If I should have a daughter, instead of "Mom," she's going to call me "Point B," because that way she knows that no matter what happens, at least she can always find her way to me.
Om jag skulle få en dotter, istället för "mamma," ska hon kalla mig "Punkt B," för på det sättet vet hon att vad som än händer, så kan hon alltid hitta tillbaka till mig.
And I'm going to paint solar systems on the backs of her hands so she has to learn the entire universe before she can say, "Oh, I know that like the back of my hand."
Och jag ska måla solsystemet på hennes händer så hon måste lära sig hela universum innan hon kan säga, "Men den här världen kan jag utantill."
And she's going to learn that this life will hit you hard in the face, wait for you to get back up just so it can kick you in the stomach. But getting the wind knocked out of you is the only way to remind your lungs how much they like the taste of air. There is hurt, here, that cannot be fixed by Band-Aids or poetry.
Och hon kommer lära sig att livet kommer slå till hårt, i ansiktet, vänta på att du ska återhämta dig, bara för att slå dig i magen igen. Men att tappa andan är det enda sättet att påminna dina lungor om hur mycket luft betyder. Det finns smärta, här, som inte plåster eller poesi kan fixa.
So the first time she realizes that Wonder Woman isn't coming, I'll make sure she knows she doesn't have to wear the cape all by herself, because no matter how wide you stretch your fingers, your hands will always be too small to catch all the pain you want to heal. Believe me, I've tried. "And, baby," I'll tell her, don't keep your nose up in the air like that. I know that trick; I've done it a million times. You're just smelling for smoke so you can follow the trail back to a burning house, so you can find the boy who lost everything in the fire to see if you can save him. Or else find the boy who lit the fire in the first place, to see if you can change him. But I know she will anyway, so instead I'll always keep an extra supply of chocolate and rain boots nearby, because there is no heartbreak that chocolate can't fix. Okay, there's a few that chocolate can't fix.
Så när hon väl inser att Wonder Woman inte kommer, ska jag se till att hon själv inte ska behöva bära manteln, för hur mycket du än sträcker dina fingrar, kommer dina händer alltid vara för små för att läka all den smärta du vill. Tro mig, jag har försökt. "Och älskling," ska jag säga, "Ha inte näsan i vädret sådär. Jag kan det tricket; Jag har provat det miljontals gånger. Du letar bara efter röken som leder dig till ett brinnande hus, så du kan se om du kan rädda pojken som förlorade allt i branden. Eller, leta efter pojken som startade branden från första början och se om du kan ändra på honom." Men jag vet att hon kommer göra det ändå. Så istället kommer jag ha ett extra lager med choklad och gummistövlar, för det finns ingen sorg som choklad inte kan fixa. Okej, så det finns några sorger som choklad inte kan fixa.
But that's what the rain boots are for, because rain will wash away everything, if you let it. I want her to look at the world through the underside of a glass-bottom boat, to look through a microscope at the galaxies that exist on the pinpoint of a human mind, because that's the way my mom taught me. That there'll be days like this.
Men det är det som gummistövlarna är till för. för regn spolar bort allt, om du bara tillåter det. Jag vill att hon ska se världen från undersidan av en båt med glasgolv, se genom ett mikroskop på alla galaxer som existerar på nålspetsen av det mänskliga sinnet, för det var så min mamma lärde mig det. Att det kommer finns dagar som dessa.
(Singing) There'll be days like this, my momma said. When you open your hands to catch and wind up with only blisters and bruises; when you step out of the phone booth and try to fly and the very people you want to save are the ones standing on your cape; when your boots will fill with rain, and you'll be up to your knees in disappointment. And those are the very days you have all the more reason to say thank you.
♫ Det kommer finnas dagar som dessa, min mamma sa. ♫ När du öppnar dina händer för att ta emot och det enda du får är blåsor och blåmärken; när du kliver ur telefonkiosken för att försöka flyga och de personer du försöker rädda är precis de som står på din mantel; när dina stövlar fylls med regn, och du kommer stå upp till knäna i besvikelse. Och de är precis de dagar som du har all anledning till att säga tack.
