I feel so fortunate that my first job was working at the Museum of Modern Art on a retrospective of painter Elizabeth Murray. I learned so much from her. After the curator Robert Storr selected all the paintings from her lifetime body of work, I loved looking at the paintings from the 1970s. There were some motifs and elements that would come up again later in her life. I remember asking her what she thought of those early works. If you didn't know they were hers, you might not have been able to guess. She told me that a few didn't quite meet her own mark for what she wanted them to be. One of the works, in fact, so didn't meet her mark, she had set it out in the trash in her studio, and her neighbor had taken it because she saw its value.
Jag är så glad att mitt första jobb blev på Museum of Modern Art, på en retrospektiv utställning för målaren Elizabeth Murrey. Jag lärde mig så mycket av henne. Efter att kuratorn Robert Storr hade valt ut alla målningar från hennes livstidsproduktion, älskade jag att titta på målningarna från 1970-talet. Det fanns vissa motiv och element där som dök upp igen senare i hennes liv. Jag minns att jag frågade henne vad hon tyckte om de här tidiga verken. Om man inte visste att det var hennes hade det nog varit svårt att gissa rätt. Hon berättade för mig att ett par av dem inte riktigt uppfyllde kraven som hon hade ställt upp för sig själv. Ett av verken var faktiskt så dåligt i hennes ögon att hon hade slängt ut det med soporna från sin studio och hennes granne hade tagit det för hon såg värdet i det.
In that moment, my view of success and creativity changed. I realized that success is a moment, but what we're always celebrating is creativity and mastery. But this is the thing: What gets us to convert success into mastery? This is a question I've long asked myself. I think it comes when we start to value the gift of a near win.
I det ögonblicket ändrades min syn på framgång och kreativitet. Jag insåg att framgång är ett ögonblick, men att det vi alltid hyllar är kreativitet och mästerligt kunnande. Men det är kruxet: Vad är det som kan omvandla framgång till mästerligt kunnande? Det är fråga som jag länge har ställt mig. Jag tror att det kommer när vi börjar förstå värdet av att nästan vinna.
I started to understand this when I went on one cold May day to watch a set of varsity archers, all women as fate would have it, at the northern tip of Manhattan at Columbia's Baker Athletics Complex. I wanted to see what's called archer's paradox, the idea that in order to actually hit your target, you have to aim at something slightly skew from it. I stood and watched as the coach drove up these women in this gray van, and they exited with this kind of relaxed focus. One held a half-eaten ice cream cone in one hand and arrows in the left with yellow fletching. And they passed me and smiled, but they sized me up as they made their way to the turf, and spoke to each other not with words but with numbers, degrees, I thought, positions for how they might plan to hit their target. I stood behind one archer as her coach stood in between us to maybe assess who might need support, and watched her, and I didn't understand how even one was going to hit the ten ring. The ten ring from the standard 75-yard distance, it looks as small as a matchstick tip held out at arm's length. And this is while holding 50 pounds of draw weight on each shot. She first hit a seven, I remember, and then a nine, and then two tens, and then the next arrow didn't even hit the target. And I saw that gave her more tenacity, and she went after it again and again. For three hours this went on. At the end of the practice, one of the archers was so taxed that she lied out on the ground just star-fished, her head looking up at the sky, trying to find what T.S. Eliot might call that still point of the turning world.
Jag började förstå det här när jag, en kall dag i maj, åkte för att se en grupp bågskyttar, där alla råkade vara kvinnor, på ett universitet vid Manhattans norra spets vid Columbias Baker Athletics Complex. Jag ville se det som brukar kallas bågskyttens paradox, tanken att man för att träffa sitt mål måste sikta på något som finns strax intill det. Jag stod och tittade när tränaren körde fram en grupp kvinnor i sin grå skåpbil, och de klev ut ur den med ett slags avslappnat fokus. En höll en halväten glasstrut i ena handen och pilar med gula fjädrar i den andra. Och de log när de passerade, men de mätte mig med blicken när de gick iväg mot banan, och sa inte ord till varandra, utan siffror, grader tänkte jag, positioner för hur de planerade att träffa målet. Jag stod bakom en bågskytt när hennes tränare stod mellan oss, kanske för att bedöma vem som skulle behöva hjälp, och jag såg på henne, och jag förstod inte hur ens en av dem skulle kunna träffa tian. Från standardavståndet på 68 meter ser tian ut som toppen på en tändsticka som man håller på armlängds avstånd. Och detta samtidigt som man håller emot 20 kilos dragvikt vid varje skott. Jag minns att hon först träffade en sjua, och sedan en nia, och sedan två tior, och med nästa pil träffade hon inte ens målet. Jag såg att det gjorde henne mer bestämd och hon satsade på det om och om igen. Det här fortsatte i tre timmar. Vid slutet av träningspasset var en av bågskyttarna så slutkörd att hon bara låg på marken som en sjöstjärna, och tittade upp i himlen, och försökte hitta vad T.S. Eliot skulle ha kallat den roterande världens stilla punkt.
