It began with one question: If Africa was a bar, what would your country be drinking or doing? I kicked it off with a guess about South Africa, which wasn't exactly according to the rules because South Africa's not my country. But alluding to the country's continual attempts to build a postracial society after being ravaged for decades by apartheid, I tweeted, #ifafricawasabar South Africa would be drinking all kinds of alcohol and begging them to get along in its stomach.
Det började med en fråga: Om Afrika var en bar, vad skulle ditt land dricka eller göra? Jag började med en gissning om Sydafrika, vilket inte var helt enligt reglerna eftersom Sydafrika inte är mitt land. Men med tanke på landets ständiga försök att bygga ett rasismfritt samhälle efter att ha härjats av apartheid i decennier, tweetade jag, #ifafricawasabar skulle Sydafrika dricka alla sorters alkohol och bönfalla dem att komma överens i magen.
And then I waited. And then I had that funny feeling where I wondered if I crossed the line. So, I sent out a few other tweets about my own country and a few other African countries I'm familiar with. And then I waited again, but this time I read through almost every tweet I had ever tweeted to convince myself, no, to remind myself that I'm really funny and that if nobody gets it, that's fine.
Och så väntade jag. Jag hade den där känslan där jag undrade om jag hade gått över gränsen. Så jag postade några tweets om mitt eget land och några andra afrikanska länder som jag är välbekant med. Och så väntade jag igen, men den här gången läste jag nästan varenda tweet jag nånsin hade postat, för att övertyga mig själv, nej, för att påminna mig själv om att jag är jätterolig, och om ingen fattar det så är det okej.
But luckily, I didn't have to do that for very long. Very soon, people were participating. In fact, by the end of that week in July, the hashtag #ifafricawasabar would have garnered around 60,000 tweets, lit up the continent and made its way to publications all over the world.
Men som tur var, så behövde jag inte göra det så länge. Väldigt snart började folk delta. Faktum är att i slutet av den där veckan i juli, hade hashtaggen #ifafricawasabar genererat ungefär 60 000 tweets, lyst upp kontinenten och tagit sig till publikationer över hela världen.
People were using the hashtag to do many different things. To poke fun at their stereotypes: [#IfAfricaWasABar Nigeria would be outside explaining that he will pay the entrance fee, all he needs is the bouncer's account details.]
Folk använde hashtaggen för att göra många olika saker. För att göra narr av sina stereotyper: [#IfAfricaWasABar skulle Nigeria stå utanför och förklara att han betalar inträdesavgiften, allt han behöver är vaktens kontouppgifter.]
(Laughter)
(Skratt)
To criticize government spending: [#ifafricawasabar South Africa would be ordering bottles it can't pronounce running a tab it won't be able to pay]
För att kritisera regeringens slöseri: [#ifafricawasabar skulle Sydafrika beställa flaskor som hen inte kunde uttala och få en nota hen inte kunde betala]
To make light of geopolitical tensions: [#IfAfricaWasABar South Sudan would be the new guy with serious anger management issues.]
För att lätta upp geopolitiska spänningar: [#IfAfricaWasABar skulle Sydsudan vara den nya killen med allvarliga humörproblem.]
To remind us that even in Africa there are some countries we don't know exist: [#IfAfricaWasABar Lesotho would be that person who nobody really knows but is always in the pictures.]
För att påminna oss om att i Afrika finns det länder som vi inte vet om existerar: ["IfAfricaWasABar skulle Lesotho vara den där personen som ingen känner men som alltid är med på bilderna.]
And also to make fun of the countries that don't think that they're in Africa: [#IfAfricaWasABar Egypt, Libya, Tunisia, Algeria and Morocco be like "What the hell are we doing here?!!"]
Och också för att skoja med länderna som tror att de inte tillhör Afrika: [#IfAfricaWasABar skulle Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko vara typ, "Vad fan gör vi här?!!]
(Laughter)
(Skratt)
And to note the countries that had made a big turnaround: [#ifAfricawasabar Rwanda would be that girl that comes with no money and no transport but leaves drunk, happy and rich]
Och för att uppmärksamma de länder som gjort en stor förändring: [#ifafricawasabar skulle Rwanda vara tjejen som kommer utan pengar och skjuts, men åker hem full, lycklig och rik]
But most importantly, people were using the hashtag to connect. People were connecting over their Africanness. So for one week in July, Twitter became a real African bar. And I was really thrilled, mainly because I realized that Pan-Africanism could work, that we had before us, between us, at our fingertips a platform that just needed a small spark to light in us a hunger for each other.