Because there's nothing more beautiful than the way the ocean refuses to stop kissing the shoreline, no matter how many times it's sent away. You will put the wind in win some, lose some. You will put the star in starting over, and over. And no matter how many land mines erupt in a minute, be sure your mind lands on the beauty of this funny place called life. And yes, on a scale from one to over-trusting, I am pretty damn naive. But I want her to know that this world is made out of sugar. It can crumble so easily, but don't be afraid to stick your tongue out and taste it.
För det finns ingenting mer vackert än hur havet vägrar sluta kyssa kustlinjen, hur många gånger det än blir avvisat. Du kommer att sätta ordet vinn i vinna något, förlora något. Du kommer sätta stjärnan på omstart, på omstart. Och oavsett hur många landminor som sprängs på en minut, var säker på att ditt sinne landar på det vackra på detta lustiga ställe kallat livet. Och ja, på en skala från ett till godtrogen, Är jag nog jäkligt naiv. Men jag vill att hon ska veta att denna värld är gjord av socker. Det kan smulas så lätt. Men var inte rädd för att sticka ut tungan och smaka.
"Baby," I'll tell her, "remember, your momma is a worrier, and your poppa is a warrior, and you are the girl with small hands and big eyes who never stops asking for more." Remember that good things come in threes and so do bad things. Always apologize when you've done something wrong, but don't you ever apologize for the way your eyes refuse to stop shining. Your voice is small, but don't ever stop singing. And when they finally hand you heartache, when they slip war and hatred under your door and offer you handouts on street-corners of cynicism and defeat, you tell them that they really ought to meet your mother.
"Älskling" ska jag säga, "kom ihåg, din mamma är en krigare, och din pappa är en krigare, och du är flickan med små händer och stora ögon som aldrig slutar att fråga efter mer." Kom ihåg att bra saker kommer i tre-pack. och det gör visserligen dåliga också. Och be alltid om ursäkt när du gjort något fel, men be aldrig om ursäkt för hur dina ögon vägrar att sluta lysa. Din röst är liten, men sluta aldrig att sjunga. Och när de slutligen ger dig sorg, när de sticker krig och hat under din dörr och erbjuder dig broschyrer i gathörn med cynism och nederlag, säg då till dem att de verkligen borde träffa din mor.
(Applause)
Tackar. Tack så mycket.
Thank you. Thank you.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Thanks.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
All right, so I want you to take a moment, and I want you to think of three things that you know to be true. They can be about whatever you want -- technology, entertainment, design, your family, what you had for breakfast. The only rule is don't think too hard. Okay, ready? Go. Okay.
Okej, så jag vill att ni tar en minut, och jag vill att din tänker på tre saker som ni vet är sanna. Det kan vara vad som helst – teknik, underhållning, design, din familj, vad du åt till frukost. Den enda regeln är att inte tänka för mycket. Okej, redo? Kör. Okej.
So here are three things I know to be true. I know that Jean-Luc Godard was right when he said that, "A good story has a beginning, a middle and an end, although not necessarily in that order." I know that I'm incredibly nervous and excited to be up here, which is greatly inhibiting my ability to keep it cool.
Så här är tre saker som jag vet är sanna. Jag vet är Jean-Luc Godard hade rätt när han sa, "en bra berättelse har en början, en mitt och ett slut, men inte nödvändigtvis i den ordningen." Jag vet att jag är otroligt nervös och spänd över att vara här uppe, vilket verkligen hämmar min förmåga att hålla mig lugn.
(Laughter)
(Skratt)
And I know that I have been waiting all week to tell this joke.
Och jag vet att jag har väntat hela veckan på att få berätta det här skämtet.
(Laughter)
(Skratt)
Why was the scarecrow invited to TED? Because he was out standing in his field.
Varför var fågelskrämman inbjuden till TED? För han var enastående på fältet.
(Laughter)
(Skratt)
I'm sorry. Okay, so these are three things I know to be true. But there are plenty of things I have trouble understanding. So I write poems to figure things out. Sometimes the only way I know how to work through something is by writing a poem. Sometimes I get to the end of the poem, look back and go, "Oh, that's what this is all about," and sometimes I get to the end of the poem and haven't solved anything, but at least I have a new poem out of it.