It's so rare in American culture, there's so little that's vocational about it anymore, to look at what doggedness looks like with this level of exactitude, what it means to align your body posture for three hours in order to hit a target, pursuing a kind of excellence in obscurity. But I stayed because I realized I was witnessing what's so rare to glimpse, that difference between success and mastery.
Det är så ovanligt i amerikansk kultur, det höjs så få röster om det längre, som studerar vad ihärdighet innebär som är finjusterad på en så hög nivå, vad det betyder att justera sin kroppsställning i tre timmar för att träffa ett mål, att sträva efter perfektion i skymundan. Men jag stannade för jag förstod att jag bevittnade något som är så ovanligt att få se, den där skillnaden mellan framgång och att vara mästerlig.
So success is hitting that ten ring, but mastery is knowing that it means nothing if you can't do it again and again. Mastery is not just the same as excellence, though. It's not the same as success, which I see as an event, a moment in time, and a label that the world confers upon you. Mastery is not a commitment to a goal but to a constant pursuit. What gets us to do this, what get us to forward thrust more is to value the near win. How many times have we designated something a classic, a masterpiece even, while its creator considers it hopelessly unfinished, riddled with difficulties and flaws, in other words, a near win? Elizabeth Murray surprised me with her admission about her earlier paintings. Painter Paul Cézanne so often thought his works were incomplete that he would deliberately leave them aside with the intention of picking them back up again, but at the end of his life, the result was that he had only signed 10 percent of his paintings. His favorite novel was "The [Unknown] Masterpiece" by Honoré de Balzac, and he felt the protagonist was the painter himself. Franz Kafka saw incompletion when others would find only works to praise, so much so that he wanted all of his diaries, manuscripts, letters and even sketches burned upon his death. His friend refused to honor the request, and because of that, we now have all the works we now do by Kafka: "America," "The Trial" and "The Castle," a work so incomplete it even stops mid-sentence.
Framgång är att träffa tian, men att vara mästerlig är att veta att det inte betyder något om man inte kan göra det om och om igen. Att vara mästerlig är inte samma sak som förträfflighet. Det är inte samma sak som framgång, vilket jag ser som en händelse, ett ögonblick i tiden, och en stämpel som världen sätter på dig. Att vara mästerlig är inte att uppnå ett mål utan en konstant strävan. Vad som får oss att göra det, vad som får oss att kasta oss vidare är att uppskatta när man nästan vinner. Hur många gånger har vi utnämnt något till en klassiker, eller kanske ett mästerverk, medan dess upphovsman betraktar det som hopplöst halvfärdigt fullt av svårigheter och brister, med andra ord, en nästan-vinst? Elizabeth Murray förvånade mig med sitt erkännande om sina tidigare målningar. Målaren Paul Cézanne tyckte så ofta att hans verk var oavslutade att han ställde undan dem med flit med tanken att han skulle fortsätta med dem senare, men vid slutet av sitt liv var resultatet att han bara hade signerat tio procent av sina målningar. Hans favoritroman var "Det okända mästerverket" av Honoré de Balzac, och han kände det som att huvudpersonen var målaren själv. Franz Kafka såg det ofärdiga när andra hyllade hans verk, till den grad att han ville att alla hans dagböcker, manus, brev och till och med skisser skulle brännas efter hans död. Hans vän vägrade att lyda ordern, och därför har vi nu tillgång till de verk vi nu har från Kafka: ”Amerika”, ”Processen” och ”Slottet”, ett verk som är så ofärdigt att det till och med slutar mitt i en mening.
The pursuit of mastery, in other words, is an ever-onward almost. "Lord, grant that I desire more than I can accomplish," Michelangelo implored, as if to that Old Testament God on the Sistine Chapel, and he himself was that Adam with his finger outstretched and not quite touching that God's hand.
