Well, that's kind of an obvious statement up there. I started with that sentence about 12 years ago, and I started in the context of developing countries, but you're sitting here from every corner of the world. So if you think of a map of your country, I think you'll realize that for every country on Earth, you could draw little circles to say, "These are places where good teachers won't go." On top of that, those are the places from where trouble comes. So we have an ironic problem -- good teachers don't want to go to just those places where they're needed the most.
Tja, det är ett ganska uppenbart påstående där uppe. Jag började med den meningen för 12 år sedan, och jag gjorde det i sammanhanget av utvecklingsländer, men ni sitter här, från varje hörn av världen. Så om ni föreställer er en karta över ert land, så tror jag att ni inser att inom varje land på Jorden, skulle du kunna rita små cirklar med texten "Detta är platser där bra lärare inte vill arbeta" Dessutom, är dessa de platser som problem uppstår på. Så vi har ett ironiskt problem. Bra lärare vill inte arbeta på just de platser där de behövs som mest.
I started in 1999 to try and address this problem with an experiment, which was a very simple experiment in New Delhi. I basically embedded a computer into a wall of a slum in New Delhi. The children barely went to school, they didn't know any English -- they'd never seen a computer before, and they didn't know what the internet was. I connected high speed internet to it -- it's about three feet off the ground -- turned it on and left it there. After this, we noticed a couple of interesting things, which you'll see. But I repeated this all over India and then through a large part of the world and noticed that children will learn to do what they want to learn to do.
Jag började 1999 med att försöka adressera det här problemet med ett experiment, det var ett mycket enkelt experiment i New Delhi. Jag byggde i princip in en dator i en vägg av ett slumområde i New Delhi. Barnen där gick knappt i skolan. De kunde ingen engelska. De hade aldrig sett en dator förut, och de kände inte till Internet. Jag kopplade upp den med bredband -- den var ungefär en meter över marken -- satte igång den och lämnade den där. Efter detta, upptäckte vi ett par intressanta saker, som du kommer ta del av. Men, jag upprepade detta över hela Indien och senare genom en stor del av världen och upptäckte att barn kommer att lära sig att göra vad de vill lära sig att göra.
This is the first experiment that we did -- eight year-old boy on your right teaching his student, a six year-old girl, and he was teaching her how to browse. This boy here in the middle of central India -- this is in a Rajasthan village, where the children recorded their own music and then played it back to each other and in the process, they've enjoyed themselves thoroughly. They did all of this in four hours after seeing the computer for the first time. In another South Indian village, these boys here had assembled a video camera and were trying to take the photograph of a bumble bee. They downloaded it from Disney.com, or one of these websites, 14 days after putting the computer in their village. So at the end of it, we concluded that groups of children can learn to use computers and the internet on their own, irrespective of who or where they were.
Detta är det första experimentet vi gjorde -- en åttaårig pojke till höger i bild lär sin student, en sexårig flicka, hur man surfar på webben. Denna pojken här, mitt i centrala Indien -- detta är i en by i Rajasthan, där barnen spelade in sin egen musik och sedan spelade upp den för varandra, och i processen, underhöll de sig själva ordentligt. De gjorde allt detta inom fyra timmar. Efter att ha sett datorn för första gången. I en annan by i södra Indien, hade dessa pojkar monterat ihop en videokamera och försökte ta ett foto av en humla. De laddade ner programmet från Disney.com eller någon sådan webbplats, 14 dagar efter att jag placerat datorn i deras by. Så i slutet av experimentet, drog vi slutsatsen att grupper av barn kan lära sig att använda datorer och Internet på egen hand, oberoende av vem eller var de var.
At that point, I became a little more ambitious and decided to see what else could children do with a computer. We started off with an experiment in Hyderabad, India, where I gave a group of children -- they spoke English with a very strong Telugu accent. I gave them a computer with a speech-to-text interface, which you now get free with Windows, and asked them to speak into it. So when they spoke into it, the computer typed out gibberish, so they said, "Well, it doesn't understand anything of what we are saying." So I said, "Yeah, I'll leave it here for two months. Make yourself understood to the computer." So the children said, "How do we do that." And I said, "I don't know, actually." (Laughter) And I left. (Laughter) Two months later -- and this is now documented in the Information Technology for International Development journal -- that accents had changed and were remarkably close to the neutral British accent in which I had trained the speech-to-text synthesizer. In other words, they were all speaking like James Tooley. (Laughter) So they could do that on their own. After that, I started to experiment with various other things that they might learn to do on their own.
