Since 2009, the world has been stuck on a single narrative around a coming global food crisis and what we need to do to avoid it. How do we feed nine billion people by 2050? Every conference, podcast and dialogue around global food security starts with this question and goes on to answer it by saying we need to produce 70 percent more food.
Sedan 2009 har världen fastnat i en enda berättelse kring en kommande global matkris och vad vi behöver göra för att undvika den. Hur kan vi ha mat åt nio miljarder människor till 2050? Varje konferens, podcast och dialog kring global livsmedelssäkerhet börjar med denna fråga och går vidare i försök att svara den genom att säga att vi behöver producera 70 procent mer mat.
The 2050 narrative started to evolve shortly after global food prices hit all-time highs in 2008. People were suffering and struggling, governments and world leaders needed to show us that they were paying attention and were working to solve it. The thing is, 2050 is so far into the future that we can't even relate to it, and more importantly, if we keep doing what we're doing, it's going to hit us a lot sooner than that.
2050-berättelsen började att ta form kort efter att livsmedelspriser slog tidernas rekord globalt i 2008. Människor kämpade och hade det svårt, regeringar och världsledare behövde visa att de brydde sig och arbetade för att lösa krisen. Saken är, år 2050 ligger så långt fram att vi inte kan relatera till det, och framför allt, om vi fortsätter på samma sätt som vi gör idag, kommer krisen att drabba oss mycket tidigare än väntat.
I believe we need to ask a different question. The answer to that question needs to be framed differently. If we can reframe the old narrative and replace it with new numbers that tell us a more complete pictures, numbers that everyone can understand and relate to, we can avoid the crisis altogether.
Jag menar att vi behöver ställa en annorlunda fråga. Svaret på frågan behöver också formuleras på annat sätt. Om vi kan omskriva den gamla berättelsen och ersätta den med nya siffror som ger oss en mer heltäckande bild, siffror som alla kan förstå och relatera till, då kan vi undvika krisen helt och hållet.
I was a commodities trader in my past life and one of the things that I learned trading is that every market has a tipping point, the point at which change occurs so rapidly that it impacts the world and things change forever. Think of the last financial crisis, or the dot-com crash.
Jag var råvaruhandlare i ett tidigare liv och en av de saker jag lärde mig genom handelsyrket var att varje marknad har en brytpunkt, en viss tidpunkt där förändring händer så snabbt att den påverkar världen och förändrar saker för gott. Tänk på den senaste finanskrisen, eller på dot-com-kraschen.
So here's my concern. We could have a tipping point in global food and agriculture if surging demand surpasses the agricultural system's structural capacity to produce food. This means at this point supply can no longer keep up with demand despite exploding prices, unless we can commit to some type of structural change. This time around, it won't be about stock markets and money. It's about people. People could starve and governments may fall. This question of at what point does supply struggle to keep up with surging demand is one that started off as an interest for me while I was trading and became an absolute obsession. It went from interest to obsession when I realized through my research how broken the system was and how very little data was being used to make such critical decisions. That's the point I decided to walk away from a career on Wall Street and start an entrepreneurial journey to start Gro Intelligence.
Så här är det som jag är bekymrad över. Vi skulle kunna ha en brytpunkt i världens jordbruk och livsmedel om stigande efterfrågan överträffar jordbrukets strukturella kapacitet för att producera mat. Det betyder att vid den punkten kan utbud inte längre komma ikapp med efterfrågan trots explosivt stigande priser, om inte vi inför någon form av strukturell förändring. Den här gången handlar det inte om aktiemarknader och pengar. Det handlar om människor. Människor kan dö av hunger och regeringar kan falla. Denna fråga om när utbudet kämpar för att möta stigande efterfrågan var den som började som ett intresse hos mig medan jag jobbade inom handel och blev en total fixering. Det gick från intresse över till besatthet när jag genom min forskning märkte hur sönderfallet systemet var och hur ytterst lite man använde sig av data i sådana väsentliga beslut. Vid den punkten beslöt jag mig för att lämna karriären på Wall Street och börja på ett äventyr som entreprenör och starta Gro Intelligence.
