Good morning. How are you?
God morgon. Hur mår ni? Detta har varit underbart, visst har det?
(Audience) Good.
It's been great, hasn't it? I've been blown away by the whole thing. In fact, I'm leaving.
Jag är som bortblåst av det hela. I själva verket, är jag borta. (skratt)
(Laughter)
Det har funnits tre teman, eller hur?
There have been three themes running through the conference, which are relevant to what I want to talk about. One is the extraordinary evidence of human creativity in all of the presentations that we've had and in all of the people here; just the variety of it and the range of it. The second is that it's put us in a place where we have no idea what's going to happen in terms of the future. No idea how this may play out.
den röda tråden genom konferensen, som är relevant för vad jag vill tala om. Ett är de extraordinära bevisen för mänsklig kreativitet. i alla presentationerna som vi har haft och alla människor här. Bara variationen. och bredden. Det andra är att det har sätt oss på en plats där vi inte har någon aning om vad som kommer att hända, i framtiden. Ingen aning hur detta kommer utvecklas.
I have an interest in education. Actually, what I find is, everybody has an interest in education. Don't you? I find this very interesting. If you're at a dinner party, and you say you work in education -- actually, you're not often at dinner parties, frankly.
Jag är intresserad av utbildning -- i själva verket, så tycker jag att alla har ett intresse av utbildning. Tror inte ni? Jag tycker detta är väldigt intressant. Om du är på middag, och säger att du jobbar inom utbildning -- i själva verket så är du inte så ofta på middag, i ärlighetens namn, om du jobbar inom utbildning.
(Laughter)
If you work in education, you're not asked.
(Skratt) Du blir inte tillfrågad.
(Laughter)
Och du frågar inte tillbaka heller, konstigt nog. Jag tycker det är konstigt.
And you're never asked back, curiously. That's strange to me. But if you are, and you say to somebody, you know, they say, "What do you do?" and you say you work in education, you can see the blood run from their face. They're like, "Oh my God. Why me?"
Men om du är, och du säger till någon, vet du att dom säger, "Vad vet du?" och du säger att du jobbar med utbildning, man kan se blodet rusa till deras ansikte. De är som,
(Laughter)
"Gode gud. Varför jag? Min enda ute kväll på veckan." (skratt)
"My one night out all week."
(Laughter)
Men om du frågar om deras utbildning,
But if you ask about their education, they pin you to the wall, because it's one of those things that goes deep with people, am I right? Like religion and money and other things. So I have a big interest in education, and I think we all do. We have a huge vested interest in it, partly because it's education that's meant to take us into this future that we can't grasp. If you think of it, children starting school this year will be retiring in 2065. Nobody has a clue, despite all the expertise that's been on parade for the past four days, what the world will look like in five years' time. And yet, we're meant to be educating them for it. So the unpredictability, I think, is extraordinary.
nålar dom upp dig på väggen. För att det är en av de sakerna som sitter djupt i människor, har jag rätt? Som religion, och pengar och andra saker. Jag har ett stort intresse för utbildning, och jag tror att vi alla har det. Vi har ett enormt oantastbart intresse i det, delvis för att det är utbildning som är menat att ta oss in i framtiden som vi inte kan greppa. Om du tänker på det, barn som börjar skolan i år kommer pensioneras 2065. Ingen har en aning -- trots all den expertis som har visats upp under de senaste fyra dagarna -- hur kommer världen se ut om fem år. Och trots det är vi menade att undervisa dem för det. Så oförutsägbarheten, tror jag, är extraordinär.
And the third part of this is that we've all agreed, nonetheless, on the really extraordinary capacities that children have -- their capacities for innovation. I mean, Sirena last night was a marvel, wasn't she? Just seeing what she could do. And she's exceptional, but I think she's not, so to speak, exceptional in the whole of childhood. What you have there is a person of extraordinary dedication who found a talent. And my contention is, all kids have tremendous talents, and we squander them, pretty ruthlessly.
