There's so many of you.
Ni är så många.
(Laughter)
When I was a kid, I hid my heart under the bed, because my mother said, "If you're not careful, someday someone's going to break it." Take it from me: Under the bed is not a good hiding spot. I know because I've been shot down so many times, I get altitude sickness just from standing up for myself. But that's what we were told. "Stand up for yourself." And that's hard to do if you don't know who you are. We were expected to define ourselves at such an early age, and if we didn't do it, others did it for us. Geek. Fatty. Slut. Fag.
När jag var liten, gömde jag mitt hjärta under sängen, för min mamma sade, ”Om du inte är försiktig, kommer någon krossa det en vacker dag.” Tro mig. Under sängen var inget bra gömställe. Jag vet, för jag har skjutits ned så många gånger. Jag blir höjdsjuk bara av att stå för den jag är. Men det är vad vi fick höra. Stå för den du är. Och det är svårt att göra när man inte vet vem man är. Vi förväntades definiera oss själva i så unga år, och gjorde vi det inte själva, gjorde andra det åt oss. Tönt. Tjockis. Hora. Bög.
And at the same time we were being told what we were, we were being asked, "What do you want to be when you grow up?" I always thought that was an unfair question. It presupposes that we can't be what we already are. We were kids.
Och samtidigt som vi blev tillsagda vad vi var, fick vi frågan: ”Vad vill du bli när du blir stor?” Jag tyckte alltid att frågan var orättvis. Den förutsätter att vi inte kan vara det vi redan är. Vi var barn.
When I was a kid, I wanted to be a man. I wanted a registered retirement savings plan that would keep me in candy long enough to make old age sweet.
När jag var barn, ville jag bli en man. Jag ville ha ett pensionssparande som skulle låta mig njuta av ålderns sötebrödsdagar.
(Laughter)
När jag var barn, ville jag raka mig.
When I was a kid, I wanted to shave. Now, not so much.
Inte nu längre.
(Laughter)
When I was eight, I wanted to be a marine biologist. When I was nine, I saw the movie "Jaws," and thought to myself, "No, thank you."
När jag var åtta ville jag bli marinbiolog. När jag var nio såg jag filmen ”Hajen”, och tänkte för mig själv, ”Nej tack”.
(Laughter)
And when I was 10, I was told that my parents left because they didn't want me. When I was 11, I wanted to be left alone. When I was 12, I wanted to die. When I was 13, I wanted to kill a kid. When I was 14, I was asked to seriously consider a career path.
Och när jag var tio, fick jag höra att mina föräldrar stack för att de inte ville ha mig. När jag var 11 ville jag bli lämnad ifred. När jag var 12 ville jag dö. När jag var 13 ville jag döda en unge. När jag var 14 blev jag ombedd att allvarligt överväga en yrkeskarriär.
I said, "I'd like to be a writer."
Jag sade, ”Jag vill bli författare”.
And they said, "Choose something realistic."
Och de sade, ”Välj något realistiskt”.
So I said, "Professional wrestler."
Så, jag sade, ”professionell fribrottare”.
And they said, "Don't be stupid."
Och de sade, ”Var inte dum”.
See, they asked me what I wanted to be, then told me what not to be.
Ni ser, de frågade mig vad jag ville bli, och sade sedan åt mig vad jag inte fick bli.
And I wasn't the only one. We were being told that we somehow must become what we are not, sacrificing what we are to inherit the masquerade of what we will be. I was being told to accept the identity that others will give me.
Och jag var inte ensam. Vi fick höra att vi på något sätt måste bli vad vi inte är, och förkasta vad vi är för att förkläda oss till något vi ska bli. Jag blev tillsagd att acceptera den identitet som andra gav mig.
And I wondered, what made my dreams so easy to dismiss? Granted, my dreams are shy, because they're Canadian.