At Gro, we focus on bringing this data and doing the work to make it actionable, to empower decision-makers at every level. But doing this work, we also realized that the world, not just world leaders, but businesses and citizens like every single person in this room, lacked an actionable guide on how we can avoid a coming global food security crisis. And so we built a model, leveraging the petabytes of data we sit on, and we solved for the tipping point.
På Gro fokuserar vi på att hämta data och gör jobbet för att data blir behandlingsbara för att underlätta för beslutsfattare på alla nivåer. Men under detta arbete märkte vi också att världen, inte bara världens ledare, utan näringsidkare och medborgarna liksom var och av er som är här, saknade praktiska riktlinjer för hur vi kan undvika en kommande global livsmedelsförsörjningskris. Och så byggde vi en modell, genom att nyttja de ofantliga mängder data vi sitter på och räknade ut brytpunkten.
Now, no one knows we've been working on this problem and this is the first time that I'm sharing what we discovered. We discovered that the tipping point is actually a decade from now. We discovered that the world will be short 214 trillion calories by 2027. The world is not in a position to fill this gap.
Ingen vet att vi har arbetat på det här problemet och det här är första gången som jag delar med mig av det vi upptäckte. Vi upptäckte att brytpunkten är egentligen ett årtionde från nu. Vi upptäckte att världen kommer att ha ett underskott på energi som motsvarar 214 biljoner kalorier fram till år 2027. Världen är inte i stånd att fylla det gapet.
Now, you'll notice that the way I'm framing this is different from how I started, and that's intentional, because until now this problem has been quantified using mass: think kilograms, tons, hectograms, whatever your unit of choice is in mass. Why do we talk about food in terms of weight? Because it's easy. We can look at a photograph and determine tonnage on a ship by using a simple pocket calculator. We can weigh trucks, airplanes and oxcarts. But what we care about in food is nutritional value. Not all foods are created equal, even if they weigh the same. This I learned firsthand when I moved from Ethiopia to the US for university. Upon my return back home, my father, who was so excited to see me, greeted me by asking why I was fat. Now, turns out that eating approximately the same amount of food as I did in Ethiopia, but in America, had actually lent a certain fullness to my figure. This is why we should care about calories, not about mass. It is calories which sustain us.
Nu kommer ni att märka att sättet jag formulerar detta skiljer sig från hur jag började, och det är avsiktligt, eftersom fram tills nu har problematiken kvantifierats med massa: kilogram, ton, hektogram, vilken enhet ni än väljer för massa. Varför pratar vi om mat i termer av vikt? För att det är enkelt. Vi kan titta på ett foto och bestämma vad lasten på fartyget väger i ton med hjälp av en enkel räknemaskin i fickformat. Vi kan väga lastbilar, flygplan och oxkärror. Men det vi bryr oss mest om i maten är dess näringsvärde. Inte all mat framställs på likvärdiga sätt, även om de väger lika. Detta lärde jag mig på egen hand När jag flyttade från Etiopien till USA för att studera. När jag var på besök hemma hälsade min pappa, som var så glad över att se mig, mig välkommen genom att fråga varför jag hade blivit tjock. Nu visar det sig att även om jag har ätit ungefär lika mycket mat som jag brukade äta i Etiopien, men i USA hade den faktiskt gjort mig något rundare. Detta är anledningen till att vi måste bry oss om mängden kalorier, och inte massan. Det är kalorierna som upprätthåller oss.
So 214 trillion calories is a very large number, and not even the most dedicated of us think in the hundreds of trillions of calories. So let me break this down differently. An alternative way to think about this is to think about it in Big Macs. 214 trillion calories. A single Big Mac has 563 calories. That means the world will be short 379 billion Big Macs in 2027. That is more Big Macs than McDonald's has ever produced.