Jag är ledsen. Okej, så det var tre saker som jag vet är sanna. Men det är flertal saker som jag har svårt att förstå. Så jag skriver dikter för att försöka lista ut saker. Ibland är enda sättet för mig att lösa någonting är att skriva en dikt. Och ibland kommer jag till slutet av en dikt och ser tillbaka och tänker, "Jaha, det var så här det var," och ibland kommer jag till slutet av en dikt och har inte löst någonting. Men åtminstone har jag en ny dikt utav det.
Spoken-word poetry is the art of performance poetry. I tell people it involves creating poetry that doesn't just want to sit on paper, that something about it demands it be heard out loud or witnessed in person.
Spoken word är performance-poesi. Jag brukar säga att det involverar att skapa poesi som inte bara behöver stå på papper, att det är någonting som kräver att få bli hört eller sett personligen.
When I was a freshman in high school, I was a live wire of nervous hormones. And I was underdeveloped and over-excitable. And despite my fear of ever being looked at for too long, I was fascinated by the idea of spoken-word poetry. I felt that my two secret loves, poetry and theater, had come together, had a baby, a baby I needed to get to know. So I decided to give it a try. My first spoken-word poem, packed with all the wisdom of a 14-year-old, was about the injustice of being seen as unfeminine. The poem was very indignant, and mainly exaggerated, but the only spoken-word poetry that I had seen up until that point was mainly indignant, so I thought that's what was expected of me.
När jag gick i första ring på high school, var jag full av nervösa hormoner. Och jag var outvecklad och överexalterad. Och trots min rädsla av att någon skulle titta på mig allt för länge, var jag fascinerad av spoken word poesi. Jag kände att mina två hemliga passioner, poesi och teater, hade blivit tillsammans, fått ett barn, ett barn som jag var tvungen att lära känna. Så jag bestämde mig för att prova. Min första spoken word dikt, full med all visdom en 14-åring kan ha, handlade om orättvisan av att ses som okvinnlig. Dikten var väldigt indignerad, och rätt överdriven, men den enda spoken word poesi jag sett upp till då var främst indignerad, så jag trodde att det var det som förväntades av mig.
The first time that I performed, the audience of teenagers hooted and hollered their sympathy, and when I came off the stage, I was shaking. I felt this tap on my shoulder, and I turned around to see this giant girl in a hoodie sweatshirt emerge from the crowd. She was maybe eight feet tall and looked like she could beat me up with one hand, but instead she just nodded at me and said, "Hey, I really felt that. Thanks." And lightning struck. I was hooked.
Första gången som jag uppträdde, skrek och ropade all tonårspublik deras sympati, och när jag klev av scenen skakade jag. Jag kände en klapp på min axel, och jag vände mig om för att se en stor tjej i munktröja resa sig från mängden. Hon var över två meter lång och såg ut att kunna slå mig med en hand, men iställe så nickade hon bara åt mig och sa, "Du, jag kände verkligen det där. Tack." Det var ett blixtnedslag. Jag var fast.
I discovered this bar on Manhattan's Lower East Side that hosted a weekly poetry open Mic, and my bewildered, but supportive, parents took me to soak in every ounce of spoken word that I could. I was the youngest by at least a decade, but somehow the poets at the Bowery Poetry Club didn't seem bothered by the 14-year-old wandering about. In fact, they welcomed me.
Jag upptäckte en bar på Manhattans Lower East Side som varje vecka arrangerade poesi med öppen mick, och mina snopna, men stöttande, föräldrar tog med mig dit för att absorbera varenda ord av spoken word som jag kunde. Jag var den yngsta där med minst ett årtionde, men på något sätt verkade poeterna på Bowery Poetry Club inte bry sig om att en 14-åring kom dit – faktum var att de välkomnade mig.
