In 2011, during the final six months of Kim Jong-Il's life, I lived undercover in North Korea.
År 2011, under de sista sex månaderna av Kim Jong-IIs liv, levde jag under täckmantel i Nordkorea.
I was born and raised in South Korea, their enemy. I live in America, their other enemy.
Jag är född och uppvuxen i Sydkorea, deras fiende. Jag bor i Amerika, deras andra fiende.
Since 2002, I had visited North Korea a few times. And I had come to realize that to write about it with any meaning, or to understand the place beyond the regime's propaganda, the only option was total immersion. So I posed as a teacher and a missionary at an all-male university in Pyongyang.
Sedan 2002 hade jag besökt Nordkorea några gånger. Och jag insåg att för att kunna skriva något meningsfullt om det, eller att få förståelse för landet, bortom regimens propaganda, var det enda alternativet att fullständigt ge sig hän. Så jag utgav mig för att vara lärare och missionär på ett universitet för män i Pyongyang.
The Pyongyang University of Science and Technology was founded by Evangelical Christians who cooperate with the regime to educate the sons of the North Korean elite, without proselytizing, which is a capital crime there. The students were 270 young men, expected to be the future leaders of the most isolated and brutal dictatorship in existence. When I arrived, they became my students.
Pyongyanguniversitetet för vetenskap och teknik grundades av evangeliska kristna som samarbetade med regimen för att utbilda den nordkoreanska elitens söner, utan att missionera, något som är belagt med dödsstraff där. Studenterna utgjordes av 270 unga män, som förväntades bli framtida ledare i den mest isolerade och brutala diktaturen som finns. När jag anlände, blev de mina studenter.
2011 was a special year, marking the 100th anniversary of the birth of North Korea's original Great Leader, Kim Il-Sung. To celebrate the occasion, the regime shut down all universities, and sent students off to the fields to build the DPRK's much-heralded ideal as the world's most powerful and prosperous nation. My students were the only ones spared from that fate.
2011 var ett speciellt år, det var 100-årsfirandet av Nordkoreas ursprungliga ledare, Kim Il Sung. För att fira händelsen, stängde regimen alla universitet, och skickade ut studenterna på fälten för att bygga Nordkoreas högt hållna ideal som världens mäktigaste och mest välmående nation. Mina studenter var de enda som slapp detta öde.
North Korea is a gulag posing as a nation. Everything there is about the Great Leader. Every book, every newspaper article, every song, every TV program -- there is just one subject. The flowers are named after him, the mountains are carved with his slogans. Every citizen wears the badge of the Great Leader at all times. Even their calendar system begins with the birth of Kim Il-Sung.
Nordkorea är ett fångläger som utger sig för att vara en nation. Allting där handlar om den Store Ledaren. Varje bok, varje tidningsartikel, varje sång, varje TV program -- det finns endast ett ämne. Blommorna är namngivna efter honom, i bergen mejslas hans slagord in, Var medborgare bär alltid märket med den Store Ledaren på. Till och med deras kalendersystem börjar med Kim Il-Sungs födelse.
The school was a heavily guarded prison, posing as a campus. Teachers could only leave on group outings accompanied by an official minder. Even then, our trips were limited to sanctioned national monuments celebrating the Great Leader. The students were not allowed to leave the campus, or communicate with their parents. Their days were meticulously mapped out, and any free time they had was devoted to honoring their Great Leader. Lesson plans had to meet the approval of North Korean staff, every class was recorded and reported on, every room was bugged, and every conversation, overheard. Every blank space was covered with the portraits of Kim Il-Sung and Kim Jong-Il, like everywhere else in North Korea.
Skolan var ett tungt bevakat fängelse som utgav sig för att vara ett campus. Lärare kunde bara lämna området i grupp, i sällskap av en officiell vakt. Till och med då var våra turer begränsade till sanktionerade nationella monument som hyllade den Store Ledaren. Studenterna fick inte lämna campusområdet, eller kommunicera med sina föräldrar. Deras dagar var minutiöst planlagda, och den fritid de hade var tillägnad till att hylla deras Stora Ledare. Lektionsplaneringarna var tvungna att godkännas av den nordkoreanska personalen, varje lektion bandades och rapporterades, varje rum var buggat, och varje konversation avlyssnad. Varje tom yta var täckt med porträtt av Kim Il-Sung och Kim Jong-Il, precis som överallt annars i Nordkorea.
We were never allowed to discuss the outside world. As students of science and technology, many of them were computer majors but they did not know the existence of the Internet. They had never heard of Mark Zuckerberg or Steve Jobs. Facebook, Twitter -- none of those things would have meant a thing. And I could not tell them.
Vi tilläts aldrig att diskutera världen utanför. Då de studerade naturvetenskap och teknik var mångas huvudämne datorteknik, men de visste inte att internet existerade. De hade aldrig hört talas om Mark Zuckerberg eller Steve Jobs. Facebook, Twitter -- inga av dessa saker hade betytt något. Och jag kunde inte berätta för dem.
I went there looking for truth. But where do you even start when an entire nation's ideology, my students' day-to-day realities, and even my own position at the universities, were all built on lies?
