We are witness to monumental human progress. Over the past few decades, the expansion of the global marketplace has lifted a third of the world's population out of extreme poverty. Yet we are also witness to an astounding failure. Our efforts to lift people up have left behind those in the harshest forms of poverty, the ultra-poor.
Vi bevittnar monumentala mänskliga framsteg. Under de senaste decennierna har utvidgningen av den globala marknaden lyft en tredjedel av världens befolkning ur extrem fattigdom. Ändå bevittnar vi också ett häpnadsväckande misslyckande. Vår strävan att lyfta upp människor har lämnat bakom dem i de hårdaste formerna av fattigdom, de extremt fattiga.
What it means to be ultra-poor goes beyond the monetary definition that we're all familiar with: living on less than two dollars a day. It goes even beyond not having assets like livestock or land. To be ultra-poor means to be stripped of your dignity, purpose and self-worth. It means living in isolation, because you're a burden to your own community. It means being unable to imagine a better future for yourself and your family.
Vad det innebär att vara extremt fattig går utöver den monetära definitionen som vi alla känner till: Att leva på mindre än två dollar om dagen. Det går ännu längre än att inte ha tillgångar som boskap eller mark. Att vara extremt fattig betyder att förlora sin värdighet, syfte och självvärde. Det innebär ett liv i isolering för att du är en börda för ditt eget samhälle. Det betyder att inte kunna föreställa sig en bättre framtid för en själv och ens familj.
By the end of 2019, about 400 million people were living in ultra-poverty worldwide. That's more than the populations of the United States and Canada combined. And when calamity strikes, whether it's a pandemic, a natural disaster or a manmade crisis, these numbers spike astronomically higher.
I slutet av 2019, levde ca 400 miljoner människor i extrem fattigdom över hela världen. Det är mer än USA och Kanadas befolkning tillsammans. Och när katastrofen slår till, oavsett om det är en pandemi, en naturkatastrof eller en konstgjord kris blir dessa siffror astronomiskt högre.
My father, Fazle Abed, gave up a corporate career to establish BRAC here in Bangladesh in 1972. Bangladesh was a wreck, having just gone through a devastating cyclone followed by a brutal war for independence. Working with the poorest of the poor, my father realized that poverty was more than the lack of income and assets. It was also a lack of hope. People were trapped in poverty, because they felt their condition was immutable. Poverty, to them, was like the sun and the moon -- something given to them by God.
Min far, Fazle Abed, gav upp en företagskarriär för att etablera BRAC här i Bangladesh 1972. Bangladesh var ett vrak, som precis hade gått igenom en förödande cyklon följt av ett brutalt självständighetskrig. Genom att arbeta med de fattigaste av de fattiga, insåg min far att fattigdom var mer än bristen på inkomst och tillgångar. Det var också brist på hopp. Människor var fångade i fattigdom, för att de kände att deras tillstånd var oföränderligt. Fattigdom, för dem, var som solen och månen - något som Gud har gett dem.
For poverty reduction programs to succeed, they would need to instill hope and self-worth so that, with a little support, people could lift themselves out of poverty.
För att insatser mot fattigdom ska lyckas, behöver de ingjuta hopp och egenvärde så att människor, med lite stöd, kan lyfta sig själva ur fattigdom.
BRAC went on to pioneer the graduation approach, a solution to ultra-poverty that addresses both income poverty and the poverty of hope. The approach works primarily with women, because women are the most affected by ultra-poverty but also the ones most likely to pull themselves and their families out of it.
BRAC fortsatte med att vara banbrytande i examenmetoden en lösning på extrem fattigdom som hanterar både inkomstfattigdom och hoppets fattigdom. Tillvägagångssättet fungerar främst med kvinnor, eftersom kvinnor drabbas mest av extrem fattigdom men också är de som mest sannolikt drar sig själva och sina familjer ur det.
Over a two-year period, we essentially do four things. One, we meet a woman's basic needs by giving her food or cash, ensuring the minimum to survive. Two, we move her towards a decent livelihood by giving her an asset, like livestock, and training her to earn money from it. Three, we train her to save, budget and invest her new wealth. And four, we help to integrate her socially, first into groups of women like her and then into her community. Each of these elements is key to the success of the others, but the real magic is the hope and sense of possibility the women develop through the close mentorship they receive.
Under en tvåårsperiod gör vi i huvudsak fyra saker. Ett: Vi uppfyller kvinnans grundläggande behov genom att ge henne mat eller kontanter, ett överlevnadsminimum. Två: Vi flyttar henne mot en anständig försörjning genom att ge henne en tillgång, som boskap, och lär henne att tjäna pengar på det. Tre: Vi lär henne att spara, budgetera och investera sin nya rikedom. Och fyra: Vi hjälper till att integrera henne socialt, först i grupper av kvinnor som hon och sedan i hennes samhälle. Vart och ett av dessa element är nyckeln till de andras framgång, men den verkliga magin är hoppet och känslan av möjlighet som kvinnorna utvecklar genom det nära mentorskap de får.
