So for any of us in this room today, let's start out by admitting we're lucky. We don't live in the world our mothers lived in, our grandmothers lived in, where career choices for women were so limited. And if you're in this room today, most of us grew up in a world where we have basic civil rights, and amazingly, we still live in a world where some women don't have them. But all that aside, we still have a problem, and it's a real problem. And the problem is this: Women are not making it to the top of any profession anywhere in the world. The numbers tell the story quite clearly. 190 heads of state -- nine are women. Of all the people in parliament in the world, 13 percent are women. In the corporate sector, women at the top, C-level jobs, board seats -- tops out at 15, 16 percent. The numbers have not moved since 2002 and are going in the wrong direction. And even in the non-profit world, a world we sometimes think of as being led by more women, women at the top: 20 percent.
Så, alla vi som är här idag kan väl börja med att erkänna att vi är lyckligt lottade. Vi lever inte i den värld våra mödrar eller mormödrar levde i, där kvinnors karriärmöjligheter var så begränsade. Och sitter du i det här rummet idag, så har de flesta av oss vuxit upp i en värld där vi har grundläggande rättigheter. Och märkligt nog lever vi fortfarande i en värld där vissa kvinnor inte har dem. Men bortsett från det så har vi fortfarande ett problem, ett verkligt problem. Och problemet är detta: Kvinnor tar sig inte till toppskiktet i något yrke någonstans i världen. Statistiken talar sitt tydliga språk. 190 statsöverhuvuden -- nio är kvinnor. Av alla parlamentsledamöter i världen, är tretton procent kvinnor. Inom företagsvärlden är kvinnor som når toppen, höga chefsjobb, styrelseuppdrag -- max 15, 16 procent. Dessa siffror har inte förändrats sedan 2002 och de går åt fel håll. Även i den icke vinstdrivande sfären, som vi ofta ser som mer styrd av kvinnor, är det tjugo procent kvinnor i toppen.
We also have another problem, which is that women face harder choices between professional success and personal fulfillment. A recent study in the U.S. showed that, of married senior managers, two-thirds of the married men had children and only one-third of the married women had children. A couple of years ago, I was in New York, and I was pitching a deal, and I was in one of those fancy New York private equity offices you can picture. And I'm in the meeting -- it's about a three-hour meeting -- and two hours in, there needs to be that bio break, and everyone stands up, and the partner running the meeting starts looking really embarrassed. And I realized he doesn't know where the women's room is in his office. So I start looking around for moving boxes, figuring they just moved in, but I don't see any. And so I said, "Did you just move into this office?" And he said, "No, we've been here about a year." And I said, "Are you telling me that I am the only woman to have pitched a deal in this office in a year?" And he looked at me, and he said, "Yeah. Or maybe you're the only one who had to go to the bathroom."
Vi har också ett annat problem, och det är att kvinnor tvingas till svårare val mellan yrkesframgång och personligt välbefinnande. En nylig amerikansk studie visade att bland gifta högre chefer hade två tredjedelar av de gifta männen barn medan bara en tredjedel av de gifta kvinnorna hade barn. Jag var i New York för ett par år sedan, och sålde in en affär, och jag var i ett sånt där elegant kontor, ni kan föreställa er. Så på detta möte -- det var ett tretimmarsmöte ungefär -- efter två timmar behöver man liksom ta den där toapausen, så alla ställer sig upp och delägaren som håller i mötet börjar se riktigt generad ut och jag inser att han inte vet var damrummet finns i hans kontor. Så jag börjar se mig om efter flyttlådor, för jag tänker att de just flyttat in, men jag ser inga. Så jag säger, "Flyttade ni just in här?" Och han svarar, "Nej, vi har varit här i ungefär ett år" Och jag säger, "Menar du att jag är den enda kvinna som har försökt sälja in en affär på detta kontor under ett års tid?" Han tittar på mig och säger "Ja. Eller du kanske är den enda som behövt gå på toa"
(Laughter)
(Skratt)
So the question is, how are we going to fix this? How do we change these numbers at the top? How do we make this different? I want to start out by saying, I talk about this -- about keeping women in the workforce -- because I really think that's the answer. In the high-income part of our workforce, in the people who end up at the top -- Fortune 500 CEO jobs, or the equivalent in other industries -- the problem, I am convinced, is that women are dropping out. Now people talk about this a lot, and they talk about things like flextime and mentoring and programs companies should have to train women. I want to talk about none of that today, even though that's all really important. Today I want to focus on what we can do as individuals. What are the messages we need to tell ourselves? What are the messages we tell the women that work with and for us? What are the messages we tell our daughters?