Men viktigast av allt, folk använde hashtaggen för att få kontakt. Folk fick kontakt genom sin afrikanism. Så under en vecka i juli, blev Twitter en riktig afrikansk bar. Och jag var så förtjust, mest för att jag insåg att panafrikanism skulle kunna funka, att vi framför oss, mellan oss, lätt tillgänglig, hade en plattform som bara behövde en gnista för att tända vår hunger efter varandra.
My name is Siyanda Mohutsiwa, I'm 22 years old and I am Pan-Africanist by birth. Now, I say I'm Pan-Africanist by birth because my parents are from two different African countries. My father's from a country called Botswana in southern Africa. It's only slightly bigger than Germany. This year we celebrate our 50th year of stable democracy. And it has some very progressive social policies. My mother's country is the Kingdom of Swaziland. It's a very, very small country, also in southern Africa. It is Africa's last complete monarchy. So it's been ruled by a king and a royal family in line with their tradition, for a very long time.
Jag heter Siyanda Mohutsiwa, jag är 22 år gammal och jag är panafrikanist sedan födseln. Jag säger att jag är panafrikanist sedan födseln för att mina föräldrar kommer från två olika afrikanska länder. Min pappa kommer från landet Botswana i södra Afrika. Det är bara lite större än Tyskland. I år firar vi 50 år med stabil demokrati. Och landet har en väldigt progressiv socialpolitik. Min mammas land är kungadömet Swaziland. Det är ett väldigt, väldigt litet land, också i södra Afrika. Det är Afrikas sista fungerande monarki. Det har styrts av en kung och en kungafamilj, enligt deras tradition, under en väldigt lång tid.
On paper, these countries seem very different. And when I was a kid, I could see the difference. It rained a lot in one country, it didn't rain quite as much in the other. But outside of that, I didn't really realize why it mattered that my parents were from two different places. But it would go on to have a very peculiar effect on me. You see, I was born in one country and raised in the other.
På papperet verkar dessa länder vara väldigt olika. Och när jag var barn kunde jag se skillnaden. Det regnade mycket i ett land, inte lika mycket i det andra. Men utöver det förstod jag inte riktigt varför det spelade någon roll att mina föräldrar var från olika ställen. Men det skulle visa sig ha en märklig effekt på mig. Ni förstår, jag föddes i ett land, men växte upp i det andra.
When we moved to Botswana, I was a toddler who spoke fluent SiSwati and nothing else. So I was being introduced to my new home, my new cultural identity, as a complete outsider, incapable of comprehending anything that was being said to me by the family and country whose traditions I was meant to move forward. But very soon, I would shed SiSwati. And when I would go back to Swaziland, I would be constantly confronted by how very non-Swazi I was becoming.
När vi flyttade till Botswana, var jag en parvel som pratade flytande SiSwati och inget annat. Så jag introducerades för mitt nya hem, min nya kulturella identitet, som en total främling, oförmögen att förstå något som sades till mig av familjen och det land vars traditioner jag skulle föra vidare. Men jag skulle snart tappa SiSwati. Och när jag åkte tillbaka till Swaziland, fick jag hela tiden höra hur o-Swazi jag höll på att bli.
Add to that my entry into Africa's private school system, whose entire purpose is to beat the Africanness out of you, and I would have a very peculiar adolescence. But I think that my interest in ideas of identity was born here, in the strange intersection of belonging to two places at once but not really belonging to either one very well and belonging to this vast space in between and around simultaneously. I became obsessed with the idea of a shared African identity.
Lägg sedan till att jag kom in i Afrikas privata skolsystem, vars enda syfte är att slå afrikanismen ur dig, så ser ni att jag hade en väldigt märklig ungdomstid. Men jag tror att mitt intresse för identitetstankar föddes här, i den märkliga korsningen mellan att höra hemma på två ställen samtidigt men inte höra hemma på något av dem särskilt väl, och att höra hemma i den stora rymden mellan och runtomkring samtidigt. Jag blev besatt av tanken på en gemensam afrikansk identitet.
