade till björk, speciellt om granen stod i skuggan. Och i senare experiment såg vi exempel på motsatsen, att gran skickade mer kol till björk än björk skickade till gran, och det berodde på att granen fortfarande växte medan björken inte hade några löv. Så det visade sig att de två arterna var beroende av varandra, som yin och yang.
And at that moment, everything came into focus for me. I knew I had found something big, something that would change the way we look at how trees interact in forests, from not just competitors but to cooperators. And I had found solid evidence of this massive belowground communications network, the other world.
I det ögonblicket stod allt klart för mig. Jag visste att jag hade stött på något stort, något som skulle kunna förändra hur vi ser på hur träd i skogar interagerar, inte bara som konkurrenter utan som samarbetspartners. Och jag hade säkra bevis på att det fanns ett massivt nätverk för kommunikation under marken, den andra världen.
Now, I truly hoped and believed that my discovery would change how we practice forestry, from clear-cutting and herbiciding to more holistic and sustainable methods, methods that were less expensive and more practical. What was I thinking? I'll come back to that.
Jag hoppades och trodde att min upptäckt skulle förändra hur vi utövar skogsbruk, från skövling och giftbesprutning till en holistiska och hållbara metoder, metoder som var billigare och mer praktiska. Hur kunde jag tro det? Jag återkommer till det.
So how do we do science in complex systems like forests? Well, as forest scientists, we have to do our research in the forests, and that's really tough, as I've shown you. And we have to be really good at running from bears. But mostly, we have to persevere in spite of all the stuff stacked against us. And we have to follow our intuition and our experiences and ask really good questions. And then we've got to gather our data and then go verify. For me, I've conducted and published hundreds of experiments in the forest. Some of my oldest experimental plantations are now over 30 years old. You can check them out. That's how forest science works.
Hur gör vi då när vi forskar på komplexa system som skogar? Som skogsforskare måste vi forska i skogen, och det är väldigt svårt, som jag nyss visade er. Och vi måste vara väldigt bra på att springa ifrån björnar. Men mest av allt måste vi hålla ut trots våra dåliga odds. Och vi måste följa vår intuition och våra erfarenheter och ställa riktigt bra frågor. Sen måste vi samla ihop vår data och se om den stämmer. Jag har genomfört och publicerat hundratals experiment i skogen. Några av mina äldsta experimentplanteringar är nu över 30 år gamla. Man kan titta på dem. Det är så skogsforskning funkar.
So now I want to talk about the science. How were paper birch and Douglas fir communicating? Well, it turns out they were conversing not only in the language of carbon but also nitrogen and phosphorus and water and defense signals and allelochemicals and hormones -- information. And you know, I have to tell you, before me, scientists had thought that this belowground mutualistic symbiosis called a mycorrhiza was involved. Mycorrhiza literally means "fungus root." You see their reproductive organs when you walk through the forest. They're the mushrooms. The mushrooms, though, are just the tip of the iceberg, because coming out of those stems are fungal threads that form a mycelium, and that mycelium infects and colonizes the roots of all the trees and plants. And where the fungal cells interact with the root cells, there's a trade of carbon for nutrients, and that fungus gets those nutrients by growing through the soil and coating every soil particle. The web is so dense that there can be hundreds of kilometers of mycelium under a single footstep. And not only that, that mycelium connects different individuals in the forest, individuals not only of the same species but between species, like birch and fir, and it works kind of like the Internet.
