Here's an intriguing fact. In the developed world, everywhere, women live an average of six to eight years longer than men do. Six to eight years longer. That's, like, a huge gap. In 2015, the "Lancet" published an article showing that men in rich countries are twice as likely to die as women are at any age.
Här är ett fascinerande faktum. I den utvecklade världen lever kvinnor i genomsnitt sex till åtta år längre än män överallt. Sex till åtta år längre. Låter som en enorm skillnad. 2015 publicerade "Lancet" en artikel som visade att män i rika länder löper dubbelt så stor risk att dö jämfört med kvinnorna oavsett ålder.
But there is one place in the world where men live as long as women. It's a remote, mountainous zone, a blue zone, where super longevity is common to both sexes. This is the blue zone in Sardinia, an Italian island in the Mediterranean, between Corsica and Tunisia, where there are six times as many centenarians as on the Italian mainland, less than 200 miles away. There are 10 times as many centenarians as there are in North America. It's the only place where men live as long as women.
Men det finns ett ställe i världen där män lever lika länge som kvinnorna. Det är ett avlägset och klippigt område, en blå zon, där extremt hög ålder är vanlig för båda könen. Detta är den blå zonen på Sardinien, en italiensk ö i Medelhavet, belägen mellan Korsika och Tunisien, där det finns 6 gånger så många 100-åringar som på det italienska fastlandet, drygt 320 km längre bort. Det finns 10 gånger fler 100 åringar där än i Nordamerika. Det är det enda stället där män lever lika länge som kvinnor.
But why? My curiosity was piqued. I decided to research the science and the habits of the place, and I started with the genetic profile. I discovered soon enough that genes account for just 25 percent of their longevity. The other 75 percent is lifestyle.
Men varför? Detta triggade min nyfikenhet. Jag bestämde mig för att utforska landskapet och vanorna där, och började med den genetiska profilen. Rätt så snabbt upptäckte jag att gener stod för bara 25% av livslängden. Resterande 75 procenten beror på deras livsstil.
So what does it take to live to 100 or beyond? What are they doing right? What you're looking at is an aerial view of Villagrande. It's a village at the epicenter of the blue zone where I went to investigate this, and as you can see, architectural beauty is not its main virtue, density is: tightly spaced houses, interwoven alleys and streets. It means that the villagers' lives constantly intersect. And as I walked through the village, I could feel hundreds of pairs of eyes watching me from behind doorways and curtains, from behind shutters. Because like all ancient villages, Villagrande couldn't have survived without this structure, without its walls, without its cathedral, without its village square, because defense and social cohesion defined its design.
Så vad krävs för att leva i 100 år eller längre? Vad gör de som är rätt? Det ni ser här är en flygfoto av Villagrande. Det är en by i hjärtat av den blå zonen, som jag utforskade, och som ni ser är arkitekturen inte dess främsta dygd, det är densiteten: tätt placerade hus, sammanflätade gränder och gator. Det betyder att bybornas liv ständigt korsar varandra. Och när jag gick genom byn, kände jag hundratals ögon som kollade mig, bakom dörröppningar och gardiner, bakom fönsterluckor. Eftersom likt alla uråldriga byar, hade Villagrande inte överlevt utan den här strukturen, utan sina väggar, sin katedral, utan sitt bytorg, eftersom försvaret och den sociala sammanhållningen definierade dess design.
Urban priorities changed as we moved towards the industrial revolution because infectious disease became the risk of the day. But what about now? Now, social isolation is the public health risk of our time. Now, a third of the population says they have two or fewer people to lean on.
Urbana prioriteringar förändrades i takt med den industriella revolutionen för smittsamma sjukdomar blev dagens hotbild. Men hur är det idag? Idag är social isolering vår stora folkhälsorisk. En tredjedel av befolkningen säger att de har två eller färre personer som de kan få stöd av.
But let's go to Villagrande now as a contrast to meet some centenarians.
Men låt oss åka till Villagrande nu som en kontrast för att träffa några hundraåringar.
