I run a design studio in New York. Every seven years, I close it for one year to pursue some little experiments, things that are always difficult to accomplish during the regular working year. In that year, we are not available for any of our clients. We are totally closed. And as you can imagine, it is a lovely and very energetic time.
Jag driver en designstudio i New York. Var sjunde år stänger jag den i ett år för att ägna mig åt några små experiment, saker som alltid är svåra att uppnå under det vanliga arbetsåret. Under det året är vi inte tillgängliga för någon av våra klienter. Vi är helt stängda. Som ni förstår är det en behaglig och energisk tid.
I originally had opened the studio in New York to combine my two loves, music and design. And we created videos and packaging for many musicians that you know, and for even more that you've never heard of. As I realized, just like with many many things in my life that I actually love, I adapt to it. And I get, over time, bored by them. And for sure, in our case, our work started to look the same. You see here a glass eye in a die cut of a book. Quite the similar idea, then, a perfume packaged in a book, in a die cut. So I decided to close it down for one year.
Jag öppnade min studio i New York för att kombinera mina två kärlekar, musik och design, och vi skapade videor och paketering åt många musiker som ni känner till, och ännu fler som ni aldrig hört talas om. Jag insåg att, precis som med många saker i mitt liv som jag egentligen älskar, jag anpassar mig till dom, och jag blir, över tiden, uttråkad av dom. Och helt säkert, i vårt fall, började vårt arbete se likadant ut. Ni ser här ett glasöga i en stansning i en bok. En idé ganska lik en parfym paketerad i en bok, i en stansning. Så jag beslutade mig för att stänga ett år.
Also is the knowledge that right now we spend about in the first 25 years of our lives learning, then there is another 40 years that's really reserved for working. And then tacked on at the end of it are about 15 years for retirement. And I thought it might be helpful to basically cut off five of those retirement years and intersperse them in between those working years. (Applause) That's clearly enjoyable for myself. But probably even more important is that the work that comes out of these years flows back into the company and into society at large, rather than just benefiting a grandchild or two.
Samtidigt finns kunskapen att idag spenderar vi ungefär de första tjugofem åren av våra liv till inlärning. Sedan kommer fyrtio år som är reserverade för arbete och påklistrade på slutet är ungefär femton år för pensionen. Så jag tänkte att det kan vara hjälpsamt att helt enkelt kapa fem år från pensionsåren och sprida ut dom mellan arbetsåren. (Applåder) Det är helt klart trevligt för mig själv. Men vad som nog är ännu mer viktigt är att arbetet som kommer ut ur dessa år flödar tillbaka in i företaget, och in i samhället i stort, snarare än att bara glädja ett barnbarn eller två.
There is a fellow TEDster who spoke two years ago, Jonathan Haidt, who defined his work into three different levels. And they rang very true for me. I can see my work as a job. I do it for money. I likely already look forward to the weekend on Thursdays. And I probably will need a hobby as a leveling mechanism. In a career I'm definitely more engaged. But at the same time, there will be periods when I think is all that really hard work really worth my while? While in the third one, in the calling, very much likely I would do it also if I wouldn't be financially compensated for it.
En annan TEDare pratade för två år sedan, Jonathan Haidt. Han delade upp sitt arbete i tre nivåer och dom lät väldigt sanna för mig. Jag kan se mitt arbete som ett jobb. Jag gör det för pengar. Jag ser sannolikt redan fram emot helgen på torsdagar, och jag behöver nog en hobby som utjämningsmekanism. I en karriär är jag definitivt mer engagerad, men samtidigt finns det perioder när jag tänker "är allt det hårda jobbet verkligen värt det?" Medan i den tredje, i kallet, skulle jag förmodligen göra det även om jag inte fick ekonomisk kompensation för det.
I am not a religious person myself, but I did look for nature. I had spent my first sabbatical in New York City. Looked for something different for the second one. Europe and the U.S. didn't really feel enticing because I knew them too well. So Asia it was. The most beautiful landscapes I had seen in Asia were Sri Lanka and Bali. Sri Lanka still had the civil war going on, so Bali it was. It's a wonderful, very craft-oriented society.
