As a boy, I loved cars. When I turned 18, I lost my best friend to a car accident. Like this. And then I decided I'd dedicate my life to saving one million people every year. Now I haven't succeeded, so this is just a progress report, but I'm here to tell you a little bit about self-driving cars.
Som liten pojke älskade jag bilar. När jag blev 18 förlorade jag min bästa vän i en trafikolycka. Så här. Då bestämde jag mig för att viga mitt liv åt att rädda en miljon människor varje år. Jag har inte lyckats än, så det här är bara en lägesrapport, men jag är här för att berätta lite om självgående bilar.
I saw the concept first in the DARPA Grand Challenges where the U.S. government issued a prize to build a self-driving car that could navigate a desert. And even though a hundred teams were there, these cars went nowhere. So we decided at Stanford to build a different self-driving car. We built the hardware and the software. We made it learn from us, and we set it free in the desert. And the unimaginable happened: it became the first car to ever return from a DARPA Grand Challenge, winning Stanford 2 million dollars. Yet I still hadn't saved a single life.
Jag såg konceptet första gången vid DARPA Grand Challenges där amerikanska regeringen hade utlyst ett pris till den som kunde bygga en självgående bil som kunde ta sig genom en öken. Trots att hundra lag var där, kom dessa bilar ingenvart. Så vi bestämde oss, vid Stanford, för att bygga en annorlunda självgående bil. Vi byggde hårdvaran och mjukvaran. Vi gjorde så att den lärde sig från oss, och sedan släppte vi lös den i öknen. Och det ofattbara hände: den blev den första bilen att någonsin komma tillbaka från DARPA Grand Challenge -- med två miljoner dollar i vinst till Stanford. Men jag hade fortfarande inte räddat ett enda liv.
Since, our work has focused on building driving cars that can drive anywhere by themselves -- any street in California. We've driven 140,000 miles. Our cars have sensors by which they magically can see everything around them and make decisions about every aspect of driving. It's the perfect driving mechanism. We've driven in cities, like in San Francisco here. We've driven from San Francisco to Los Angeles on Highway 1.
Sedan dess har vårt arbete fokuserats på att bygga bilar som kan ta sig själva var som helst -- på vilken gata som helst i Kalifornien. Vi har kört 140.000 miles (224.000 km). Våra bilar har sensorer med vilka de magiskt kan se allt runtomkring dem och fatta beslut om varje aspekt av körandet. Det är den perfekta körmekanismen. Vi har kört i städer, som i San Francisco. Vi har kört från San Francisco till Los Angeles längs Highway 1.
We've encountered joggers, busy highways, toll booths, and this is without a person in the loop; the car just drives itself. In fact, while we drove 140,000 miles, people didn't even notice. Mountain roads, day and night, and even crooked Lombard Street in San Francisco. (Laughter) Sometimes our cars get so crazy, they even do little stunts.
Vi har stött på joggare, hektiska motorvägar, vägtullar, och utan en enda person inblandad, så kör bilen helt enkelt sig själv. Faktum är att vi körde 140.000 miles (224.000 km), och folk lade inte ens märke till det. Bergsvägar, dag och natt, till och med den krokiga Lombard Street i San Francisco. (Skratt) Ibland blir våra bilar så galna att de till och med gör små trick.
(Video) Man: Oh, my God. What? Second Man: It's driving itself.
(Video) Man: Åh herregud. Vad? Annan man: Den kör sig själv.
Sebastian Thrun: Now I can't get my friend Harold back to life, but I can do something for all the people who died. Do you know that driving accidents are the number one cause of death for young people? And do you realize that almost all of those are due to human error and not machine error, and can therefore be prevented by machines?
Sebastian Thrun: Jag kan inte få tillbaka min vän Harold, men jag kan göra något för alla de som dog. Visste ni att trafikolyckor är den främsta dödsorsaken för unga människor? Och inser ni att nästan alla dessa olyckor beror på den mänskliga faktorn, inte på maskinfel, och att de därför kan förebyggas av maskiner?
Do you realize that we could change the capacity of highways by a factor of two or three if we didn't rely on human precision on staying in the lane -- improve body position and therefore drive a little bit closer together on a little bit narrower lanes, and do away with all traffic jams on highways? Do you realize that you, TED users, spend an average of 52 minutes per day in traffic, wasting your time on your daily commute? You could regain this time. This is four billion hours wasted in this country alone. And it's 2.4 billion gallons of gasoline wasted.
Inser ni att vi skulle kunna höja motorvägarnas kapacitet men en faktor två eller tre om vi inte behövde lita på mänsklig precision för att stanna i rätt fil -- förbättra fordonspositionen och därför kunna köra lite närmare varandra i lite smalare filer, och bli av med all trafikstockning på motorvägarna? Inser ni att ni, TED-användare, tillbringar i genomsnitt 52 minuter om dagen i trafiken, och slösar bort er tid på daglig pendling? Ni skulle kunna få igen den tiden. Det är fyra miljarder timmar som slösas bort bara i det här landet. Och det är 2.4 miljarder gallons bensin som slösas bort (9 miljarder liter).
Now I think there's a vision here, a new technology, and I'm really looking forward to a time when generations after us look back at us and say how ridiculous it was that humans were driving cars.
Jag tror det finns en vision här, en ny teknologi, och jag ser verkligen fram emot den tid då generationerna efter oss ser tillbaka och pratar om hur löjligt det var att människor körde bilar.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)