Och den tredje delen i detta är att vi kom alla överens, ändå, om att verkliga extraordinära kapaciteter som barn har -- deras kapaciteter för innovation. Jag menar, Sirena igår var ett underverk, visst var hon? Bara att se vad hon kunde göra. Och hon är exceptionell, men jag tror inte hon är det, så att säga, exceptionell i hela barndomen. Vad man har här är en person med extraordinär hängivenhet som fann en talang. Och mitt påstående är, alla barn har kolosala talanger. Och vi slösar bort dem, ganska hänsynslöst.
So I want to talk about education, and I want to talk about creativity. My contention is that creativity now is as important in education as literacy, and we should treat it with the same status.
Så jag vill prata om utbildning och jag vill prata om kreativitet. Mitt påstående är att kreativitet nu är lika viktigt i utbildning som läs-och skrivkunnighet, och vi borde behandla det med samma status.
(Applause)
(Applåder) Tack så mycket. Det var det föresten.
Thank you.
(Applause)
That was it, by the way. Thank you very much.
Tack så väldigt mycket. (Skratt) Så, 15 minuter kvar.
(Laughter)
So, 15 minutes left.
Nå, jag föddes -- nej (skratt)
(Laughter)
"Well, I was born ... "
(Laughter)
Jag hörde en bra historia nyligen -- Jag älskar att berätta den --
I heard a great story recently -- I love telling it -- of a little girl who was in a drawing lesson. She was six, and she was at the back, drawing, and the teacher said this girl hardly ever paid attention, and in this drawing lesson, she did. The teacher was fascinated. She went over to her, and she said, "What are you drawing?" And the girl said, "I'm drawing a picture of God." And the teacher said, "But nobody knows what God looks like." And the girl said, "They will in a minute."
om en liten flicka som hade bild lektion. Hon var sex och hon satt långt bak, ritade, och läraren sa att denna lilla flicka nästan aldrig lyssnade , och på bildlektionen så gjorde hon det. Läraren var fascinerad och hon gick till henne och hon sa, "Vad ritar du?" Och den lilla flickan sa, "Jag ritar en bild av gud". Och läraren sa, "Men ingen vet hur gud ser ut." Och flickan sa, "Det kommer dom om en minut."
(Laughter)
(Skratt)
When my son was four in England -- actually, he was four everywhere, to be honest.
När min son var fyra år i England -- han var faktiskt fyra år överallt , för att vara ärlig. (Skratt)
(Laughter)
Om vi skall vara stränga, vart än han gick var han fyra det året.
If we're being strict about it, wherever he went, he was four that year. He was in the Nativity play. Do you remember the story?
Har var med i julspelet. Kommer ni ihåg historien? Nej, den var stor.
(Laughter)
No, it was big, it was a big story. Mel Gibson did the sequel, you may have seen it.
Det var en stor historia. Mel Gibson gjorde uppföljaren. Du kan ha sett den: "Julspelet ll." Men James fick rollen som Josef,
(Laughter)
"Nativity II." But James got the part of Joseph, which we were thrilled about. We considered this to be one of the lead parts. We had the place crammed full of agents in T-shirts: "James Robinson IS Joseph!" (Laughter) He didn't have to speak, but you know the bit where the three kings come in? They come in bearing gifts, gold, frankincense and myrrh. This really happened. We were sitting there, and I think they just went out of sequence, because we talked to the little boy afterward and said, "You OK with that?" They said, "Yeah, why? Was that wrong?" They just switched. The three boys came in, four-year-olds with tea towels on their heads. They put these boxes down, and the first boy said, "I bring you gold." And the second boy said, "I bring you myrrh." And the third boy said, "Frank sent this."
vilket vi var överlyckliga för. Vi ansåg att detta var en av huvudrollerna. Vi hade stället packa med agenter i t-shirt: "James Robinson ÄR Joseph" (Skratt) Han behövde inte prata, men ni kan den delen där de tre kungarna kommer in. De kommer med gåvor, och har med sig guld, rökelse och myrra. Detta hände verkligen. Vi satt där. och jag tror att de bara kom av sig, för att det talade till den lille pojken efteråt och vi sa, "Är du OK med det?" Och han sa, "Ja, varför, va det fel?" Dom bara bytte och så var det klart. I vilket fall, så kom dom tre pojkarna in, fyraåringar med handdukar kring huvudet, och de ställde ner dessa lådor, och första pojken sa, "Jag giver dig guld." Och den andra pojken sa, "Jag giver dig myrra."