Jag är själv inte en religiös person, men jag sökte naturen. Jag tillbringade mitt första sabbatsår i New York City, jag letade efter något annorlunda inför det andra. Europa och USA kändes inte lockande eftersom jag kände dom så väl, så det blev Asien. De vackraste landskapen jag hade sett i Asien fanns i Sri Lanka och Bali. Sri Lanka hade fortfarande inbördeskrig, så det blev Bali. Det är ett underbart hantverksinriktat samhälle.
I arrived there in September 2008, and pretty much started to work right away. There is wonderful inspiration coming from the area itself. However the first thing that I needed was mosquito repellent typography because they were definitely around heavily. And then I needed some sort of way to be able to get back to all the wild dogs that surround my house, and attacked me during my morning walks. So we created this series of 99 portraits on tee shirts. Every single dog on one tee shirt. As a little retaliation with a just ever so slightly menacing message (Laughter) on the back of the shirt. (Laughter)
Jag kom dit i september 2008 och började i stort sett jobba direkt. Det kommer en underbar inspiration från området i sig men det första jag behövde var myggavstötande typografi för dom fanns verkligen där hela tiden. Sedan behövde jag något sätt att ge igen till alla vildhundar som omgav mitt hus och anföll mig på mina morgonpromenader. Så vi gjorde den här serien med nittionio porträtt på t-shirts. Varje enskild hund på en t-shirt, som en liten hämnd med ett lätt hotande budskap. (Skratt) på t-shirtens baksida. (Skratt)
Just before I left New York I decided I could actually renovate my studio. And then just leave it all to them. And I don't have to do anything. So I looked for furniture. And it turned out that all the furniture that I really liked, I couldn't afford. And all the stuff I could afford, I didn't like. So one of the things that we pursued in Bali was pieces of furniture. This one, of course, still works with the wild dogs. It's not quite finished yet. And I think by the time this lamp came about, (Laughter) I had finally made peace with those dogs. (Laughter)
Precis innan jag lämnade New York bestämde jag att jag kunde renovera min studio och sedan bara lämna allting till dom, och jag behöver inte göra någonting. Så jag letade efter möbler, och det visade sig att dom möbler som jag verkligen gillade hade jag inte råd med och alla prylar jag hade råd med tyckte jag inte om. Så en av dom saker vi ägnade oss åt på Bali var möbler. Den här, så klart, fungerar fortfarande med vildhundarna. Den är inte helt färdig ännu. Jag tror att när den här lampan kom till (Skratt) så hade jag äntligen slutit fred med dom där hundarna. (Skratt)
Then there is a coffee table. I also did a coffee table. It's called Be Here Now. It includes 330 compasses. And we had custom espresso cups made that hide a magnet inside, and make those compasses go crazy, always centering on them. Then this is a fairly talkative, verbose kind of chair. I also started meditating for the first time in my life in Bali. And at the same time, I'm extremely aware how boring it is to hear about other people's happinesses. So I will not really go too far into it.
Sedan har vi ett kaffebord. Det kallas "Var här nu". Det inkluderar trehundra trettio kompasser och vi tillverkade egna espressokoppar som gömmer en magnet som får dom där kompasserna att bli helt galna, alltid pekande på kopparna. Det här är en ganska pratglad sorts stol. Jag började också meditera för första gången i mitt liv på Bali, och samtidigt är jag väldigt medveten om hur tråkigt det är att höra om andras lycka så jag kommer inte prata djupare om det.
Many of you will know this TEDster, Danny Gilbert, whose book, actually, I got it through the TED book club. I think it took me four years to finally read it, while on sabbatical. And I was pleased to see that he actually wrote the book while he was on sabbatical. And I'll show you a couple of people that did well by pursuing sabbaticals.
