So recently, some white guys and some black women swapped Twitter avatars, or pictures online. They didn't change their content, they kept tweeting the same as usual, but suddenly, the white guys noticed they were getting called the n-word all the time and they were getting the worst kind of online abuse, whereas the black women all of a sudden noticed things got a lot more pleasant for them.
Nyligen så var det några vita killar och några svarta kvinnor som bytte Twitter-avatarer, profilbilder, med varandra. De ändrade inget innehåll, de fortsatte twittra som vanligt, men plötsligt märkte de vita killarna att de kallades för n-ordet hela tiden och de utsattes för den värsta sortens ofredande online, medan de svarta kvinnorna helt plötsligt märkte att allt blev mycket mer behagligt för dem.
Now, if you're my five-year-old, your Internet consists mostly of puppies and fairies and occasionally fairies riding puppies. That's a thing. Google it. But the rest of us know that the Internet can be a really ugly place. I'm not talking about the kind of colorful debates that I think are healthy for our democracy. I'm talking about nasty personal attacks. Maybe it's happened to you, but it's at least twice as likely to happen, and be worse, if you're a woman, a person of color, or gay, or more than one at the same time. In fact, just as I was writing this talk, I found a Twitter account called @SallyKohnSucks. The bio says that I'm a "man-hater and a bull dyke and the only thing I've ever accomplished with my career is spreading my perverse sexuality." Which, incidentally, is only a third correct. I mean, lies! (Laughter)
Om du är min femåring, så består ditt internet mest av hundvalpar och älvor och ibland av älvor som rider på hundvalpar. Det är en fluga, googla det. Men vi andra vet att internet kan vara en riktigt obehaglig plats. Jag syftar inte på den sorts färgstarka debatter som jag tycker är hälsosamma för vår demokrati. Jag syftar på vidriga personliga attacker. Kanske har det hänt dig, men det är minst dubbelt så stor risk att det händer, och är värre, om du är kvinna, färgad eller homosexuell, eller mer än ett av dem på samma gång. Faktum är att just när jag skrev det här talet, hittade jag ett Twitter-konto som heter @SallyKohnSucks. Beskrivningen säger att jag är en "manshaterska och butchflata och det enda jag åstadkommit med min karriär är att sprida min perversa sexualitet." Vilket förresten bara är en tredjedel korrekt. Jag menar, lögner! (Skratt)
But seriously, we all say we hate this crap. The question is whether you're willing to make a personal sacrifice to change it. I don't mean giving up the Internet. I mean changing the way you click, because clicking is a public act. It's no longer the case that a few powerful elites control all the media and the rest of us are just passive receivers. Increasingly, we're all the media. I used to think, oh, okay, I get dressed up, I put on a lot of makeup, I go on television, I talk about the news. That is a public act of making media. And then I go home and I browse the web and I'm reading Twitter, and that's a private act of consuming media. I mean, of course it is. I'm in my pajamas. Wrong. Everything we blog, everything we Tweet, and everything we click is a public act of making media. We are the new editors. We decide what gets attention based on what we give our attention to. That's how the media works now. There's all these hidden algorithms that decide what you see more of and what we all see more of based on what you click on, and that in turn shapes our whole culture.
Men allvarligt, vi säger att vi hatar skiten. Frågan är om du är villig att göra en personlig uppoffring för att ändra på det. Jag menar inte att ge upp internet. Jag menar en ändring av sättet att klicka, för att klicka är en synlig handling. Det är inte längre så att en liten, mäktig elit kontrollerar all media och resten av oss är passiva mottagare. Allt oftare så är vi alla media. Jag brukade tänka okej, jag klär upp mig. jag sätter på mig en massa makeup, jag är med i TV, jag pratar om nyheter. Det är en synlig handling som skapar media. Sedan går jag hem och surfar på nätet, jag läser Twitter, och det är ett privat sätt att konsumera media. Naturligtvis är det det. Jag sitter i min pyjamas. Fel. Allt vi bloggar, allt vi twittrar, och allt vi klickar är en synlig handling som skapar media. Vi är de nya redaktörerna. Vi bestämmer vad som får uppmärksamhet baserat på vad vi uppmärksammar. Det är så media fungerar nu. Det finns en massa dolda algoritmer som bestämmer vad du ser mer av och vad vi alla ser mer av baserat på vad du klickar på, och det i sin tur formar hela vår kultur.
Over three out of five Americans think we have a major incivility problem in our country right now, but I'm going to guess that at least three out of five Americans are clicking on the same insult-oriented, rumor-mongering trash that feeds the nastiest impulses in our society. In an increasingly noisy media landscape, the incentive is to make more noise to be heard, and that tyranny of the loud encourages the tyranny of the nasty.
Fler än tre av fem amerikaner tror att vi har ett stort problem med ohövlighet i vårt land just nu, men jag gissar att minst tre av fem amerikaner klickar på samma förolämpningsinriktade, ryktesspridande skräp som föder de obehagligaste impulserna i vårt samhälle. I ett medialandskap med allt mer oljud, så är incitamentet att göra mer oljud för att höras, och det högljuddas tyranni uppmuntrar det obehagligas tyranni.
It does not have to be that way. It does not. We can change the incentive. For starters, there are two things we can all do. First, don't just stand by the sidelines when you see someone getting hurt. If someone is being abused online, do something. Be a hero. This is your chance. Speak up. Speak out. Be a good person. Drown out the negative with the positive. And second, we've got to stop clicking on the lowest-common-denominator, bottom-feeding linkbait. If you don't like the 24/7 all Kardashian all the time programming, you've got to stop clicking on the stories about Kim Kardashian's sideboob. I know you do it. (Applause) You too, apparently. I mean, really, same example: if you don't like politicians calling each other names, stop clicking on the stories about what one guy in one party called the other guy in the other party. Clicking on a train wreck just pours gasoline on it. It makes it worse, the fire spreads. Our whole culture gets burned.
Det måste inte vara så. Det måste inte. Vi kan ändra på incitamenten. Det finns två saker vi kan börja med. För det första, stå inte bara bredvid när du ser att någon skadas. Om någon behandlas illa på nätet, gör något. Var en hjälte. Det här är din chans. Höj rösten. Tala ut. Var en god människa. Dränk det negativa med det positiva. För det andra, vi måste sluta klicka på den där minsta gemensamma nämnaren, de bottenätande länkbetena. Om du inte gillar de där 24-7 Kardashianprogrammen hela tiden i tv-tablån, så måste du sluta klicka på artiklarna om Kim Kardashians sidotutte. (Skratt) Jag vet att du gör det. (Applåder) Du också, uppenbarligen. Jag menar, samma exempel: Om du inte gillar politiker som ger varandra öknamn, sluta klicka på artiklarna om vad politikern i ett parti kallade politikern i ett annat. Att klicka på en tågkrasch häller bara bensin på den. Det gör den värre, elden sprider sig. Hela vår kultur brinner upp.
If what gets the most clicks wins, then we have to start shaping the world we want with our clicks, because clicking is a public act. So click responsibly. Thank you.
Om det som får flest klick vinner, då måste vi börja skapa den värld vi vill ha med våra klick, därför att klicka är en synlig handling. Så klicka ansvarsfullt. Tack.
(Applause)
(Applåder)