I want to talk to you about the future of medicine. But before I do that, I want to talk a little bit about the past. Now, throughout much of the recent history of medicine, we've thought about illness and treatment in terms of a profoundly simple model. In fact, the model is so simple that you could summarize it in six words: have disease, take pill, kill something.
Jag vill tala med er om medicinforskningens framtid. Men först vill jag tala lite grann om det förflutna. Genom det mesta av medicinforskningens närmaste historia har vi tänkt på sjukdom och behandling med hjälp av en väldigt enkel modell. Modellen är faktiskt så enkel att du kan sammanfatta den med sex ord: Få sjukdom, ta piller, döda någonting.
Now, the reason for the dominance of this model is of course the antibiotic revolution. Many of you might not know this, but we happen to be celebrating the hundredth year of the introduction of antibiotics into the United States. But what you do know is that that introduction was nothing short of transformative. Here you had a chemical, either from the natural world or artificially synthesized in the laboratory, and it would course through your body, it would find its target, lock into its target -- a microbe or some part of a microbe -- and then turn off a lock and a key with exquisite deftness, exquisite specificity. And you would end up taking a previously fatal, lethal disease -- a pneumonia, syphilis, tuberculosis -- and transforming that into a curable, or treatable illness. You have a pneumonia, you take penicillin, you kill the microbe and you cure the disease.
Anledningen till att modellen dominerar är så klart revolutionen med antibiotika. Ni kanske inte vet om det här, men vi firar faktiskt hundra år sedan antibiotika introducerades i USA. Vad ni däremot vet är att introduktionen förändrade allt. Vi hade en kemikalie, antingen en naturlig eller en konstgjord, tillverkad i labbet, och den skulle åka igenom din kropp, hitta sitt mål, fokusera på målet – en mikroorganism, eller en del av en mikroorganism – och sedan inaktivera ett lås och dess nyckel, med utomordentlig skicklighet, utomordentlig exakthet. Och vi kunde ta en tidigare ödesdiger, dödlig sjukdom som lunginflammation, syfilis eller tuberkulos, och omvandla den till en sjukdom som gick att bota. Har man lunginflammation tar man penicillin, dödar mikroorganismen och botar sjukdomen.
So seductive was this idea, so potent the metaphor of lock and key and killing something, that it really swept through biology. It was a transformation like no other. And we've really spent the last 100 years trying to replicate that model over and over again in noninfectious diseases, in chronic diseases like diabetes and hypertension and heart disease. And it's worked, but it's only worked partly. Let me show you. You know, if you take the entire universe of all chemical reactions in the human body, every chemical reaction that your body is capable of, most people think that that number is on the order of a million. Let's call it a million. And now you ask the question, what number or fraction of reactions can actually be targeted by the entire pharmacopoeia, all of medicinal chemistry? That number is 250. The rest is chemical darkness. In other words, 0.025 percent of all chemical reactions in your body are actually targetable by this lock and key mechanism. You know, if you think about human physiology as a vast global telephone network with interacting nodes and interacting pieces, then all of our medicinal chemistry is operating on one tiny corner at the edge, the outer edge, of that network. It's like all of our pharmaceutical chemistry is a pole operator in Wichita, Kansas who is tinkering with about 10 or 15 telephone lines.
Så tilltalande var idén, så stark var metaforen med lås och nyckel och att döda någonting att den spred sig snabbt inom biologin. Det var en säregen förändring. Och vi har spenderat de senaste hundra åren med att försöka återskapa modellen om och om igen för icke smittsamma sjukdomar, för kroniska sjukdomar som diabetes, högt blodtryck och hjärtsjukdomar. Och det har fungerat, men bara delvis. Jag ska visa er. Om man tänker sig alla kemiska reaktioner i människans kropp, alla kemiska reaktioner kroppen kan skapa, de flesta tror att det rör sig om ungefär en miljon, vi kan säga en miljon. Ställ dig nu frågan: Hur många av dessa reaktioner kan bli hittade med hela läkemedelsförteckningen och all medicinsk kemi? Den siffran ligger på 250. Resten ligger i ett kemiskt dunkel. Med andra ord är det bara 0,025 procent av alla kemiska reaktioner i kroppen som kan bli hittade med denna lås och nyckel-mekanism. Om man tänker på människans fysiologi som ett omfattande globalt telenät med samverkande noder och små delar så utförs all vår medicinska kemi i ett litet hörn på kanten, längst ut på det nätverket. Det är som om all vår läkemedelskemi är en enda mast i Wichita i Kansas som jobbar med 10 eller 15 telefonlinjer.