Jag undrade vad som gjorde mina drömmar så lätta att avfärda? Visst, mina drömmar är blygsamma, eftersom de är från Kanada. (Skratt)
(Laughter)
My dreams are self-conscious and overly apologetic. They're standing alone at the high school dance, and they've never been kissed. See, my dreams got called names too. Silly. Foolish. Impossible. But I kept dreaming. I was going to be a wrestler. I had it all figured out. I was going to be The Garbage Man.
Mina drömmar är självmedvetna och alltför urskuldande. De står ensamma på studentbalen, och har aldrig blivit kyssta. Ni förstår, mina drömmar fick också öknamn. Dumma. Löjliga. Omöjliga. Men jag fortsatte drömma. Jag skulle bli fribrottare. Jag hade tänkt ut alltihop. Jag skulle bli Sopgubben. (Skratt)
(Laughter)
Mitt avslutningsmove skulle vara sopkrossen. (Skratt)
My finishing move was going to be The Trash Compactor. My saying was going to be, "I'm taking out the trash!"
Mitt motto skulle vara ”Jag tar ut soporna!”.
(Laughter)
(Skratt) (Applåder)
(Applause)
Sen kom den här killen, Duke "Containern" Droese,
And then this guy, Duke "The Dumpster" Droese, stole my entire shtick.
och stal hela min grej. (Skratt)
(Laughter)
I was crushed, as if by a trash compactor.
Jag var förkrossad, som av en sopkross.
(Laughter)
Jag tänkte för mig själv, ”Nu då? Vart vänder jag mig nu?”
I thought to myself, "What now? Where do I turn?"
Poetry.
Poesi. (Skratt)
(Laughter)
Like a boomerang, the thing I loved came back to me. One of the first lines of poetry I can remember writing was in response to a world that demanded I hate myself. From age 15 to 18, I hated myself for becoming the thing that I loathed: a bully.
Som en bumerang, kom det jag älskade tillbaks till mig. En av de första diktrader jag kan minnas att jag skrivit var ett gensvar till den värld som krävde att jag hatade mig själv. Från 15 till 18 års ålder hatade jag mig själv för att jag blivit det jag avskydde mest: En mobbare.
When I was 19, I wrote, "I will love myself despite the ease with which I lean toward the opposite."
När jag var 19, skrev jag, ”Jag skall älska mig själv oaktat den lätthet med vilken jag lutar åt motsatsen.”
Standing up for yourself doesn't have to mean embracing violence.
Att stå för vem man är måste inte innebära att välja våldet.
When I was a kid, I traded in homework assignments for friendship, then gave each friend a late slip for never showing up on time, and in most cases, not at all. I gave myself a hall pass to get through each broken promise. And I remember this plan, born out of frustration from a kid who kept calling me "Yogi," then pointed at my tummy and said, "Too many picnic baskets." Turns out it's not that hard to trick someone, and one day before class, I said, "Yeah, you can copy my homework," and I gave him all the wrong answers that I'd written down the night before. He got his paper back expecting a near-perfect score, and couldn't believe it when he looked across the room at me and held up a zero. I knew I didn't have to hold up my paper of 28 out of 30, but my satisfaction was complete when he looked at me, puzzled, and I thought to myself, "Smarter than the average bear, motherfucker."
När jag var liten bytte jag hemuppgifter mot vänskap, och gav sedan varje vän en ursäkt att aldrig komma i tid, och i de flesta fall inte alls. Jag gav mig själv tillåtelse att ta mig förbi varje brutet löfte. Och jag kommer ihåg denna plan, född ur frustrationen över en unge som envisades med att kalla mig ”Yogi”, medan han pekade på min mage och sade, ”För många picknick-korgar”. Det visade sig att det inte alls är svårt att lura någon, och en dag före lektionen, sade jag, ”Ja, du kan kopiera min läxa,” och jag gav honom alla fel svar som jag skrivit ner kvällen innan. Han fick tillbaka sin läxa och förväntade sig nästa alla rätt. och kunde inte tro det när han såg genom rummet på mig och höll upp en nolla. Jag visste att jag inte behövde hålla upp min skrivning med 28 rätt av 30, men min tillfredställelse var fullständig när han såg på mig, frågande, och jag tänkte för mig själv, ”Smartare än medelbjörnen, din jävel.”
