I read poetry all the time and write about it frequently and take poems apart to see how they work because I'm a word person. I understand the world best, most fully, in words rather than, say, pictures or numbers, and when I have a new experience or a new feeling, I'm a little frustrated until I can try to put it into words. I think I've always been that way. I devoured science fiction as a child. I still do. And I found poems by Andrew Marvell and Matthew Arnold and Emily Dickinson and William Butler Yeats because they were quoted in science fiction, and I loved their sounds and I went on to read about ottava rima and medial caesuras and enjambment and all that other technical stuff that you care about if you already care about poems, because poems already made me happier and sadder and more alive. And I became a poetry critic because I wanted to know how and why.
Jag läser poesi hela tiden och skriver om det ofta och tar isär dikter för att förstå hur de fungerar för att jag älskar ord. Jag förstår världen bäst, mest fulländat, genom ord snarare än, säg, bilder eller siffror, och när jag har en ny erfarenhet eller en ny känsla, blir jag lite frustrerad innan jag kan försöka att sätta det i ord. Jag tror att jag alltid varit på det sättet. Jag slukade science fiction som barn. Det gör jag än. Och jag hittade dikter av Andrew Marvell och Matthew Arnold och Emily Dickinson och William Butler Yeats för att de citerades i science fiction, och jag älskade deras ljud och jag gick vidare med att läsa om ottave rime, medial caesuras och enjambement och alla andra tekniska saker som man bryr sig om om man redan bryr sig om dikter, för dikter gjorde mig redan gladare och ledsnare och mer levande. Och jag blev en diktkritiker för jag ville veta hur och varför.
Now, poetry isn't one thing that serves one purpose any more than music or computer programming serve one purpose. The greek word poem, it just means "a made thing," and poetry is a set of techniques, ways of making patterns that put emotions into words. The more techniques you know, the more things you can make, and the more patterns you can recognize in things you might already like or love.
Poesi är inte en enda sak som tjänar ett enda syfte mer än musik eller datorprogrammering tjänar ett syfte. Det grekiska ordet dikt betyder bara "en gjord sak," och poesi är en uppsättning tekniker, sätt att skapa mönster som klär känslor i ord. Ju fler tekniker man känner till, desto fler saker kan man skapa, och desto fler mönster kan man känna igen i saker man kanske redan gillar eller älskar.
That said, poetry does seem to be especially good at certain things. For example, we are all going to die. Poetry can help us live with that. Poems are made of words, nothing but words. The particulars in poems are like the particularities, the personalities, that distinguish people from one another. Poems are easy to share, easy to pass on, and when you read a poem, you can imagine someone's speaking to you or for you, maybe even someone far away or someone made up or someone deceased. That's why we can go to poems when we want to remember something or someone, to celebrate or to look beyond death or to say goodbye, and that's one reason poems can seem important, even to people who aren't me, who don't so much live in a world of words. The poet Frank O'Hara said, "If you don't need poetry, bully for you," but he also said when he didn't want to be alive anymore, the thought that he wouldn't write any more poems had stopped him. Poetry helps me want to be alive, and I want to show you why by showing you how, how a couple of poems react to the fact that we're alive in one place at one time in one culture, and in another we won't be alive at all.
Med det sagt verkar poesi vara speciellt bra på vissa saker. Till exempel, vi kommer alla att dö. Poesi kan hjälpa oss att leva med det. Dikter är gjorda av ord, inget annat. Detaljerna i dikter är som de särdrag, de personligheter, som särskiljer människor från varandra. Dikter är lätta att dela, lätta att föra vidare, när man läser en dikt, kan man föreställa sig att någon talar till en eller för en, kanske någon långt borta eller någon påhittad eller någon bortgången. Det är därför vi kan vända oss till dikter när vi vill minnas något eller någon, fira eller se bortom döden eller säga hejdå, och det är en anledning till att dikter kan verka viktiga, även för människor som inte är som jag, som inte lever lika mycket i en ordvärld. Poeten Frank O'Hara sa, "Om du inte behöver poesi, vad bra för dig," men han sa även, när han inte ville leva längre, att tanken på att han inte skulle skriva fler dikter hade stoppat honom. Poesi hjälper mig att vilja leva, och jag vill visa er varför genom att visa er hur, hur ett par dikter reagerar på det faktum att vi lever på ett ställe i en tid i en kultur, och i ett annat kommer vi inte leva alls.