214 biljoner kalorier är en ofantligt stor siffra, och inte ens de mest engagerade bland oss tänker i termer av hundratals biljoner kalorier. Så låt mig förklara det på ett annat sätt. Ett alternativt sätt att tänka på det här är att föreställa sig Big Mac-hamburgare. 214 biljoner kalorier. En enda Big Mac innehåller 563 kalorier. Det betyder att världen kommer att ha 379 miljarder Big Mac för lite år 2027. Det är fler Big Mac än McDonald's någonsin har producerat.
So how did we get to these numbers in the first place? They're not made up. This map shows you where the world was 40 years ago. It shows you net calorie gaps in every country in the world. Now, simply put, this is just calories consumed in that country minus calories produced in that same country. This is not a statement on malnutrition or anything else. It's simply saying how many calories are consumed in a single year minus how many are produced. Blue countries are net calorie exporters, or self-sufficient. They have some in storage for a rainy day. Red countries are net calorie importers. The deeper, the brighter the red, the more you're importing. 40 years ago, such few countries were net exporters of calories, I could count them with one hand. Most of the African continent, Europe, most of Asia, South America excluding Argentina, were all net importers of calories. And what's surprising is that China used to actually be food self-sufficient. India was a big net importer of calories.
Så, hur hamnade vi i sådana stora tal överhuvudtaget? De är inte påhittade siffror. Den här kartan visar var världen var för 40 år sedan. Den visar oss nettokaloriskillnaden för alla länder i världen. Enkelt uttryckt är det bara förbrukad kalorimängd i det landet minus producerad kalorimängd i samma land Det är inte ett uttalande om undernäring och så vidare. Det säger helt enkelt hur många kalorier som konsumeras under ett år minus hur många som produceras. Blå länder är nettoexportörer av kalorier, eller självförsörjande. De har lite i förrådet för dåliga tider. Röda länder är nettoimportörer av kalorier. Ju mer, desto djupare röd färg, ju mer det importeras. För 40 år sedan, var dessa få länder nettoexportörer av kalorier, De gick att räkna på en hand. Större delen av Afrika, Europa och mestadels av Asien, Sydamerika förutom Argentina, var alla nettoimportörer av kalorier. Och förvånande nog har Kina faktiskt varit självförsörjande vad gäller maten. Indien var en stor kaloriimportör.
40 years later, this is today. You can see the drastic transformation that's occurred in the world. Brazil has emerged as an agricultural powerhouse. Europe is dominant in global agriculture. India has actually flipped from red to blue. It's become food self-sufficient. And China went from that light blue to the brightest red that you see on this map.
40 år senare, så här ser det ut idag. Vi kan se den enorma förändringen som har hänt i världen. Brasilien har trätt fram som ett jordbrukets kraftverk. Europa dominerar i det globala jordbruket. Indien har faktiskt vänt från röd till blå och blivit en självförsörjande matproducent. Och Kina har gått från den ljusblå till den klaraste röda som man ser på den här kartan.
How did we get here? What happened? So this chart shows you India and Africa. Blue line is India, red line is Africa. How is it that two regions that started off so similarly in such similar trajectories take such different paths? India had a green revolution. Not a single African country had a green revolution. The net outcome? India is food self-sufficient and in the past decade has actually been exporting calories. The African continent now imports over 300 trillion calories a year. Then we add China, the green line. Remember the switch from the blue to the bright red? What happened and when did it happen? China seemed to be on a very similar path to India until the start of the 21st century, where it suddenly flipped. A young and growing population combined with significant economic growth made its mark with a big bang and no one in the markets saw it coming. This flip was everything to global agricultural markets. Luckily now, South America was starting to boom at the same time as China's rise, and so therefore, supply and demand were still somewhat balanced.