(Laughter)
(Skratt) (Applåder)
(Applause)
Det här är den jag är.
This is who I am. This is how I stand up for myself.
Det är så här jag står för den jag är.
When I was a kid, I used to think that pork chops and karate chops were the same thing. I thought they were both pork chops. My grandmother thought it was cute, and because they were my favorite, she let me keep doing it. Not really a big deal. One day, before I realized fat kids are not designed to climb trees, I fell out of a tree and bruised the right side of my body. I didn't want to tell my grandmother because I was scared I'd get in trouble for playing somewhere I shouldn't have been. The gym teacher noticed the bruise, and I got sent to the principal's office. From there, I was sent to another small room with a really nice lady who asked me all kinds of questions about my life at home. I saw no reason to lie. As far as I was concerned, life was pretty good. I told her, whenever I'm sad, my grandmother gives me karate chops.
När jag var liten, trodde jag att fläskkotletter och karateslag var samma sak Jag trodde båda var fläskkotletter. Och för att mormor tyckte det var sött, och för att det var mina favoriter, så lät hon mig fortsätta. Ingen stor grej. En dag, innan jag lärde mig att tjocka ungar inte är gjorda för att klättra i träd, ramlade jag ner från ett träd och slog högra halvan av kroppen blå. Jag ville inte berätta för mormor för jag var rädd hon skulle bli arg för att jag lekt där jag inte fick vara. Några dagar senare såg gymnastikläraren blåmärkena, och jag skickades till rektorns kontor. Därifrån skickades jag till ett annat litet rum med en väldigt snäll tant som frågade mig alla möjliga frågor om mitt liv hemma. Jag hade ingen anledning att ljuga. Så vitt jag visste, var livet riktigt bra. Jag berättade för henne att varje gång jag var ledsen
(Laughter)
gav mormor mig karateslag.
(Skratt)
This led to a full-scale investigation, and I was removed from the house for three days, until they finally decided to ask how I got the bruises. News of this silly little story quickly spread through the school, and I earned my first nickname: Porkchop. To this day, I hate pork chops.
Detta ledde till en fullskalig utredning, och jag togs från mitt hem i tre dagar, tills de äntligen kom på att fråga hur jag fått mina blåmärken. Nyheten om denna fåniga lilla historia spreds snabbt på skolan, och jag hade fått mitt första öknamn: Fläskkotletten. Ännu idag hatar jag fläskkotletter.
I'm not the only kid who grew up this way, surrounded by people who used to say that rhyme about sticks and stones, as if broken bones hurt more than the names we got called, and we got called them all. So we grew up believing no one would ever fall in love with us, that we'd be lonely forever, that we'd never meet someone to make us feel like the sun was something they built for us in their toolshed. So broken heartstrings bled the blues, and we tried to empty ourselves so we'd feel nothing. Don't tell me that hurts less than a broken bone, that an ingrown life is something surgeons can cut away, that there's no way for it to metastasize; it does.
Jag är inte det enda barnet som växte upp så här, omringad av människor som brukade säga det där rimmet om stockar och stenar, som om brutna ben gör mer ont än namnen vi kallades, och vi blev kallade dem alla. Så växte vi upp i tron att ingen någonsin skulle förälska sig i oss, att vi skulle vara ensamma för alltid, att vi aldrig skulle träffa någon som fick oss att må som om solen var något de byggde åt oss i sin snickarverkstad. Trasiga hjärtan blödde som blues, och vi försökte tömma oss själva så vi inte skulle känna något. Kom inte och säg att det gör mindre ont än ett brutet ben, att ett ingrott liv är något en kirurg kan skära bort, att det inte kan ge metastaser; det gör det.