(Laughter)
Och den tredje pojken sa, "Frank skickade detta." (Skratt)
What these things have in common is that kids will take a chance. If they don't know, they'll have a go. Am I right? They're not frightened of being wrong. I don't mean to say that being wrong is the same thing as being creative. What we do know is, if you're not prepared to be wrong, you'll never come up with anything original -- if you're not prepared to be wrong. And by the time they get to be adults, most kids have lost that capacity. They have become frightened of being wrong. And we run our companies like this. We stigmatize mistakes. And we're now running national education systems where mistakes are the worst thing you can make. And the result is that we are educating people out of their creative capacities.
Vad dessa saker har gemensamt är att barn tar chanser. Om de inte vet, så försöker dom. Har jag rätt? De är inte rädda för att ha fel. Jag menar inte att ha fel är samma sak som att vara kreativ. Vad vi vet är, om du inte är beredd att ha fel, så kommer du aldrig komma på något orginellt. Om du inte är beredd att ha fel. Och när dom blir vuxna, förlorar de flesta barn den förmågan. Dom har blivit rädda för att ha fel. Och vi driver våra företag såhär, föresten. Vi stigmatiserar misstag. Och vi driver nu nationella utbildnings system där misstag är det värsta du kan göra. Och resultatet av det är att vi utbildar folk ut ur deras kreativa förmåga. Picasso sa en gång:
Picasso once said this, he said that all children are born artists. The problem is to remain an artist as we grow up. I believe this passionately, that we don't grow into creativity, we grow out of it. Or rather, we get educated out of it. So why is this?
han sa att alla barn är födda konstnärer. Problemet är att förbli en konstnär när vi växer upp. Jag tror passionerat detta att vi inte växer in i kreativitet, vi växer ur den. Eller hellre, vi utbildas ur det. Så varför sker det? Jag bodde i Stratford-on-Avon tills ungefär för fem år sen.
I lived in Stratford-on-Avon until about five years ago. In fact, we moved from Stratford to Los Angeles. So you can imagine what a seamless transition this was.
Vi flyttade faktiskt från Stratford till Los Angeles. Så ni kan tänka er vilken sömlös övergång det var. (Skratt) Faktiskt,
(Laughter)
Actually, we lived in a place called Snitterfield, just outside Stratford, which is where Shakespeare's father was born. Are you struck by a new thought? I was. You don't think of Shakespeare having a father, do you? Do you? Because you don't think of Shakespeare being a child, do you? Shakespeare being seven? I never thought of it. I mean, he was seven at some point. He was in somebody's English class, wasn't he?
så bodde vi på ett ställe som hette Snitterfield, precis utanför Stratford, vilket är där Shakespeare's far var född. Slog det er något nu? Något slog mig. Man tänker inte på att Shakepeare hade en far, eller hur? Gör ni? För att man tänker inte på Shakespeare som ett barn, eller? Shakepeare sju år? Jag har aldrig tänkt på det. Jag menar, han var varit sju vid någon tidpunkt. Han har varit på någons engelska lektion, har han inte? Hur irriterande skulle det vara?
(Laughter)
How annoying would that be?
(Skratt) "Måste försöka mer." Blivit körd i säng av sin far, ni vet,
(Laughter)
"Must try harder."
(Laughter)
Being sent to bed by his dad, to Shakespeare, "Go to bed, now!" To William Shakespeare. "And put the pencil down!"
till Shakespeare, "Bums i säng, nu," till William Shakespeare, "och lägg ner pennan. Och sluta prata sådär. Det förvirrar alla."
(Laughter)
"And stop speaking like that."
(Laughter)
"It's confusing everybody."