Hur hamnade man här? Vad hände? Detta diagram visar Indien och Afrika. Blå linje är Indien, röd linje är Afrika. Hur kommer det sig att två områden som är så likadana vid starten genom likadana banor tar så olika vägar? Indien hade en grön revolution. Inte ett enda afrikanskt land hade en grön revolution. Nettoresultatet? Indien är självförsörjande och har under det senaste decenniet faktiskt exporterat kalorier. Den afrikanska kontinenten importerar nu över 300 biljoner kalorier per år. Sedan lägger vi till Kina, den gröna linjen. Kommer ni ihåg växlingen från det blå till det ljusröda? Vad hände och när hände det? Kina verkade vara på en bana mycket lik Indiens fram till början av tjugohundratalet, innan den plötsligt vänder. En ung och växande befolkning kombinerad med en påtaglig ekonomisk tillväxt presenterade sig med en smäll, en vändning ingen såg komma. Denna vändning var allt för globala jordbruksmarknader. Lyckligtvis var Sydamerika nu på väg mot ett uppsving i takt med Kinas uppgång, så därför var utbudet och efterfrågan ännu i någorlunda god balans.
So the question becomes, where do we go from here? Oddly enough, it's not a new story, except this time it's not just a story of China. It's a continuation of China, an amplification of Africa and a paradigm shift in India. By 2023, Africa's population is forecasted to overtake that of India's and China's. By 2023, these three regions combined will make up over half the world's population. This crossover point starts to present really interesting challenges for global food security. And a few years later, we're hit hard with that reality.
Så frågan blir, Vart går vi härifrån? Märkligt nog, är det inte en ny historia, förutom att den inte bara handlar om Kina den här gången. Det är en fortsättning av Kina, en amplifiering av Afrika och en paradigmskifte i Indien. Fram till 2023, tros Afrikas befolkning ha överstigit både Indiens och Kinas. Till 2023 kommer dessa tre regioner tillsammans att stå för mer än hälften av hela världens befolkning. Denna övergångsfas för med sig riktigt intressanta utmaningar för den globala livsmedelsförsörjningen. Och några år senare, är vi hårt drabbade av den verkligheten.
What does the world look like in 10 years? So far, as I mentioned, India has been food self-sufficient. Most forecasters predict that this will continue. We disagree. India will soon become a net importer of calories. This will be driven both by the fact that demand is growing from a population growth standpoint plus economic growth. It will be driven by both. And even if you have optimistic assumptions around production growth, it will make that slight flip. That slight flip can have huge implications.
Hur ser världen ut om tio år? Hittills, som sagt, har Indien varit självförsörjande. De flesta prognoser förutsäger att detta kommer att fortsätta. Vi håller inte med. Indien kommer snart att bli en nettoimportör av kalorier. Detta kommer att drivas både av faktumet att efterfrågan växer ur en befolkningstillväxtsynpunkt samt ekonomisk tillväxt. Det kommer drivas av båda. Och även om vi har optimistiska antaganden kring produktionstillväxt, kommer den att vända en aning. Den lilla vändningen kan ha stora konsekvenser.
Next, Africa will continue to be a net importer of calories, again driven by population growth and economic growth. This is again assuming optimistic production growth assumptions. Then China, where population is flattening out, calorie consumption will explode because the types of calories consumed are also starting to be higher-calorie-content foods. And so therefore, these three regions combined start to present a really interesting challenge for the world.
Därefter fortsätter Afrika att vara en nettoimportör av kalorier, återigen orsakad av befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt. Detta återigen baserat på optimistiska antaganden om produktionstillväxten. Och sedan Kina, där befolkningstillväxten planar ut, kalorikonsumtionen kommer att explodera eftersom de kalorier som förbrukas kommer att bestå mer och mer av mat med högre kaloriinnehåll. Och på så sätt, börjar dessa tre regioner tillsammans att ställa världen inför en riktigt intressant utmaning.