Nu vill jag prata om det vetenskapliga. Hur kunde pappersbjörk och douglasgran kommunicera? Det visade sig att de inte bara konverserar på kolspråket utan också genom kväve, fosfor, vatten och försvarssignaler och via alleler och hormoner ... information. Och jag måste berätta för er att många forskare före mig har trott att att den här symbiosen under marken som kallas mykorrhiza var inblandad. Mykorrhiza betyder bokstavligen svamprot. Man ser deras fortplantningsorgan när man går genom skogen. Det är svamparna. Men svampen är bara toppen på isberget, för det som utgår från svampens fot är svamptrådar som formar mycel, och det mycelet infekterar och koloniserar rötterna på alla träd och växter. Och där svampcellerna interagerar med rotcellerna sker ett utbyte av kol mot näringsämnen, och svampen får tag på näringsämnena genom att växa genom jorden och lägga sig runt varje jordpartikel. Väven är så tät att det kan finnas hundratals kilometer av mycel under ett enda fotavtryck. Och inte bara det, mycelet kopplar ihop olika individer i skogen, inte bara individer från samma art utan också olika arter, som björk och gran, och det funkar lite som internet.
You see, like all networks, mycorrhizal networks have nodes and links. We made this map by examining the short sequences of DNA of every tree and every fungal individual in a patch of Douglas fir forest. In this picture, the circles represent the Douglas fir, or the nodes, and the lines represent the interlinking fungal highways, or the links.
Precis som alla nätverk har mykorrhizanätverk noder och länkar. Vi tog fram den här kartan genom att undersöka korta DNA-sekvenser hos varje träd och svampindivid på ett skogsområde med douglasgran. På den här bilden visar cirklarna douglasgranarna, eller noderna, och linjerna visar de hoplänkande svampmotorvägarna, eller länkarna.
The biggest, darkest nodes are the busiest nodes. We call those hub trees, or more fondly, mother trees, because it turns out that those hub trees nurture their young, the ones growing in the understory. And if you can see those yellow dots, those are the young seedlings that have established within the network of the old mother trees. In a single forest, a mother tree can be connected to hundreds of other trees. And using our isotope tracers, we have found that mother trees will send their excess carbon through the mycorrhizal network to the understory seedlings, and we've associated this with increased seedling survival by four times.
De största, mörkaste noderna är de mest trafikerade. Vi kallar dem nodträd, eller mer ömsint, moderträd, för det har visat sig att nodträd tar hand om sina skyddslingar, de som växer i undervegetationen. Om ni kan se de gula prickarna så är de unga småplantor som har etablerat sig inom ett moderträds nätverk. I en skog kan ett moderträd vara förbundet med hundratals andra träd. Och genom att använda våra isotopspårare har vi kunnat se att moderträd skickar sitt extra kol genom mykorrhizanätverket till småplantorna i undervegetationen, och det sammanfaller med en fyra gånger så stor överlevnad hos plantorna.
Now, we know we all favor our own children, and I wondered, could Douglas fir recognize its own kin, like mama grizzly and her cub? So we set about an experiment, and we grew mother trees with kin and stranger's seedlings. And it turns out they do recognize their kin. Mother trees colonize their kin with bigger mycorrhizal networks. They send them more carbon below ground. They even reduce their own root competition to make elbow room for their kids. When mother trees are injured or dying, they also send messages of wisdom on to the next generation of seedlings. So we've used isotope tracing to trace carbon moving from an injured mother tree down her trunk into the mycorrhizal network and into her neighboring seedlings, not only carbon but also defense signals. And these two compounds have increased the resistance of those seedlings to future stresses. So trees talk.
Vi vet att vi alla favoriserar våra barn, och jag undrade om douglasgranen skulle känna igen sin egen släkt, som grizzlymamman och hennes unge? Så vi gjorde ett experiment där vi odlade moderträd nära släktingar och främmande plantor. Och det visade sig att de känner igen sina släktingar. Moderträd klär sina släktingar med större mykorrhizanätverk. De skickar mer koldioxid till dem under jorden. De minskar till och med sin egen utväxling via rötterna för att ge mer svängrum åt sina barn. När moderträd skadas eller dör skickar de också visdomsord till nästa generation plantor. Vi har använt isotopspårning för att spåra kol som rör sig från ett skadat moderträd längs stammen till mykorrhizanätverket och till hennes närmaste plantorna, inte bara koldioxid utan också varningssignaler. Och dessa två saker har ökat plantornas motståndskraft mot kommande påfrestningar. Så träd pratar.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
Through back and forth conversations, they increase the resilience of the whole community. It probably reminds you of our own social communities, and our families, well, at least some families.