Meet Giuseppe Murinu. He's 102, a supercentenarian and a lifelong resident of the village of Villagrande. He was a gregarious man. He loved to recount stories such as how he lived like a bird from what he could find on the forest floor during not one but two world wars, how he and his wife, who also lived past 100, raised six children in a small, homey kitchen where I interviewed him. Here he is with his sons Angelo and Domenico, both in their 70s and looking after their father, and who were quite frankly very suspicious of me and my daughter who came along with me on this research trip, because the flip side of social cohesion is a wariness of strangers and outsiders. But Giuseppe, he wasn't suspicious at all. He was a happy-go-lucky guy, very outgoing with a positive outlook. And I wondered: so is that what it takes to live to be 100 or beyond, thinking positively? Actually, no.
Vi träffar Giuseppe Murinu. Han är 102 år, en ypperlig hundraåring som har bott i Villagrande under hela sitt liv. Han var en sällskaplig man. Han älskade att berätta historier, som hur han levde som en fågel på vad han kunde hitta på marken i skogen under inte bara ett utan två världskrig, hur han och hans fru, som också hade passerat 100, uppfostrade sex barn i ett trivsamt litet kök där jag intervjuade honom. Här är han med sina söner Angelo och Domenico, båda är i 70-årsåldern och tar hand om sin far, och som ärligt talat var väldigt misstänksamma på mig och min dotter som följde med mig under min forskningsresa, eftersom den sociala sammanhållningens baksida är vaksamhet inför främlingar och utomstående. Men Giuseppe var inte alls misstänksam. Han var en sorgfri kille, mycket utåtriktad med positiv inställning. Så jag undrade om det är vad som krävs för att bli 100 år eller äldre, att tänka positivt? Faktiskt inte.
(Laughter)
(Skratt)
Meet Giovanni Corrias. He's 101, the grumpiest person I have ever met.
Här är Giovanni Corrias. Han är 101 år gammal, den suraste människan jag har någonsin mött.
(Laughter)
(Skratt)
And he put a lie to the notion that you have to be positive to live a long life. And there is evidence for this. When I asked him why he lived so long, he kind of looked at me under hooded eyelids and he growled, "Nobody has to know my secrets."
Han motbevisade den föreställningen att man behöver vara positiv för att leva längre. Och det finns bevis för detta. När jag frågade honom varför han har levt så länge såg han på mig under de hängande ögonlocken och morrade "Ingen får veta mina hemligheter."
(Laughter)
(Skratt)
But despite being a sourpuss, the niece who lived with him and looked after him called him "Il Tesoro," "my treasure." And she respected him and loved him, and she told me, when I questioned this obvious loss of her freedom, "You just don't understand, do you? Looking after this man is a pleasure. It's a huge privilege for me. This is my heritage." And indeed, wherever I went to interview these centenarians, I found a kitchen party. Here's Giovanni with his two nieces, Maria above him and beside him his great-niece Sara, who came when I was there to bring fresh fruits and vegetables. And I quickly discovered by being there that in the blue zone, as people age, and indeed across their lifespans, they're always surrounded by extended family, by friends, by neighbors, the priest, the barkeeper, the grocer. People are always there or dropping by. They are never left to live solitary lives. This is unlike the rest of the developed world, where as George Burns quipped, "Happiness is having a large, loving, caring family in another city."
Men trots att han var en surpuppa, kallade hans brorsdotter, som såg efter honom, honom för "Il Tesoro", "min skatt", hon respekterade och älskade honom, och hon berättade när jag ifrågasatte det uppenbara berövandet av hennes frihet, "Du förstår inte, eller hur? Att se efter den här mannen är ett nöje. Det är ett stort privilegium för mig. Detta är mitt arv. Och faktiskt, vart jag än gick för att intervjua dessa 100-åringar, så fann jag en köksfest. Här är Giovanni med sina brorsdöttrar Maria över honom, och bredvid honom, hans brors dotterdotter Sara som kom med frukt och grönsaker, medan jag var där. Och jag upptäckte snart, genom att stanna där, att i blå zonen när människor åldras, egentligen under hela sitt liv är de alltid omgivna av storfamiljen och vänner, grannarna, prästen, barmannen och livsmedelshandlaren. Folk är alltid där eller tittar in. De är aldrig lämnade att leva sina liv i ensamhet. Till skillnad från resten av den utvecklade världen, där George Burns sarkastiskt säger: "Lycka är att ha en stor, kärleksfull familj, i en annan stad."