Så frågan är hur fixar vi detta? Hur ska vi göra för att förändra de här siffrorna? Hur förändrar vi detta? Jag vill börja med att säga att jag talar om detta -- om att hålla kvar kvinnor i arbetslivet -- för att jag verkligen tror att det är lösningen. I höginkomstdelen av vår totala arbetskraft, bland de som når toppen -- Fortune 500-chefsjobb, eller motsvarande i andra industrier -- är jag övertygad om att problemet är att kvinnor hoppar av. Det pratas mycket om detta, om saker som flextid och mentorskap och program företag borde ha för att utbilda kvinnor. Jag ska inte prata om det idag -- fastän det absolut är viktigt. Idag vill jag fokusera på vad vi kan göra som individer. Vad är det vi bör säga till oss själva? Vad bör vi säga till kvinnor som arbetar med oss och för oss? Vad bör vi säga till våra döttrar?
Now, at the outset, I want to be very clear that this speech comes with no judgments. I don't have the right answer. I don't even have it for myself. I left San Francisco, where I live, on Monday, and I was getting on the plane for this conference. And my daughter, who's three, when I dropped her off at preschool, did that whole hugging-the-leg, crying, "Mommy, don't get on the plane" thing. This is hard. I feel guilty sometimes. I know no women, whether they're at home or whether they're in the workforce, who don't feel that sometimes. So I'm not saying that staying in the workforce is the right thing for everyone.
Till att börja med vill jag vara väldigt tydlig med att detta tal inte är dömande på något vis. Jag har inte det rätta svaret; jag har det inte ens för mig själv. Jag åkte från San Francisco, där jag bor, i måndags, och satte mig på ett plan för att komma hit. När jag lämnade av min dotter på förskolan, hon är tre år, kramade hon mitt ben, grät och sa "Mamma, åk inte iväg med flygplanet". Det är jobbigt. Jag får skuldkänslor ibland. Jag känner inga kvinnor, vare sig de är hemma eller i arbetslivet, som inte känner så ibland. Så jag säger inte att arbetslivet är rätt grej för alla.
My talk today is about what the messages are if you do want to stay in the workforce, and I think there are three. One, sit at the table. Two, make your partner a real partner. And three, don't leave before you leave. Number one: sit at the table. Just a couple weeks ago at Facebook, we hosted a very senior government official, and he came in to meet with senior execs from around Silicon Valley. And everyone kind of sat at the table. He had these two women who were traveling with him pretty senior in his department, and I kind of said to them, "Sit at the table. Come on, sit at the table," and they sat on the side of the room. When I was in college, my senior year, I took a course called European Intellectual History. Don't you love that kind of thing from college? I wish I could do that now. And I took it with my roommate, Carrie, who was then a brilliant literary student -- and went on to be a brilliant literary scholar -- and my brother -- smart guy, but a water-polo-playing pre-med, who was a sophomore.
Mitt föredrag idag handlar om vad signalerna bör vara om du vill stanna i arbetslivet. Jag tror det finns tre stycken. Ett, sitt vid bordet Två, gör din partner till en riktig partner Och tre -- gå inte förrän du går. Nummer ett: sitt vid bordet. På Facebook för ett par veckor sedan, hade vi en regeringstjänsteman på besök, han kom in för att träffa höga chefer från olika företag i Silicon Valley. Alla satt vid bordet. Han hade med sig två kvinnor, på hyfsat höga positioner i hans departement. Jag sa till dem, "Sätt er vid bordet. Kom igen, sätt er vid bordet" Och de satte sig i ena änden av rummet. När jag gick sista året på college, tog jag en kurs i europeisk intellektuell historia. Älskar ni inte de grejerna med college? Jag önskar jag kunde göra sånt nu. Jag gick den där kursen med min rumskamrat Carrie, som var en lysande litteraturstudent -- som sedan blev en lysande litteraturvetare -- och med min bror -- en smart kille, läste medicin och spelade vattenpolo, och gick andra året.