Genom att konversera fram och tillbaka ökar de motståndskraften i hela beståndet. Det påminner dig säkert om våra egna samhällen och våra familjer, iallafall vissa familjer.
(Laughter)
(Skratt)
So let's come back to the initial point. Forests aren't simply collections of trees, they're complex systems with hubs and networks that overlap and connect trees and allow them to communicate, and they provide avenues for feedbacks and adaptation, and this makes the forest resilient. That's because there are many hub trees and many overlapping networks. But they're also vulnerable, vulnerable not only to natural disturbances like bark beetles that preferentially attack big old trees but high-grade logging and clear-cut logging. You see, you can take out one or two hub trees, but there comes a tipping point, because hub trees are not unlike rivets in an airplane. You can take out one or two and the plane still flies, but you take out one too many, or maybe that one holding on the wings, and the whole system collapses.
Vi ska gå tillbaka dit vi började. Skogar är inte bara samlingar av träd, de är komplexa system med noder och nätverk som överlappar och knyter samman träd och låter dem kommunicera, och de tillhandahåller vägar för feedback och anpassning och det gör skogen motståndskraftig. Det beror på att det finns många nodträd och många överlappande nätverk. Men de är också känsliga, inte bara för störningar i naturen, som barkborrar som gärna ger sig på stora gamla träd, utan också för "lyxavverkning" och kalhyggen. Ni förstår, man kan ta bort ett eller två moderträd men man kommer till en gräns, för moderträd liknar nitar i ett flygplan. Man kan ta bort en eller två, och planet kommer fortfarande att flyga, men man kan inte ta bort för många, eller inte den där som håller fast vingarna, för då kan hela systemet bryta samman.
So now how are you thinking about forests? Differently?
Hur tänker du på skogar nu? Annorlunda?
(Audience) Yes.
(Publiken) Ja.
Cool. I'm glad.
Bra. Det gör mig glad.
So, remember I said earlier that I hoped that my research, my discoveries would change the way we practice forestry. Well, I want to take a check on that 30 years later here in western Canada.
Jag minns att jag sa förut att jag hoppades att min forskning och mina upptäckter skulle ändra hur vi utövar skogsbruk. Jag vill se hur det står till med det 30 år senare här i västra Kanada.
This is about 100 kilometers to the west of us, just on the border of Banff National Park. That's a lot of clear-cuts. It's not so pristine. In 2014, the World Resources Institute reported that Canada in the past decade has had the highest forest disturbance rate of any country worldwide, and I bet you thought it was Brazil. In Canada, it's 3.6 percent per year. Now, by my estimation, that's about four times the rate that is sustainable.
Det här är ungefär 10 mil väster om oss, på gränsen till Banffs nationalpark. Det finns många kalhyggen. Det är inte så orört. 2014 rapporterade World Resources Institute att Kanada under det senaste årtiondet hade haft den största avverkningstakten av skog bland alla länder, ni trodde säkert att det var Brasilien. I Kanada är det 3,6 procent om året. Enligt mina beräkningar är det ungefär fyra gånger som mycket som är hållbart.
Now, massive disturbance at this scale is known to affect hydrological cycles, degrade wildlife habitat, and emit greenhouse gases back into the atmosphere, which creates more disturbance and more tree diebacks.
Störningar av den här omfattningen kan påverka vattnets kretslopp, försämra djurens levnadsvillkor och skicka ut växthusgaser tillbaka till atmosfären, vilket skapar större störningar och mer skogsdöd.
Not only that, we're continuing to plant one or two species and weed out the aspens and birches. These simplified forests lack complexity, and they're really vulnerable to infections and bugs. And as climate changes, this is creating a perfect storm for extreme events, like the massive mountain pine beetle outbreak that just swept across North America, or that megafire in the last couple months in Alberta.