Vid det här tillfället blev jag lite mer ambitiös och bestämde mig för att ta reda på vad annat barnen kunde göra med en dator. Vi startade ett nytt experiment i Hyderabad, Indien, där jag gav en grupp barn -- som talade Engelska med en väldigt stark Telugu-brytning. Jag gav dem en dator med ett tal-till-text gränssnitt, som man nu får gratis med Windows, och bad dem att tala till den. Så när de talade till den, så skrev datorn ut rappakalja, så barnen sa, "Tja, den förstår inget av vad vi säger till den." så jag svarade, "Ja, jag lämnar den här i två månader. gör er själva förstådda av datorn." Så barnen sa, "Hur gör vi det?" Och jag svarade, "Jag vet faktiskt inte." (Skratt) Och gick min väg. (Skratt) Två månader senare -- och detta är nu dokumenterat i journalen "Information Technology for International Development" -- hade deras brytning förändrats och var anmärkningsvärt nära till den neutrala brittisk accent som jag hade tränat tal-till-text programmet med. Med andra ord så pratade de som James Tooley. (Skratt) Så de kunde lära sig det alldeles själva. Efter det började jag att experimentera med vissa andra saker som de kunde lära sig att göra på egen hand.
I got an interesting phone call once from Columbo, from the late Arthur C. Clarke, who said, "I want to see what's going on." And he couldn't travel, so I went over there. He said two interesting things, "A teacher that can be replaced by a machine should be." (Laughter) The second thing he said was that, "If children have interest, then education happens." And I was doing that in the field, so every time I would watch it and think of him.
En dag fick jag ett intressant telefonsamtal från Columbo, från den bortgångna författaren Arthur C. Clarke, som sa, "Jag vill se vad som händer." Och han kunde inte resa, så jag åkte över dit. Han sa två intressanta saker, "En lärare som kan ersättas av en maskin, borde bli." (Skratt) Den andra saken han sade var att, "Om barn har intresse, så sker undervisning." Och när jag arbetade på fältet, så tittade jag ofta på detta och tänkte på honom.
(Video) Arthur C. Clarke: And they can definitely help people, because children quickly learn to navigate the web and find things which interest them. And when you've got interest, then you have education.
(Video) Arthur C. Clarke: Och de kan definitivt hjälpa människor, för barn lär sig så snabbt att navigera webben och hitta saker som intresserar dem. Och när du har intresse, då har du undervisning.
Sugata Mitra: I took the experiment to South Africa. This is a 15 year-old boy.
Sugata Mitra: Jag tog mitt experiment till Sydafrika. Detta är en 15-årig pojke.
(Video) Boy: ... just mention, I play games like animals, and I listen to music.
(Video) Pojke: ... bara för att nämna, jag spelar spel till exempel djur, och jag lyssnar på musik.
SM: And I asked him, "Do you send emails?" And he said, "Yes, and they hop across the ocean." This is in Cambodia, rural Cambodia -- a fairly silly arithmetic game, which no child would play inside the classroom or at home. They would, you know, throw it back at you. They'd say, "This is very boring." If you leave it on the pavement and if all the adults go away, then they will show off with each other about what they can do. This is what these children are doing. They are trying to multiply, I think. And all over India, at the end of about two years, children were beginning to Google their homework. As a result, the teachers reported tremendous improvements in their English -- (Laughter) rapid improvement and all sorts of things. They said, "They have become really deep thinkers and so on and so forth. (Laughter) And indeed they had. I mean, if there's stuff on Google, why would you need to stuff it into your head? So at the end of the next four years, I decided that groups of children can navigate the internet to achieve educational objectives on their own.