Until now, countries with calorie deficits have been able to meet these deficits by importing from surplus regions. By surplus regions, I'm talking about North America, South America and Europe. This line chart over here shows you the growth and the projected growth over the next decade of production from North America, South America and Europe. What it doesn't show you is that most of this growth is actually going to come from South America. And most of this growth is going to come at the huge cost of deforestation. And so when you look at the combined demand increase coming from India, China and the African continent, and look at it versus the combined increase in production coming from India, China, the African continent, North America, South America and Europe, you are left with a 214-trillion-calorie deficit, one we can't produce. And this, by the way, is actually assuming we take all the extra calories produced in North America, South America and Europe and export them solely to India, China and Africa.
Hittills har länder med kaloriunderskott kunnat fylla det underskottet genom att importera från regioner med överskott. Med regioner med överskott menar vi Nordamerika, Sydamerika och Europa. Linjediagrammet här visar tillväxten och den projicerade tillväxten över kommande årtiondets produktion från Nordamerika, Sydamerika och Europa. Det som diagrammet inte visar är att merparten av tillväxten faktiskt kommer att komma från Sydamerika. Och större delen av tillväxten kommer att kosta oss det extremt höga priset av avskogning. Om vi tittar på den kombinerade ökningen av efterfrågan som härstammar från länderna Indien och Kina samt Afrikas kontinent, och ställer den mot den kombinerade tillväxten i produktion från Indien och Kina och Afrika, Nordamerika, Sydamerika och Europa, så kommer ni att ha ett underskott på 214 biljoner kalorier som vi inte kan producera. Och i detta har vi antagit att man tar alla extra kalorierna som produceras i Nordamerika, Sydamerika och Europa, och exporterar dem enbart till Indien, Kina och Afrika.
What I just presented to you is a vision of an impossible world. We can do something to change that. We can change consumption patterns, we can reduce food waste, or we can make a bold commitment to increasing yields exponentially.
Vad jag nyss har presenterat är en bild av en omöjlig värld. Vi kan göra något för att ändra den. Vi kan ändra våra konsumtionsvaror, vi kan minska matsvinnet, eller ta på oss ett djärvt åtagande om att öka skördarna exponentiellt.
Now, I'm not going to go into discussing changing consumption patterns or reducing food waste, because those conversations have been going on for some time now. Nothing has happened. Nothing has happened because those arguments ask the surplus regions to change their behavior on behalf of deficit regions. Waiting for others to change their behavior on your behalf, for your survival, is a terrible idea. It's unproductive.
Nu ska jag inte börja diskussionen om ändrade konsumtionsvanor och minskat matavfall, för de diskussionerna har pågått ett tag nu. Utan att något har hänt. Inget har hänt eftersom de diskussionerna menar att regioner med överskott ska ändra på sitt beteende till fördel för regioner med underskott. Att vänta på att andra ska ändra sitt beteende för vår skull och för vår överlevnad är ett hemskt förslag. Det är inte fruktbart.
So I'd like to suggest an alternative that comes from the red regions. China, India, Africa. China is constrained in terms of how much more land it actually has available for agriculture, and it has massive water resource availability issues. So the answer really lies in India and in Africa. India has some upside in terms of potential yield increases. Now this is the gap between its current yield and the theoretical maximum yield it can achieve. It has some unfarmed arable land remaining, but not much, India is quite land-constrained. Now, the African continent, on the other hand, has vast amounts of arable land remaining and significant upside potential in yields. Somewhat simplified picture here, but if you look at sub-Saharan African yields in corn today, they are where North American yields were in 1940. We don't have 70-plus years to figure this out, so it means we need to try something new and we need to try something different. The solution starts with reforms. We need to reform and commercialize the agricultural industries in Africa and in India.