(Skratt)
(Laughter)
I vilket fall, vi flyttade from Stratford till Los Angeles,
Anyway, we moved from Stratford to Los Angeles, and I just want to say a word about the transition. Actually, my son didn't want to come. I've got two kids; he's 21 now, my daughter's 16. He didn't want to come to Los Angeles. He loved it, but he had a girlfriend in England. This was the love of his life, Sarah. He'd known her for a month.
och jag vill bara nämna några ord om övergången. Min son ville inte med. Jag har två barn. Han är 21 nu och min dotter är 16. Han ville inte följa med till Los Angeles. Han älskade det, men han hade en flickvän i England. Detta var hans livs kärlek, Sarah. Han hade känt henne i en månad. Kom ihåg, de hade haft sin fjärde åminnesdag,
(Laughter)
Mind you, they'd had their fourth anniversary, because it's a long time when you're 16. He was really upset on the plane. He said, "I'll never find another girl like Sarah." And we were rather pleased about that, frankly --
eftersom det är en lång tid när man är 16. I vilket fall, han var väldigt upprörd på planet, och han sa, "jag kommer aldrig hitta en annan tjej som Sarah." Och vi var ganska nöjda över detta, ärligt talat, eftersom hon var den främsta anledning till att vi lämnade landet.
(Laughter)
because she was the main reason we were leaving the country.
(Skratt)
(Laughter)
Men något slår en när man flyttar till Amerika
But something strikes you when you move to America and travel around the world: every education system on earth has the same hierarchy of subjects. Every one. Doesn't matter where you go. You'd think it would be otherwise, but it isn't. At the top are mathematics and languages, then the humanities. At the bottom are the arts. Everywhere on earth. And in pretty much every system, too, there's a hierarchy within the arts. Art and music are normally given a higher status in schools than drama and dance. There isn't an education system on the planet that teaches dance every day to children the way we teach them mathematics. Why? Why not? I think this is rather important. I think math is very important, but so is dance. Children dance all the time if they're allowed to, we all do. We all have bodies, don't we? Did I miss a meeting?
och när du reser runt om i världen: varje utbildnings system på jorden har samma hierarki av ämnen. Alla. Det spelar ingen roll vart man åker. Man skulle kunna tro att det skulle vara annorlunda, med inte. I topp ligger matte och språk, sen kommer humaniora, och i botten ligger estetiska ämnen. Överallt på jorden. Och i så gott som varje system också, finns det hierarki inom de estetiska ämnena. Bild och musik har normalt högre status i skolorna sen drama och dans. Det finns inte ett utbildningssystem på vår planet som lär ut dans varje dag till barn på samma sätt vi lär ut matte. Varför? Varför inte? Jag tror att detta är ganska viktigt. Jag tycker matte är väldigt viktigt, men det är dans också. Barn dansar hela tiden om de får det, det gör vi alla. Vi har alla kroppar, eller hur? Missade jag ett möte? (Skratt) Sanningenligt, vad som händer är,
(Laughter)
Truthfully, what happens is, as children grow up, we start to educate them progressively from the waist up. And then we focus on their heads. And slightly to one side.
när barn växer upp, vi börjar utbilda dem fortlöpande från midjan och uppåt. Och då fokuserar vi på deras huvuden. Och något ensidigt. Om man skulle besöka utbildning, som en utomjording,
If you were to visit education as an alien and say "What's it for, public education?" I think you'd have to conclude, if you look at the output, who really succeeds by this, who does everything they should, who gets all the brownie points, who are the winners -- I think you'd have to conclude the whole purpose of public education throughout the world is to produce university professors. Isn't it? They're the people who come out the top. And I used to be one, so there.
och säga "Vad är det till för, allmän utbildning?" Jag tror att du skulle behöva till slut -- om du tittar på output, den som verkligen lyckas på detta sätt, den som gör allt på det sätt den borde, den som får alla fjäsk poäng, som är vinnare -- jag tror att man skulle komma fram till att meningen med allmän utbildning över hela världen är att producera universitets professorer. Eller? De är dom människorna som hamnar på toppen. Och jag har varit en av dom. (Skratt)
(Laughter)
Och jag gillar universitets professorer, men ni vet,
And I like university professors, but, you know, we shouldn't hold them up as the high-water mark of all human achievement. They're just a form of life. Another form of life. But they're rather curious. And I say this out of affection for them: there's something curious about professors. In my experience -- not all of them, but typically -- they live in their heads. They live up there and slightly to one side. They're disembodied, you know, in a kind of literal way. They look upon their body as a form of transport for their heads.