Vi fortsätter också att bara plantera ett eller två trädslag, och rensa bort aspar och björkar. Dessa förenklade skogar saknar komplexitet, och de är väldigt känsliga mot infektioner och insekter. Och när klimatet förändras skapar det här en grogrund för extrema händelser, som det massiva utbrottet av contortabastborrar som just svepte över Nordamerika, eller den gigantiska eldsvådan i Alberta de senaste månaderna.
So I want to come back to my final question: instead of weakening our forests, how can we reinforce them and help them deal with climate change? Well, you know, the great thing about forests as complex systems is they have enormous capacity to self-heal. In our recent experiments, we found with patch-cutting and retention of hub trees and regeneration to a diversity of species and genes and genotypes that these mycorrhizal networks, they recover really rapidly. So with this in mind, I want to leave you with four simple solutions. And we can't kid ourselves that these are too complicated to act on.
Jag vill återkomma till min sista fråga: Istället för att försvaga våra skogar, hur kan vi stärka dem och hjälpa dem att hantera klimatförändringarna? En av de fantastiska sakerna med skogar som system är att de har en enorm kapacitet att läka sig själva. I våra senaste experiment har vi sett att man genom varsam avverkning och att man behållit moderträd och återgått till en mångfald av arter, gener och genotyper, har kunnat återfå mykorrhizanätverk, de återhämtar sig snabbt. Med det i åtanke vill jag lämna er med fyra enkla lösningar. Och vi kan inte låtsas som att de är för krångliga att utföra.
First, we all need to get out in the forest. We need to reestablish local involvement in our own forests. You see, most of our forests now are managed using a one-size-fits-all approach, but good forest stewardship requires knowledge of local conditions.
För det första behöver vi alla komma ut i skogen. Vi behöver återskapa lokalt engagemang i våra egna skogar. De flesta skogar idag sköts efter en och samma princip, men god skogsskötsel kräver att man känner till lokala förhållanden.
Second, we need to save our old-growth forests. These are the repositories of genes and mother trees and mycorrhizal networks. So this means less cutting. I don't mean no cutting, but less cutting.
För det andra behöver vi spara våra urskogar. De är våra förråd av gener och moderträd och mykorrhizanätverk. Det betyder mindre avverkning. Inte noll avverkning, men mindre.
And third, when we do cut, we need to save the legacies, the mother trees and networks, and the wood, the genes, so they can pass their wisdom onto the next generation of trees so they can withstand the future stresses coming down the road. We need to be conservationists.
För det tredje, när vi avverkar måste vi spara vårt arv, moderträden och nätverken, och träden, generna, så att de kan föra sin visdom vidare till nästa generation träd så att de kan stå emot framtidens stressfaktorer. Vi behöver vara konservatorer.
And finally, fourthly and finally, we need to regenerate our forests with a diversity of species and genotypes and structures by planting and allowing natural regeneration. We have to give Mother Nature the tools she needs to use her intelligence to self-heal. And we need to remember that forests aren't just a bunch of trees competing with each other, they're supercooperators.
Och slutligen, för det fjärde, behöver vi förnya våra skogar med en mångfald av arter, genotyper och strukturer genom att plantera och låta naturen förnya sig själv. Vi måste ge Moder Natur de verktyg hon behöver för att använda sin intelligens och läka sig själv. Och vi behöver komma ihåg att skogar inte bara är ett antal träd som tävlar med varandra, de är proffs på att samarbeta.
So back to Jigs. Jigs's fall into the outhouse showed me this other world, and it changed my view of forests. I hope today to have changed how you think about forests.
Tillbaka till Jigs. När Jigs ramlade ner i dasset såg jag en helt annan värld och det förändrade min syn på skogar. Jag hoppas att jag idag har ändrat hur ni tänker på skogar.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)