Många av er känner igen den här TEDaren, Danny Gilbert, vars bok jag faktiskt fick genom TEDs bokklubb. Jag tror det tog mig fyra år att slutligen läsa den, under sabbatsåret, och jag var glad att se att han faktiskt skrev boken under ett sabbatsår. Och jag ska visa er ett par personer som tjänade på att ägna sig åt sabbatsår.
This is Ferran Adria. Many people think he is right now the best chef in the world with his restaurant north of Barcelona, El Bulli. His restaurant is open seven months every year. He closes it down for five months to experiment with a full kitchen staff. His latest numbers are fairly impressive. He can seat, throughout the year, he can seat 8,000 people. And he has 2.2 million requests for reservations.
Detta är Ferran Adria. Många tycker att han är den bästa kocken i världen just nu med sin restaurang norr om Barcelona, elBulli. Restaurangen är öppen sju månader om året. Han stänger den under fem månader för att experimentera med ett fullt bemannat kök. Hans senaste siffror är rätt imponerande. Han kan betjäna genom året åtta tusen personer och han har 2,2 miljoner reservationsansökningar.
If I look at my cycle, seven years, one year sabbatical, it's 12.5 percent of my time. And if I look at companies that are actually more successful than mine, 3M since the 1930s is giving all their engineers 15 percent to pursue whatever they want. There is some good successes. Scotch tape came out of this program, as well as Art Fry developed sticky notes from during his personal time for 3M. Google, of course, very famously gives 20 percent for their software engineers to pursue their own personal projects.
Om jag tittar på min cykel, sju år och ett sabbatsår, så är det 12,5 procent av min tid. Och om jag ser på företag som faktiskt är mer framgångsrika än mitt, 3M har sedan 1930-talet gett alla sina ingenjörer 15% att ägna sig åt vad dom vill. Där finns en del bra framgångar. Scotch-tejp kom ur det här programmet, liksom att Art Fry utvecklade postit-lappar under sin personliga tid på 3M. Google är såklart berömda för att dom ger tjugo procent åt sina mjukvaruingenjörer att ägna sig åt personliga projekt.
Anybody in here has actually ever conducted a sabbatical? That's about five percent of everybody. So I'm not sure if you saw your neighbor putting their hand up. Talk to them about if it was successful or not. I've found that finding out about what I'm going to like in the future, my very best way is to talk to people who have actually done it much better than myself envisioning it.
Har någon här inne faktiskt tagit ett sabbatsår någon gång? Det är ungefär fem procent av alla. Så om du såg din granne räcka upp handen, fråga dom ifall det framgångsrikt eller inte. Jag har funnit att för att komma på vad jag kommer tycka om i framtiden så är det bästa sättet att prata med folk som faktiskt har gjort det, det är mycket bättre än att föreställa sig det själv.
When I had the idea of doing one, the process was I made the decision and I put it into my daily planner book. And then I told as many, many people as I possibly could about it so that there was no way that I could chicken out later on. (Laughter)
När jag fick idén att ta ett sabbatsår så var processen att jag tog beslutet och skrev det i min planeringsbok, och sedan berättade jag om det för så många som möjligt så att det inte fanns en chans för mig att fega ur senare. (Skratt)
In the beginning, on the first sabbatical, it was rather disastrous. I had thought that I should do this without any plan, that this vacuum of time somehow would be wonderful and enticing for idea generation. It was not. I just, without a plan, I just reacted to little requests, not work requests, those I all said no to, but other little requests. Sending mail to Japanese design magazines and things like that. So I became my own intern. (Laughter)
I början på det första sabbatsåret var det ganska katastrofalt. Jag hade tänkt att jag skulle göra det utan någon plan, att det här tidsvacuumet på något sätt skulle vara underbart och lockande för idéskapande. Det var det inte. Utan någon plan så bara reagerade jag på små önskemål. Inga arbetsförfrågningar, dom sade jag nej till, men andra små önskemål. Skicka post till japanska designmagasin och sådant. Så jag blev min egen praktikant. (Skratt)
And I very quickly made a list of the things I was interested in, put them in a hierarchy, divided them into chunks of time and then made a plan, very much like in grade school. What does it say here? Monday, 8 to 9: story writing; 9 to 10: future thinking. Was not very successful. And so on and so forth. And that actually, specifically as a starting point of the first sabbatical, worked really well for me. What came out of it? I really got close to design again. I had fun. Financially, seen over the long term, it was actually successful. Because of the improved quality, we could ask for higher prices.
