Last year, three of my family members were gruesomely murdered in a hate crime. It goes without saying that it's really difficult for me to be here today, but my brother Deah, his wife Yusor, and her sister Razan don't give me much of a choice. I'm hopeful that by the end of this talk you will make a choice, and join me in standing up against hate.
Förra året blev tre av mina familjemedlemmar brutalt mördade i ett hatbrott. Jag behöver inte säga att det är svårt för mig att stå här idag, men min bror Deah, hans fru Yusor och hennes syster Razan ger mig inte mycket val. Jag tror att när det här talet är slut kommer ni göra ett val och förena er med mig och stå upp mot hat.
It's December 27, 2014: the morning of my brother's wedding day. He asks me to come over and comb his hair in preparation for his wedding photo shoot. A 23-year-old, six-foot-three basketball, particularly Steph Curry, fanatic --
Det är den 27:de december 2014, morgonen på min brors bröllopsdag. Han ber mig komma över och kamma honom så han ska se bra ut på korten. En 23 år gammal, 1,90 lång basket- och speciellt Steph Curry-fanatiker ...
(Laughter)
(Skratt)
An American kid in dental school ready to take on the world. When Deah and Yusor have their first dance, I see the love in his eyes, her reciprocated joy, and my emotions begin to overwhelm me. I move to the back of the hall and burst into tears. And the second the song finishes playing, he beelines towards me, buries me into his arms and rocks me back and forth. Even in that moment, when everything was so distracting, he was attuned to me.
en amerikansk kille på tandläkarhögskolan, redo att ge sig i kast med världen. När Deah och Yusor dansar bröllopsvalsen så ser jag kärleken lysa i hans ögon som speglas i hennes, och mina känslor överväldigar mig. Jag drar mig tillbaka och börjar gråta. Så snart musiken är slut går han raka spåret till mig, omfamnar mig och vaggar mig fram och tillbaka. Till och med då, när han var fullt upptagen, hade han tid för mig.
He cups my face and says, "Suzanne, I am who I am because of you. Thank you for everything. I love you."
Han fattar mitt ansikte och säger: "Suzanne, jag är den jag är tack vare dig. Tack för allt. Jag älskar dig."
About a month later, I'm back home in North Carolina for a short visit, and on the last evening, I run upstairs to Deah's room, eager to find out how he's feeling being a newly married man. With a big boyish smile he says, "I'm so happy. I love her. She's an amazing girl." And she is. At just 21, she'd recently been accepted to join Deah at UNC dental school. She shared his love for basketball, and at her urging, they started their honeymoon off attending their favorite team of the NBA, the LA Lakers. I mean, check out that form.
Ungefär en månad senare är jag tillbaka i North Carolina på besök. Den sista kvällen springer jag upp till Deahs rum, ivrig att fråga honom vad han tycker om att vara en gift man. Med sitt pojkaktiga leende säger han: "Jag är så lycklig. Jag älskar henne. Hon är en fantastisk flicka." Och det är hon. Vid 21 har hon blivit antagen och kan flytta till Deah vid UNC tandläkarhögskola. Hon delade hans kärlek till basketen, och på hennes begäran börjar de sin smekmånad med att se favoritlaget i NBA, LA Lakers. Kolla in vilken form hon är i.
(Laughter)
(Skratt) (Suzanne fnissar)
I'll never forget that moment sitting there with him -- how free he was in his happiness. My littler brother, a basketball-obsessed kid, had become and transformed into an accomplished young man. He was at the top of his dental school class, and alongside Yusor and Razan, was involved in local and international community service projects dedicated to the homeless and refugees, including a dental relief trip they were planning for Syrian refugees in Turkey.
Jag glömmer aldrig den stunden när jag satt där med honom. Han var så fri i sin lycka. Min lillebror, en baskettokig kille, hade blivit transformerad till en ung man. Han var bäst i klassen på tandläkarhögskolan och med Yusor och Razan deltog de i lokala och internationella samhällstjänstprojekt inriktade mot hemlösa och flyktingar, bland annat en resa för tandläkare till syrianska flyktingar i Turkiet.
Razan, at just 19, used her creativity as an architectural engineering student to serve those around her, making care packages for the local homeless, among other projects. That is who they were.
Razan, som bara var 19, använde sin kreativitet som blivande civilingenjör inom arkitektur för att hjälpa folk i närområdet genom att göra hjälppaket till hemlösa bland annat. Det var så här de var som människor.
Standing there that night, I take a deep breath and look at Deah and tell him, "I have never been more proud of you than I am in this moment." He pulls me into his tall frame, hugs me goodnight, and I leave the next morning without waking him to go back to San Francisco. That is the last time I ever hug him.
