Photography has been my passion ever since I was old enough to pick up a camera, but today I want to share with you the 15 most treasured photos of mine, and I didn't take any of them. There were no art directors, no stylists, no chance for reshoots, not even any regard for lighting. In fact, most of them were taken by random tourists.
Fotografi har varit min passion ända sedan jag var gammal nog att hålla i en kamera, men i dag vill jag dela med mig av mina 15 mest värdefulla bilder, och jag har inte tagit en enda en av dem. Inga "art directors" eller stylister var inblandade, det fanns ingen möjlighet att ta om bilden, och det togs inte ens någon hänsyn till belysning. De flesta av bilderna togs faktiskt av slumpmässigt valda turister.
My story begins when I was in New York City for a speaking engagement, and my wife took this picture of me holding my daughter on her first birthday. We're on the corner of 57th and 5th. We happened to be back in New York exactly a year later, so we decided to take the same picture.
Min berättelse börjar när jag var i New York för att hålla ett föredrag, och där min fru tog en bild av mig när jag håller min dotter på hennes första födelsedag. Vi står i gathörnet mellan 57:e gatan och 5:e avenyn. Precis ett år senare var vi av en händelse tillbaka i New York, så vi bestämde oss för att ta ett likadant kort igen.
Well you can see where this is going. Approaching my daughter's third birthday, my wife said, "Hey, why don't you take Sabina back to New York and make it a father-daughter trip, and continue the ritual?" This is when we started asking passing tourists to take the picture.
Ni kan se vart det här är på väg. Min dotters tredje födelsedag närmade sig, och min fru sa, "Du, kan du inte ta tillbaka Sabina till New York och göra det till en far-dotter utflykt, och fortsätta med ritualen?" Det var vid den här tiden då vi började fråga förbipasserande turister om de kunde ta bilden.
You know, it's remarkable how universal the gesture is of handing your camera to a total stranger. No one's ever refused, and luckily no one's ever run off with our camera.
Det är väldigt märkvärdigt vilken universell gest det kan vara, att ge sin kamera till en fullkomlig främling. Ingen nekade nånsin, och lyckligtvis smet aldrig någon iväg med vår kamera.
Back then, we had no idea how much this trip would change our lives. It's really become sacred to us. This one was taken just weeks after 9/11, and I found myself trying to explain what had happened that day in ways a five-year-old could understand.
Vi visste inte då hur mycket denna utflykt skulle komma att förändra våra liv. Den har verkligen kommit att bli helig för oss. Den här bilden togs bara några veckor efter 9/11, och jag hade försökt förklara för min dotter vad som hade hänt den dagen, på ett sätt som är förståeligt för ett femårigt barn.
So these photos are far more than proxies for a single moment, or even a specific trip. They're also ways for us to freeze time for one week in October and reflect on our times and how we change from year to year, and not just physically, but in every way. Because while we take the same photo, our perspectives change, and she reaches new milestones, and I get to see life through her eyes, and how she interacts with and sees everything. This very focused time we get to spend together is something we cherish and anticipate the entire year.
Dessa bilder är mycket mer än symboler för ett speciellt ögonblick, eller ens för en specifik resa. De låter oss att stanna tiden, under en vecka i oktober, och reflektera över vår tid och hur vi varje år förändrats, inte bara fysiskt, utan på alla sätt. För medan vi tar samma bild så förändras våra perspektiv, hon uppnår nya mål, och jag får se livet genom hennes ögon, och hur hon ser och påverkar allting. Den här koncentrerade tiden vi tillbringar tillsammans är något vi värderar högt och ser fram emot hela året.
Recently, on one trip, we were walking, and she stops dead in her tracks, and she points to a red awning of the doll store that she loved when she was little on our earlier trips. And she describes to me the feeling she felt as a five-year-old standing in that exact spot. She said she remembers her heart bursting out of her chest when she saw that place for the very first time nine years earlier. And now what she's looking at in New York are colleges, because she's determined to go to school in New York. And it hit me: One of the most important things we all make are memories.
När vi nyligen, under en utflykt, var ute på en promenad stannade hon helt plötsligt upp, och hon pekar på en röd markis på en dockbutik som hon älskat när hon varit mindre under våra tidiga utflykter. Och hon beskrev de känslor hon kände som femåring när hon stod på just den platsen. Hon kom ihåg hur hennes hjärta svällde i bröstet när hon såg stället för första gången nio år tidigare. Det hon letar efter i New York nu för tiden är skolor eftersom hon bestämt sig för att plugga här. Och just då insåg jag: En av de viktigaste sakerna vi alla skapar är minnen.
So I want to share the idea of taking an active role in consciously creating memories. I don't know about you, but aside from these 15 shots, I'm not in many of the family photos. I'm always the one taking the picture. So I want to encourage everyone today to get in the shot, and don't hesitate to go up to someone and ask, "Will you take our picture?" Thank you. (Applause)
Så jag vill dela med mig av idén att spela en aktiv roll i att medvetet skapa minnen. Jag vet inte hur det är med er, men förutom de här korten finns jag inte med på många av familjefotona. Jag är alltid den som tar kortet. Så jag vill uppmana alla i dag att finnas med på fotot, och tveka inte att gå fram till någon och fråga, "Vill du ta ett kort av oss?" Tack. (Applåder)