Och jag frågade honom, "Skickar du e-post?" Och han svarade, "Ja, och de hoppar över havet." Detta är i Kambodja, på landsbygden -- ett ganska fånigt aritmetik-spel, som inget barn skulle spela i klassrummet eller hemma. De skulle, du vet, kasta tillbaka det till dig. De skulle säga, "Det är jättetråkigt." Om du lämnar det på trottoaren, och om alla vuxna går sin väg, då kommer de att visa upp för varandra vad de kan göra. Detta är vad dessa barn gör. De försöker multiplicera, tror jag. Och över hela Indien, mot slutet av ungefär två år, började barnen att Googla sina läxor. Som ett resultat rapporterade lärarna enorma förbättringar i deras engelska -- (Skratt) snabb förbättring och alla möjliga saker. Lärarna sa, "De har blivit riktigt djupa tänkare och så vidare och så vidare." (Skratt) Och det hade de faktiskt. Jag menar, om det finns information på Google, varför skulle du behöva fylla ditt huvud med det? Så mot slutet av de följande fyra åren, så beslutade jag att grupper av barn kan navigera på Internet för att nå utbildningsmål på egen hand.
At that time, a large amount of money had come into Newcastle University to improve schooling in India. So Newcastle gave me a call. I said, "I'll do it from Delhi." They said, "There's no way you're going to handle a million pounds-worth of University money sitting in Delhi." So in 2006, I bought myself a heavy overcoat and moved to Newcastle. I wanted to test the limits of the system. The first experiment I did out of Newcastle was actually done in India. And I set myself and impossible target: can Tamil speaking 12-year-old children in a South Indian village teach themselves biotechnology in English on their own? And I thought, I'll test them, they'll get a zero -- I'll give the materials, I'll come back and test them -- they get another zero, I'll go back and say, "Yes, we need teachers for certain things."
Vid den tiden hade en stor summa pengar hamnat hos Newcastle University för att förbättra utbildning i Indien. Så Newcastle ringde upp mig. Jag sa, "Jag gör det från Delhi." De svarade, "Det finns ingen chans att du kommer att få hantera Universitetets pengar till ett värde av en miljon brittiska pund sittandes i Delhi." Så 2006 köpte jag mig en tung överrock och flyttade till Newcastle. Jag ville testa gränserna inom systemet. Det första experimentet jag gjorde från Newcastle ägde faktiskt rum i Indien. Och jag satte mig själv ett omöjligt mål: kan Tamil-talande 12-åriga barn i en by i södra Indien lära sig själva bioteknologi på engelska, på egen hand? Och jag tänkte, jag ger dem ett prov. De kommer att få en nolla. Sen ger jag dem materialet. Jag kommer tillbaka och testar dem. De får en till nolla. Och går tillbaka tillbaka och säger, "Ja, vi behöver lärare för vissa saker."
I called in 26 children. They all came in there, and I told them that there's some really difficult stuff on this computer. I wouldn't be surprised if you didn't understand anything. It's all in English, and I'm going. (Laughter) So I left them with it. I came back after two months, and the 26 children marched in looking very, very quiet. I said, "Well, did you look at any of the stuff?" They said, "Yes, we did." "Did you understand anything?" "No, nothing." So I said, "Well, how long did you practice on it before you decided you understood nothing?" They said, "We look at it every day." So I said, "For two months, you were looking at stuff you didn't understand?" So a 12 year-old girl raises her hand and says, literally, "Apart from the fact that improper replication of the DNA molecule causes genetic disease, we've understood nothing else."
Jag kallade in 26 barn. De kom in och jag talade om för dem att det finns några riktigt svåra saker på den här datorn. Jag skulle inte bli förvånad om ni inte förstod någonting. Det är allt på engelska och nu går jag. (Skratt) Så jag lämnade dem med det. Sedan kom jag tillbaka efter två månader, och de 26 barnen marscherade in och såg väldigt, väldigt tysta ut. Jag sa, "Nå, tittade ni på något av det?" De svarade, "Ja, det gjorde vi." "Förstod ni någonting?" "Nej, ingenting." Så jag sa, "Så, hur länge övade ni på det innan ni bestämde er för att ni inte förstod någonting?" De svarade, "Vi tittar på det varje dag." Så jag sa, "I två månader tittade ni på saker som ni inte förstod?" Så en 12-årig flicka sträcker upp sin hand och säger, bokstavligen, "Bortsett från det faktum att felaktig replikering av DNA-molekylen orsakar genetiska sjukdomar, har vi inte förstått någonting."