So here's one of the first poems I memorized. It could address a child or an adult.
Så här följer en av de första dikterna jag memorerade. Den kan adressera ett barn eller en vuxen.
"From far, from eve and morning
"Från fjärran, från kväll och morgon
From yon twelve-winded sky,
den i tolv delar indelade himmeln,
The stuff of life to knit me
Livets saker som stickade mig
Blew hither; here am I.
Blåste hitåt; här är jag.
Now — for a breath I tarry
För ett andetag stannade jag nu
Nor yet disperse apart —
Ännu icke skingrad -
Take my hand quick and tell me,
Ta min hand och säg mig,
What have you in your heart.
Vad har du på hjärtat.
Speak now, and I will answer;
Tala nu, och jag ska svara;
How shall I help you, say;
Hur ska jag hjälpa dig, säg;
Ere to the wind's twelve quarters
Före mot himmelens tolv kvartar
I take my endless way."
Jag tar min ändlösa väg."
[A. E. Housman]
[A.E. Housman]
Now, this poem has appealed to science fiction writers. It's furnished at least three science fiction titles, I think because it says poems can brings us news from the future or the past or across the world, because their patterns can seem to tell you what's in somebody's heart. It says poems can bring people together temporarily, which I think is true, and it sticks in my head not just because it rhymes but for how it rhymes, cleanly and simply on the two and four, "say" and "way," with anticipatory hints on the one and three, "answer" and "quarters," as if the poem itself were coming together. It plays up the fact that we die by exaggerating the speed of our lives. A few years on Earth become one speech, one breath. It's a poem about loneliness -- the "I" in the poem feels no connection will last — and it might look like a plea for help 'til you get to the word "help," where this "I" facing you, taking your hand, is more like a teacher or a genie, or at least that's what he wants to believe. It would not be the first time a poet had written the poem that he wanted to hear.
Denna dikt har tilltalat skrivare av science fiction. Den har försett åtminstone tre science fiction-titlar, tror jag, för att den säger att dikter kan ge oss nyheter från framtiden eller det förgångna eller runt om i världen, för att deras mönster verkar kunna berätta vad som finns i någons hjärta. Den säger att dikter kan föra människor samman temporärt vilket jag tror stämmer, och den fastnar i mitt huvud, inte bara för att den rimmar utan för hur den rimmar, rent och enkelt på andra och fjärde, "säg" och "väg," med förutseende ledtrådar på första och tredje, "svar" och "kvartar," som om dikten själv kom ihop. Det visar på faktum att vi dör genom att överdriva våra livs hastighet. Några få år på jorden blir ett tal, ett andetag. Det är en dikt om ensamhet ... "jaget" i dikten känner att ingen koppling kommer förbli och det kan se ut som en bön om hjälp tills du får ordet "hjälp," där detta "jag" ser dig, tar din hand, är mer som en lärare eller en ande, eller det är iallafall vad han vill att vi ska tro. Det skulle inte vara första gången en poet har skrivit dikten han vill höra.
Now, this next poem really changed what I liked and what I read and what I felt I could read as an adult. It might not make any sense to you if you haven't seen it before.
Nästa dikt förändrade verkligen vad jag gillade och vad jag läste och vad jag kände att jag kunde läsa som vuxen. Det kanske inte verkar vettigt för er om ni inte sett den förut.