And it was here, listening to these poets share their stories, that I learned that spoken-word poetry didn't have to be indignant, it could be fun or painful or serious or silly. The Bowery Poetry Club became my classroom and my home, and the poets who performed encouraged me to share my stories as well. Never mind the fact that I was 14. They told me, "Write about being 14." So I did and stood amazed every week when these brilliant, grown-up poets laughed with me and groaned their sympathy and clapped and told me, "Hey, I really felt that too."
Och det var här, lyssnandes på de här poeternas berättelser, som jag lärde mig att spoken word poesi inte behövde vara indignerad, det kunde vara roligt eller smärtsamt, allvarligt eller fjantigt. Bowery Poetry Club blev mitt klassrum och mitt hem, och poeterna som uppträdde uppmuntrade mig till att dela mina berättelser också. Strunt i det faktum att jag var 14 – de sa till mig, "Skriv om att vara 14." Så det gjorde jag och stod förbluffad varje vecka när dessa briljanta, vuxna poeter skrattade med mig och jämrade sin sympati och applåderade och sa, "Jag kände verkligen det där jag med."
Now I can divide my spoken-word journey into three steps. Step one was the moment I said, "I can. I can do this." And that was thanks to a girl in a hoodie. Step two was the moment I said, "I will. I will continue. I love spoken word. I will keep coming back week after week." And step three began when I realized I didn't have to write indignant poems, if that's not what I was. There were things that were specific to me, and the more that I focused on those things, the weirder my poetry got, but the more that it felt like mine. It's not just the adage "Write what you know." It's about gathering up all of the knowledge and experience you've collected up to now to help you dive into the things you don't know. I use poetry to help me work through what I don't understand, but I show up to each new poem with a backpack full of everywhere else that I've been.
Nu kan jag dela in min spoken word resa i tre steg. Steg ett var då jag sa, "Jag kan. Jag kan göra det här." Och det var tack vara tjejen i munktröjan. Steg två var då jag sa, "Jag ska. Jag ska fortsätta. Jag älskar spoken word. Jag ska fortsätta komma tillbaka vecka efter vecka." Och steg tre började när jag förstod att jag inte behövde skriva dikter som var indignerade, om jag inte var det. Det fanns saker som var specifika för mig, och ju mer jag fokuserade på dessa saker, desto konstigare blev min poesi, men ännu mer kändes de som mina. Det handlar inte om ordspråket "skriv det du kan." Det handlar om att samla all den kunskap och erfarenhet du fått ihop upp till nu, för att hjälpa dig dyka ned i det du inte kan. Jag använder mig utav poesi när jag inte förstår saker, men vid varje ny dikt anländer jag med en ryggsäck full med alla ställen som jag varit på.
When I got to university, I met a fellow poet who shared my belief in the magic of spoken-word poetry. And actually, Phil Kaye and I coincidentally also share the same last name. When I was in high school I had created Project V.O.I.C.E. as a way to encourage my friends to do spoken word with me. But Phil and I decided to reinvent Project V.O.I.C.E., this time changing the mission to using spoken-word poetry as a way to entertain, educate and inspire. We stayed full-time students, but in between we traveled, performing and teaching nine-year-olds to MFA candidates, from California to Indiana to India to a public high school just up the street from campus.
När jag kom till universitetet, mötte jag en annan poet som delade min tro om det magiska i spoken word poesi. Och faktiskt, Phil Kaye och jag delar av ett sammanträffande samma efternamn. När jag gick i high school hade jag skapat Project V.O.I.C.E. som ett sätt att uppmuntra mina vänner att göra spoken word med mig. Men Phil och jag bestämde oss för att förnya Project V.O.I.C.E – den här gången med uppdrag att använda spoken word poesi för att underhålla, utbilda och inspirera. Vi var fortfarande heltidsstudenter, men emellanåt reste vi, uppträdde och undervisade nioåringar till MFA kandidater, från Kalifornien till Indiana till Indien till ett kommunalt high school bara gatan upp från campus.