vi borde inte hålla upp dem som högvattensmärken på all mänsklig bedrift. Dom är bara en form av liv, en annan form av liv. Men de är ganska nyfikna, och jag säger detta i ren tillgivenhet till dem. Det finns något nyfiket med professorer enligt mina erfarenheter -- inte alla, men typiskt -- de lever sina liv i sitt huvud. Dom lever up där, och lite mer ensidigt. De är befriade från kroppen, ni vet, på ett ganska bokstavligt sätt. De ser på sin kropp som en form av transportmedel för deras huvuden, visst gör dom?
(Laughter)
Don't they? It's a way of getting their head to meetings.
(Skratt) Det är ett sätt att få deras huvuden till möten.
(Laughter)
Om du vill ha verkliga bevis för utanförkroppsliga upplevelser,
If you want real evidence of out-of-body experiences, by the way, get yourself along to a residential conference of senior academics and pop into the discotheque on the final night.
föresten, se till att gå på konferens med äldre akademiker, och titta in på diskotek sista kvällen.
(Laughter)
(Skratt) Och du kommer se det, vuxna män och kvinnor
And there, you will see it. Grown men and women writhing uncontrollably, off the beat.
åla sig obekvämt, i otakt,
(Laughter)
väntande på att det skall sluta så de kan åka hem och skriva en artikel om det.
Waiting until it ends, so they can go home and write a paper about it.
Nu proklamerar vårt utbildningssystem idéen om akademisk förmåga.
(Laughter)
Our education system is predicated on the idea of academic ability. And there's a reason. Around the world, there were no public systems of education, really, before the 19th century. They all came into being to meet the needs of industrialism. So the hierarchy is rooted on two ideas.
Och det finns en anledning. Hela systemet uppfanns -- runt om i världen, det fanns faktiskt ingen allmän utbildning innan 1800-talet, De blev alla till för att möta industrialismens behov. Så hierarkin ligger rotad i dessa två idéer.
Number one, that the most useful subjects for work are at the top. So you were probably steered benignly away from things at school when you were a kid, things you liked, on the grounds you would never get a job doing that. Is that right? "Don't do music, you're not going to be a musician; don't do art, you won't be an artist." Benign advice -- now, profoundly mistaken. The whole world is engulfed in a revolution.
Nummer ett, att de mest användbara ämnena för arbete finns på toppen. Så ni blev förmodligen välvilligt styrda från de saker i skolan när ni var barn, saker ni gillade, grundat på att du skulle aldrig få ett jobb genom att göra det. Stämmer det? Håll inte på med musik, du kommer inte bli musiker; håll inte på med konst, kommer inte bli konstnär. Godhjärtade råd -- djupa misstag. Hela världen är uppslukade i en revolution.
And the second is academic ability, which has really come to dominate our view of intelligence, because the universities design the system in their image. If you think of it, the whole system of public education around the world is a protracted process of university entrance. And the consequence is that many highly talented, brilliant, creative people think they're not, because the thing they were good at at school wasn't valued, or was actually stigmatized. And I think we can't afford to go on that way.
Och den andra är akademisk förmåga, som har blivit den dominanta vår syn på intelligens, för att universitet designade systemet i deras avbild. Om ni tänker på det, hela systemet av allmän utbildning runt om i världen är en utdraget process av universitets antagning. Och konsekvensen är att många mycket talangfulla, brillianta, kreativa människor tror att det inte är det. för att de saker de var duktiga på i skolan var inte högt värderat, eller var stigmatiserad. Och jag tror att vi inte har råd med att förtsätta på den vägen.
In the next 30 years, according to UNESCO, more people worldwide will be graduating through education than since the beginning of history. More people. And it's the combination of all the things we've talked about: technology and its transformational effect on work, and demography and the huge explosion in population.