Strävan efter mästerskap är med andra ord ett ständigt pågående ”nästan”. ”Herre, gör så att jag eftersträvar mer än jag kan åstadkomma," bad Michelangelo, som om han stod inför guden från Gamla Testamentet i Sixtinska kapellet och han själv var Adam som sträckte ut sitt finger och inte riktigt nådde Guds hand.
Mastery is in the reaching, not the arriving. It's in constantly wanting to close that gap between where you are and where you want to be. Mastery is about sacrificing for your craft and not for the sake of crafting your career. How many inventors and untold entrepreneurs live out this phenomenon? We see it even in the life of the indomitable Arctic explorer Ben Saunders, who tells me that his triumphs are not merely the result of a grand achievement, but of the propulsion of a lineage of near wins.
Att vara mästerlig är strävandet, inte fullbordandet. Det ligger i att ständigt vilja minska avståndet mellan var man är och där man vill vara. Att vara mästerlig handlar om att offra sig för sin konst och inte för att bygga en karriär. Hur många uppfinnare och okända entreprenörer lever på det här sättet? Vi ser det också hos Ben Saunders, den outtröttlige utforskaren av Arktis, som berättade för mig att hans triumfer inte bara är resultatet av en stor bedrift, utan att det har drivits fram av ett antal gånger då han nästan segrat.
We thrive when we stay at our own leading edge. It's a wisdom understood by Duke Ellington, who said that his favorite song out of his repertoire was always the next one, always the one he had yet to compose. Part of the reason that the near win is inbuilt to mastery is because the greater our proficiency, the more clearly we might see that we don't know all that we thought we did. It's called the Dunning–Kruger effect. The Paris Review got it out of James Baldwin when they asked him, "What do you think increases with knowledge?" and he said, "You learn how little you know."
Vi blomstrar när vi håller oss i framkanten av vår förmåga. Det är en visdom som Duke Ellington förstod, som sa att favoritsången från hans repertoar alltid var den som skulle komma härnäst, alltid den han inte hade skrivit än. En av anledningarna till att nästan-vinsten är grunden för mästerligt kunnande är att ju bättre vi blir, desto tydligare kan vi förstå att vi inte visste så mycket som vi trodde. Det kallas Dunning-Kruger-effekten. The Paris Review fick höra det från James Baldwin när de frågade honom ”Vad tycker du ökad kunskap leder till?” och han sa, ”Man får reda på hur lite man vet.”
Success motivates us, but a near win can propel us in an ongoing quest. One of the most vivid examples of this comes when we look at the difference between Olympic silver medalists and bronze medalists after a competition. Thomas Gilovich and his team from Cornell studied this difference and found that the frustration silver medalists feel compared to bronze, who are typically a bit more happy to have just not received fourth place and not medaled at all, gives silver medalists a focus on follow-up competition. We see it even in the gambling industry that once picked up on this phenomenon of the near win and created these scratch-off tickets that had a higher than average rate of near wins and so compelled people to buy more tickets that they were called heart-stoppers, and were set on a gambling industry set of abuses in Britain in the 1970s. The reason the near win has a propulsion is because it changes our view of the landscape and puts our goals, which we tend to put at a distance, into more proximate vicinity to where we stand. If I ask you to envision what a great day looks like next week, you might describe it in more general terms. But if I ask you to describe a great day at TED tomorrow, you might describe it with granular, practical clarity. And this is what a near win does. It gets us to focus on what, right now, we plan to do to address that mountain in our sights. It's Jackie Joyner-Kersee, who in 1984 missed taking the gold in the heptathlon by one third of a second, and her husband predicted that would give her the tenacity she needed in follow-up competition. In 1988, she won the gold in the heptathlon and set a record of 7,291 points, a score that no athlete has come very close to since.