So what do we do about this idea? What if we reorganized this approach? In fact, it turns out that the natural world gives us a sense of how one might think about illness in a radically different way, rather than disease, medicine, target. In fact, the natural world is organized hierarchically upwards, not downwards, but upwards, and we begin with a self-regulating, semi-autonomous unit called a cell. These self-regulating, semi-autonomous units give rise to self-regulating, semi-autonomous units called organs, and these organs coalesce to form things called humans, and these organisms ultimately live in environments, which are partly self-regulating and partly semi-autonomous.
Så vad gör vi med denna idé? Vad händer om vi omorganiserar den här metoden? Det visar sig faktiskt att naturen ger oss en uppfattning om hur man kan tänka på sjukdom på ett helt annat sätt, i stället för sjukdom, läkemedel, mål. Naturen är faktiskt hierarkiskt organiserad uppåt, inte nedåt, utan uppåt, och vi börjar med en självreglerande, semiautonom enhet som kallas för en cell Dessa självreglerande, semiautonoma enheter ger upphov till självreglerande, semiautonoma enheter som kallas organ, och organen förenas och formar saker som kallas människor. Och dessa organismer lever till slut i omgivningar som är delvis självreglerande och semiautonoma.
What's nice about this scheme, this hierarchical scheme building upwards rather than downwards, is that it allows us to think about illness as well in a somewhat different way. Take a disease like cancer. Since the 1950s, we've tried rather desperately to apply this lock and key model to cancer. We've tried to kill cells using a variety of chemotherapies or targeted therapies, and as most of us know, that's worked. It's worked for diseases like leukemia. It's worked for some forms of breast cancer, but eventually you run to the ceiling of that approach. And it's only in the last 10 years or so that we've begun to think about using the immune system, remembering that in fact the cancer cell doesn't grow in a vacuum. It actually grows in a human organism. And could you use the organismal capacity, the fact that human beings have an immune system, to attack cancer? In fact, it's led to the some of the most spectacular new medicines in cancer.
Det som är bra med det här hierarkiska systemet, som bygger uppåt i stället för nedåt, är att det tillåter oss att också tänka på sjukdomen på ett annat sätt. Titta till exempel på cancer. Sedan 1950-talet har vi desperat försökt tillämpa den här lås och nyckel-modellen på cancer Vi har försökt döda celler genom att använda olika cellgifter eller målinriktad behandling, och som många av er vet har det fungerat. Det har fungerat för sjukdomar som leukemi, och några typer av bröstcancer, men till slut kommer man till metodens gräns. Och det är bara under de senaste tio åren som vi har börjat tänka på att använda immunförsvaret, då vi kom på att cancercellen inte växer i ett vakuum, den växer faktiskt i en mänsklig organism. Och kan man då använda organismens förmåga, immunförsvaret, för att attackera cancer? Det har tagit oss till fantastiska nya läkemedel för cancer.
And finally there's the level of the environment, isn't there? You know, we don't think of cancer as altering the environment. But let me give you an example of a profoundly carcinogenic environment. It's called a prison. You take loneliness, you take depression, you take confinement, and you add to that, rolled up in a little white sheet of paper, one of the most potent neurostimulants that we know, called nicotine, and you add to that one of the most potent addictive substances that you know, and you have a pro-carcinogenic environment. But you can have anti-carcinogenic environments too. There are attempts to create milieus, change the hormonal milieu for breast cancer, for instance. We're trying to change the metabolic milieu for other forms of cancer.
Och till sist har vi nivån med omgivningen, eller hur? Vi tänker inte på cancer som något som förändrar omgivningen. Jag ska ge ett exempel på en väldigt tydlig cancerframkallande omgivning. Det kallas för ett fängelse. Man tar ensamhet, depression och isolering, och lägger till, hoprullat i en liten vit pappersbit, en av de starkaste neurostimulatorerna vi känner till, nikotin, och lägger till det mest beroendeframkallande medlet man vet om, och man får en cancerframkallande omgivning. Men man kan ha icke cancerframkallande omgivningar också. Man har försökt skapa miljöer, förändra den hormonella miljön för till exempel bröstcancer. Vi försöker förändra miljön i ämnesomsättningen för andra cancertyper.