And we saw over and over the way that spoken-word poetry cracks open locks. But it turns out sometimes, poetry can be really scary. Turns out sometimes, you have to trick teenagers into writing poetry. So I came up with lists. Everyone can write lists. And the first list that I assign is "10 Things I Know to be True." And here's what happens, you would discover it too if we all started sharing our lists out loud. At a certain point, you would realize that someone has the exact same thing, or one thing very similar, to something on your list. And then someone else has something the complete opposite of yours. Third, someone has something you've never even heard of before. Fourth, someone has something you thought you knew everything about, but they're introducing a new angle of looking at it. And I tell people that this is where great stories start from -- these four intersections of what you're passionate about and what others might be invested in.
Och vi såg om och om igen hur spoken word poesi bryter upp lås. Men det visade sig att ibland kan poesi vara riktigt skrämmande. Det visade sig att ibland, måste du lura tonåringar till att skriva dikter. Så jag kom på listor. Alla kan skriva listor. Och den första listan jag tilldelade var "10 saker jag vet är sanna." Och vad som händer är, och vad som du också skulle upptäcka, om vi alla började dela våra listor högt. Att någon gång, inser du att någon har exakt samma sak, eller en något väldigt liknande, till det du har på din lista. Och så har någon annan någonting helt motsatta din. Tredje, någon har någonting du aldrig ens hört talas om förut. Och fjärde, någon har någonting du trodde du visste allt om, men de visar en helt annan vinkel på det hela. Jag säger till folk att det är här fantastiska berättelser börjar – dessa fyra korsningar av vad du brinner för och vad andra kan vara intresserade av.
And most people respond really well to this exercise. But one of my students, a freshman named Charlotte, was not convinced. Charlotte was very good at writing lists, but she refused to write any poems. "Miss," she'd say, "I'm just not interesting. I don't have anything interesting to say." So I assigned her list after list, and one day I assigned the list "10 Things I Should Have Learned by Now." Number three on Charlotte's list was, "I should have learned not to crush on guys three times my age." I asked her what that meant, and she said, "Miss, it's kind of a long story." And I said, "Charlotte, it sounds pretty interesting to me." And so she wrote her first poem, a love poem unlike any I had ever heard before. And the poem began, "Anderson Cooper is a gorgeous man."
Och de allra flesta är väldigt positiva till övningen. Men en av mina elever, en förstaårselev vid namn Charlotte, var inte övertygad. Charlotte, var väldigt bra på att skriva listor, men hon vägrade att skriva någon dikt. "Fröken," brukade hon säga, "Jag är inte intressant. Jag har ingenting intressant att säga." Så jag tilldelade henne lista efter lista, och en dag tilldelade jag listan "10 saker jag borde lärt mig vid det här laget." Nummer tre på Charlottes lista var, "Jag borde lärt mig att inte bli kär i killar tre gånger min ålder." Jag frågade henne vad det betydde, och hon sa, "Fröken, det är en rätt lång historia." Och jag sa, "Charlotte, det låter rätt intressant för mig." Och så skrev hon sin första dikt, en kärleksdikt, olikt någon annan jag någonsin hört. Och dikten började med, "Anderson Cooper är en underbar man."
(Laughter)
(Skratt)
"Did you see him on 60 Minutes, racing Michael Phelps in a pool -- nothing but swim trunks on -- diving in the water, determined to beat this swimming champion? After the race, he tossed his wet, cloud-white hair and said, 'You're a god.' No, Anderson, you're the god."
"Såg du honom på 60 Minutes, tävlandes mot Michael Phelps i bassängen – ingenting annat än badbyxor – dykandes ned i vatten, fast besluten att slå denna simmästare? Efter loppet, kastade han med sitt blöta, vita hår och sa 'Du är en gud.' Nej, Anderson, du är guden."
(Laughter)
(Skratt)
(Applause)
(Applåder)
Now, I know that the number one rule to being cool is to seem unfazed, to never admit that anything scares you or impresses you or excites you. Somebody once told me it's like walking through life like this. You protect yourself from all the unexpected miseries or hurt that might show up. But I try to walk through life like this. And yes, that means catching all of those miseries and hurt, but it also means that when beautiful, amazing things just fall out of the sky, I'm ready to catch them. I use spoken word to help my students rediscover wonder, to fight their instincts to be cool and unfazed and, instead, actively pursue being engaged with what goes on around them, so that they can reinterpret and create something from it.