Så väldigt snabbt gjorde jag en lista på dom saker som intresserade mig, ordnade upp dom, delade in dom i tidsstycken, och sedan gjorde jag en plan precis som i skolan. Vad står det här? Måndag, åtta till nio: historieskrivande. Nio till tio: framtidstänkande. Det var inte så framgångsrikt. Och så vidare. Faktiskt, speciellt som startpunkt på det första sabbatsåret, fungerade det riktigt bra för mig. Vad kom ut ur det? Jag kom riktigt nära formgivning igen. Jag hade roligt. Finansiellt, i ett längre perspektiv, var det faktiskt framgångsrikt. På grund av den ökade kvaliteten kunde vi begära högre priser.
And probably most importantly, basically everything we've done in the seven years following the first sabbatical came out of thinking of that one single year. And I'll show you a couple of projects that came out of the seven years following that sabbatical. One of the strands of thinking I was involved in was that sameness is so incredibly overrated. This whole idea that everything needs to be exactly the same works for a very very few strand of companies, and not for everybody else.
Och kanske viktigast av allt: i princip allt vi gjort på dom sju åren efter det första sabbatsåret kom från tänkande under det enda året. Jag ska visa er några projekt som kom ur dom sju åren som följde på det sabbatsåret. En av tanketrådarna som jag var involverad i var att likriktning är otroligt överskattat. Hela idén att allting måste vara exakt likadant fungerar för väldigt få typer av företag, och inte alls för alla andra.
We were asked to design an identity for Casa da Musica, the Rem Koolhaas-built music center in Porto, in Portugal. And even though I desired to do an identity that doesn't use the architecture, I failed at that. And mostly also because I realized out of a Rem Koolhaas presentation to the city of Porto, where he talked about a conglomeration of various layers of meaning. Which I understood after I translated it from architecture speech in to regular English, basically as logo making. And I understood that the building itself was a logo.
Vi tillfrågades att formge en identitet åt Casa de Musica, det Rem Koolhaas-byggda musikcentret i Porto, Portugal. Även om jag ville ha en identitet som inte använder arkitekturen så misslyckades jag med det. Mestadels för att jag insåg efter en föreläsning av Rem Koolhaas till staden Porto där han pratade om en sammanslagning av olika lager av mening, vilket jag förstod efter att jag översatt det från arkitekturspråk till vanlig engelska, i grunden som logotypskapande. Jag förstod att byggnaden i sig var en logotyp
So then it became quite easy. We put a mask on it, looked at it deep down in the ground, checked it out from all sides, west, north, south, east, top and bottom. Colored them in a very particular way by having a friend of mine write a piece of software, the Casa da Musica Logo Generator. That's connected to a scanner. You put any image in there, like that Beethoven image. And the software, in a second, will give you the Casa da Musica Beethoven logo. Which, when you actually have to design a Beethoven poster, comes in handy, because the visual information of the logo and the actual poster is exactly the same.
och då blev det rätt så enkelt. Vi satte en mask på det, tittade på det djupt nere i marken, betraktade det från alla sidor, väster, norr, söder, öster, toppen och botten. Färglade dom på ett särskilt sätt genom att låta en vän till mig skriva en mjukvara, Casa de Musica logotypgenerator, som är kopplad till en scanner. Du lägger in vilken bild som helst, som den där Beethoven-bilden och mjukvaran kommer på nån sekund ge dig Casa de Musicas Beethoven-logotyp. När du faktiskt ska formge en Beethoven-plansch är det väldigt praktiskt eftersom den visuella informationen i logotypen och planschen är exakt likadan.