Under de nästa 30 åren, enligt UNESCO, kommer mer människor världen över ta examen genom utbildning som sedan historiens början. Mer människor, och det är kombinationen av alla de saker vi har pratat om -- teknologi och dess transformations effekt på arbete, och demografi och den enorma explosion i populationen.
Suddenly, degrees aren't worth anything. Isn't that true? When I was a student, if you had a degree, you had a job. If you didn't have a job, it's because you didn't want one. And I didn't want one, frankly.
Plötsligt, är examina värt någonting. Stämmer det inte? När jag var student, hade du en examen så hade du ett jobb. Om du inte hade ett jobb var det för att du inte ville ha ett. Och jag ville inte ha ett, om vi skall vara ärliga. (Skratt) Men nu är ungdomar med examen ofta
(Laughter)
But now kids with degrees are often heading home to carry on playing video games, because you need an MA where the previous job required a BA, and now you need a PhD for the other. It's a process of academic inflation. And it indicates the whole structure of education is shifting beneath our feet. We need to radically rethink our view of intelligence.
på väg hem för att fortsätta att spela tv-spel, för att du behöver en Master där det forut behövdes en Kandidat, och nu behöver man en doktorsexamen för de andra. Det är en process av akademiskinflation. Och detta indikerar att utbildnings hela struktur förändras under våra fötter. Vi behöver radikalt tänka om vår syn på intelligens.
We know three things about intelligence. One, it's diverse. We think about the world in all the ways that we experience it. We think visually, we think in sound, we think kinesthetically. We think in abstract terms, we think in movement. Secondly, intelligence is dynamic. If you look at the interactions of a human brain, as we heard yesterday from a number of presentations, intelligence is wonderfully interactive. The brain isn't divided into compartments. In fact, creativity -- which I define as the process of having original ideas that have value -- more often than not comes about through the interaction of different disciplinary ways of seeing things.
Vi vet tre saker om intelligens. Ett, det är skiftande. Vi tänker på världen på alla sätt som vi upplever den. Vi tänker visuellt, vi tänker i ljud, vi tänker kinestetiskt. Vi tänker i abstrakta termer, vi tänker i rörelser. Två, intelligens är dynamiskt. Om man ser på interaktioner i människans hjärna, som vi har hört igår från flera presentationer, intelligens är underbart interaktivt. Hjärnan är inte uppdelad i olika fack. Faktiskt, kreativitet -- som jag definerar som processen av att ha en orginell idé av värde -- oftare än inte kommer fram genom interaktionen av olika disciplinäriska vägar att se saker.
By the way, there's a shaft of nerves that joins the two halves of the brain, called the corpus callosum. It's thicker in women. Following off from Helen yesterday, this is probably why women are better at multitasking. Because you are, aren't you? There's a raft of research, but I know it from my personal life. If my wife is cooking a meal at home, which is not often ... thankfully.
Hjärnan är avsiktlig -- föresten, det finns en samling nerver som förenar de två hjärnhalvorna kallad hjärnbalken. Den är tjockare hos kvinnor. En uppföljning av Helen från igår, tror jag detta är förmodligen varför kvinnor är bättre på multi-tasking. För att det är ni, eller hur? Det finns en massa forskning, men jag vet detta från mitt privatliv. Om min fru lagar mat hemma -- vilket inte är så ofta, tack och lov. (Skratt) Men ni vet, hon gör -- nej, hon är bra på vissa saker --
(Laughter)
men om hon lagar mat, ni vet,
No, she's good at some things. But if she's cooking, she's dealing with people on the phone, she's talking to the kids, she's painting the ceiling --
pratar hon i telefon med folk, hon pratar hon med barnen, hon målar taket,
(Laughter)
hon utför hjärtoperationer.
she's doing open-heart surgery over here. If I'm cooking, the door is shut, the kids are out, the phone's on the hook, if she comes in, I get annoyed. I say, "Terry, please, I'm trying to fry an egg in here."