Since then, I have continued to read about politics and geography and identity and what all those things mean. I've also held on to a deep curiosity about African philosophies. When I began to read, I gravitated towards the works of black intellectuals like Steve Biko and Frantz Fanon, who tackled complex ideas like decolonization and black consciousness. And when I thought, at 14, that I had digested these grand ideas, I moved on to the speeches of iconic African statesmen like Burkina Faso's Thomas Sankara and Congo's Patrice Lumumba. I read every piece of African fiction that I could get my hands on.
Sedan dess har jag fortsatt läsa om politik, geografi och identitet och vad alla de sakerna betyder. Jag har också alltid närt en djup nyfikenhet på afrikansk filosofi. När jag började läsa, drogs jag mot verk av svarta intellektuella som Steve Biko och Frantz Fanon, som tacklade komplexa tankar om avkolonisering och svart medvetenhet. Och när jag, vid 14 års ålder, tyckte att jag hade smält dessa stora tankar, gick jag vidare till tal av ikoniska afrikanska statsmän, som Burkina Fasos Thomas Sankara och Kongos Patrice Lumumba. Jag läste all afrikansk skönlitteratur jag kunde lägga vantarna på.
So when Twitter came, I hopped on with the enthusiasm of a teenage girl whose friends are super, super bored of hearing about all this random stuff.
Så när Twitter kom, hoppade jag på med entusiasmen hos en tonårstjej vars vänner är supertrötta på att höra om allt detta.
The year was 2011 and all over southern Africa and the whole continent, affordable data packages for smartphones and Internet surfing became much easier to get. So my generation, we were sending messages to each other on this platform that just needed 140 characters and a little bit of creativity. On long commutes to work, in lectures that some of us should have been paying attention to, on our lunch breaks, we would communicate as much as we could about the everyday realities of being young and African.
Året var 2011 och över hela södra Afrika och hela kontinenten, blev prisvärda datapaket för smartphones och internet mycket enklare att få tag på. Så min generation, vi skickade meddelanden till varandra via plattformen som bara behövde 140 tecken och lite kreativitet. På långa pendlingsvägar till jobbet, på föreläsningar som några av oss borde ha lyssnat mer uppmärksamt på, på lunchraster, kommunicerade vi så mycket vi kunde om vardagen för en ung afrikan.
But of course, this luxury was not available to everybody. So this meant that if you were a teenage girl in Botswana and you wanted to have fun on the Internet, one, you had to tweet in English. Two, you had to follow more than just the three other people you knew online. You had to follow South Africans, Zimbabweans, Ghanaians, Nigerians. And suddenly, your whole world opened up. And my whole world did open up.
Men alla hade förstås inte den möjligheten. Detta innebar att om du var en tonårstjej i Botswana, och du ville ha kul på internet, så var du först tvungen att tweeta på engelska. Och sedan tvungen att följa fler än de tre andra personer du kände online. Du behövde följa sydafrikaner, zimbaweaner, ghananer, nigerianer. Och plötsligt öppnades hela världen. Hela min värld öppnades upp.
I followed vibrant Africans who were travelling around the continent, taking pictures of themselves and posting them under the hashtag #myafrica. Because at that time, if you were to search Africa on Twitter or on Google or any kind of social media, you would think that the entire continent was just pictures of animals and white guys drinking cocktails in hotel resorts.
Jag följde livfulla afrikaner som reste runt på kontinenten, tog bilder av sig själva, och postade dem under hashtaggen #myafrica. För vid den tiden, om man sökte efter Afrika på Twitter eller Google eller andra sociala medier, hade man kunnat tro att hela kontinenten bara var bilder av djur och vita snubbar med cocktails på rekreationshotell.
(Laughter)
(Skratt)
But Africans were using this platform to take some kind of ownership of the tourism sectors. It was Africans taking selfies on the beaches of Nigeria. It was Africans in cocktail bars in Nairobi.
Men afrikaner använde plattformen för att ta över äganderätten till turistområdena. Det var afrikaner som tog selfies på Nigerias stränder. Det var afrikaner i cocktailbarer i Nairobi.