"The Garden"
"Trädgården"
"Oleander: coral
"Oleander: korall
from lipstick ads in the 50's.
från läppstiftsreklam på 50-talet.
Fruit of the tree of such knowledge
Frukt från ett sådant kunskapsträd.
To smack (thin air)
Att smäcka
meaning kiss or hit.
Betyder kyssa eller slå.
It appears
Det visar sig
in the guise of outworn usages
I skepnad av utnötta termer
because we are bad?
För att vi är dåliga?
Big masculine threat,
Stort maskulint hot
insinuating and slangy."
Antydande och slangartat."
[Rae Armantrout]
[Rae Armantrout].
Now, I found this poem in an anthology of almost equally confusing poems in 1989. I just heard that there were these scandalous writers called Language poets who didn't make any sense, and I wanted to go and see for myself what they were like, and some of them didn't do much for me, but this writer, Rae Armantrout, did an awful lot, and I kept reading her until I felt I knew what was going on, as I do with this poem.
Jag hittade denna dikt i en antologi med nästan lika förvirrande dikter 1989. Jag hörde att det fanns sådana skandalösa skrivare som kallades "språkpoeter" och inte gick att förstå, jag ville gå och se hurdana de var, några påverkade mig inte så mycket, men Rae Armantrout, gjorde mycket, och jag fortsatte att läsa hennes verk tills jag kände att jag förstod vad som försiggick, som jag gör med denna dikt.
It's about the Garden of Eden and the Fall and the Biblical story of the Fall, in which sex as we know it and death and guilt come into the world at the same time. It's also about how appearances deceive, how our culture can sweep us along into doing and saying things we didn't intend or don't like, and Armantrout's style is trying to help us stop or slow down. "Smack" can mean "kiss" as in air kisses, as in lip-smacking, but that can lead to "smack" as in "hit" as in domestic abuse, because sexual attraction can seem threatening. The red that means fertility can also mean poison. Oleander is poisonous. And outworn usages like "smack" for "kiss" or "hit" can help us see how our unacknowledged assumptions can make us believe we are bad, either because sex is sinful or because we tolerate so much sexism. We let guys tell women what to do. The poem reacts to old lipstick ads, and its edginess about statement, its reversals and halts, have everything to do with resisting the language of ads that want to tell us so easily what to want, what to do, what to think. That resistance is a lot of the point of the poem, which shows me, Armantrout shows me what it's like to hear grave threats and mortal dishonesty in the language of everyday life, and once she's done that, I think she can show other people, women and men, what it's like to feel that way and say to other people, women and men who feel so alienated or so threatened that they're not alone.
Den handlar om Edens lustgård och fallet och den bibliska historien om fallet, vari sex som vi känner till det och död och skam kommer till världen på samma gång. Den handlar också om hur utseende kan bedra, hur vår kultur kan svepa med oss i att göra och säga saker vi inte menar eller inte gillar, och Armantrouts stil försöker hjälpa oss att stoppa eller sakta ner. "Smäcka" kan betyda "kyssa", som i luftkyssar, som i läppkyssar, men det kan leda till "smäcka" som i "slå" som våld i hemmet, för att sexuell attraktion kan verka hotfullt. Det röda som betyder fertilitet kan också betyda gift. Oleander är giftig. Och utnötta termer som "smäcka" istället för "kyssa" eller "slå" kan hjälpa oss att se hur våra icke erkända antaganden kan få oss att tro att vi är dåliga, antingen för att sex är syndigt eller för att vi tolererar så mycket sexism. Vi låter män säga åt kvinnor vad de ska göra. Dikten reagerar på gammal läppstiftsreklam, och dess irritation om uttalande, dess omkastningar och stopp, har allt att göra med att motstå reklamspråket som vill säga åt oss, så lätt, vad vi vill ha vad vi ska göra, vad vi ska tänka. Det motståndet är mycket av poängen i dikten, som visar mig, Armantrout visar mig hur det är att höra allvarliga hot och dödlig oärlighet i det språk som används dagligen, och när hon gjort det, tror jag att hon kan visa andra, kvinnor och män, hur det är att känna så och säga till andra, kvinnor och män som känner sig så utanför eller så hotade att de inte är ensamma.