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåd)
(Laughter)
(Skratt)
It took me three years to publish that. It's just been published in the British Journal of Educational Technology. One of the referees who refereed the paper said, "It's too good to be true," which was not very nice. Well, one of the girls had taught herself to become the teacher. And then that's her over there. Remember, they don't study English. I edited out the last bit when I asked, "Where is the neuron?" and she says, "The neuron? The neuron," and then she looked and did this. Whatever the expression, it was not very nice.
Det tog mig tre år att publicera detta. Det har just blivit publicerat i "British Journal of Educational Technology." En av de akademikerna som granskade artikeln sa, "Det är för bra för att vara sant," vilket inte var särskilt snällt. Nåväl, en av flickorna hade lärt sig själv att agera som lärare. Där ser ni henne nu. Kom ihåg, de studerar inte engelska. Jag klippte bort den sista biten där jag frågade, "Vart är neuronen?" och hon svarade, "Neuronen? Neuronen?" Och sen tittade hon på mig och gjorde så här. Oavsett uttrycket, var det inte särskilt snällt.
So their scores had gone up from zero to 30 percent, which is an educational impossibility under the circumstances. But 30 percent is not a pass. So I found that they had a friend, a local accountant, a young girl, and they played football with her. I asked that girl, "Would you teach them enough biotechnology to pass?" And she said, "How would I do that? I don't know the subject." I said, "No, use the method of the grandmother." She said, "What's that?" I said, "Well, what you've got to do is stand behind them and admire them all the time. Just say to them, 'That's cool. That's fantastic. What is that? Can you do that again? Can you show me some more?'" She did that for two months. The scores went up to 50, which is what the posh schools of New Delhi, with a trained biotechnology teacher were getting.
Så, deras poäng hade gått upp från noll till 30 procent, vilket är en utbildningsmässig omöjlighet under omständigheterna. Men 30 procent är inte nog för att få godkänt. Jag fick reda på att de hade en vän, en lokal revisor, en ung kvinna, som de spelade fotboll med. Jag frågade kvinnan, "Skulle du kunna lära dem tillräckligt om bioteknik för att få godkänt?" Och hon sa, "Hur skulle jag göra det? Jag kan inte ämnet." Jag svarade, "Nej, använd mormors-metoden." Hon sa, "Vad är det?" Jag svarade, "Tja, vad du måste göra är att stå bakom dem och beundra dem hela tiden. Bara säga till dem: 'Det är coolt. Det är fantastiskt. Vad är det där? Kan du göra det igen? Kan du visa mig något mer? Hon gjorde det under två månader. Deras poäng gick upp till 50 procent, vilket är vad de fina skolorna i New Delhi, med en utbildad lärare i bioteknik, fick som betyg.
So I came back to Newcastle with these results and decided that there was something happening here that definitely was getting very serious. So, having experimented in all sorts of remote places, I came to the most remote place that I could think of. (Laughter) Approximately 5,000 miles from Delhi is the little town of Gateshead. In Gateshead, I took 32 children and I started to fine-tune the method. I made them into groups of four. I said, "You make your own groups of four. Each group of four can use one computer and not four computers." Remember, from the Hole in the Wall. "You can exchange groups. You can walk across to another group, if you don't like your group, etc. You can go to another group, peer over their shoulders, see what they're doing, come back to you own group and claim it as your own work." And I explained to them that, you know, a lot of scientific research is done using that method.
Så jag kom tillbaka till Newcastle med dessa resultat och bestämde mig för att det var något på gång här som definitivt var något stort Så, efter att ha experimenterat på alla möjliga avlägsna platser, kom jag till den mest avlägsna plats som jag kunde tänka mig. (Skratt) Uppskattningsvis 8000 kilometer från Delhi ligger den lilla staden Gateshead. I Gateshead så tog jag 32 barn och började finslipa metoden. Jag satte dem i grupper av fyra. Jag sa, "Bilda grupper om fyra. Varje grupp av fyra kan använda en dator, inte fyra datorer." Om ni kommer ihåg, från hålet i väggen. "Ni kan byta grupper. Ni kan gå iväg till en annan grupp, om ni inte gillar er grupp, osv. Du kan gå till en annan grupp, kika över deras axlar, se vad de gör för något gå tillbaka till er egen grupp och hävdar det som erat eget arbete." Och jag förklarade för dem att, som ni vet, en hel del vetenskaplig forskning görs med samma metod.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåd)
The children enthusiastically got after me and said, "Now, what do you want us to do?" I gave them six GCSE questions. The first group -- the best one -- solved everything in 20 minutes. The worst, in 45. They used everything that they knew -- news groups, Google, Wikipedia, Ask Jeeves, etc. The teachers said, "Is this deep learning?" I said, "Well, let's try it. I'll come back after two months. We'll give them a paper test -- no computers, no talking to each other, etc." The average score when I'd done it with the computers and the groups was 76 percent. When I did the experiment, when I did the test, after two months, the score was 76 percent. There was photographic recall inside the children, I suspect because they're discussing with each other. A single child in front of a single computer will not do that. I have further results, which are almost unbelievable, of scores which go up with time. Because their teachers say that after the session is over, the children continue to Google further.