(Laughter)
(Skratt)
Now, so far we've only met men, long-living men, but I met women too, and here you see Zia Teresa. She, at over 100, taught me how to make the local specialty, which is called culurgiones, which are these large pasta pockets like ravioli about this size, this size, and they're filled with high-fat ricotta and mint and drenched in tomato sauce. And she showed me how to make just the right crimp so they wouldn't open, and she makes them with her daughters every Sunday and distributes them by the dozens to neighbors and friends. And that's when I discovered a low-fat, gluten-free diet is not what it takes to live to 100 in the blue zone.
Hittills har vi bara träffat män, långlivade män, men jag träffade också kvinnor, och här ser ni Zia Teresa. Hon, som passerat 100 år, lärde mig hur man gör den lokala specialiteten, som kallas culurgiones, det vill säga stora pastaknyten, som ravioli, ungefär så här stora, så här, och de är fyllda med fetthaltig ricotta och mynta och dränkta i tomatsås. Och hon visade mig hur man klämmer ihop dem så de inte öppnar sig, hon gör dem med sina döttrar varje söndag och delar ut dem i mängder till grannar och vänner. Och det var då jag upptäckte att en mager, glutenfri kost inte är vad som krävs för att leva till 100 i den blå zonen.
(Applause)
(Applåder)
Now, these centenarians' stories along with the science that underpins them prompted me to ask myself some questions too, such as, when am I going to die and how can I put that day off? And as you will see, the answer is not what we expect. Julianne Holt-Lunstad is a researcher at Brigham Young University and she addressed this very question in a series of studies of tens of thousands of middle aged people much like this audience here. And she looked at every aspect of their lifestyle: their diet, their exercise, their marital status, how often they went to the doctor, whether they smoked or drank, etc. She recorded all of this and then she and her colleagues sat tight and waited for seven years to see who would still be breathing. And of the people left standing, what reduced their chances of dying the most? That was her question.
Dessa historier om 100-åringar med dess bakomliggande vetenskap gjorde att jag ställde mig själv några frågor som när ska jag dö och hur kan jag skjuta upp den dagen? Och som ni kommer att se, är svaret inte vad vi förväntar oss. Julianne Holt-Lunstad är en forskare vid Brigham Young University och hon har tagit upp samma fråga i en serie studier om tiotusentals medelålders människor ungefär som den här publiken här. Och hon tittade på alla aspekter av deras livsstil: deras kost, deras motionsträning, deras civilstånd, hur ofta de gick till doktorn, om de rökte, drack, och så vidare. Hon spelade in allt, sedan satt hon och hennes kollegor uthålligt och väntade i sju år för att se vem som fortfarande andades. Och för de som fortfarande levde, vad minskade deras risk att dö mest? Det var hennes frågeställning.
So let's now look at her data in summary, going from the least powerful predictor to the strongest. OK? So clean air, which is great, it doesn't predict how long you will live. Whether you have your hypertension treated is good. Still not a strong predictor. Whether you're lean or overweight, you can stop feeling guilty about this, because it's only in third place. How much exercise you get is next, still only a moderate predictor. Whether you've had a cardiac event and you're in rehab and exercising, getting higher now. Whether you've had a flu vaccine. Did anybody here know that having a flu vaccine protects you more than doing exercise? Whether you were drinking and quit, or whether you're a moderate drinker, whether you don't smoke, or if you did, whether you quit, and getting towards the top predictors are two features of your social life. First, your close relationships. These are the people that you can call on for a loan if you need money suddenly, who will call the doctor if you're not feeling well or who will take you to the hospital, or who will sit with you if you're having an existential crisis, if you're in despair. Those people, that little clutch of people are a strong predictor, if you have them, of how long you'll live. And then something that surprised me, something that's called social integration. This means how much you interact with people as you move through your day. How many people do you talk to? And these mean both your weak and your strong bonds, so not just the people you're really close to, who mean a lot to you, but, like, do you talk to the guy who every day makes you your coffee? Do you talk to the postman? Do you talk to the woman who walks by your house every day with her dog? Do you play bridge or poker, have a book club? Those interactions are one of the strongest predictors of how long you'll live.