Now, how do I know that I'm right about this somewhat confusing poem? Well in this case, I emailed the poet a draft of my talk and she said, "Yeah, yeah, that's about it." Yeah. (Laughter) (Applause) But usually, you can't know. You never know. You can't be sure, and that's okay. All we can do we is listen to poems and look at poems and guess and see if they can bring us what we need, and if you're wrong about some part of a poem, nothing bad will happen. Now, this next poem is older than Armantrout's, but a little younger than A. E. Housman's.
Hur vet jag att jag har rätt om den här något förvirrande dikten? I det här fallet mejlade jag poeten ett utkast av mitt föredrag och hon sa, "Ja, ja, det är typ så." Ja. (Skratt) (Applåder) Men vanligtvis kan man inte veta. Man vet aldrig. Man kan inte vara säker, och det är okej. Allt vi kan göra är att lyssna och titta på dikter och gissa och se om de kan ge oss vad vi behöver, och om man har fel om någon del av dikten, kommer inget dåligt att hända. Nästa dikt är äldre än Armantrouts, men lite yngre än A.E. Housmans.
"The Brave Man"
"Den modiga mannen"
"The sun, that brave man,
"Solen, den modiga mannen
Comes through boughs that lie in wait,
Går upp genom grenar som ligger på lur,
That brave man.
Den modiga mannen.
Green and gloomy eyes
Gröna och dystra ögon
In dark forms of the grass
I gräsets mörka former
Run away.
Springer iväg
The good stars,
De goda stjärnorna,
Pale helms and spiky spurs,
Bleka hjälmar och taggiga sporrar,
Run away.
Springer iväg.
Fears of my bed,
Rädslor för min säng
Fears of life and fears of death,
Rädslor för liv och rädslor för död,
Run away.
Springer iväg.
That brave man comes up
Den modiga mannen går upp
From below and walks without meditation,
Nerifrån och går utan meditation,
That brave man."
Den modiga mannen."
[Wallace Stevens]
[Wallace Stevens]
Now, the sun in this poem, in Wallace Stevens' poem, seems so grave because the person in the poem is so afraid. The sun comes up in the morning through branches, dispels the dew, the eyes, on the grass, and defeats stars envisioned as armies. "Brave" has its old sense of showy as well as its modern sense, courage. This sun is not afraid to show his face. But the person in the poem is afraid. He might have been up all night. That is the reveal Stevens saves for that fourth stanza, where run away has become a refrain. This person might want to run away too, but fortified by the sun's example, he might just rise. Stevens saves that sonically odd word "meditation" for the end. Unlike the sun, human beings think. We meditate on past and future, life and death, above and below. And it can make us afraid.
Solen i denna dikt, I Wallace Stevens dikt, verkar så dyster för att personen i dikten är så rädd. Solen går upp på morgonen genom grenar, fördriver daggen, ögonen, på gräset, och besegrar stjärnor föreställda som arméer. "Modig" har en gammal prålig känsla liksom dess moderna känsla, kurage. Solen är inte rädd för att visa sitt anlete. Men personen i denna dikt är rädd. Han kan ha suttit uppe hela natten. Det är det avslöjande som Stevens sparar för den fjärde strofen, där springa bort har blivit refräng. Denna person kanske också vill springa bort, men stärkt av solens exempel, kan han kanske stiga upp. Stevens sparar det ljudmässigt udda ordet "meditation" till slutet. Till skillnad från solen, tänker människor. Vi mediterar på det förgångna och framtiden, livet och döden, ovan och nedan. Och det kan göra oss rädda.