Jag vet nu att den första regeln i att vara cool är att verka oberörd, att aldrig erkänna att någonting skrämmer dig eller imponerar eller exalterar dig. Någon sa till mig en gång det är som att gå igenom livet så här. Du skyddar dig själv från all oväntat elände och smärta som kan dyka upp. Men jag försöker gå igenom livet så här. Och ja, det betyder att man fångar allt elände och smärta, men det betyder också att när vackra, och fantastiska saker bara faller från himlen, så är jag redo att fånga dem. Jag använder spoken word till att hjälpa mina elever återupptäcka under, till att slåss mot deras instinkt att vara cool och oberörd och istället aktivt fortsätta att vara engagerad i vad som händer runt omkring dem, så att de kan återtolka och skapa någonting utav det.
It's not that I think that spoken-word poetry is the ideal art form. I'm always trying to find the best way to tell each story. I write musicals; I make short films alongside my poems. But I teach spoken-word poetry because it's accessible. Not everyone can read music or owns a camera, but everyone can communicate in some way, and everyone has stories that the rest of us can learn from. Plus, spoken-word poetry allows for immediate connection. It's not uncommon to feel like you're alone or that nobody understands you, but spoken word teaches that if you have the ability to express yourself and the courage to present those stories and opinions, you could be rewarded with a room full of your peers, or your community, who will listen. And maybe even a giant girl in a hoodie who will connect with what you've shared. And that is an amazing realization to have, especially when you're 14. Plus, now with YouTube, that connection's not even limited to the room we're in. I'm so lucky that there's this archive of performances that I can share with my students. It allows for even more opportunities for them to find a poet or a poem that they connect to.
Det är inte det att jag tycker att spoken word poesi är den ideala konstformen. Jag försöker hela tiden hitta det bästa sättet att berätta varje historia. Jag skriver musikaler; jag gör kortfilmer bredvid mina dikter. Men jag undervisar spoken word poesi för att det är nära till hands. Alla kan inte läsa musik eller äger en kamera, men alla kan kommunicera på något sätt, och alla har berättelser som alla andra kan lära sig av. Spoken word poesi möjliggör omedelbar kontakt. Det är inte ovanligt att folk känner sig ensamma eller att ingen förstår dem, men spoken word lär dig att om du kan uttrycka dig själv och har modet att berätta de där berättelserna och åsikterna, så kan du bli belönad med ett rum full av dina medmänniskor eller ett samhälle som lyssnar. Och kanske även en stor tjej i en munktröja kommer relatera till vad du sagt. Och det är fantastisk att inse, speciellt när man är 14. Nu när man har YouTube, så är den förbindelsen inte bara begränsad till rummet vi är i. Jag har sådan tur att det finns ett helt arkiv med uppträdanden som jag kan dela med mina elever. Det ger ännu fler möjligheter för dem att hitta en poet eller dikt
Once you've figured this out,
som de kan relatera till.
it is tempting to keep writing the same poem, or keep telling the same story, over and over, once you've figured out that it will gain you applause. It's not enough to just teach that you can express yourself. You have to grow and explore and take risks and challenge yourself. And that is step three: infusing the work you're doing with the specific things that make you you, even while those things are always changing. Because step three never ends. But you don't get to start on step three, until you take step one first: "I can."
Det är frestande – när man väl förstått det här – så är det frestande att skriva samma dikt, eller berätta samma historia, om och om igen, när du väl förstått att det är det som ger dig applåder. Det räcker inte med att lära dig uttrycka dig själv. Du måste växa och utforska, och ta risker och utmana dig själv. Och det är steg tre: att ta det arbete som du håller på med med det där specifika som gör dig till dig, även fast det är dem sakerna som alltid ändras. För steg tre tar aldrig slut. Men du får inte börja på steg tre, innan du tagit steg ett först: Jag kan. Jag reser mycket när jag undervisar,
I travel a lot while I'm teaching, and I don't always get to watch all of my students reach their step three, but I was very lucky with Charlotte, that I got to watch her journey unfold the way it did. I watched her realize that, by putting the things that she knows to be true into the work she's doing, she can create poems that only Charlotte can write, about eyeballs and elevators and Dora the Explorer. And I'm trying to tell stories only I can tell -- like this story. I spent a lot of time thinking about the best way to tell this story, and I wondered if the best way was going to be a PowerPoint, a short film -- And where exactly was the beginning, the middle or the end? I wondered whether I'd get to the end of this talk and finally have figured it all out, or not.