Så låt oss titta på hennes data i korthet om vi går från den svagaste bestämningsfaktorn till den starkaste OK? Ren luft, vilket är bra, förutsäger dock inte hur länge man lever. Om man har behandlats för högt blodtryck, är bra. Ändå inte så stark effekt. Om man är mager eller överviktig, och inga skuldkänslor nu, för det kommer bara på tredje plats. Hur mycket man tränar är nästa, ändå bara måttligt avgörande om man har haft ett hjärtfel och om man rehabtränar för det, nu stiger det lite. Om man har fått influensavaccin. Visste ni att influensavaccin skyddar mer än att motionera? Om man har slutat dricka, eller dricker måttligt om man röker, eller har slutat röka, och när vi kommer till de högsta indikatorerna är det två aspekter av det sociala livet. Först, dina nära relationer, alltså de som du skulle ringa upp för att låna från, om du plötsligt behövde pengar, och som skulle ringa till läkaren om du inte mådde bra eller hjälpa att ta dig till sjukhuset någon som man kan prata med om man är i en existentiell kris, om man är förtvivlad. De få människorna, om man har dem, utgör en stark indikator för hur länge man kommer att leva. Och så något som förvånade mig, något som heter social integration. Det betyder i hur stor utsträckning är man i interaktion med andra under sin vardag. Hur många människor pratar man med? Och det innefattar både svaga och starka band, alltså inte bara de som man har en riktigt nära relation med, som betyder mycket för en, utan pratar vi med killen som serverar kaffet varje dag? Pratar vi med brevbäraren? Pratar vi med kvinnan som varje dag går med sin hund där vi bor? Om man spelar bridge eller poker, eller om man är med i en bokklubb? Interaktioner av detta slag är bland de starkaste indikatorerna för hur länge vi kommer att leva.
Now, this leads me to the next question: if we now spend more time online than on any other activity, including sleeping, we're now up to 11 hours a day, one hour more than last year, by the way, does it make a difference? Why distinguish between interacting in person and interacting via social media? Is it the same thing as being there if you're in contact constantly with your kids through text, for example? Well, the short answer to the question is no, it's not the same thing. Face-to-face contact releases a whole cascade of neurotransmitters, and like a vaccine, they protect you now in the present and well into the future. So simply making eye contact with somebody, shaking hands, giving somebody a high-five is enough to release oxytocin, which increases your level of trust and it lowers your cortisol levels. So it lowers your stress. And dopamine is generated, which gives us a little high and it kills pain. It's like a naturally produced morphine.
Detta leder oss till nästa fråga: om vi nu spenderar mer tid på internet jämfört med någon annan aktivitet, till exempel att sova, vi är idag uppe i 11 timmar om dagen, en timme mer än förra året, dessutom. Gör det någon skillnad? Varför skilja mellan att interagera personligen och att umgås genom sociala medier? Är det samma sak som att vara där om du ständigt är i kontakt med dina barn via textmeddelanden, till exempel? Det korta svaret på frågan är nej, det är inte samma sak. Personliga kontakter frigör en hel kaskad av neurotransmittorer, och i likhet med vacciner skyddar de dig både nu och i framtiden. Så enkelt uttryckt, att ha ögonkontakt med någon, skaka hand, ge någon en high-5, är tillräckligt för att frigöra oxytocin, som ökar graden av tillit hos dig, och minskar kortisolnivåerna. Så stressnivån minskar. Även dopamin utsöndras, vilket gör att man blir lite hög, och tar död på smärta. Det är som ett naturligt producerat morfin.
Now, all of this passes under our conscious radar, which is why we conflate online activity with the real thing. But we do have evidence now, fresh evidence, that there is a difference. So let's look at some of the neuroscience. Elizabeth Redcay, a neuroscientist at the University of Maryland, tried to map the difference between what goes on in our brains when we interact in person versus when we're watching something that's static. And what she did was she compared the brain function of two groups of people, those interacting live with her or with one of her research associates in a dynamic conversation, and she compared that to the brain activity of people who were watching her talk about the same subject but in a canned video, like on YouTube. And by the way, if you want to know how she fit two people in an MRI scanner at the same time, talk to me later.