Let me tell you about Jorina. Jorina was born in a remote village in northern Bangladesh. She never went to school, and at the age of 15, she was married off to an abusive husband. He eventually abandoned her, leaving her with no income and two children who were not in school and were severely malnourished. With no one to turn to for help, she had no hope. Jorina joined BRAC's Graduation program in 2005. She received a dollar a week, two cows, enterprise training and a weekly visit from a mentor. She began to build her assets, but most importantly, she began to imagine a better future for herself and her children. If you were visit Jorina's village today, you would find that she runs the largest general store in her area. She will proudly show you the land she bought and the house she built.
Låt mig berätta om Jorina. Jorina föddes i en avlägsen by i norra Bangladesh. Hon gick aldrig i skolan, och vid 15 års ålder giftes hon bort till en våldsam make. Han övergav henne så småningom, och lämnade henne utan inkomst med två barn som inte gick i skolan och var allvarligt undernärda. Utan någon att vända sig till för att få hjälp, hade hon inget hopp. Jorina gick med i BRAC:s examensprogram år 2005. Hon fick en dollar i veckan, två kor, företagsutbildning och ett veckobesök från en mentor. Hon började bygga sina tillgångar, men viktigast av allt, hon började föreställa sig en bättre framtid för sig själv och sina barn. Om du skulle besöka Jorinas by idag, skulle du upptäcka att hon driver den största butiken i sitt område. Hon kommer stolt visa dig marken hon köpte och huset hon byggde.
Since we began this program in 2002, two million Bangladeshi women have lifted themselves and their families out of ultra-poverty. That's almost nine million people. The program, which costs 500 dollars per household, runs for only two years, but the impact goes well beyond that.
Sedan vi startade detta program år 2002, har två miljoner kvinnor i Bangladesh lyft sig själva och sina familjer ur extrem fattigdom. Det är nästan nio miljoner människor. Programmet, som kostar 500 dollar per hushåll pågår bara i två år, men effekten går långt utöver det.
Researchers at the London School of Economics found that even seven years after entering the program, 92 percent of participants had maintained or increased their income, assets and consumption. Esther Duflo and Abhijit Banerjee, the MIT economists who won the Nobel Prize last year, led multicountry evaluations that identified graduation as one of the most effective ways to break the poverty trap.
Forskare vid London School of Economics kunde se att även sju år efter att de deltog i programmet, hade 92 procent av deltagarna behållit eller ökat sina inkomster, tillgångar och konsumtion. Esther Duflo och Abhijit Banerjee, MIT-ekonomerna som vann Nobelpriset förra året, ledde utvärderingar i flera länder som identifierade examenmetoden som ett av de mest effektiva sätten att bryta fattigdomsfällan.
But my father wasn't content to have found a solution that worked for some people. He always wanted to know whether we were being ambitious enough in terms of scale. So when we achieved nationwide scale in Bangladesh, he wanted to know how we could scale it globally. And that has to involve governments. Governments already dedicate billions of dollars on poverty reduction programs. But so much of that money is wasted, because these programs either don't reach the poorest, and even the ones that do fail to have significant long-term impact.
Men min far var inte nöjd med att ha hittat en lösning som fungerade för vissa människor. Han ville alltid veta om vi var tillräckligt ambitiösa när det gäller skala. Så när vi uppnådde rikstäckande skala i Bangladesh, ville han veta hur vi skulle kunna göra det globalt. Och då måste regeringar involveras. Regeringar avsätter redan miljarder dollar till insatser mot fattigdom. Men så mycket av pengarna går till spillo, eftersom dessa program antingen når inte de fattigaste, och även de som når de fattigaste, inte får betydande långsiktig påverkan.
We are working to engage governments to help them to adopt and scale graduation programs themselves, maximizing the impact of the billions of dollars they already allocate to fight ultra-poverty. Our plan is to help another 21 million people lift themselves out of ultra-poverty in eight countries over the next six years with BRAC teams on-site and embedded in each country.
Vi arbetar för att engagera regeringar för att hjälpa dem att anamma och skala examensprogram själva, och maximera effekten av de miljarder dollar de redan tilldelar för att bekämpa extrem fattigdom. Vår plan är att hjälpa ytterligare 21 miljoner människor att lyfta sig ur extrem fattigdom i åtta länder under de närmaste sex åren med BRAC-team på plats i varje land.
In July of 2019, my father was diagnosed with terminal brain cancer and given four months to live. As he transitioned out of BRAC after leading the organization for 47 years, he reminded us that throughout his life, he saw optimism triumph over despair, that when you light the spark of self-belief in people, even the poorest can transform their lives.
I juli 2019 diagnostiserades min far med obotlig hjärncancer och fick fyra månader att leva. När han lämnade BRAC efter att ha lett organisationen i 47 år, påminde han oss om att han, under hela sitt liv, såg optimism segra över förtvivlan, och när man tänder en gnista av självförtroende hos människor, kan även de fattigaste förändra sina liv.
My father passed away in December. He lit that spark for millions of people, and in the final days of his life, he implored us to continue to do so for millions more.
Min far dog i december. Han tände den gnistan hos miljontals människor, och under de sista dagarna av sitt liv, bad han oss att fortsätta att göra det för miljoner till.
This opportunity is ours for the taking, so let's stop imagining a world without ultra-poverty and start building that world together.
Vi kan ta den möjligheten, så låt oss sluta föreställa oss en värld utan extrem fattigdom och börja bygga den världen tillsammans.
Thank you.
Tack.