När jag står där den kvällen tar jag ett djupt andetag, tittar på Deah och säger: "Jag har aldrig varit mer stolt över dig än vad jag är just nu." Han drar mig intill sig, kramar mig godnatt, och jag åker nästa morgon, utan att väcka honom, tillbaka till San Francisco. Det är sista gången jag någonsin kramar honom.
Ten days later, I'm on call at San Francisco General Hospital when I receive a barrage of vague text messages expressing condolences. Confused, I call my father, who calmly intones, "There's been a shooting in Deah's neighborhood in Chapel Hill. It's on lock-down. That's all we know." I hang up and quickly Google, "shooting in Chapel Hill." One hit comes up. Quote: "Three people were shot in the back of the head and confirmed dead on the scene." Something in me just knows. I fling out of my chair and faint onto the gritty hospital floor, wailing.
Tio dagar senare, på jobbet på San Francisco General Hospital, får jag en massa vaga sms som uttrycker deltagande. Förvirrad ringer jag min far, som med lugn röst säger: "Det har varit skottlossning i Deahs område i Chapel Hill. Området är avstängt. Det är allt vi vet." Jag lade på och googlade på "Skottlossning i Chapel Hill". Jag får en träff. Citat: "Tre personer har blivit skjutna i nacken och har förklarats döda på platsen." Och jag bara vet. Jag slänger mig ur stolen och svimmar på det hårda sjukhusgolvet, skrikande.
I take the first red-eye out of San Francisco, numb and disoriented. I walk into my childhood home and faint into my parents' arms, sobbing. I then run up to Deah's room as I did so many times before, just looking for him, only to find a void that will never be filled.
Jag tar första flyget från San Francisco, chockad och förvirrad. Jag kommer till mitt barndomshem och svimmar i mina föräldrars armar, gråtande. Jag springer upp till Deahs rum som jag gjort så många gånger, letar efter honom, men möts av ett tomrum som aldrig mer kommer fyllas.
Investigation and autopsy reports eventually revealed the sequence of events. Deah had just gotten off the bus from class, Razan was visiting for dinner, already at home with Yusor. As they began to eat, they heard a knock on the door. When Deah opened it, their neighbor proceeded to fire multiple shots at him. According to 911 calls, the girls were heard screaming. The man turned towards the kitchen and fired a single shot into Yusor's hip, immobilizing her. He then approached her from behind, pressed the barrel of his gun against her head, and with a single bullet, lacerated her midbrain. He then turned towards Razan, who was screaming for her life, and, execution-style, with a single bullet to the back of the head, killed her. On his way out, he shot Deah one last time -- a bullet in the mouth -- for a total of eight bullets: two lodged in the head, two in his chest and the rest in his extremities.
Undersöknings- och obduktionsprotokollen avslöjade till slut händelseförloppet. Deah hade klivit av bussen från skolan, Razan var på middagsbesök och var redan hemma med Yusor. När de satt sig för att äta hörde de en knackning på dörren. När Deah öppnade började deras granne avlossa flera skott mot honom. Enligt samtal till polisen hörde man flickorna skrika. Mannen vände sig mot köket och sköt ett skott in i Yusors höft så att hon inte kunde röra sig. Han gick sedan bakom henne, pressade pistolen mot hennes huvud och med en enda kula slets hennes mitthjärna sönder. Han vände sig sedan mot Razan som skrek för livet och på avrättningsmanér, med en enda kula ... mot baksidan av huvudet, dödade han henne. På vägen ut sköt han Deah en sista gång - en kula i munnen - totalt åtta kulor: två placerade i huvudet, två i hans bröst och resten i armar och ben.
Deah, Yusor and Razan were executed in a place that was meant to be safe: their home. For months, this man had been harassing them: knocking on their door, brandishing his gun on a couple of occasions. His Facebook was cluttered with anti-religion posts. Yusor felt particularly threatened by him. As she was moving in, he told Yusor and her mom that he didn't like the way they looked. In response, Yusor's mom told her to be kind to her neighbor, that as he got to know them, he'd see them for who they were. I guess we've all become so numb to the hatred that we couldn't have ever imagined it turning into fatal violence.
Deah, Yusor och Razan blev avrättade på den plats som borde vara säker: i sitt hem. I månader hade mannen trakasserat dem; knackat på deras dörr och viftat med sin pistol några gånger. Hans Facebooksida var full med anti-religiösa inlägg. Framför allt Yusor kände sig hotad av honom. När hon flyttade in sa han till henne och hennes mamma att han inte tyckte om hur de såg ut. Yusors mamma bad henne vara snäll mot sin granne; när han lärde känna dem skulle han förstå att uppskatta dem. Vi har nog alla blivit så vana vid hatet att vi inte kunde föreställa oss att det skulle förvandlas till dödligt våld.