Barnen kom entusiastiskt efter mig och sa, "Vad vill du att vi skall göra nu?" Jag gav dem sex frågor från det allmänna intyget för avslutad gymnasieutbildning. Den första gruppen, den bästa, löste alla frågorna på 20 minuter. Den sämsta, på 45 minuter. De använde allt de kände till -- nyhetsgrupper, Google, Wikipedia, Fråga Jeeves, osv. Lärarna sa, "Är detta djupt lärande?" Jag svarade, "Tja, låt oss prova det. Jag kommer tillbaka om två månader. Vi ger dem ett papperstest -- inga datorer, inget pratande med andra, osv." Den genomsnittliga poängen de fick när de gjorde det med datorerna och grupperna vad 76 procent. När jag gjorde experimentet, pappersprovet, efter två månader, så var deras poäng fortfarande 76 procent. Det fanns ett fotografiskt minne inom barnen, Jag misstänker att det var för att de diskuterade med varandra. Ett ensamt barn framför en dator får inte det resultatet. Jag har ytterligare resultat, som är nästan ofattbara, med poäng som går upp med tiden. Anledningen är enligt deras lärare att efter att lektionen är över, så fortsätter barnen att Googla vidare.
Here in Britain, I put out a call for British grandmothers, after my Kuppam experiment. Well, you know, they're very vigorous people, British grandmothers. 200 of them volunteered immediately. (Laughter) The deal was that they would give me one hour of broadband time, sitting in their homes, one day in a week. So they did that, and over the last two years, over 600 hours of instruction has happened over Skype, using what my students call the granny cloud. The granny cloud sits over there. I can beam them to whichever school I want to.
Här i Storbritannien ställde jag ut en inbjudan för brittiska mormödrar, enligt det tidigare experimentet. Tja, som ni vet, så är brittiska mormödrar mycket kraftfulla människor. 200 anmälde sig omedelbart. (Skratt) Avtalet var att de skulle ge mig en timme av bredbandstid, sittandes i sina hem, en dag i veckan. Så de gjorde det. Och över de senaste två åren, har över 600 timmar av undervisning hänt över Skype. användandes vad mina studenter kallar för mormors-molnet. Mormors-molnet bara sitter där. Jag kan sända dem till vilken skola i världen jag vill.
(Video) Teacher: You can't catch me. You say it. You can't catch me.
(Video) Läraren: Ni kan inte fånga mig. Säg det ni. Ni kan inte fånga mig.
Children: You can't catch me.
Barnen: Ni kan inte fånga mig.
Teacher: I'm the gingerbread man.
Läraren: Jag är pepparkaksgubben.
Children: I'm the gingerbread man.
Barnen: Jag är pepparkaksgubben.
Teacher: Well done. Very good ...
Läraren: Bra jobbat. Riktigt bra ...
SM: Back at Gateshead, a 10-year-old girl gets into the heart of Hinduism in 15 minutes. You know, stuff which I don't know anything about. Two children watch a TEDTalk. They wanted to be footballers before. After watching eight TEDTalks, he wants to become Leonardo da Vinci.
SM: Tillbaka till Gateshead, där en 10-årig flicka ger sig in på djupet av hinduismen på 15 minuter. Ni vet, saker som jag inte vet något om. Två barn tittar på ett TEDTalk. De ville bli fotbollsspelare förut. Eftera att ha sett 8 TEDTalks, vill han bli Leonardo da Vinci.