Poems, the patterns in poems, show us not just what somebody thought or what someone did or what happened but what it was like to be a person like that, to be so anxious, so lonely, so inquisitive, so goofy, so preposterous, so brave. That's why poems can seem at once so durable, so personal, and so ephemeral, like something inside and outside you at once. The Scottish poet Denise Riley compares poetry to a needle, a sliver of outside I cradle inside, and the American poet Terrance Hayes wrote six poems called "Wind in a Box." One of them asks, "Tell me, what am I going to do when I'm dead?" And the answer is that he'll stay with us or won't stay with us inside us as wind, as air, as words.
Dikter, mönstren i dikter, visar oss inte bara vad någon tänkte eller någon gjorde eller vad som hände utan hur det var att vara en sådan person, att vara ängslig, så ensam, så nyfiken, så fånig, så absurd, så modig. Det är därför dikter samtidigt kan verka så hållbara, så personliga och så efemära, som något inuti och utanpå dig på samma gång. Den skotska poeten Denise Riley liknar poesi vid en nål, en strimla utanför som jag vaggar inombords, och den amerikanska poeten Terrance Hayes skrev sex dikter som hette "Vind i en låda." En av dem frågar, "Säg mig, vad ska jag göra när jag är död?" Och svaret är att han kommer stanna hos oss eller inte stanna hos oss, som vind, som luft, som ord.
It is easier than ever to find poems that might stay inside you, that might stay with you, from long, long ago, or from right this minute, from far away or from right close to where you live, almost no matter where you live. Poems can help you say, help you show how you're feeling, but they can also introduce you to feelings, ways of being in the world, people, very much unlike you, maybe even people from long, long ago. Some poems even tell you that that is what they can do. That's what John Keats is doing in his most mysterious, perhaps, poem. It's mysterious because it's probably unfinished, he probably left it unfinished, and because it might be meant for a character in a play, but it might just be Keats' thinking about what his own writing, his handwriting, could do, and in it I hear, at least I hear, mortality, and I hear the power of older poetic techniques, and I have the feeling, you might have the feeling, of meeting even for an instant, almost becoming, someone else from long ago, someone quite memorable.
Det är enklare än någonsin att hitta dikter som kanske stannar inuti dig, som kanske stannar hos dig, från länge, länge sedan, eller från detta nu, från långt borta eller från bredvid där du bor, nästan oberoende av var. Dikter kan hjälpa dig att säga, hjälpa dig att visa hur du mår, men de kan också introducera dig för känslor, sätt att vara i världen, människor, väldigt olika dig, kanske till och med människor från länge, länge sedan. Vissa dikter säger till dig att det är vad de kan göra. Det är vad John Keats gör i sin kanske mest mystiska dikt. Den är mystisk för att den förmodligen inte är färdig, han lämnade den nog oavslutad, och kanske för att den är menad till en karaktär i en pjäs, men det kan vara Keats tänkande om vad hans egna skrivande, hans handskrift, kunde göra, och i det hör jag dödlighet, och jag hör kraften i äldre dikttekniker, och jag har känslan, du kanske har känslan, av att träffas bara för en sekund, nästan passande, någon annan från länge sedan, någon ganska minnesvärd.
"This living hand, now warm and capable
"Denna levande hand, än är den varm och fylld av liv,
Of earnest grasping, would, if it were cold
Ännu förmår den gripa; men om kall,
And in the icy silence of the tomb,
Den låg i isig tystnad i sin grav,
So haunt thy days and chill thy dreaming nights
Skulle den ge sin köld åt dig om natten,
That thou would wish thine own heart dry of blood
Tills du ur hjärtat ville tömma blodet
So in my veins red life might stream again,
För att få liv att strömma rött i mig,
And thou be conscience-calm’d -- see here it is --
Och du fick samvetsfrid – här är den nu –
I hold it towards you."
Jag sträcker den mot dig"
Thanks.
Tack.
(Applause)
(Applåder)