The man who murdered my brother turned himself in to the police shortly after the murders, saying he killed three kids, execution-style, over a parking dispute. The police issued a premature public statement that morning, echoing his claims without bothering to question it or further investigate. It turns out there was no parking dispute. There was no argument. No violation. But the damage was already done. In a 24-hour media cycle, the words "parking dispute" had already become the go-to sound bite.
Mannen som mördade min bror överlämnade sig själv till polisen strax efter morden och sade att han dödat tre ungdomar, på avrättningsmanér, på grund av en parkeringsdispyt. Polisen gjorde ett förhastat uttalande den morgonen, där de återgav det han sagt utan att ifrågasätta det eller undersöka det vidare. Det visade sig att det inte fanns någon parkeringsdispyt. Det fanns inget gräl. Ingen överträdelse. Men skadan var redan skedd. Under 24 timmars oavbruten nyhetsbevakning hade ordet "parkeringsdispyt" redan blivit benämningen på händelsen.
I sit on my brother's bed and remember his words, the words he gave me so freely and with so much love, "I am who I am because of you." That's what it takes for me to climb through my crippling grief and speak out. I cannot let my family's deaths be diminished to a segment that is barely discussed on local news. They were murdered by their neighbor because of their faith, because of a piece of cloth they chose to don on their heads, because they were visibly Muslim.
Jag sitter på min brors säng och minns hans ord, orden som han sade till mig med så mycket kärlek: "Jag är den jag är tack vare dig." Det får mig att ta mig ur min lamslående sorg och säga ifrån. Jag kan inte låta min familjs död förminskas till ett inslag som knappast kommenteras på lokalnyheterna. De mördades av sin granne på grund av sin tro, på grund av ett klädesplagg de valde att ha på sina huvuden, för att de såg muslimska ut.
Some of the rage I felt at the time was that if roles were reversed, and an Arab, Muslim or Muslim-appearing person had killed three white American college students execution-style, in their home, what would we have called it? A terrorist attack. When white men commit acts of violence in the US, they're lone wolves, mentally ill or driven by a parking dispute. I know that I have to give my family voice, and I do the only thing I know how: I send a Facebook message to everyone I know in media.
En del av vreden jag kände då bottnade i att om rollerna hade varit ombytta och en arab, muslim eller någon som såg muslimsk ut hade dödat tre vita amerikanska studenter på avrättningsmanér i deras hem, vad skulle vi då ha kallat det? En terroristattack. När vita män begår våldshandlingar i USA så är de ensamvargar, mentalt sjuka eller hetsade av en parkeringsdispyt. Jag kände mig tvingad att ge röst åt min familj och jag gjorde det enda jag kom på: Jag skickade Facebookmeddelanden till alla jag kände inom media.
A couple of hours later, in the midst of a chaotic house overflowing with friends and family, our neighbor Neal comes over, sits down next to my parents and asks, "What can I do?" Neal had over two decades of experience in journalism, but he makes it clear that he's not there in his capacity as journalist, but as a neighbor who wants to help. I ask him what he thinks we should do, given the bombardment of local media interview requests. He offers to set up a press conference at a local community center. Even now I don't have the words to thank him. "Just tell me when, and I'll have all the news channels present," he said.
Ett par timmar senare, i ett kaotiskt hus, överfullt av vänner och familj, kommer vår granne Neal över, sätter sig hos mina föräldrar och frågar: "Vad kan jag göra?" Neal hade över tjugo års erfarenhet av journalistarbete, men han gör klart för oss att han inte är där som journalist, utan som en granne som vill hjälpa till. Jag frågar vad vi borde göra med alla förfrågningar om intervjuer vi fått från lokala media. Han erbjuder sig att sätta upp en presskonferens i ett medborgarhus. Jag har ännu inte hittat orden att tacka honom. "Säg bara till så ser jag till att alla kanaler är på plats" sade han.
He did for us what we could not do for ourselves in a moment of devastation. I delivered the press statement, still wearing scrubs from the previous night. And in under 24 hours from the murders, I'm on CNN being interviewed by Anderson Cooper. The following day, major newspapers -- including the New York Times, Chicago Tribune -- published stories about Deah, Yusor and Razan, allowing us to reclaim the narrative and call attention the mainstreaming of anti-Muslim hatred.