She was eight years old, our first day of grade three when she got called ugly. We both got moved to the back of class so we would stop getting bombarded by spitballs. But the school halls were a battleground. We found ourselves outnumbered day after wretched day. We used to stay inside for recess, because outside was worse. Outside, we'd have to rehearse running away, or learn to stay still like statues, giving no clues that we were there. In grade five, they taped a sign to the front of her desk that read, "Beware of dog."
Hon var åtta år, vår första dag i trean när hon kallades ful. Vi flyttades båda två längst bak i klassrummet så vi inte skulle bli bombarderade av spottloskor. Men skolans korridorer var ett slagfält. Vi var uträknade dag efter miserabel dag. Vi brukade stanna inne på rasten, för ute var det värre. Ute fick vi öva på att springa bort, eller lära oss stå stilla som statyer, för att inte visa var vi var. I femman, tejpade de en skylt på hennes bänk där det stod, ”Akta hunden”.
To this day, despite a loving husband, she doesn't think she's beautiful, because of a birthmark that takes up a little less than half her face. Kids used to say, "She looks like a wrong answer that someone tried to erase, but couldn't quite get the job done." And they'll never understand that she's raising two kids whose definition of beauty begins with the word "Mom," because they see her heart before they see her skin, because she's only ever always been amazing.
Till denna dag, trots en älskad make, tror hon inte att hon är vacker för ett födelsemärke som upptar knappt halva hennes ansikte. Barnen brukade säga, ”Hon ser ut som fel svar som någon försökt sudda, men inte lyckats få bort.” Och de kommer aldrig förstå att hon uppfostrar två barn vars definition av skönhet börjar med ordet <i>mamma</i>, för de ser hennes hjärta innan de ser hennes hud, för hon har alltid bara varit fantastisk.
He was a broken branch grafted onto a different family tree, adopted, not because his parents opted for a different destiny. He was three when he became a mixed drink of one part left alone and two parts tragedy, started therapy in eighth grade, had a personality made up of tests and pills, lived like the uphills were mountains and the downhills were cliffs, four-fifths suicidal, a tidal wave of antidepressants, and an adolescent being called "Popper," one part because of the pills, 99 parts because of the cruelty. He tried to kill himself in grade 10 when a kid who could still go home to Mom and Dad had the audacity to tell him, "Get over it." As if depression is something that could be remedied by any of the contents found in a first-aid kit.
Han var en trasig gren ympad in i ett annat familjeträd, adopterad, inte för att hans föräldrar valt ett annat öde. Han var tre när han blev en blandning av en del övergiven och två delar tragedi, började terapi i åttan, hade en personlighet uppbyggd av tester och piller, levde som om uppförsbackar var berg och nedför var klippor, fyra femtedelar suicidal, en tidvåg av antidepressiva, och en tonåring som kallades ”Popper,” en del på grund av pillren, 99 delar på grund av elakhet. Han försökte ta sitt liv i första ring när en unge som fortfarande kunde gå hem till mamma och pappa hade fräckheten att säga till honom, ”Släpp det.” Som om depression är något som kan botas av något innehåll i ett första-hjälpen-kit.
To this day, he is a stick of TNT lit from both ends, could describe to you in detail the way the sky bends in the moment before it's about to fall, and despite an army of friends who all call him an inspiration, he remains a conversation piece between people who can't understand sometimes being drug-free has less to do with addiction and more to do with sanity.
Ännu idag är han en bit dynamit tänd från båda ändar, kan beskriva in detalj hur himlen böljar sig för dig i ögonblicket innan den faller ner, och trots en armé av vänner som kallade honom sin inspiration, blir han inte mer än ett samtalsämne mellan människor som inte kan förstå att ibland handlar drogfrihet inte om beroende utan om förstånd.
