When I was 11, I remember waking up one morning to the sound of joy in my house. My father was listening to BBC News on his small, gray radio. There was a big smile on his face which was unusual then, because the news mostly depressed him.
När jag var 11, minns jag att jag vaknade en morgon till ljudet av glädje i mitt hus. Min far lyssnade på BBC News på sin lilla, grå radio. Han log stort, vilket var ovanligt då, eftersom nyheterna oftast gjorde honom deprimerad.
"The Taliban are gone!" my father shouted.
"Talibanerna är borta!" ropade min far.
I didn't know what it meant, but I could see that my father was very, very happy.
Jag visste inte vad det betydde, men jag kunde se att min far var mycket, mycket glad.
"You can go to a real school now," he said.
"Du kan gå i en riktig skola nu," sade han.
A morning that I will never forget. A real school. You see, I was six when the Taliban took over Afghanistan and made it illegal for girls to go to school. So for the next five years, I dressed as a boy to escort my older sister, who was no longer allowed to be outside alone, to a secret school. It was the only way we both could be educated. Each day, we took a different route so that no one would suspect where we were going. We would cover our books in grocery bags so it would seem we were just out shopping. The school was in a house, more than 100 of us packed in one small living room. It was cozy in winter but extremely hot in summer. We all knew we were risking our lives -- the teacher, the students and our parents. From time to time, the school would suddenly be canceled for a week because Taliban were suspicious. We always wondered what they knew about us. Were we being followed? Do they know where we live? We were scared, but still, school was where we wanted to be.
En morgon jag aldrig kommer att glömma. En riktig skola. Ni förstår, jag var sex år gammal när talibanerna tog över Afghanistan och gjorde det olagligt för flickor att gå i skolan. Så de följande fem åren klädde jag mig som en pojke för att eskortera min äldre syster, som inte längre hade tillåtelse att vara ute ensam, till en hemlig skola. Det var det enda sättet som vi båda kunde få en utbildning. Varje dag tog vi en annorlunda väg dit så att ingen skulle misstänka vart vi skulle. Vi bar våra böcker i matkassar så att det skulle verka som om vi bara var ute och handlade. Skolan låg i ett hus, mer än 100 av oss packade i ett litet vardagsrum. Det var mysigt på vintern men extremt varmt om sommaren. Vi visste alla att vi riskerade våra liv – läraren, eleverna och våra föräldrar. Då och då stängde skolan plötsligt i en vecka eftersom Talibanerna var misstänksamma. Vi undrade alltid vad de visste om oss. Blev vi förföljda? Vet de var vi bor? Vi var rädda, men ändå var skolan där vi ville vara.
I was very lucky to grow up in a family where education was prized and daughters were treasured. My grandfather was an extraordinary man for his time. A total maverick from a remote province of Afghanistan, he insisted that his daughter, my mom, go to school, and for that he was disowned by his father. But my educated mother became a teacher. There she is. She retired two years ago, only to turn our house into a school for girls and women in our neighborhood. And my father -- that's him -- he was the first ever in his family to receive an education. There was no question that his children would receive an education, including his daughters, despite the Taliban, despite the risks. To him, there was greater risk in not educating his children. During Taliban years, I remember there were times I would get so frustrated by our life and always being scared and not seeing a future. I would want to quit, but my father, he would say, "Listen, my daughter, you can lose everything you own in your life. Your money can be stolen. You can be forced to leave your home during a war. But the one thing that will always remain with you is what is here, and if we have to sell our blood to pay your school fees, we will. So do you still not want to continue?"
Jag var lyckligt lottad att växa upp i en familj där utbildning värderades och döttrar var värdefulla. Min morfar var en mycket ovanlig man för sin tid. En ensamvarg från en avlägsen provins i Afghanistan, som insisterade på att hans dotter, min mamma, skulle gå i skolan, och för det blev han förskjuten av sin far. Men min utbildade mor blev lärare. Där är hon. Hon gick i pension två år sedan, men gjorde genast vårt hus till en skola för flickor och kvinnor i vår närhet. Och min far – där är han – han var den första i sin familj att få en utbildning. Det var ingen tvekan om att hans barn skulle få en utbildning, inklusive hans döttrar, Trots talibanerna, trots riskerna. Han såg en större risk i att inte utbilda sina barn. Under Talibanåren minns jag att det fanns stunder då jag blev så frustrerad av vårt liv och av att alltid vara rädd och av att inte se en framtid att jag ville ge upp. Men min far, han sa då, "Lyssna, min dotter, du kan förlora allt du har i livet. Dina pengar kan stjälas. Du kan tvingas lämna ditt hem under krig. Men det enda som alltid kommer att förbli med dig är det som finns här, och om vi så måste sälja vårt blod för att betala din skolavgift, så gör vi det. Så vill du fortfarande inte fortsätta?"
Today I am 22. I was raised in a country that has been destroyed by decades of war. Fewer than six percent of women my age have made it beyond high school, and had my family not been so committed to my education, I would be one of them. Instead, I stand here a proud graduate of Middlebury College.