och jag får inte alltid se mina elever nå sina steg tre, men jag hade tur med Charlotte, att jag fick se hennes resa utvecklas så som den gjorde. Jag såg henne inse att genom att ta de saker som hon vet är sanna, in i det hon gör, så kan hon skapa en dikt som bara Charlotte kan skriva – om ögonglober och hissar och Dora Utforskaren. Och jag försöker berätta historier som bara jag kan berätta – som den här. Jag tog mycket tid till att tänka ut bästa sättet att berätta den här historien och jag undrade i fall bästa sättet var att skriva en PowerPoint eller en kortfilm – och vart exakt var början, eller mitten, eller slutet? Och jag undrade i fall om jag skulle komma till slutet av det här talet och äntligen ha löst allting, eller inte.
And I always thought that my beginning was at the Bowery Poetry Club, but it's possible that it was much earlier. In preparing for TED, I discovered this diary page in an old journal. I think December 54th was probably supposed to be 24th. It's clear that when I was a child, I definitely walked through life like this. I think that we all did. I would like to help others rediscover that wonder -- to want to engage with it, to want to learn, to want to share what they've learned, what they've figured out to be true and what they're still figuring out.
Och jag trodde alltid att min början var vid Bowery Poetry Club, men det är möjligt att det var mycket tidigare. I förberedelse för TED, upptäckte jag en sida i en gammal dagbok. Jag tror 54:e december skulle vara 24:e. Det var uppenbart att jag när jag var liten, gick jag definitivt igenom livet så här. Jag tror att vi alla gjorde det. Jag vill hjälpa andra återupptäcka det undret – att vilja engagera sig i det, att vilja lära sig, att vilja dela med dig av det de lärt sig, vad de insett varit sant och vad de fortfarande försöker lösa.
So I'd like to close with this poem.
Så jag skulle vilja avsluta med den här dikten.
When they bombed Hiroshima, the explosion formed a mini-supernova, so every living animal, human or plant that received direct contact with the rays from that sun was instantly turned to ash. And what was left of the city soon followed. The long-lasting damage of nuclear radiation caused an entire city and its population to turn into powder. When I was born, my mom says I looked around the whole hospital room with a stare that said, "This? I've done this before." She says I have old eyes. When my Grandpa Genji died, I was only five years old, but I took my mom by the hand and told her, "Don't worry, he'll come back as a baby." And yet, for someone who's apparently done this already, I still haven't figured anything out yet. My knees still buckle every time I get on a stage. My self-confidence can be measured out in teaspoons mixed into my poetry, and it still always tastes funny in my mouth. But in Hiroshima, some people were wiped clean away, leaving only a wristwatch or a diary page. So no matter that I have inhibitions to fill all my pockets, I keep trying, hoping that one day I'll write a poem I can be proud to let sit in a museum exhibit as the only proof I existed. My parents named me Sarah, which is a biblical name. In the original story, God told Sarah she could do something impossible, and -- she laughed, because the first Sarah, she didn't know what to do with impossible. And me? Well, neither do I, but I see the impossible every day. Impossible is trying to connect in this world, trying to hold onto others while things are blowing up around you, knowing that while you're speaking, they aren't just waiting for their turn to talk -- they hear you. They feel exactly what you feel at the same time that you feel it. It's what I strive for every time I open my mouth -- that impossible connection. There's this piece of wall in Hiroshima that was completely burnt black by the radiation. But on the front step, a person who was sitting there blocked the rays from hitting the stone. The only thing left now is a permanent shadow of positive light. After the A-bomb, specialists said it would take 75 years for the radiation-damaged soil of Hiroshima City to ever grow anything again. But that spring, there were new buds popping up from the earth. When I meet you, in that moment, I'm no longer a part of your future. I start quickly becoming part of your past. But in that instant, I get to share your present. And you, you get to share mine. And that is the greatest present of all. So if you tell me I can do the impossible -- I'll probably laugh at you. I don't know if I can change the world yet, because I don't know that much about it -- and I don't know that much about reincarnation either, but if you make me laugh hard enough, sometimes I forget what century I'm in. This isn't my first time here. This isn't my last time here. These aren't the last words I'll share. But just in case, I'm trying my hardest to get it right this time around.