The three of us take this class together. And then Carrie reads all the books in the original Greek and Latin, goes to all the lectures. I read all the books in English and go to most of the lectures. My brother is kind of busy. He reads one book of 12 and goes to a couple of lectures, marches himself up to our room a couple days before the exam to get himself tutored. The three of us go to the exam together, and we sit down. And we sit there for three hours -- and our little blue notebooks -- yes, I'm that old. We walk out, we look at each other, and we say, "How did you do?" And Carrie says, "Boy, I feel like I didn't really draw out the main point on the Hegelian dialectic." And I say, "God, I really wish I had really connected John Locke's theory of property with the philosophers that follow." And my brother says, "I got the top grade in the class."
Så vi tre går den här kursen tillsammans. Carrie läser alla böckerna på originalspråken grekiska och latin -- går på alla föreläsningarna -- jag läser alla böckerna på engelska och går på de flesta föreläsningarna. Min bror är rätt upptagen, så han läser en av tolv böcker, går på ett par av föreläsningarna, knallar upp till vårt rum ett par dagar före tentan för att få undervisning. Vi går till tentan tillsammans alla tre, och sätter oss ner. Vi sitter där i tre timmar -- med våra små blå anteckningsblock -- ja, jag är så gammal. Vi går därifrån, tittar på varandra och frågar "Hur gick det för dig?" Carrie säger "Alltså jag känner att jag inte riktigt fick fram huvuddragen i den Hegelianska dialektiken" Jag säger "Gud, jag önskar verkligen att jag hade kopplat ihop John Locke's teori om äganderätt med de efterföljande filosoferna" Och min bror säger "Jag fick bästa betyget i klassen"
(Laughter)
"Fick du bästa betyget i klassen?
"You got the top grade in the class? You don't know anything."
Du kan ju ingenting"
(Laughter)
Bekymret med dessa berättelser
The problem with these stories is that they show what the data shows: women systematically underestimate their own abilities. If you test men and women, and you ask them questions on totally objective criteria like GPAs, men get it wrong slightly high, and women get it wrong slightly low. Women do not negotiate for themselves in the workforce. A study in the last two years of people entering the workforce out of college showed that 57 percent of boys entering, or men, I guess, are negotiating their first salary, and only seven percent of women. And most importantly, men attribute their success to themselves, and women attribute it to other external factors. If you ask men why they did a good job, they'll say, "I'm awesome. Obviously. Why are you even asking?" If you ask women why they did a good job, what they'll say is someone helped them, they got lucky, they worked really hard. Why does this matter? Boy, it matters a lot. Because no one gets to the corner office by sitting on the side, not at the table, and no one gets the promotion if they don't think they deserve their success, or they don't even understand their own success.
är att de visar det statistiken också visar: att kvinnor systematiskt underskattar sina egna förmågor. Testar man män och kvinnor, och ställer frågor utifrån helt objektiva kriterier, så kommer män att ha lite mer fel och kvinnor lite mindre fel. Kvinnor förhandlar inte för sig själva i arbetslivet. En studie gjord de senaste två åren, på folk som går ut i arbetslivet från college visade att 57 procent av pojkarna -- eller männen, antar jag -- förhandlar om sin första lön, medan endast sju procent av kvinnorna gör det. Viktigast av allt är att män ger sig själva äran för framgången, medan kvinnor hänför den till externa faktorer. Om du frågar män varför de gjort ett bra jobb, säger de "För att jag är bra. Uppenbarligen. Varför frågar du ens?" Frågar du kvinnor varför de gjort ett bra jobb, säger de att någon hjälpt dem, att de hade tur eller jobbade riktigt hårt. Varför spelar detta någon roll? Jösses, det spelar stor roll för man får inte hörnkontoret genom att sitta vid sidan, inte vid bordet. Och man blir inte befordrad om man inte tror att man förtjänar framgången eller ens förstår sin egen framgång.
I wish the answer were easy. I wish I could go tell all the young women I work for, these fabulous women, "Believe in yourself and negotiate for yourself. Own your own success." I wish I could tell that to my daughter. But it's not that simple. Because what the data shows, above all else, is one thing, which is that success and likeability are positively correlated for men and negatively correlated for women. And everyone's nodding, because we all know this to be true.
Jag önskar att det fanns en enkel lösning. Jag önskar att jag kunde säga till alla de unga kvinnor jag arbetar med, alla dessa fantastiska kvinnor, "Tro på er själva och förhandla för er själv. Äg er egen framgång" Jag önskar att jag kunde säga det till min dotter. Men det är inte så enkelt. För det statistiken visar, framför allt, är en sak -- och det är att framgång och omtyckthet har en positiv korrelation för män och en negativ korrelation för kvinnor. Och alla nickar, för vi vet alla att detta är sant.