Or take another disease, like depression. Again, working upwards, since the 1960s and 1970s, we've tried, again, desperately to turn off molecules that operate between nerve cells -- serotonin, dopamine -- and tried to cure depression that way, and that's worked, but then that reached the limit. And we now know that what you really probably need to do is to change the physiology of the organ, the brain, rewire it, remodel it, and that, of course, we know study upon study has shown that talk therapy does exactly that, and study upon study has shown that talk therapy combined with medicines, pills, really is much more effective than either one alone. Can we imagine a more immersive environment that will change depression? Can you lock out the signals that elicit depression? Again, moving upwards along this hierarchical chain of organization. What's really at stake perhaps here is not the medicine itself but a metaphor. Rather than killing something, in the case of the great chronic degenerative diseases -- kidney failure, diabetes, hypertension, osteoarthritis -- maybe what we really need to do is change the metaphor to growing something. And that's the key, perhaps, to reframing our thinking about medicine.
Eller titta på till exempel depression. Den fungerar också uppåt. Sedan 1960 och 1970-talen har man försökt, också desperat, inaktivera molekyler som arbetar mellan nervceller – serotonin, dopamin – och försökt bota depression på det sättet, och det fungerade, med sedan kom man till en gräns igen. Nu vet vi att man förmodligen måste förändra fysiologin i hjärnan, dra om ledningarna och omdana den, och vi vet att flera undersökningar har visat att samtalsterapi gör precis det. Och flera undersökningar har visat att samtalsterapi tillsammans med piller ger mycket större effekt än var och en för sig. Kan man tänka sig en fördjupad omgivning som kan förändra depression? Kan man stänga ute signalerna som framkallar depression? Återigen rör vi oss uppåt i denna hierarkiska ordningskedja. Vad som gäller här är kanske inte själva läkemedlet, utan en metafor. I stället för att döda någonting, vad gäller de stora kroniska degenerativa sjukdomarna – njursvikt, diabetes, högt blodtryck, artros – kanske vi måste ändra metaforen till att odla någonting. Och det kan vara kärnan till att förändra vårt tänkande kring läkemedel.
Now, this idea of changing, of creating a perceptual shift, as it were, came home to me to roost in a very personal manner about 10 years ago. About 10 years ago -- I've been a runner most of my life -- I went for a run, a Saturday morning run, I came back and woke up and I basically couldn't move. My right knee was swollen up, and you could hear that ominous crunch of bone against bone. And one of the perks of being a physician is that you get to order your own MRIs. And I had an MRI the next week, and it looked like that. Essentially, the meniscus of cartilage that is between bone had been completely torn and the bone itself had been shattered.
Den här idén att förändra, eller skapa ett nytt sätt att tänka, så att säga, slog tillbaka mot mig på ett väldigt personligt sätt för 10 år sedan. För 10 år sedan – jag har sprungit större delen av livet – jag var på en löptur en söndagsmorgon, jag kom tillbaka och kunde nästan inte röra mig. Mitt högra knä var svullet och man kunde höra det där obehagliga gnisslet av två ben mot varandra. En fördel med att vara läkare är att man kan boka sin egen magnetröntgen. Jag blev röntgad veckan efter och det såg ut så här. Broskmenisken som sitter mellan benen var helt nedsliten och själva benen hade splittrats.
Now, if you're looking at me and feeling sorry, let me tell you a few facts. If I was to take an MRI of every person in this audience, 60 percent of you would show signs of bone degeneration and cartilage degeneration like this. 85 percent of all women by the age of 70 would show moderate to severe cartilage degeneration. 50 to 60 percent of the men in this audience would also have such signs. So this is a very common disease. Well, the second perk of being a physician is that you can get to experiment on your own ailments. So about 10 years ago we began, we brought this process into the laboratory, and we began to do simple experiments, mechanically trying to fix this degeneration. We tried to inject chemicals into the knee spaces of animals to try to reverse cartilage degeneration, and to put a short summary on a very long and painful process, essentially it came to naught. Nothing happened. And then about seven years ago, we had a research student from Australia. The nice thing about Australians is that they're habitually used to looking at the world upside down.