So it will always fit together, conceptually, of course. If Zappa's music is performed, it gets its own logo. Or Philip Glass or Lou Reed or the Chemical Brothers, who all performed there, get their own Casa da Musica logo. It works the same internally with the president or the musical director, whose Casa da Musica portraits wind up on their business cards. There is a full-blown orchestra living inside the building. It has a more transparent identity. The truck they go on tour with. Or there's a smaller contemporary orchestra, 12 people that remixes its own title.
Så dom passar alltid bra ihop, rent konceptuellt. Om det är Zappas musik som framförs så får det en egen logotyp. Eller Philip Glass, Lou Reed eller Chemical Brothers, som alla har framträtt där, får sina egna Casa de Musica-logotyper. Det fungerar likadant internt med presidenten eller musikdirektören, vilkas Casa de Musica-porträtt hamnar på deras visitkort. Det finns en hel orkester som bor inne i byggnaden. Den har en mer genomskinlig identitet. Lastbilen som dom turnerar med. Eller den lilla samtida orkestern, tolv personer som mixar om sin egen titel.
And one of the handy things that came about was that you could take the logo type and create advertising out of it. Like this Donna Toney poster, or Chopin, or Mozart, or La Monte Young. You can take the shape and make typography out of it. You can grow it underneath the skin. You can have a poster for a family event in front of the house, or a rave underneath the house or a weekly program, as well as educational services.
Och en av dom praktiska sakerna som kom till var att du kan ta logotypen och skapa annonsering av den. Som den här Donna Taylor-planschen, eller Chopin eller Mozart eller La Monte Young. Du kan ta formen och göra typografi av den. Du kan låta den växa under huden. Du kan göra en plansch för ett familjearrangemang framför huset, eller en ravefest under huset, eller ett veckoprogram liksom utbildningstjänster.
Second insight. So far, until that point I had been mostly involved or used the language of design for promotional purposes, which was fine with me. On one hand I have nothing against selling. My parents are both salespeople. But I did feel that I spent so much time learning this language, why do I only promote with it? There must be something else. And the whole series of work came out of it. Some of you might have seen it. I showed some of it at earlier TEDs before, under the title "Things I've Learned in My Life So Far." I'll just show two now.
Andra insikten. Fram till då hade jag mest varit inblandad i, eller använt, designspråket för säljande syften, vilket var ok med mig. Å ena sidan har jag inget emot att sälja. Båda mina föräldrar var säljare. Men jag kände att jag använde så mycket tid på att lära mig det språket, så varför marknadsför jag bara med det? Det måste finnas något annat. Hela den här serien med arbeten kom ut ur det. Några av er kan ha sett den. Jag visade en del av den på tidigare TED förut under titeln "Saker jag har lärt mig så här långt". Jag ska bara visa två nu.
This is a whole wall of bananas at different ripenesses on the opening day in this gallery in New York. It says, "Self-confidence produces fine results." This is after a week. After two weeks, three weeks, four weeks, five weeks. And you see the self confidence almost comes back, but not quite. These are some pictures visitors sent to me. (Laughter)
Detta är en vägg med bananer med olika mognad, på öppningsdagen i det här galleriet i New York. Det står "Självförtroende skapar bra resultat". Det här är efter en vecka. Efter två veckor, tre veckor, fyra veckor, fem veckor. Och ni ser att självförtroendet kommer nästan tillbaka, men inte helt. Detta är några bilder som besökare skickat till mig. (Skratt)
And then the city of Amsterdam gave us a plaza and asked us to do something. We used the stone plates as a grid for our little piece. We got 250,000 coins from the central bank, at different darknesses. So we got brand new ones, shiny ones, medium ones, and very old, dark ones. And with the help of 100 volunteers, over a week, created this fairly floral typography that spelled, "Obsessions make my life worse and my work better."