There's a really good study that shows this really well. There's a famous Harvard Business School study on a woman named Heidi Roizen. And she's an operator in a company in Silicon Valley, and she uses her contacts to become a very successful venture capitalist. In 2002 -- not so long ago -- a professor who was then at Columbia University took that case and made it [Howard] Roizen. And he gave the case out, both of them, to two groups of students. He changed exactly one word: "Heidi" to "Howard." But that one word made a really big difference. He then surveyed the students, and the good news was the students, both men and women, thought Heidi and Howard were equally competent, and that's good. The bad news was that everyone liked Howard. He's a great guy. You want to work for him. You want to spend the day fishing with him. But Heidi? Not so sure. She's a little out for herself. She's a little political. You're not sure you'd want to work for her. This is the complication. We have to tell our daughters and our colleagues, we have to tell ourselves to believe we got the A, to reach for the promotion, to sit at the table, and we have to do it in a world where, for them, there are sacrifices they will make for that, even though for their brothers, there are not.
Det finns en riktigt bra studie som visar detta på ett bra sätt. Det är en studie från Harvard Business School, om en kvinna som heter Heidi Roizen. Hon arbetar som operatör på ett företag i Silicon Valley, och använder sina kontakter för att bli en väldigt framgångsrik riskkapitalist. 2002 -- inte så länge sedan -- tog en professor vid Columbia University det fallet och gjorde det till Howard Roizen. Sedan gav han ut båda fallen till två studentgrupper. Han ändrade på exakt ett ord: Heidi till Howard. Men det ordet gjorde en enorm skillnad. Han undersökte sedan studenterna. Den goda nyheten var att studenterna, både män och kvinnor, ansåg att Heidi och Howard var lika kompetenta, det är bra. Den dåliga nyheten var att alla gillade Howard. Han är en bra kille, man vill jobba för honom, man vill åka ut och fiska med honom. Men Heidi? Inte lika mycket. Hon har en egen agenda. Hon är lite politisk. Det är inte säkert att man vill jobba för henne. Detta är problemet. Vi måste säga till våra döttrar och våra kollegor, säga till oss själva att tro att vi får MVG, att sträva efter befordran att sitta vid bordet. Och vi måste göra det i en värld där det finns uppoffringar som måste göras även om våra bröder inte behöver göra dem.
The saddest thing about all of this is that it's really hard to remember this. And I'm about to tell a story which is truly embarrassing for me, but I think important. I gave this talk at Facebook not so long ago to about 100 employees, and a couple hours later, there was a young woman who works there sitting outside my little desk, and she wanted to talk to me. I said, okay, and she sat down, and we talked. And she said, "I learned something today. I learned that I need to keep my hand up." "What do you mean?" She said, "You're giving this talk, and you said you would take two more questions. I had my hand up with many other people, and you took two more questions. I put my hand down, and I noticed all the women did the same, and then you took more questions, only from the men." And I thought to myself, "Wow, if it's me -- who cares about this, obviously -- giving this talk -- and during this talk, I can't even notice that the men's hands are still raised, and the women's hands are still raised, how good are we as managers of our companies and our organizations at seeing that the men are reaching for opportunities more than women?" We've got to get women to sit at the table.
Det sorgligaste med detta är att det är svårt att komma ihåg det. Jag ska berätta något som är väldigt pinsamt för mig, men jag tycker det är viktigt. Jag pratade om detta på Facebook för ett tag sedan, inför ungefär hundra anställda. Ett par timmar senare satt en ung kvinna som arbetar där utanför mitt lilla kontor, och ville prata med mig. Jag sa okej, hon satte sig och vi pratade. Hon sa "Jag lärde mig något idag. Jag lärde mig att jag måste behålla handen uppe" Jag sa "Vad menar du?" Hon svarade "Okej, du höll ditt föredrag, och sa att du skulle svara på två frågor till. Jag räckte upp handen som många andra, och du svarade på två frågor till. Så jag tog ner handen, och noterade att alla kvinnor tog ner sina händer, och sedan svarade du på ännu fler frågor, bara från män". Jag tänkte för mig själv wow, om det är jag -- som uppenbarligen bryr mig om detta -- som håller detta föredrag -- och under föredraget lägger jag inte ens märke till att männens händer fortfarande är uppe, och att kvinnornas händer fortfarande är uppe, hur bra är vi som chefer i våra företag och organisationer på att se att män sträcker sig efter möjligheterna mer än kvinnor gör? Vi måste få kvinnorna att sitta vid bordet.