Om du nu tycker synd om mig ska jag berätta lite fakta. Om jag skulle röntga alla i publiken skulle 60 procent av er visa tecken på den här typen av försämring på ben och brosk. 85 procent av alla kvinnor över 70 år skulle ha måttlig till allvarlig broskdegeneration, 50 till 60 procent av männen i publiken skulle också ha sådana tecken. Så det är en väldigt vanlig sjukdom. En annan fördel med att vara läkare är att man kan experimentera på sina egna krämpor. Så för 10 år sedan började vi. Vi tog arbetet till laboratoriet och började göra enkla experiment och försökte fixa degenerationen på mekanisk väg. Vi provade att spruta in kemikalier i knäna på djur för att försöka omvända broskdegenerationen och för att snabbt sammanfatta en lång och smärtsam process, kom vi till slut fram till noll. Ingenting hände. Men för sju år sedan hade vi en doktorand från Australien. En bra sak med australiensare är att de är vana vid att se på världen upp och ned.
(Laughter)
(Skratt)
And so Dan suggested to me, "You know, maybe it isn't a mechanical problem. Maybe it isn't a chemical problem. Maybe it's a stem cell problem." In other words, he had two hypotheses. Number one, there is such a thing as a skeletal stem cell -- a skeletal stem cell that builds up the entire vertebrate skeleton, bone, cartilage and the fibrous elements of skeleton, just like there's a stem cell in blood, just like there's a stem cell in the nervous system. And two, that maybe that, the degeneration or dysfunction of this stem cell is what's causing osteochondral arthritis, a very common ailment. So really the question was, were we looking for a pill when we should have really been looking for a cell. So we switched our models, and now we began to look for skeletal stem cells. And to cut again a long story short, about five years ago, we found these cells. They live inside the skeleton. Here's a schematic and then a real photograph of one of them. The white stuff is bone, and these red columns that you see and the yellow cells are cells that have arisen from one single skeletal stem cell -- columns of cartilage, columns of bone coming out of a single cell. These cells are fascinating. They have four properties. Number one is that they live where they're expected to live. They live just underneath the surface of the bone, underneath cartilage. You know, in biology, it's location, location, location. And they move into the appropriate areas and form bone and cartilage. That's one. Here's an interesting property. You can take them out of the vertebrate skeleton, you can culture them in petri dishes in the laboratory, and they are dying to form cartilage. Remember how we couldn't form cartilage for love or money? These cells are dying to form cartilage. They form their own furls of cartilage around themselves. They're also, number three, the most efficient repairers of fractures that we've ever encountered. This is a little bone, a mouse bone that we fractured and then let it heal by itself. These stem cells have come in and repaired, in yellow, the bone, in white, the cartilage, almost completely. So much so that if you label them with a fluorescent dye you can see them like some kind of peculiar cellular glue coming into the area of a fracture, fixing it locally and then stopping their work. Now, the fourth one is the most ominous, and that is that their numbers decline precipitously, precipitously, tenfold, fiftyfold, as you age.
Så Dan föreslog: "Det kanske inte är ett mekaniskt problem, det kanske inte är ett kemiskt problem, kanske sitter problemet i stamcellerna." Men andra ord hade han två hypoteser. Den första: det finns stamceller i skelettet – stamceller som bygger upp hela skelettet hos ryggradsdjur, ben, brosk och fibrer, på samma sätt som det finns stamceller i blodet och i nervsystemet. Och den andra: kanske är det en dysfunktion i stamcellen som orsakar osteokondral artrit, denna vanliga krämpa. Så frågan var: letade vi efter ett piller, när vi egentligen borde leta efter en cell? Så vi bytte modell och började leta efter stamceller i skelettet. Och för att återigen sammanfatta en lång historia, för fem år sedan hittade vi cellerna. De befinner sig inuti skelettet. Här är en ritning och ett verkligt foto på en av dem. Det vita är ben, och de röda grupperingarna och de gula cellerna här är celler som har uppstått från en enda stamcell – grupperingar av brosk och ben som kommer från en enda cell. De här cellerna är fascinerande, de har fyra egenskaper. För det första befinner de sig där de förväntas befinna sig. De befinner sig precis under benets yta, under brosket. Inom biologin handlar det ju om läget. Och de tar sig in i lämpliga områden för att bilda ben och brosk. Det är det första. En annan intressant egenskap är att man kan ta ut dem ur skelettet och odla dem i petriskålar i laboratoriet. Och de är makalösa på att bilda brosk. Förut kunde vi inte på något sätt bilda brosk. De här cellerna är makalösa på det, de bildar lager av brosk runt sig själva. För det tredje är de också skickligaste benbrottsreparatörerna vi någonsin sett. Här ett litet ben från en mus som vi bröt som sedan fick läka av sig själv. Dessa stamceller gick in och reparerade benet och brosket nästan helt. Så pass mycket att om man märker dem med självlysande färg kan man se dem som något sorts klister som tar sig till benbrottets område, lagar det på plats och sedan slutar arbeta. Den fjärde egenskapen är den mest olycksbådande, och det är att antalet celler minskar snabbt, 10–50 gånger så snabbt, med åldern.