Han gjorde det vi inte kunde göra själva mitt i vår chock. Jag talade till pressen, fortfarande iklädd mina sjukhuskläder. Och mindre än 24 timmar efter morden sitter jag på CNN och blir intervjuad av Anderson Cooper. Nästa dag har alla större tidningar - inklusive New York Times, Chicago Tribune - publicerat berättelser om Deah, Yusor och Razan. Vi ändrade på hur historien rapporterades och satte fokus på hur hat mot muslimer blivit mer accepterat.
These days, it feels like Islamophobia is a socially acceptable form of bigotry. We just have to put up with it and smile. The nasty stares, the palpable fear when boarding a plane, the random pat downs at airports that happen 99 percent of the time.
Nu för tiden känns det som om islamofobi är en socialt accepterad form av bigotteri. Vi förväntas stå ut med det och le. Illvilliga blickar, folks rädsla när man går på ett plan, slumpmässiga visiteringar på flygplatser som händer 99 procent av gångerna.
It doesn't stop there. We have politicians reaping political and financial gains off our backs. Here in the US, we have presidential candidates like Donald Trump, casually calling to register American Muslims, and ban Muslim immigrants and refugees from entering this country. It is no coincidence that hate crimes rise in parallel with election cycles.
Det räcker inte med det. Vi har politiker som skördar politiska och ekonomiska poäng på vår bekostnad. Här i USA har vi presidentkandidater som Donald Trump som säger att han vill registrera alla amerikanska muslimer och förbjuda muslimska immigranter och flyktingar att komma in i landet. Det är ingen tillfällighet att mängden hatbrott går upp i samband med val.
Just a couple months ago, Khalid Jabara, a Lebanese-American Christian, was murdered in Oklahoma by his neighbor -- a man who called him a "filthy Arab." This man was previously jailed for a mere 8 months, after attempting run over Khalid's mother with his car. Chances are you haven't heard Khalid's story, because it didn't make it to national news. The least we can do is call it what it is: a hate crime. The least we can do is talk about it, because violence and hatred doesn't just happen in a vacuum.
För bara några månader sedan blev Khalid Jabara, en libanes-amerikansk kristen, mördad i Oklahoma av sin granne som kallade honom en "smutsig arab". Han hade tidigare avtjänat blott åtta månader i fängelse för att ha försökt köra över Khalids mamma med sin bil. Troligen har du inte hört talas om Khalids historia eftersom den aldrig togs upp på nationell TV. Det minsta vi kan göra är att kalla det för vad det är: ett hatbrott. Det minsta vi kan göra är att tala om det eftersom våld och hat inte bara händer helt apropå.
Not long after coming back to work, I'm the senior on rounds in the hospital, when one of my patients looks over at my colleague, gestures around her face and says, "San Bernardino," referencing a recent terrorist attack. Here I am having just lost three family members to Islamophobia, having been a vocal advocate within my program on how to deal with such microaggressions, and yet -- silence. I was disheartened. Humiliated.
När jag var tillbaka på jobbet - jag leder ronden på sjukhuset - var det en av mina patienter som tittade på en kollega, gjorde en gest runt ansiktet och sade: "San Bernadino", en referens till en nylig terrorattack. Jag som just förlorat tre familjemedlemmar på grund av islamofobi, och som talat för min sak i ett TV-program om hur man bör hantera sådana mikro-aggressioner, och ändå ... tystnad. Mitt hjärta sjönk. Förödmjukad.
Days later rounding on the same patient, she looks at me and says, "Your people are killing people in Los Angeles." I look around expectantly. Again: silence. I realize that yet again, I have to speak up for myself. I sit on her bed and gently ask her, "Have I ever done anything but treat you with respect and kindness? Have I done anything but give you compassionate care?" She looks down and realizes what she said was wrong, and in front of the entire team, she apologizes and says, "I should know better. I'm Mexican-American. I receive this kind of treatment all the time."
Flera dagar senare hos samma patient tittar hon på mig och säger: "Ditt folk dödar människor i Los Angeles." Jag tittar mig om och väntar. Igen: tystnad. Jag inser att jag åter igen måste stå upp för mig själv. Jag sätter mig på sängkanten och frågar stilla: "Har jag någonsin behandlat dig med annat än respekt och vänlighet? Har jag givit dig annat än barmhärtig vård?" Hon tittar ner och inser att det hon sagt var fel, och inför hela teamet ber hon om ursäkt och säger: "Jag borde veta bättre. Jag är mexikansk-amerikan. Jag utsätts för samma sak hela tiden."