Sen så gav staden Amsterdam oss ett torg och bad oss göra någonting. Vi använde stenläggningen som rutnät för vårt lilla verk. Vi fick tvåhundrafemtio tusen mynt från centralbanken med olika mörkhet. Så vi fick helt nya blänkande, mellanmörka, och väldigt gamla mörka mynt. Med hjälp av hundra frivilliga, under en vecka, skapade vi den här blommiga typografin som sade "Besatthet gör mitt liv sämre och mitt jobb bättre".
And the idea of course was to make the type so precious that as an audience you would be in between, "Should I really take as much money as I can? Or should I leave the piece intact as it is right now?" While we built all this up during that week, with the 100 volunteers, a good number of the neighbors surrounding the plaza got very close to it and quite loved it. So when it was finally done, and in the first night a guy came with big plastic bags and scooped up as many coins as he could possibly carry, one of the neighbors called the police.
Idén var såklart att göra texten så värdefull att som publik skulle du stå mellan "Borde jag ta så mycket pengar jag kan?" eller "Borde jag lämna verket intakt som det är?". Medan vi byggde upp allt detta, under den veckan med dom hundra frivilliga, så blev flera av dom boende grannarna runt torget fästa vid det och tyckte om det väldigt mycket. Så när det var klart, under första natten när det kom en kille med stora plastsäckar och plockade upp så många av mynten som han kunde bära, ringde en av grannarna polisen.
And the Amsterdam police in all their wisdom, came, saw, and they wanted to protect the artwork. And they swept it all up and put it into custody at police headquarters. (Laughter) I think you see, you see them sweeping. You see them sweeping right here. That's the police, getting rid of it all. So after eight hours that's pretty much all that was left of the whole thing. (Laughter)
Och Amsterdams polis i all sin vishet kom, tittade, och dom ville skydda konstverket. Så dom sopade upp alltihop och satte det i förvar på polishögkvarteret. (Skratt) Jag tror ni ser dom sopa här. Det är polisen som gör sig av med allt. Så efter åtta timmar är det här i princip vad som var kvar av hela saken. (Skratt)
We are also working on the start of a bigger project in Bali. It's a movie about happiness. And here we asked some nearby pigs to do the titles for us. They weren't quite slick enough. So we asked the goose to do it again, and hoped she would do somehow, a more elegant or pretty job. And I think she overdid it. Just a bit too ornamental. And my studio is very close to the monkey forest. And the monkeys in that monkey forest looked, actually, fairly happy. So we asked those guys to do it again. They did a fine job, but had a couple of readability problems. So of course whatever you don't really do yourself doesn't really get done properly.
Vi jobbar också på början av ett större projekt på Bali. Det är en film om lycka. Här bad vi några grisar i närheten att göra förtexten till oss. Dom var inte tillräckligt finkänsliga så vi bad gåsen att göra om det, och vi hoppades hon på något sätt skulle göra ett mer elegant jobb. Jag tycker hon överarbetade det. Bara lite för dekorativt. Min studio är väldigt nära apskogen och aporna i den skogen såg faktiskt ganska lyckliga ut. Så vi bad dom att göra om det igen. Dom gjorde ett bra jobb, men hade lite problem med läsbarheten. Så naturligvis, det som du inte gör själv blir inte gjort ordentligt.
That film we'll be working on for the next two years. So it's going to be a while. And of course you might think that doing a film on happiness might not really be worthwhile. Then you can of course always go and see this guy.
Den filmen kommer vi jobba på de kommande två åren, så det kommer ta ett tag. Såklart kanske ni tänker att göra en film om lycka kanske inte är värt tiden. Då kan ni ju alltid gå och se den här killen.
Video: (Laughter) And I'm happy I'm alive. I'm happy I'm alive. I'm happy I'm alive.
Video: (Skratt) Jag är glad att jag lever. Jag är glad att jag lever. Jag är glad att jag lever.
Stefan Sagmeister: Thank you. (Applause)
Stefan Sagmeister: Tack så mycket. (Applåder)