We weren't the only kids who grew up this way. To this day, kids are still being called names. The classics were "Hey, stupid," "Hey, spaz." Seems like every school has an arsenal of names getting updated every year. And if a kid breaks in a school and no one around chooses to hear, do they make a sound? Are they just background noise from a soundtrack stuck on repeat, when people say things like, "Kids can be cruel." Every school was a big top circus tent, and the pecking order went from acrobats to lion tamers, from clowns to carnies, all of these miles ahead of who we were. We were freaks -- lobster-claw boys and bearded ladies, oddities juggling depression and loneliness, playing solitaire, spin the bottle, trying to kiss the wounded parts of ourselves and heal, but at night, while the others slept, we kept walking the tightrope. It was practice, and yes, some of us fell.
Vi var inte de enda barnen som växte upp så här. Än idag kallas barn vid öknamn. De vanliga var, "Hallå dumhuvud," "Hallå knasboll." Det verkar som varje skola har en arsenal av namn som uppdateras varje år, och om ett barn går sönder i en skola och ingen vill lyssna, hörs de då? Är de bara bakgrundsljud på ett soundtrack som fastnat på repeat där människor säger saker som, "Barn kan vara grymma." Varje skola var ett stort cirkustält, och hackordningen gick från akrobater till lejontämjare, från clowner till karnevalfolk, alla miltals bort från vilka vi var. Vi var freaks -- pojkar med hummerklor och skäggiga damer, udda typer som jonglerade depressioner och ensamhet, spelade patiens, snurra flaskan, och försökte kyssa de sårade delarna av oss själva och läka, men nattetid, när de andra sov, fortsatte vi gå på lina. Det var övning, och ja, några av oss föll.
But I want to tell them that all of this is just debris left over when we finally decide to smash all the things we thought we used to be, and if you can't see anything beautiful about yourself, get a better mirror, look a little closer, stare a little longer, because there's something inside you that made you keep trying despite everyone who told you to quit. You built a cast around your broken heart and signed it yourself, "They were wrong." Because maybe you didn't belong to a group or a clique. Maybe they decided to pick you last for basketball or everything. Maybe you used to bring bruises and broken teeth to show-and-tell, but never told, because how can you hold your ground if everyone around you wants to bury you beneath it? You have to believe that they were wrong. They have to be wrong. Why else would we still be here?
Men jag vill säga dem att allt detta är bara spillror från när vi äntligen bestämde oss för att krossa allt det som vi trodde vi var, och om du inte kan se något vackert hos dig själv, skaffa en bättre spegel, titta lite närmare, stirra lite längre, för det finns något inom dig som fick dig att fortsätta trots alla som sa att du skulle sluta. Du byggde ett skal runt ditt brustna hjärta och skrev under på det själv. Du skrev: "Dom hade fel." För kanske tillhörde du inte en grupp eller gäng. Kanske bestämde de sig för att välja dig sist på basket eller allt. Kanske tog du med blåmärken och trasiga tänder till klassens timme, men du berättade aldrig, för hur kan du stå stark på jorden om alla andra vill begrava dig i den? Du måste tro att de hade fel. De måste ha fel. Varför skulle vi annars fortfarande vara här?
We grew up learning to cheer on the underdog because we see ourselves in them. We stem from a root planted in the belief that we are not what we were called. We are not abandoned cars stalled out and sitting empty on some highway, and if in some way we are, don't worry. We only got out to walk and get gas. We are graduating members from the class of We Made It, not the faded echoes of voices crying out, "Names will never hurt me." Of course they did.
När vi växte upp lärde vi oss att heja på den som låg under, för vi ser oss själva i dem. Vi stammar från en rot planterad i tron att vi inte är de namn vi kallades. Vi är inte övergivna bilar som fått motorstopp och står tomma på någon landsväg, och om vi ändå är det på något sätt, oroa dig inte. Vi gick bara ut för att hämta bensin. Vi är utexaminerade deltagare från kursen "Vi klarade det", inte tystnande ekon av röster som ropar, "Namn kommer aldrig göra mig illa." Det gjorde de förstås.
But our lives will only ever always continue to be a balancing act that has less to do with pain and more to do with beauty.
Men våra liv kommer alltid bara fortsätta vara en balansakt som har mindre att göra med smärta och mer att göra med skönhet.
(Applause)
(Applåder)