Allt detta passerar under vår medvetna radar, och vi blandar ihop onlineaktiviteten med den riktiga verkligheten. Men nu har vi bevis, färska bevis, på att det finns en skillnad. Låt oss titta på en del av neurovetenskapen. Elizabeth Redcay, neurolog vid University of Maryland, har försökt att kartlägga skillnaden mellan det som händer i hjärnan när vi interagerar personligen och när vi tittar på något som är statiskt. Det hon gjorde var att jämföra hjärnans aktivitet hos två grupper av försökspersoner en grupp som interagerar direkt med henne eller med en av hennes forskarkollegor i ett levande samtal, och hon jämför detta med hjärnaktiviteten hos människor som tar del av hennes tal om samma ämne, men via en inspelad video, till exempel på YouTube. Och förresten, om någon vill veta hur hon får in två personer i en MRI-skanner på samma gång får gärna prata med mig senare.
So what's the difference? This is your brain on real social interaction. What you're seeing is the difference in brain activity between interacting in person and taking in static content. In orange, you see the brain areas that are associated with attention, social intelligence -- that means anticipating what somebody else is thinking and feeling and planning -- and emotional reward. And these areas become much more engaged when we're interacting with a live partner.
Så, vad är skillnaden? Det här är hjärnan under verkligt socialt umgänge. Det ni ser här är skillnaden i hjärnaktivitet mellan när man interagerar personligen och när man lyssnar på inspelat innehåll. Det orange är de områden i hjärnan som är kopplade till uppmärksamheten, social intelligens - betyder att förutse vad någon annan tänker och känner och planerar - samt emotionell belöning. Och dessa områden blir mycket mer involverade när vi umgås direkt med en partner.
Now, these richer brain signatures might be why recruiters from Fortune 500 companies evaluating candidates thought that the candidates were smarter when they heard their voices compared to when they just read their pitches in a text, for example, or an email or a letter. Now, our voices and body language convey a rich signal. It shows that we're thinking, feeling, sentient human beings who are much more than an algorithm. Now, this research by Nicholas Epley at the University of Chicago Business School is quite amazing because it tells us a simple thing. If somebody hears your voice, they think you're smarter. I mean, that's quite a simple thing.
Dessa rikare hjärnegenskaper kan vara grunden till att rekryterare från Fortune 500-företag vid utvärdering av kandidaterna tyckte att kandidaterna var smartare när de hörde deras röster jämfört med när de bara läste deras texter till exempel e-post eller brev, Rösten och kroppsspråket förmedlar en rikare signal. Det visar att vi är tänkande, kännande, människor med sensorisk förmåga och är mycket mer än algoritmer. Den här forskningen av Nicholas Epley vid University of Chicago Business School är rätt fantastisk eftersom den talar om en enkel sak. När någon hör din röst tycker de att du är smartare. Jag menar, det är ganska enkelt.
Now, to return to the beginning, why do women live longer than men? And one major reason is that women are more likely to prioritize and groom their face-to-face relationships over their lifespans. Fresh evidence shows that these in-person friendships create a biological force field against disease and decline. And it's not just true of humans but their primate relations, our primate relations as well. Anthropologist Joan Silk's work shows that female baboons who have a core of female friends show lower levels of stress via their cortisol levels, they live longer and they have more surviving offspring. At least three stable relationships. That was the magic number. Think about it. I hope you guys have three.
Nu, för att gå tillbaka dit vi började, varför lever kvinnor längre än män? En viktig anledning är att kvinnor oftare tycks prioritera och bry sig om sina personliga relationer under hela sitt liv. Forskningsresultat visar på att dessa personliga vänskaper skapar ett biologiskt kraftfält mot sjukdom och nedgång. Och det gäller inte bara människor utan det stämmer även för människoaporna. Antropolog Joan Silks arbete visar att babianhonor som har en vänkrets av andra honor visar lägre stressnivåer uppmätt som kortisolnivåer, de lever längre, samt har fler överlevande avkommor. Minst tre stabila relationer. Det var det magiska numret. Tänk på det. Jag hoppas att ni har tre.