Därför skulle jag föreslå ett alternativ som kommer från de röda regionerna Kina, Indien och Afrika. Kina är pressat med avseende på hur stor markyta som är tillgänglig att bruka, och har massiva problem med tillgänglighet till vattenresurser. Så svaret finns egentligen hos Indien och Afrika. Indien visar visst uppsving i potentiellt ökade skördar. Detta är klyftan mellan Indiens nuvarande produktion och den teoretiskt maximala produktion Indien kan uppnå. Indien har lite obrukad jordbruksmark kvar, men inte mycket, Indien har begränsat med mark. Afrikanska kontinenten å andra sidan har stora mängder odlingsbar mark kvar och uppvisar signifikant uppåtgående produktionspotential. En något förenklad bild här, men om vi tittar på subsaharisk majsproduktion idag, så är den där Nordamerika var 1940. Vi har inte 70 plus år på oss att räkna ut detta, så det betyder att vi behöver försöka med något nytt och vi behöver försöka med något annorlunda. Lösningen börjar med reformer. Vi behöver reformera och kommersialisera jordbruket i Afrika och Indien.
Now, by commercialization -- commercialization is not about commercial farming alone. Commercialization is about leveraging data to craft better policies, to improve infrastructure, to lower the transportation costs and to completely reform banking and insurance industries. Commercialization is about taking agriculture from too risky an endeavor to one where fortunes can be made. Commercialization is not about just farmers. Commercialization is about the entire agricultural system. But commercialization also means confronting the fact that we can no longer place the burden of growth on small-scale farmers alone, and accepting that commercial farms and the introduction of commercial farms could provide certain economies of scale that even small-scale farmers can leverage. It is not about small-scale farming or commercial agriculture, or big agriculture. We can create the first successful models of the coexistence and success of small-scale farming alongside commercial agriculture. This is because, for the first time ever, the most critical tool for success in the industry -- data and knowledge -- is becoming cheaper by the day. And very soon, it won't matter how much money you have or how big you are to make optimal decisions and maximize probability of success in reaching your intended goal. Companies like Gro are working really hard to make this a reality.
Med kommersialisering menar vi inte enbart kommersiellt jordbruk. Kommersialisering handlar om att utnyttja data för att ta fram bättre policyer, för att förbättra infrastrukturen, för att minska transportkostnaderna. och att reformera bank- och försäkringsbranschen helt. Kommersialisering handlar om att omvandla jordbruket från en alltför riskabel strävan till en som bringar förmögenheter. Kommersialisering handlar inte bara om bönder. Kommersialisering handlar om hela jordbrukssystemet. Men kommersialisering betyder också att konfrontera faktumet att vi inte längre kan placera tillväxtbördan på småskaliga bönder ensamt, och att acceptera att kommersiella gårdar och införandet av kommersiella gårdar skulle kunna leda till stora ekonomier som även småskaliga jordbrukare kan dra nyttja av. Det handlar inte om småskalig odling eller kommersiellt jordbruk, eller storskaligt jordbruk. Vi kan skapa den första framgångsrika modellen för samexistens och framsteg för den småsakliga markodlingen sida vid sida med kommersiellt jordbruk. Detta beror på att för första gången någonsin blir det mest väsentliga verktyget för framgång i branschen - data och kunskap - allt billigare för varje dag. Mycket snart spelar det ingen roll längre hur mycket pengar man har eller hur viktig man är för att fatta optimala beslut och maximera chansen att lyckas med att nå sina avsedda mål. Företag som Gro arbetar riktigt hårt för att göra detta till verklighet.
So if we can commit to this new, bold initiative, to this new, bold change, not only can we solve the 214-trillion gap that I talked about, but we can actually set the world on a whole new path. India can remain food self-sufficient and Africa can emerge as the world's next dark blue region.
Så om vi engagerar oss i detta nya djärva initiativet, denna nya djärva förändring, skulle vi kunna både fylla den 214-biljonersklyfta som jag pratade om, och faktiskt sätta världen på en helt ny bana. Indien skulle fortsätta vara självförsörjande och Afrika kan uppträda som nästa mörkblå region i världen.
The new question is, how do we produce 214 trillion calories to feed 8.3 billion people by 2027? We have the solution. We just need to act on it.
Den nya frågan är hur producerar vi 214 biljoner kalorier för att mata 8,3 miljarder människor till 2027? Vi har lösningen. Vi behöver bara handla.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)