(Cheers)
(Applåder)
(Applause)
Nummer två:
Message number two: Make your partner a real partner. I've become convinced that we've made more progress in the workforce than we have in the home. The data shows this very clearly. If a woman and a man work full-time and have a child, the woman does twice the amount of housework the man does, and the woman does three times the amount of childcare the man does. So she's got three jobs or two jobs, and he's got one. Who do you think drops out when someone needs to be home more? The causes of this are really complicated, and I don't have time to go into them. And I don't think Sunday football-watching and general laziness is the cause.
gör din partner till en riktig partner. Jag har blivit övertygad om att vi gjort större framsteg i arbetslivet än på hemmaplan. Statistiken visar detta väldigt tydligt. Om en kvinna och en man arbetar heltid och har ett barn, så gör kvinnan dubbelt så mycket hushållsarbete som mannen, och hon tar hand om barnet tre gånger så mycket som han gör. Så hon har tre jobb eller två jobb, och han har ett. Vem tror ni kliver av jobbet när någon behöver vara hemma mer? Orsakerna till detta är jättekomplicerade, och jag har inte tid att gå in på det nu. Jag tror inte att fotboll på TV på söndag eller allmän slöhet är anledningen.
I think the cause is more complicated. I think, as a society, we put more pressure on our boys to succeed than we do on our girls. I know men that stay home and work in the home to support wives with careers, and it's hard. When I go to the Mommy-and-Me stuff and I see the father there, I notice that the other mommies don't play with him. And that's a problem, because we have to make it as important a job, because it's the hardest job in the world to work inside the home, for people of both genders, if we're going to even things out and let women stay in the workforce.
Jag tror att det är mer komplicerat än så. Jag tror att vi som samhälle ställer större krav på pojkar att lyckas än på flickor. Jag vet män som stannar hemma och arbetar i hemmet för att stötta fruar med karriär. Och det är svårt. När jag går till öppna förskolan och ser en pappa där, noterar jag att de andra mammorna inte leker med honom. Det är ett problem, för vi måste göra det till ett precis lika viktigt jobb -- för det är det svåraste jobbet i världen -- att vara hemarbetare för personer av båda könen om vi ska jämna ut saker och låta kvinnor vara kvar i arbetslivet.
(Applause)
(Applåder)
Studies show that households with equal earning and equal responsibility also have half the divorce rate. And if that wasn't good enough motivation for everyone out there, they also have more -- how shall I say this on this stage? They know each other more in the biblical sense as well.
Studier visar att hushåll med lika inkomst och lika ansvar också har en halverad skilsmässofrekvens. Om det inte är tillräcklig motivation för alla där ute, så har de också -- hur ska jag säga detta på scen? -- de känner varandra bättre på det bibliska viset också.
(Cheers)
(Jubel)
Message number three: Don't leave before you leave. I think there's a really deep irony to the fact that actions women are taking -- and I see this all the time -- with the objective of staying in the workforce actually lead to their eventually leaving. Here's what happens: We're all busy. Everyone's busy. A woman's busy. And she starts thinking about having a child, and from the moment she starts thinking about having a child, she starts thinking about making room for that child. "How am I going to fit this into everything else I'm doing?" And literally from that moment, she doesn't raise her hand anymore, she doesn't look for a promotion, she doesn't take on the new project, she doesn't say, "Me. I want to do that." She starts leaning back. The problem is that -- let's say she got pregnant that day, that day -- nine months of pregnancy, three months of maternity leave, six months to catch your breath -- Fast-forward two years, more often -- and as I've seen it -- women start thinking about this way earlier -- when they get engaged, or married, when they start thinking about having a child, which can take a long time. One woman came to see me about this. She looked a little young. And I said, "So are you and your husband thinking about having a baby?" And she said, "Oh no, I'm not married." She didn't even have a boyfriend.