The power of such face-to-face contact is really why there are the lowest rates of dementia among people who are socially engaged. It's why women who have breast cancer are four times more likely to survive their disease than loners are. Why men who've had a stroke who meet regularly to play poker or to have coffee or to play old-timer's hockey -- I'm Canadian, after all --
Kraften hos en sådan personlig kontakt är den egentliga orsaken till att demens är ovanligast bland människor som är socialt engagerade. Det är därför kvinnor med bröstcancer har fyra gånger större chans att överleva sjukdomen jämfört med enstöringar. Varför män som efter en stroke träffas regelbundet för att spela poker eller att fika eller spela seniorhockey - jag är kanadensare trots allt -
(Laughter)
(Skratt)
are better protected by that social contact than they are by medication. Why men who've had a stroke who meet regularly -- this is something very powerful they can do. This face-to-face contact provides stunning benefits, yet now almost a quarter of the population says they have no one to talk to.
är bättre skyddade genom sin sociala kontakt än med medicinering. Varför män som har haft stroke som möts regelbundet - det här är något mycket effektivt de kan göra. Denna personliga kontakt har strålande fördelar, ändå menar nästan 1/4 av befolkningen att de inte har någon att prata med.
We can do something about this. Like Sardinian villagers, it's a biological imperative to know we belong, and not just the women among us. Building in-person interaction into our cities, into our workplaces, into our agendas bolsters the immune system, sends feel-good hormones surging through the bloodstream and brain and helps us live longer. I call this building your village, and building it and sustaining it is a matter of life and death. Thank you.
Vi kan göra något åt det här. Liksom byborna i Sardinien, är det biologiskt sett ett måste att veta att vi hör ihop, och inte bara kvinnorna bland oss. Att bygga in personlig kontakt i våra städer, på våra arbetsplatser, i våra dagordningar stärker immunsystemet, skickar ut må-bra-hormoner i blodomloppet och hjärnan och hjälper oss att leva längre. Jag kallar detta att bygga vår by, och att bygga den och upprätthålla den är en fråga om liv och död. Tack.
(Applause)
(Applåder)
Helen Walters: Susan, come back. I have a question for you. I'm wondering if there's a middle path. So you talk about the neurotransmitters connecting when in face-to-face, but what about digital technology? We've seen enormous improvements in digital technology like FaceTime, things like that. Does that work too? I mean, I see my nephew. He plays Minecraft and he's yelling at his friends. It seems like he's connecting pretty well. Is that useful? Is that helpful?
Helen Walters: Susan, kom tillbaka. Jag har en fråga till dig. Jag undrar om det finns en mellanväg. Så du menar att neurotransmittorer kopplas på i personliga möten, men vad tycker du om digital teknik? Vi har sett enorma förbättringar med digital teknik som FaceTime, och sådana saker. Funkar det då? Jag menar, jag ser min brorson, han spelar Minecraft och skriker på sina vänner. Det verkar som att han får ganska bra kontakt. Är det nyttigt? Hjälper det?
Susan Pinker: Some of the data are just emerging. The data are so fresh that the digital revolution happened and the health data trailed behind. So we're just learning, but I would say there are some improvements that we could make in the technology. For example, the camera on your laptop is at the top of the screen, so for example, when you're looking into the screen, you're not actually making eye contact. So something as simple as even just looking into the camera can increase those neurotransmitters, or maybe changing the position of the camera. So it's not identical, but I think we are getting closer with the technology.
Susan Pinker: Nya uppgifter växer fram, uppgifterna är så pass färska att den digitala revolutionen ägde rum och hälsorelaterade data sackade efter. Så vi lär oss nu, men jag skulle tro att det finns förbättringar vi skulle kunna se i tekniken. Till exempel kameran på din bärbara dator är högst upp på skärmen, så till exempel när du tittar på skärmen, får du egentligen inte ögonkontakt. Så något så enkelt som att titta in i kameran kan höja transmittornivåerna, eller kanske ändra kamerans position. Så det är inte samma sak, men jag tror vi kommer närmare med tekniken.
HW: Great. Thank you so much.
HW: Underbart. Tack så mycket.
SP: Thank you.
SP: Tack.
(Applause)
(Applåder)