Om jag lagar mat, dörren är stängd, barnen är ute, telefonluren är på, om hon kommer in blir jag irriterad. Jag säger, " Terry, snälla, för försöker steka ett ägg här. Lämna mig i fred." (Skratt)
(Laughter)
"Give me a break."
(Laughter)
Faktiskt, ni vet den gamla filosofiska tanken,
Actually, do you know that old philosophical thing, "If a tree falls in a forest, and nobody hears it, did it happen?" Remember that old chestnut? I saw a great T-shirt recently, which said, "If a man speaks his mind in a forest, and no woman hears him, is he still wrong?"
om ett träd faller i skogen och ingen hör det, hände det? Kommer ni ihåg den gamla nöten? Jag såg en underbar t-shirt för ett tag sen där det stod, "Om en man säger vad han tycker i en skog, och ingen kvinna hör honom, har han fortfarande fel?" (Skratt)
(Laughter)
And the third thing about intelligence is, it's distinct. I'm doing a new book at the moment called "Epiphany," which is based on a series of interviews with people about how they discovered their talent. I'm fascinated by how people got to be there. It's really prompted by a conversation I had with a wonderful woman who maybe most people have never heard of, Gillian Lynne. Have you heard of her? Some have. She's a choreographer, and everybody knows her work. She did "Cats" and "Phantom of the Opera." She's wonderful. I used to be on the board of The Royal Ballet, as you can see.
Och den tredje saken om intelligens är, det är distinkt. Jag håller på med en ny bok för tillfället kallad "Epiphany", som är baserad på en serie av intervjuer med människor om hur de upptäckte sin talang. Jag är fascinerad av hur människor kom dit. Det är verkligen framkallat av en konversation jag hade men en underbar kvinna som kanske dom flesta människor aldrig hört talas om, hon heter Gillian Lynne, har ni hört talas om henne? Några har. Hon är en koreograf och alla känner till hennes arbete. Hon har gjort "Cats" och "Fantomen på Operan." Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga balletten, i England, som ni förstår.
(Laughter)
I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa,
Gillian and I had lunch one day. I said, "How did you get to be a dancer?" It was interesting. When she was at school, she was really hopeless. And the school, in the '30s, wrote to her parents and said, "We think Gillian has a learning disorder." She couldn't concentrate; she was fidgeting. I think now they'd say she had ADHD. Wouldn't you? But this was the 1930s, and ADHD hadn't been invented at this point. It wasn't an available condition.
"Gillian, hur blir man en dansare?" Och hon sa det var intressant, när hon gick i skolan, hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet, skrev till hennes föräldrar och sa, "Vi tror Gillian har en inlärningssvårigheter." Hon kunde inte koncentrera sig, hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet, och ADHD hade inte blivit uppfunnet då. Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt)
(Laughter)
Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.
People weren't aware they could have that.
I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel
(Laughter)
Anyway, she went to see this specialist. So, this oak-paneled room, and she was there with her mother, and she was led and sat on this chair at the end, and she sat on her hands for 20 minutes, while this man talked to her mother about all the problems Gillian was having at school, because she was disturbing people, her homework was always late, and so on. Little kid of eight. In the end, the doctor went and sat next to Gillian and said, "I've listened to all these things your mother's told me. I need to speak to her privately. Wait here. We'll be back. We won't be very long," and they went and left her.
Och hon var där med sin mamma, och hon blev satt på en stol längst ner, och hon satt på sina händer i 20 minuter medan denna man pratade med hennes mamma om alla Gillians problem i skolan. Och i slutet -- eftersom hon störde folk, hennes läxor var alltid sena, och så vidare, ett litet barn på åtta år -- i slutet gick doktorn och satte sig bredvid Gillian och sa, "Gillian, jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam." Han sa, "Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid." och de lämnade henne.
But as they went out of the room, he turned on the radio that was sitting on his desk. And when they got out of the room, he said to her mother, "Just stand and watch her." And the minute they left the room, she was on her feet, moving to the music. And they watched for a few minutes, and he turned to her mother and said, "Mrs. Lynne, Gillian isn't sick. She's a dancer. Take her to a dance school."
Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion som stod på hans skrivbord. Och när dom gick ut ur rummer sa han till modern, "Stå bara och titta på henne." Och i det ögonblick de lämnade rummet, sa hon att hon var på fötter i rörelse till musiken. Och de tittade under några minuter och han vände sig till modern och sa "Fru. Lynne, Gillians är inte sjuk, hon är en dansare. Ta med henne till en dansskola."
I said, "What happened?" She said, "She did. I can't tell you how wonderful it was. We walked in this room, and it was full of people like me -- people who couldn't sit still, people who had to move to think." Who had to move to think. They did ballet, they did tap, jazz; they did modern; they did contemporary. She was eventually auditioned for the Royal Ballet School. She became a soloist; she had a wonderful career at the Royal Ballet. She eventually graduated from the Royal Ballet School, founded the Gillian Lynne Dance Company, met Andrew Lloyd Webber. She's been responsible for some of the most successful musical theater productions in history, she's given pleasure to millions, and she's a multimillionaire. Somebody else might have put her on medication and told her to calm down.
Jag sa, "Vad hände?" Hon sa, "Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var. Vi gick in i detta rum och det var fullt av människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla. Människor som var tvungna att röra sig för att tänka. Dom dansade ballet, dom dansad stepp, dom dansade jazz, dom dansade moderndans, dom dansade samtida dans. Hon gjorde så småning om audition för den Kungliga Ballett skolan, hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär vid den Kungliga Balletten. Hon tog examen tillslut från den Kungliga Ballett skolan och grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company, träffade Anrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för några av de mest framgångsrika musikal produktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner, och hon är multimiljonär. Någonannan
(Applause)
kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne att lugna ner sig.
What I think it comes to is this: Al Gore spoke the other night about ecology and the revolution that was triggered by Rachel Carson. I believe our only hope for the future is to adopt a new conception of human ecology, one in which we start to reconstitute our conception of the richness of human capacity. Our education system has mined our minds in the way that we strip-mine the earth for a particular commodity. And for the future, it won't serve us. We have to rethink the fundamental principles on which we're educating our children.
Nu, tror jag --(Applåder) Vad jag tror det slutar med är detta: Al Gore talade härom kvällen om ekologi, och revolutionen som triggades av Rachel Carson. Jag tror vårt enda hopp för framtiden är att ta in ett nytt koncept av humanekologi, där vi börjar med att ombilda vår uppfattning om människans rika kapacitet. Våra utbildningssystem har styrt våra intellekt i den riktning så vi dagbryter jorden: för en speciell vara. Och i framtiden kommer det inte tjäna oss. Vi måste tänka om dom fundamentala principerna som vi utbildar våra barn i. Det finns
There was a wonderful quote by Jonas Salk, who said, "If all the insects were to disappear from the Earth, within 50 years, all life on Earth would end. If all human beings disappeared from the Earth, within 50 years, all forms of life would flourish." And he's right.
ett fantastiskt citat från Jonas Salk som sa, "Om alla insekter skulle försvinna från jorden, skulle allt liv inom 50 år på jorden vara borta. Om alla människor skulle försvinna från jorden, inom 50 år skulle alla former av liv frodas." Och han har rätt.
What TED celebrates is the gift of the human imagination. We have to be careful now that we use this gift wisely, and that we avert some of the scenarios that we've talked about. And the only way we'll do it is by seeing our creative capacities for the richness they are and seeing our children for the hope that they are. And our task is to educate their whole being, so they can face this future. By the way -- we may not see this future, but they will. And our job is to help them make something of it.
Vad TED firar är gåvan av den mänskliga fantasin. Vi måste vara försiktiga med hur vi använder den gåvan förståndigt, och vi måste förhindra några scenarion scenarion som vi har talat om. Och det enda sättet vi kan göra detta på är genom att se vår kreativa förmåga så rik som den är, och se våra barn för det hopp de är. Och våran uppgift är att utbilda deras hela person, så att de kan möta denna framtid. Föresten -- vi kanske inte möter denna framtid, med dom kommer göra det. Och det är vårt jobb att hjälpa dem göra något av den. Tack så mycket.
Thank you very much.
(Applause)