And these were the same Africans that I began to meet in my own travels around the continent. We would discuss African literature, politics, economic policy. But almost invariably, every single time, we would end up discussing Twitter. And that's when I realized what this was. We were standing in the middle of something amazing, because for the first time ever young Africans could discuss the future of our continent in real time, without the restriction of borders, finances and watchful governments.
Och detta var samma afrikaner som jag började träffa på mina egna resor runt kontinenten. Vi diskuterade afrikansk litteratur, politik, ekonomi. Men nästan undantagslöst, varje gång, diskuterade vi till slut Twitter. Det var då jag insåg vad detta var. Vi var mitt uppe i något fantastiskt, för första gången någonsin, kunde unga afrikaner diskutera kontinentens framtid i realtid, utan begränsningar av gränser, pengar eller vaksamma regeringar.
Because the little known truth is many Africans know a lot less about other African countries than some Westerners might know about Africa as a whole. This is by accident, but sometimes, it's by design. For example, in apartheid South Africa, black South Africans were constantly being bombarded with this message that any country ruled by black people was destined for failure. And this was done to convince them that they were much better off under crushing white rule than they were living in a black and free nation. Add to that Africa's colonial, archaic education system, which has been unthinkingly carried over from the 1920s -- and at the age of 15, I could name all the various causes of the wars that had happened in Europe in the past 200 years, but I couldn't name the president of my neighboring country. And to me, this doesn't make any sense because whether we like it or not, the fates of African people are deeply intertwined.
För den inte så kända sanningen är, att många afrikaner vet mindre om andra afrikanska länder, än en del västerlänningar vet om Afrika som helhet. Detta är oturligt, men ibland är det avsiktligt. I apartheidens Sydafrika till exempel, blev svarta sydafrikaner konstant bombarderade med budskapet att alla länder styrda av svarta människor var dömda att misslyckas. Detta gjordes för att övertyga dem om att de hade det bättre under kuvande vitt ledarskap än när de levde i en svart och fri nation. Lägg sedan till Afrikas koloniala, ålderdomliga utbildningssystem, som tanklöst har förts vidare sedan 1920-talet - vid 15 års ålder kunde jag nämna alla olika orsaker till de krig som varit i Europa under de senaste 200 åren, men jag visste inte vem som var president i mitt grannland. För mig verkar detta inte vettigt, för oavsett om vi gillar det eller inte, så är afrikanska människors öden starkt sammanflätade.
When disaster hits, when turmoil hits, we share the consequences. When Burundians flee political turmoil, they go to us, to other African countries. Africa has six of the world's largest refugee centers. What was once a Burundian problem becomes an African problem. So to me, there are no Sudanese problems or South African problems or Kenyan problems, only African problems because eventually, we share the turmoil.
När katastrofer inträffar, när tumult uppstår, så delar vi på konsekvenserna. När burundier flyr från politiskt tumult, flyr de till oss, till andra afrikanska länder. Afrika har sex av världens största flyktinganläggningar. Det som en gång var ett burundiskt problem blir ett afrikanskt problem. Så för mig finns det inga sudanesiska problem eller sydafrikanska problem eller kenyanska problem, bara afrikanska problem, för i slutändan delar vi på tumultet.
So if we share the problems, why aren't we doing a better job of sharing the successes? How can we do that? Well, in the long term, we can shoot towards increasing inter-African trade, removing borders and putting pressure on leaders to fulfill regional agreements they've already signed. But I think that the biggest way for Africa to share its successes is to foster something I like to call social Pan-Africanism.
Så om vi delar på problemen, varför gör vi inte ett bättre jobb med att dela på framgångarna? Hur kan vi göra det? På lång sikt, kan vi sikta mot ökande interafrikansk handel, att ta bort gränser och sätta press på våra ledare att fullfölja regionala överenskommelser som de redan har undertecknat. Men jag tror att det bästa sättet för Afrika för att dela på framgångarna, är att befrämja något som jag kallar social panafrikanism.
Now, political Pan-Africanism already exists, so I'm not inventing anything totally new here. But political Pan-Africanism is usually the African unity of the political elite. And who does that benefit? Well, African leaders, almost exclusively. No, what I'm talking about is the Pan-Africanism of the ordinary African. Young Africans like me, we are bursting with creative energy, with innovative ideas. But with bad governance and shaky institutions, all of this potential could go to waste. On a continent where more than a handful of leaders have been in power longer than the majority of the populations has been alive, we are in desperate need of something new, something that works. And I think that thing is social Pan-Africanism.