Jag reste dit för att söka sanningen. Men var ska du ens börja när en hel nations ideologi, mina studenters dagliga realiteter, och till och med min egen anställning på universitetet, allt var byggt på lögner?
I started with a game. We played "Truth and Lie." A volunteer would write a sentence on the chalkboard, and the other students had to guess whether it was a truth or a lie. Once a student wrote, "I visited China last year on vacation," and everyone shouted, "Lie!" They all knew this wasn't possible. Virtually no North Korean is allowed to leave the country. Even traveling within their own country requires a travel pass.
Jag började med en lek. Vi lekte "Sanning och lögn." En frivillig skulle skriva en mening på tavlan, och de andra studenterna skulle gissa huruvida det var sant eller en lögn. En gång skrev en student, "Jag besökte Kina förra året på semestern," och alla skrek, "lögn!" Alla visste att det inte var möjligt. I praktiken tillåts ingen nordkorean att lämna landet. Till och med resor inom deras eget land kräver ett resepass.
I had hoped that this game would reveal some truth about my students, because they lie so often and so easily, whether about the mythical accomplishments of their Great Leader, or the strange claim that they cloned a rabbit as fifth graders. The difference between truth and lies seemed at times hazy to them. It took me a while to understand the different types of lies; they lie to shield their system from the world, or they were taught lies, and were just regurgitating them. Or, at moments, they lied out of habit. But if all they have ever known were lies, how could we expect them to be otherwise?
Jag hade hoppats att leken skulle avslöja något av sanningen om mina studenter, eftersom de ljuger så ofta och så ledigt, vare sig det är om deras Store Ledares mytomspunna prestationer, eller det märkliga hävdandet att de klonat en kanin i femte klass. Skillnaden mellan sanning och lögn verkade ibland otydlig för dem. och det tog mig ganska lång tid att förstå de olika typerna av lögner; de ljuger för att avskärma sitt system från världen, eller så har de lärt sig lögnerna och bara upprepade dem. Och ibland så ljuger de av gammal vana. Men om allt de någonsin vetat har varit lögner, hur kan vi förvänta oss att de ska vara annorlunda?
Next, I tried to teach them essay writing. But that turned out to be nearly impossible. Essays are about coming up with one's own thesis, and making an evidence-based argument to prove it. These students, however, were simply told what to think, and they obeyed. In their world, critical thinking was not allowed.
Sen försökte jag lära dem essäskrivning. Men det visade sig vara nästan omöjligt. En essä handlar om att komma fram till egna teser, och sedan bevisa dem med evidensbaserad argumentation. Dessa studenter blev helt enkelt tillsagda vad de skulle tänka, och de lydde. I deras värld var kritiskt tänkande inte tillåtet.
I also gave them the weekly assignment of writing a personal letter, to anybody. It took a long time, but eventually some of them began to write to their mothers, their friends, their girlfriends. Although those were just homework, and would never reach their intended recipients, my students slowly began to reveal their true feelings in them. They wrote that they were fed up with the sameness of everything. They were worried about their future. In those letters, they rarely ever mentioned their Great Leader.
Jag gav dem också veckouppgiften att skriva ett personligt brev, till vem som helst. Det tog lång tid, men till slut började några av dem att skriva till sina mödrar, sina vänner, sina flickvänner. Trots att detta endast var läxor, och aldrig skulle nå sin tilltänkte mottagare, började mina studenter sakta att avslöja sina inre känslor. De skrev att de var trötta på likformigheten i allt. De var oroade för sin framtid. I dessa brev nämnde de väldigt sällan sin Store Ledare.
I was spending all of my time with these young men. We all ate meals together, played basketball together. I often called them gentlemen, which made them giggle. They blushed at the mention of girls. And I came to adore them. And watching them open up even in the tiniest of ways, was deeply moving.
Jag tillbringade all min tid med dessa unga män. Vi åt tillsammans, spelade basket tillsammans. Jag kallade dem ofta gentlemän, vilket fick dem att fnissa. De rodnade när flickor kom på tal. Och jag kom att avguda dem. Att se dem öppna upp sig ens det minsta lilla, var djupt rörande.
But something also felt wrong. During those months of living in their world, I often wondered if the truth would, in fact, improve their lives. I wanted so much to tell them the truth, of their country and of the outside world, where Arab youth were turning their rotten regime inside out, using the power of social media, where everyone except them was connected through the world wide web, which wasn't worldwide after all. But for them, the truth was dangerous. By encouraging them to run after it, I was putting them at risk -- of persecution, of heartbreak.
Men något kändes också fel. Under de månader som jag levde i deras värld, undrade jag ofta om sanningen faktiskt skulle förbättra deras liv. Jag ville så gärna berätta sanningen för dem, om deras land och om världen utanför, där arabiska ungdomar vände upp och ner på sina ruttna regimer, med hjälp av sociala medier, när alla förutom de själva var sammankopplade genom internet, vilket inte är världsomspännande när allt kommer omkring. Men för dem var sanningen farlig. Genom att uppmuntra dem att söka den, satte jag dem i riskzonen -- för förföljelse, för sorg.