And so what had happened, really, is that we found ourselves in a perceptual shift. We had gone hunting for pills but we ended up finding theories. And in some ways we had hooked ourselves back onto this idea: cells, organisms, environments, because we were now thinking about bone stem cells, we were thinking about arthritis in terms of a cellular disease.
Så vad som egentligen hände var att vi fann ett nytt sätt att tänka. Vi letade först efter piller, men det slutade med att vi hittade teorier. På sätt och vis var vi tillbaka vid denna idé: celler, organismer och omgivningar, eftersom vi nu funderade på stamceller, vi tänkte på ledinflammation som en cellulär sjukdom.
And then the next question was, are there organs? Can you build this as an organ outside the body? Can you implant cartilage into areas of trauma? And perhaps most interestingly, can you ascend right up and create environments? You know, we know that exercise remodels bone, but come on, none of us is going to exercise. So could you imagine ways of passively loading and unloading bone so that you can recreate or regenerate degenerating cartilage?
Nästa fråga blev: kan det bli organ, kan man bygga upp organ utanför kroppen? Kan man implantera brosk på skadade områden? Och kanske mest intressant: kan man höja sig en nivå och börja skapa omgivningar? Vi vet att träning bygger upp skelett, men ingen vill ju träna. Kan man hitta ett sätt att fylla ut och avverka ben på ett passivt sätt så att man kan återskapa eller återbilda degenererande brosk?
And perhaps more interesting, and more importantly, the question is, can you apply this model more globally outside medicine? What's at stake, as I said before, is not killing something, but growing something. And it raises a series of, I think, some of the most interesting questions about how we think about medicine in the future. Could your medicine be a cell and not a pill? How would we grow these cells? What we would we do to stop the malignant growth of these cells? We heard about the problems of unleashing growth. Could we implant suicide genes into these cells to stop them from growing? Could your medicine be an organ that's created outside the body and then implanted into the body? Could that stop some of the degeneration? What if the organ needed to have memory? In cases of diseases of the nervous system some of those organs had memory. How could we implant those memories back in? Could we store these organs? Would each organ have to be developed for an individual human being and put back? And perhaps most puzzlingly, could your medicine be an environment? Could you patent an environment? You know, in every culture, shamans have been using environments as medicines. Could we imagine that for our future? I've talked a lot about models. I began this talk with models. So let me end with some thoughts about model building. That's what we do as scientists. You know, when an architect builds a model, he or she is trying to show you a world in miniature. But when a scientist is building a model, he or she is trying to show you the world in metaphor. He or she is trying to create a new way of seeing. The former is a scale shift. The latter is a perceptual shift.
Och kanske en ännu viktigare fråga: kan man tillämpa modellen mer globalt, utanför medicinforskningen? Det som gäller är att man inte ska döda någonting utan odla någonting. Det här väcker en rad av de kanske mest intressanta frågorna om hur vi kommer att se på läkemedel i framtiden. Kan ens läkemedel vara en cell i stället för ett piller? Hur skulle vi odla cellerna? Vad kan vi förhindra den skadliga tillväxten av celler? Man har ju hört om problemet med okontrollerbar tillväxt. Kan vi implantera självdöende gener i dessa celler för att stoppa tillväxten? Kan ens läkemedel vara ett organ som har bildats utanför kroppen och som sedan implanteras i kroppen? Kan det förhindra en del av degenerationen? Tänk om organet behöver ha ett minne? Det finns fall av nervsjukdomar där organen har haft ett minne. Hur kan vi återimplantera dessa minnen? Kan vi lagra organen? Måste varje organ utvecklas till en särskild individ och sedan sättas tillbaka? Och kanske det knepigaste: Kan ens läkemedel vara en omgivning? Kan man specialtillverka en omgivning? I alla kulturer har schamaner använt omgivningar som läkemedel. Kan vi tänka oss något sådant i framtiden? Jag har pratat mycket om modeller, jag inledde föredraget med modeller. Jag ska avsluta med några tankar kring modellbygge. Det är vad vi forskare gör. När en arkitekt bygger en modell försöker hen förklara världen med en miniatyr. Men när en forskare bygger en modell försöker hen förklara världen med en metafor. Hen försöker skapa ett nytt sätt att se på världen. Det första är en förändring i skala, det andra är en förändring i tanke.