När de bombade Hiroshima, så formade explosionen en mini-supernova så varenda levande djur, människa eller växt som kom i kontakt med strålningen från den solen omedelbart blev till aska. Och vad som var kvar av den staden följde strax därefter. De långvariga skador av radioaktiv strålning fick en hel stad och dess invånare att förvandlas till puder. När jag var född, sa min mamma att jag tittade runt i sjukhusrummet men en blick som sa, "Det här? Det här har jag gjort förut." Hon säger att jag har gamla ögon. När min morfar Genji dog, var jag endast fem år, men jag tog min mammas hand och sa, "Oroa dig inte, han kommer tillbaka som ett barn." Och fortfarande, för någon som tydligen redan gjort detta, så har jag fortfarande inte löst något än. Mina knän viker sig fortfarande varje gång jag går upp på scen. Min självkänsla kan mätas ut med teskedar blandat med min poesi, och det smakar fortfarande lustigt i munnen. Men i Hiroshima, några personer blev helt bortsvepta, och lämnade endast en klocka eller ett dagboksblad. Så oavsett mina hämningar som gör att jag inte kan fylla fickorna, försöker jag alltid, hoppas att jag en dag ska skriva en dikt som jag kan vara stolt över att visas på museum som det enda bevis på att jag existerade. Mina föräldrar döpte mig till Sarah, som är ett bibliskt namn. I originalberättelsen, sa Gud till Sarah att hon kunde göra någonting omöjligt, och hon skrattade, eftersom den första Sarah visste inte vad hon skulle göra med det omöjliga. Och jag? Ja, jag vet inte heller det, men jag ser det omöjliga varje dag. Omöjligt är att försöka nå ut i den här världen, att försöka hålla sig fast vid andra, när saker och ting sprängs omkring dig, vetandes att där du pratar, så väntar de inte bara på sin tur att få tala – utan de hör dig. De känner exakt samma sak som du känner samtidigt som du känner det. Det är det jag strävar efter varje gång jag öppnar min mun – den där omöjliga kopplingen. Det finns en vägg i Hiroshima som blev helt svartbränd av strålningen. Men på trappan, satt en person som blockerade strålen från att nå stenen. Det enda som är kvar är en permanent skugga av ett positivt ljus. Efter atombomben, sa specialister att det skulle ta 75 år för den skadade jorden i Hiroshima City att någonsin gro någonting igen. Men den våren, var det nya knoppar som kom upp från jorden. När jag möter dig, i den stunden, Så är jag inte längre en del av din framtid. Jag börjar direkt att bli en del av ditt förflutna. Men i just den stunden, får jag ta del av din nutid. Och du, du får ta del av min. Och det är den bästa tiden av alla. Så om du säger att jag kan göra det omöjliga, så skrattar jag förmodligen åt dig. Jag vet inte om jag kan ändra på världen än, eftersom jag vet inte så mycket om den – och jag vet inte så mycket om reinkarnation heller, men om du får mig att skratta tillräckligt mycket, glömmer jag ibland vilket århundrade jag är i. Det här är inte min första gång här. Det här är inte min sista gång här. Det här är inte de sista orden jag kommer säga. Men i fall att, så gör jag mitt bästa för att få till det rätt den här gången.
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
(Applause)
Tack så mycket.
Thank you.
(Applåder)
(Applause)
Tack så mycket.
Thank you.
(Applåder)
(Applause)