Politisk panafrikanism finns redan, så jag hittar inte på något helt nytt här. Men politisk panafrikanism är vanligtvis den politiska elitens samling. Och vem gynnar det? Nästan uteslutande afrikanska ledare. Nej, det jag talar om är den vanliga afrikanens panafrikanism. Unga afrikaner som jag, vi är fulla av kreativ energi, av innovativa idéer. Men med dåligt styre och svajiga institutioner, kan all denna potential gå om intet. På en kontinent där fler än en handfull ledare har varit vid makten längre än majoriteten av befolkningen har levt, är vi i skriande behov av något nytt, något som funkar. Och jag tror att det är social panafrikanism.
My dream is that young Africans stop allowing borders and circumstance to suffocate our innovation. My dream is that when a young African comes up with something brilliant, they don't say, "Well, this wouldn't work in my country," and then give up. My dream is that young Africans begin to realize that the entire continent is our canvas, is our home. Using the Internet, we can begin to think collaboratively, we can begin to innovate together. In Africa, we say, "If you want to go fast, you go alone, but if you want to go far, you go together." And I believe that social Pan-Africanism is how we can go far together.
Min dröm är att unga afrikaner ska sluta låta gränser och omständigheter kväva vår förnyelse. Min dröm är att när en ung afrikan kommer på något lysande, säger hen inte "Nja, det skulle inte funka i mitt land" och ger upp. Min dröm är att unga afrikaner börjar inse att hela kontinenten är vår målarduk, vårt hem. Med hjälp av internet kan vi börja tänka gemensamt, vi kan finna nya vägar tillsammans. I Afrika säger vi, "Om du vill gå fort, går du ensam, men om du vill gå långt, går du tillsammans." Jag tror att social panafrikanism är hur vi kan gå långt tillsammans.
And this is already happening. Access to these online networks has given young Africans something we've always had to violently take: a voice. We now have a platform. Before now, if you wanted to hear from the youth in Africa, you waited for the 65-year-old minister of youth --
Och det här händer redan. Tillgången till dessa online-nätverk har gett unga afrikaner något som vi alltid har fått ta med våld: en röst. Nu har vi en plattform. Fram till nu, om man ville höra från de unga i Afrika, väntade man på att den 65-åriga ungdomsministern -
(Laughter)
(Skratt)
to wake up in the morning, take his heartburn medication and then tell you the plans he has for your generation in 20 years time. Before now, if you wanted to be heard by your possibly tyrannical government, you were pushed to protest, suffer the consequences and have your fingers crossed that some Western paper somewhere might make someone care. But now we have opportunities to back each other up in ways we never could before.
skulle vakna på morgonen, ta sin halsbrännemedicin och sedan berätta om sina planer för din generation om 20 år. Fram till nu, om du ville bli hörd av din möjligen tyranniska regering, tvingades du protestera, ta konsekvenserna och hålla tummarna för att någon västerländsk tidning skulle få någon att bry sig. Men nu har vi möjligheten att stötta varandra, på sätt som inte var möjliga förut.
We support South African students who are marching against ridiculously high tertiary fees. We support Zimbabwean women who are marching to parliament. We support Angolan journalists who are being illegally detained. For the first time ever, African pain and African aspiration has the ability to be witnessed by those who can empathize with it the most: other Africans.
Vi stöttar sydafrikanska studenter som marscherar mot löjligt höga skolavgifter. Vi stöttar zimbabweanska kvinnor som marscherar till parlamentet. Vi stöttar angolanska journalister som hålls illegalt fängslade. För första gången nånsin, kan afrikansk smärta och afrikansk strävan bevittnas av de som kan känna mest empati för den: andra afrikaner.
I believe that with a social Pan-Africanist thinking and using the Internet as a tool, we can begin to rescue each other, and ultimately, to rescue ourselves.
Jag tror att med ett socialt panafrikanskt tankesätt och internet som ett verktyg, kan vi börja rädda varandra, och i slutändan rädda oss själva.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)