When you're not allowed to express anything in the open, you become good at reading what is unspoken. In one of their personal letters to me, a student wrote that he understood why I always called them gentlemen. It was because I was wishing them to be gentle in life, he said.
När du inte tillåts att uttrycka någonting öppet, blir du duktig på att läsa det som är osagt. I ett sina personliga brev till mig, skrev en student att han förstod varför jag alltid kallade dem gentlemän. Han sa att det var för att jag önskade att de skulle vara vara varsamma i livet.
On my last day in December of 2011, the day Kim Jong-Il's death was announced, their world shattered. I had to leave without a proper goodbye. But I think they knew how sad I was for them.
Under min sista dag i december 2011, den dagen då Kim Jong-Ils död tillkännagavs, så föll deras värld samman. Jag fick lämna dem utan ett ordentligt avsked. Men jag tror de visste hur ledsen jag var för dem.
Once, toward the end of my stay, a student said to me, "Professor, we never think of you as being different from us. Our circumstances are different, but you're the same as us. We want you to know that we truly think of you as being the same."
En gång, mot slutet av min vistelse, sa en student till mig, "Professorn, vi tänker aldrig på dig som att du är annorlunda än oss. Våra omständigheter är olika, men du är precis som vi. Vi vill att du ska veta att vi verkligen tänker på dig som att du är som vi."
Today, if I could respond to my students with a letter of my own, which is of course impossible, I would tell them this: "My dear gentlemen, It's been a bit over three years since I last saw you. And now, you must be 22 -- maybe even as old as 23. At our final class, I asked you if there was anything you wanted. The only wish you expressed, the only thing you ever asked of me in all those months we spent together, was for me to speak to you in Korean. Just once. I was there to teach you English; you knew it wasn't allowed. But I understood then, you wanted to share that bond of our mother tongue. I called you my gentlemen, but I don't know if being gentle in Kim Jong-Un's merciless North Korea is a good thing. I don't want you to lead a revolution -- let some other young person do it. The rest of the world might casually encourage or even expect some sort of North Korean Spring, but I don't want you to do anything risky, because I know in your world, someone is always watching. I don't want to imagine what might happen to you. If my attempts to reach you have inspired something new in you, I would rather you forget me. Become soldiers of your Great Leader, and live long, safe lives. You once asked me if I thought your city of Pyongyang was beautiful, and I could not answer truthfully then. But I know why you asked. I know that it was important for you to hear that I, your teacher, the one who has seen the world that you are forbidden from, declare your city as the most beautiful. I know hearing that would make your lives there a bit more bearable, but no, I don't find your capital beautiful. Not because it's monotone and concrete, but because of what it symbolizes: a monster that feeds off the rest of the country, where citizens are soldiers and slaves. All I see there is darkness. But it's your home, so I cannot hate it. And I hope instead that you, my lovely young gentlemen, will one day help make it beautiful.
Idag, om jag hade kunna svara mina elever med ett eget brev, vilket naturligtvis är omöjligt, skulle jag säga så här till dem: "Mina kära gentlemän, det är lite mer än tre år sedan jag sist träffade er. Nu måste ni vara 22-- kanske till och med så gamla som 23. Under vår sista lektion frågade jag er om det fanns någonting ni vill ha. Den enda önskan ni uttryckte, det enda ni någonsin bad mig om under alla de månader som vi tillbringade tillsammans, var att jag skulle tala koreanska med er. Bara en gång. Jag var där för att lära er engelska, så det var inte tillåtet. Men jag förstod då att ni ville känna den samhörighet som vårt modersmål ger. Jag kallade er mina gentlemän, men jag vet inte om varsamhet, i Kim Jong-Uns skoningslösa Nordkorea, är en bra egenskap. Jag vill inte att ni ska leda en revolution -- låt någon annan ung person göra det. Övriga världen kan lättvindigt uppmuntra eller till och med förvänta sig någon sorts nordkoreansk vår, men jag vill inte att ni gör något farligt, eftersom jag vet att i er värld, är det alltid någon som bevakar. Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna hända er. Om mina försök att nå er har lockat fram något nytt i er, så glöm mig hellre. Bli soldater till er Store Ledare, och lev långa trygga liv. Ni frågade mig en gång om jag tyckte att er stad Pyongyang var vacker, och jag kunde inte svara er sanningsenligt då. Jag vet varför ni frågade. Jag vet att det var viktigt för er att höra att jag, er lärare, den som hade sett världen som är förbjuden för er, utnämnde er stad till den vackraste. Jag vet att få höra det skulle göra era liv mer uthärdliga, men nej, jag tycker inte att er huvudstad är vacker. Inte för att den är monoton och full av betong, utan för vad den symboliserar: ett monster som suger ut övriga landet, där medborgarna är soldater och slavar. Allt jag ser där är mörker. Men det är ert hem, så jag kan inte hata det. Och jag hoppas istället att ni, mina underbara unga gentlemän, en dag kommer att hjälpa till att göra den vacker.
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)