Nummer tre: gå inte förrän du går. Jag tycker det finns en djup ironi i det faktum att saker kvinnor gör -- och jag ser detta hela tiden -- i syfte att stanna i arbetslivet, i slutändan leder till att de kliver av. Så här går det till: Vi är alla upptagna; kvinnan är upptagen. Hon börjar fundera på att skaffa barn. Från den stund hon börjar fundera på att skaffa barn, börjar hon fundera på att göra plats för det barnet. "Hur ska jag passa in detta i allt annat som jag gör?" Och från den stunden, räcker hon bokstavligen inte upp handen längre, hon strävar inte efter befordran, hon tar sig inte an det nya projektet, hon säger inte "Jag. Jag vill göra det där" Hon börjar luta sig tillbaka. Problemet är att -- låt oss säga att hon blir gravid den dagen -- nio månaders graviditet, tre månaders mammaledighet, sex månader för att hämta andan -- snabbspola framåt två år, men oftare -- enligt min erfarenhet -- börjar kvinnor tänka på detta långt tidigare -- när de förlovar sig, gifter sig, när de börjar tänka på att försöka skaffa barn, vilket kan ta lång tid. En kvinna kom för att prata med mig om detta, jag tittade på henne -- hon såg rätt ung ut, och jag sa "Så funderar du och din man på att skaffa barn?" Hon svarade "Å nej, jag är inte gift" Hon hade inte ens en pojkvän.
(Laughter)
jag sa "Du tänker på detta
I said, "You're thinking about this just way too early."
alldeles för tidigt"
But the point is that what happens once you start kind of quietly leaning back? Everyone who's been through this -- and I'm here to tell you, once you have a child at home, your job better be really good to go back, because it's hard to leave that kid at home. Your job needs to be challenging. It needs to be rewarding. You need to feel like you're making a difference. And if two years ago you didn't take a promotion and some guy next to you did, if three years ago you stopped looking for new opportunities, you're going to be bored because you should have kept your foot on the gas pedal. Don't leave before you leave. Stay in. Keep your foot on the gas pedal, until the very day you need to leave to take a break for a child -- and then make your decisions. Don't make decisions too far in advance, particularly ones you're not even conscious you're making.
Men poängen är vad som händer när du liksom lite tyst börjar luta dig tillbaka? Alla som gått genom detta -- och jag säger er, när ni har ett barn hemma så får jobbet allt vara väldigt bra att gå tillbaka till, för det är jobbigt att lämna barnet hemma -- jobbet behöver vara utmanande. Det behöver vara givande. Du behöver känna att du gör skillnad. Och om du inte tog den där befordran för två år sedan och kontorsgrannen gjorde det, om du för tre år sedan slutade leta efter nya möjligheter, kommer du att bli uttråkad för du skulle ha behållt foten på gaspedalen. Gå inte förrän du går. Häng kvar. Håll foten på gaspedalen, till den dag då du verkligen behöver lämna jobbet för att ta barnledigt -- och gör dina val sedan. Ta inte beslut för långt i förväg, särskilt inte beslut som du inte ens är medveten om att du tar.
My generation really, sadly, is not going to change the numbers at the top. They're just not moving. We are not going to get to where 50 percent of the population -- in my generation, there will not be 50 percent of [women] at the top of any industry. But I'm hopeful that future generations can. I think a world where half of our countries and our companies were run by women, would be a better world. It's not just because people would know where the women's bathrooms are, even though that would be very helpful. I think it would be a better world. I have two children. I have a five-year-old son and a two-year-old daughter. I want my son to have a choice to contribute fully in the workforce or at home, and I want my daughter to have the choice to not just succeed, but to be liked for her accomplishments.
Min generation kommer inte, sorgligt nog, att ändra siffrorna på toppen. De rör sig helt enkelt inte. Vi kommer inte att komma till läget där 50 procent av befolkningen -- i min generation alltså, kommer det inte vara 50 procent i toppen på någon industri. Men jag har hopp om att framtida generationer kan. Jag tror att en värld där hälften av våra länder och företag styrs av kvinnor, skulle vara en bättre värld. Och det är inte bara för att folk skulle veta var damrummet är, trots att det skulle underlätta en hel del. Jag tror det skulle vara en bättre värld. Jag har två barn. Jag har en femårig son och en treårig dotter. Jag vill att min son ska ha valet att bidra helt och fullt i arbetslivet eller hemma. Och jag vill att min dotter ska ha valet att inte bara lyckas, utan också bli omtyckt för sina bedrifter.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)