Many of us experience microaggressions on a daily basis. Odds are you may have experienced it, whether for your race, gender, sexuality or religious beliefs. We've all been in situations where we've witnessed something wrong and didn't speak up. Maybe we weren't equipped with the tools to respond in the moment. Maybe we weren't even aware of our own implicit biases. We can all agree that bigotry is unacceptable, but when we see it, we're silent, because it makes us uncomfortable.
Många av oss är med om mikro-aggressioner dagligdags. Troligen har du upplevt det, antingen för din ras, kön, sexualitet eller religiös tro. Vi har alla varit i en situation där vi sett en orätt och inte sade något. Kanske hade vi inte svar på tal just då. Kanske var vi inte ens medvetna om våra egna dolda fördomar. Alla håller med om att bigotteri är oacceptabelt, men när vi ser det så blir vi tysta eftersom det gör oss obekväma.
But stepping right into that discomfort means you are also stepping into the ally zone. There may be over three million Muslims in America. That's still just one percent of the total population. Martin Luther King once said, "In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends."
Men när vi blir tysta av obekvämheten betyder det att vi håller med. Det kan finnas så många som över tre miljoner muslimer i USA. Det är ändå bara en procent av den totala befolkningen. Martin Luther King sade en gång: "Efteråt kommer vi inte minnas vad våra fiender sade utan tystnaden från våra vänner."
So what made my neighbor Neal's allyship so profound? A couple of things. He was there as a neighbor who cared, but he was also bringing in his professional expertise and resources when the moment called for it. Others have done the same. Larycia Hawkins drew on her platform as the first tenured African-American professor at Wheaton College to wear a hijab in solidarity with Muslim women who face discrimination every day. As a result, she lost her job. Within a month, she joined the faculty at the University of Virginia, where she now works on pluralism, race, faith and culture.
Vad var det min granne Neal gjorde som var så stort? Ett par saker. Han var där som granne som brydde sig om oss, men han använde sig också av sina erfarenheter och kontakter när de som bäst behövdes. Fler har gjort samma sak. Larycia Hawkins använde sin ställning när hon, som den längst anställda afroamerikanska professorn vid Wheaton College, hade på sig en hijab i solidaritet med muslimska kvinnor som möter diskriminering varje dag. Som följd förlorade hon sitt jobb. Inom en månad började hon vid University of Virginia där hon nu jobbar med mångfald, ras, tro och kultur.
Reddit cofounder, Alexis Ohanian, demonstrated that not all active allyship needs to be so serious. He stepped up to support a 15-year-old Muslim girl's mission to introduce a hijab emoji.
En av Reddits grundare, Alexis Ohanian, visade att man kan stödja på ett sätt som inte är så allvarligt. Han ställde sig bakom en 15-årig muslimsk flickas strävan att skapa en emotikon med hijab.
(Laughter)
(Skratt)
It's a simple gesture, but it has a significant subconscious impact on normalizing and humanizing Muslims, including the community as a part of an "us" instead of an "other." The editor in chief of Women's Running magazine just put the first hijabi to ever be on the cover of a US fitness magazine. These are all very different examples of people who drew upon their platforms and resources in academia, tech and media, to actively express their allyship.
En enkel gest, men den har en viktig, undermedveten påverkan som normaliserar och humaniserar muslimer, när den inkluderar muslimer i "oss" istället för "dem". Chefredaktören för tidningen Women's Running hade just den första hijaben någonsin på framsidan av en träningstidning. Det här är väldigt olika exempel på människor som använde sig av sina plattformar och resurser inom den akademiska världen, teknik och media för att aktivt uttrycka sitt stöd.
What resources and expertise do you bring to the table? Are you willing to step into your discomfort and speak up when you witness hateful bigotry? Will you be Neal?
Vilka resurser och expertområden kan du erbjuda? Är du beredd att kliva in i din obekvämlighetszon och säga ifrån när du ser hatiskt bigotteri? Kan du göra som Neal?
Many neighbors appeared in this story. And you, in your respective communities, all have a Muslim neighbor, colleague or friend your child plays with at school. Reach out to them. Let them know you stand with them in solidarity. It may feel really small, but I promise you it makes a difference.
Många grannar fanns med i den här historien. Och ni, i era respektive grannskap, har alla en muslimsk granne, kollega eller vän ditt barn leker med i skolan. Ta kontakt med dem. Tala om att du står vid deras sida i solidaritet. Det kan kännas som en liten sak, men jag lovar att det spelar roll.
Nothing will ever bring back Deah, Yusor and Razan. But when we raise our collective voices, that is when we stop the hate.
Inget kan någonsin ge mig Deah, Yusor och Razan tillbaka. Men om vi höjer våra röster tillsammans, det är då vi får stopp på hatet.
Thank you.
Tack!
(Applause)
(Applåder)