Now, antibiotics created such a perceptual shift in our way of thinking about medicine that it really colored, distorted, very successfully, the way we've thought about medicine for the last hundred years. But we need new models to think about medicine in the future. That's what's at stake.
Antibiotika förändrade vårt sätt att tänka kring läkemedel så pass mycket att det lyckades förvränga hur vi har tänkt kring läkemedel de senaste hundra åren. Men vi behöver nya modeller att gå efter i framtiden. Det är det som gäller.
You know, there's a popular trope out there that the reason we haven't had the transformative impact on the treatment of illness is because we don't have powerful-enough drugs, and that's partly true. But perhaps the real reason is that we don't have powerful-enough ways of thinking about medicines. It's certainly true that it would be lovely to have new medicines. But perhaps what's really at stake are three more intangible M's: mechanisms, models, metaphors.
Det finns en populär tanke, att anledningen till att vi inte har haft ett omvälvande genomslag i att bota sjukdomar är för att vi inte har läkemedel som är starka nog. Det är delvis sant, men kanske är det så att vi inte har nog starka sätt att tänka kring läkemedel Det är ju sant att det vore fantastiskt att få nya läkemedel. Men kanske behöver vi i stället tre mer abstrakta "M": mekanismer, modeller och metaforer.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Chris Anderson: I really like this metaphor. How does it link in? There's a lot of talk in technologyland about the personalization of medicine, that we have all this data and that medical treatments of the future will be for you specifically, your genome, your current context. Does that apply to this model you've got here?
Chris Anderson: Jag gillar verkligen metaforen. Hur passar den in? Det pratas mycket i teknikvärlden om att personliggöra läkemedel, att vi har mycket data och att behandlingar i framtiden kommer att vara skapade för just dig, din arvsmassa, din kroppsmiljö. Passar det in på den här modellen?
Siddhartha Mukherjee: It's a very interesting question. We've thought about personalization of medicine very much in terms of genomics. That's because the gene is such a dominant metaphor, again, to use that same word, in medicine today, that we think the genome will drive the personalization of medicine. But of course the genome is just the bottom of a long chain of being, as it were. That chain of being, really the first organized unit of that, is the cell. So, if we are really going to deliver in medicine in this way, we have to think of personalizing cellular therapies, and then personalizing organ or organismal therapies, and ultimately personalizing immersion therapies for the environment. So I think at every stage, you know -- there's that metaphor, there's turtles all the way. Well, in this, there's personalization all the way.
Siddharta Mukherjee: Intressant fråga, Vi har funderat på att personliggöra läkemedel med hjälp av genomiken. Genen är en så pass dominerande metafor, samma ord igen, inom medicinforskning, att vi tror att arvsmassan kan driva personliggörandet av läkemedel. Men arvmassan är så klart bara grunden på en lång existenstråd, så att säga. Den första organiserade enheten av denna existenstråd är cellen. Om vi ska kunna framkalla läkemedel på detta sätt måste vi se om vi kan personliggöra cellulär behandling och sedan om vi kan personliggöra behandling av organ, och till sist om vi kan personliggöra behandlingar för omgivningen. Jag tror att varje nivå – du vet hur rymden inte har något slut – här är det personifieringen som inte har något slut.
CA: So when you say medicine could be a cell and not a pill, you're talking about potentially your own cells.
CA: Så när du säger att läkemedel kan vara en cell i stället för ett piller, du pratar alltså om dina egna celler.
SM: Absolutely. CA: So converted to stem cells, perhaps tested against all kinds of drugs or something, and prepared.
SM: Absolut CA: Omvandlade till stamceller och kanske testade mot alla läkemedel och redo att användas.
SM: And there's no perhaps. This is what we're doing. This is what's happening, and in fact, we're slowly moving, not away from genomics, but incorporating genomics into what we call multi-order, semi-autonomous, self-regulating systems, like cells, like organs, like environments.
SM: Det finns inget "kanske", vi gör det här. Det här händer, och vi rör oss sakta mot genomiken och vill inkludera den i det som vi kallar flerordnade, semiautonoma, självreglerande system, såsom celler, organ och omgivningar.
CA: Thank you so much.
CA: Tack så mycket.
SM: Pleasure. Thanks.
SM: Tack.