Idag är jag 22. Jag växte upp i ett land som decennier av krig förstört. Mindre än sex procent av kvinnorna i min ålder har fortsatt studera efter gymnasiet, och hade min familj inte varit så engagerad i min utbildning, skulle jag varit en av dem. Istället står jag här, stolt med examen från Middlebury College.
(Applause)
(Applåder)
When I returned to Afghanistan, my grandfather, the one exiled from his home for daring to educate his daughters, was among the first to congratulate me. He not only brags about my college degree, but also that I was the first woman, and that I am the first woman to drive him through the streets of Kabul.
När jag återvände till Afghanistan, så var min morfar, han som förvisades från sitt hem för att ha vågat utbilda sina döttrar, bland de första att gratulera mig. Inte bara skryter han om min universitetsexamen men också om att jag var den första kvinnan, och att jag är den första kvinnan att köra honom genom Kabuls gator.
(Applause)
(Applåder)
My family believes in me. I dream big, but my family dreams even bigger for me. That's why I am a global ambassador for 10x10, a global campaign to educate women. That's why I cofounded SOLA, the first and perhaps only boarding school for girls in Afghanistan, a country where it's still risky for girls to go to school. The exciting thing is that I see students at my school with ambition grabbing at opportunity. And I see their parents and their fathers who, like my own, advocate for them, despite and even in the face of daunting opposition.
Min familj tror på mig. Jag har stora drömmar, men min familj har ännu större drömmar för mig. Det är därför jag är global ambassadör för 10 x 10, en global kampanj för att utbilda kvinnor. Det var därför jag var med och grundade SOLA, den första och kanske enda internatskolan för flickor i Afghanistan, ett land där det fortfarande är riskabelt för flickor att gå i skolan. Det är spännande att se eleverna på min skola som ambitiöst tar till vara på möjligheterna. Och jag ser deras föräldrar och deras fäder som, liksom min egen, försvarar dem, trots, och rakt i ansiktet på, svindlande motstånd.
Like Ahmed. That's not his real name, and I cannot show you his face, but Ahmed is the father of one of my students. Less than a month ago, he and his daughter were on their way from SOLA to their village, and they literally missed being killed by a roadside bomb by minutes. As he arrived home, the phone rang, a voice warning him that if he sent his daughter back to school, they would try again.
Som Ahmed. Det är inte hans riktiga namn, och jag kan inte visa er hans ansikte, men Ahmed är pappa till en av mina elever. För mindre än en månad sedan var han och hans dotter på väg från SOLA till sin by, och de undkom bokstavligen med några minuter att bli dödade av en vägbomb. Precis när han kom hem ringde telefonen, det var en röst som varnade honom att om han lät sin dotter återvända till skolan, så skulle de försöka igen.
"Kill me now, if you wish," he said, "but I will not ruin my daughter's future because of your old and backward ideas."
"Döda mig nu, om ni vill," sa han, "men jag kommer inte att förstöra min dotters framtid på grund av era gamla och bakåtsträvande idéer."
What I've come to realize about Afghanistan, and this is something that is often dismissed in the West, that behind most of us who succeed is a father who recognizes the value in his daughter and who sees that her success is his success. It's not to say that our mothers aren't key in our success. In fact, they're often the initial and convincing negotiators of a bright future for their daughters, but in the context of a society like in Afghanistan, we must have the support of men. Under the Taliban, girls who went to school numbered in the hundreds -- remember, it was illegal. But today, more than three million girls are in school in Afghanistan.
Vad jag har kommit att inse om Afghanistan, och detta är något som ofta avfärdas i väst, är att bakom de flesta av oss som lyckas står en pappa som erkänner värdet i sin dotter och som ser att hennes framgång är hans framgång. Det betyder inte att våra mödrar inte är fundamentala för vår framgång. Faktiskt är de ofta de första och övertygande förhandlarna för en ljus framtid för sina döttrar, men i en miljö som Afghanistan, måste vi ha stöd av män. Under Talibanerna var det bara ett antal hundra flickor som gick i skolan – kom ihåg att det var olagligt. Men idag går mer än tre miljoner flickor i skolan i Afghanistan.
(Applause)
(Applåder)
Afghanistan looks so different from here in America. I find that Americans see the fragility in changes. I fear that these changes will not last much beyond the U.S. troops' withdrawal. But when I am back in Afghanistan, when I see the students in my school and their parents who advocate for them, who encourage them, I see a promising future and lasting change. To me, Afghanistan is a country of hope and boundless possibilities, and every single day the girls of SOLA remind me of that. Like me, they are dreaming big.
Härifrån Amerika ser Afghanistan så annorlunda ut . Jag tycker att amerikanerna ser bräckligheten i förändringar. Jag fruktar att dessa förändringar inte kommer att bestå särskilt länge efter de amerikanska truppernas tillbakadragande. Men när jag åker tillbaka till Afghanistan, när jag ser eleverna i min skola och deras föräldrar som försvarar dem, som uppmuntrar dem, ser jag en lovande framtid och varaktig förändring. För mig är Afghanistan ett land av hopp och gränslösa möjligheter, och varje dag påminner mig SOLAs flickor om det. Precis som jag, drömmer de stort.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)