Framgångar motiverar oss, men en nästan-vinst kan driva på oss i en pågående utmaning. Vi ser ett av de mest talade exemplen när vi tittar på skillnaden mellan olympiska silvermedaljörer och bronsmedaljörer efter en tävling. Thomas Gilovich och hans forskargrupp från Cornell studerade skillnaden mellan dem och kom fram till att frustrationen som silvermedaljörer känner jämfört med de som tagit brons, som oftast är lite gladare över att inte ha kommit fyra och missat sin medaljchans, ger silvermedaljörer ett fokus på nästa tävling. Vi ser det också i spelbranschen som tog fasta på det här fenomenet med nästan-vinst och skapade skraplotter som hade en högre andel än normalt av nästan-vinster och de var så effektiva för att få människor att köpa flera att de började kallas hjärtstoppare och blev satta på spelindustrins svarta lista i Storbritannien på 70-talet. Att nästan vinna ger en sådan drivkraft för att den ändrar vår syn på spelplanen och sätter våra mål, som vi kanske oftast ser på distans, närmare platsen där vi befinner oss. Om jag ber dig att tänka dig hur en bra dag nästa vecka skulle se ut skulle du kanske beskriva den i mer generella termer. Men om jag bad dig beskriva en bra dag på TED imorgon så skulle du beskriva den mer detaljerat, och med en speciell skärpa. Och det är det som en nästan-vinst gör. Den får oss att fokusera på vad vi, just nu, planerar att göra för att nå berget vi står inför. Det handlar om Jackie Joyner-Kersee, som 1984 missade guldet i sjukampen med en tredjedels sekund, och hennes man förutspådde att det skulle ge henne den orubblighet hon behövde i de kommande tävlingarna. 1988 vann hon guld i sjukamp och satte världsrekord med 7291 poäng, ett resultat som ingen idrottare har kommit i närheten av sedan dess.
We thrive not when we've done it all, but when we still have more to do. I stand here thinking and wondering about all the different ways that we might even manufacture a near win in this room, how your lives might play this out, because I think on some gut level we do know this. We know that we thrive when we stay at our own leading edge, and it's why the deliberate incomplete is inbuilt into creation myths. In Navajo culture, some craftsmen and women would deliberately put an imperfection in textiles and ceramics. It's what's called a spirit line, a deliberate flaw in the pattern to give the weaver or maker a way out, but also a reason to continue making work. Masters are not experts because they take a subject to its conceptual end. They're masters because they realize that there isn't one.
Vi blomstrar inte som mest när vi har lyckats med allt, utan när vi fortfarande har mycket kvar att göra. Jag står här och tänker och undrar över alla olika sätt som vi skulle kunna skapa en nästan-vinst i det här rummet, hur era liv skulle bli efter det, för jag tror att vi innerst inne vet det här. Vi vet att vi växer när vi fortsätter ligga på gränsen av vår förmåga, och det är därför det medvetet ofärdiga ofta ingår i skapelseberättelser. I Najavokulturen lade vissa konstnärer medvetet in misstag i tyger och keramik. Det kallas andestråk, ett medvetet fel i mönstret, för att ge vävaren eller hantverkaren en utväg, men också en anledning att fortsätta arbeta. Mästare är inte experter för att de tar ett ämne till sin konceptuella slutpunkt. De är mästare för att de inser att det inte finns någon.
Now it occurred to me, as I thought about this, why the archery coach told me at the end of that practice, out of earshot of his archers, that he and his colleagues never feel they can do enough for their team, never feel there are enough visualization techniques and posture drills to help them overcome those constant near wins. It didn't sound like a complaint, exactly, but just a way to let me know, a kind of tender admission, to remind me that he knew he was giving himself over to a voracious, unfinished path that always required more.
När jag funderade över det här gick det upp för mig varför bågeskyttetränaren sa som han gjorde på slutet av träningen, när hans bågskyttar inte hörde det, att han och hans kollegor aldrig känner att de kan göra nog för sitt lag, aldrig känner att det finns nog med visualiseringsövningar och hållningsövningar för att hjälpa dem att komma över de där ständiga nästan-vinsterna. Det lät inte riktigt som ett klagomål, utan som ett sätt att berätta, en slags öm bekännelse för att påminna om att han visste att han överlämnade sig åt en krävande, ofullbordad väg som alltid krävde något mer.
We build out of the unfinished idea, even if that idea is our former self. This is the dynamic of mastery. Coming close to what you thought you wanted can help you attain more than you ever dreamed you could. It's what I have to imagine Elizabeth Murray was thinking when I saw her smiling at those early paintings one day in the galleries. Even if we created utopias, I believe we would still have the incomplete. Completion is a goal, but we hope it is never the end.
Vi växer från den ofärdiga idén, även om idén bara är våra forna jag. Det här är så här mästerskapet fungerar. Att komma nära vad du trodde att du ville kan hjälpa dig att uppnå mer än du någonsin trodde var möjligt. Det är vad jag tror att Elizabeth Murrey tänkte när jag såg henne le åt de där tidiga målningarna den där dagen i galleriet. Även om vi skapade en utopi tror jag att vi fortfarande skulle ha kvar det ofullbordade. Fullbordan är ett mål, men vi får hoppas att det aldrig slutar där.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)