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåd)
It's pretty simple stuff.
Det är ganska enkla grejer.
This is what I'm building now -- they're called SOLEs: Self Organized Learning Environments. The furniture is designed so that children can sit in front of big, powerful screens, big broadband connections, but in groups. If they want, they can call the granny cloud. This is a SOLE in Newcastle. The mediator is from Pune, India.
Detta är vad jag bygger just nu. De kallas för SOLEs: Självorganiserade Inlärningsmiljöer. Möblemanget är designat så att barnen kan sitta framför stora, kraftfulla skärmar, ordentliga bredbandsuppkopplingar, men i grupper. Om de vill, kan de ringa upp mormors-molnet. Detta är en SOLE i Newcastle. Medlaren är från Bombay, Indien.
So how far can we go? One last little bit and I'll stop. I went to Turin in May. I sent all the teachers away from my group of 10 year-old students. I speak only English, they speak only Italian, so we had no way to communicate. I started writing English questions on the blackboard. The children looked at it and said, "What?" I said, "Well, do it." They typed it into Google, translated it into Italian, went back into Italian Google. Fifteen minutes later -- next question: where is Calcutta? This one, they took only 10 minutes. I tried a really hard one then. Who was Pythagoras, and what did he do? There was silence for a while, then they said, "You've spelled it wrong. It's Pitagora." And then, in 20 minutes, the right-angled triangles began to appear on the screens. This sent shivers up my spine. These are 10 year-olds. Text: In another 30 minutes they would reach the Theory of Relativity. And then?
Hur långt kan vi gå med detta? En sista liten bit och sen är jag klar. Jag åkte till Turin i Maj. Jag skickade iväg alla lärarna från min grupp med 10-åriga studenter. Jag pratar bara engelska, de pratar bara italienska, så vi hade inget sätt att kommunicera. Jag började skriva frågor på svarta tavlan, på engelska. Barnen tittade på den och sa, "Vad?" Jag sa, "Tja, gör det." De skrev in det på Google, översatte frågorna till italienska, gick tillbaka till italienska Google. 15 minuter senare ... Nästa fråga: vart är Calcutta? Denna tog bara 10 minuter. Jag försökte med en riktigt svår fråga då. Vem var Pythagoras och vad gjorde han? Det var tyst en stund, sedan sa de, "Du har stavat det fel. Det stavas Pitagora." Och sedan, inom 20 minuter, började de rätvinkliga trianglarna dyka upp på skärmarna. Detta sände rysningar längs med min ryggrad. Detta är 10-åringar. Text: Om 30 minuter skulle de nå relativitetsteorin. Och sedan?
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåd)
SM: So you know what's happened? I think we've just stumbled across a self-organizing system. A self-organizing system is one where a structure appears without explicit intervention from the outside. Self-organizing systems also always show emergence, which is that the system starts to do things, which it was never designed for. Which is why you react the way you do, because it looks impossible. I think I can make a guess now -- education is self-organizing system, where learning is an emergent phenomenon. It'll take a few years to prove it, experimentally, but I'm going to try. But in the meanwhile, there is a method available. One billion children, we need 100 million mediators -- there are many more than that on the planet -- 10 million SOLEs, 180 billion dollars and 10 years. We could change everything.
SM: Så, vet ni vad som hände? Jag tror vi just har snubblat över ett självorganiserande system. Ett självorganiserande system är ett där en struktur uppvisas utan uttryckligt ingripande utifrån. Spontant ordnande system visar också alltid upp emergens, vilket är att systemet börjar göra saker, som det aldrig var designat för att göra. Vilket är varför ni reagerar på det sättet ni gör, eftersom att det verkar omöjligt. Jag tror jag kan göra en kvalificerad gissning nu. Utbildning är ett självorganiserat system, där lärandet är ett emergent fenomen. Det kommer att ta ett par år att bevisa detta, med experiment, men jag kommer att försöka. Men under tiden, finns det en metod tillgänglig. En miljard barn, vi behöver 100 miljoner medlare -- det finns många fler än så på vår planet -- 10 miljoner SOLEs, 180 miljarder dollar och 10 år. Vi skulle kunna förändra allt.
Thanks.
Tack.
(Applause)
(Applåd)