I'm here today to talk about the two ideas that, at least based on my observations at Khan Academy, are kind of the core, or the key leverage points for learning. And it's the idea of mastery and the idea of mindset.
Jag är här idag för att prata om de två idéer som, iallafall baserat på mina observationer på Khan Academy, är kärnan, eller viktiga hjälpmedel för lärande. Och det är idén om att bemästra något och idén om tankesätt.
I saw this in the early days working with my cousins. A lot of them were having trouble with math at first, because they had all of these gaps accumulated in their learning. And because of that, at some point they got to an algebra class and they might have been a little bit shaky on some of the pre-algebra, and because of that, they thought they didn't have the math gene. Or they'd get to a calculus class, and they'd be a little bit shaky on the algebra. I saw it in the early days when I was uploading some of those videos on YouTube, and I realized that people who were not my cousins were watching.
Jag såg detta tidigt när jag arbetade med mina kusiner. Många av dem hade problem med matte i början, eftersom de hade samlat på sig luckor i sitt lärande. Och på grund av det gick de vid någon tidpunkt en algebraklass och de kan ha varit lite ostadiga på den förberedande algebran, och på grund av det trodde de att de inte hade mattegenen. Eller så gick de en kurs i kalkylering och var lite osäkra på algebran. Jag såg det under de tidiga dagarna när jag laddade upp några av videorna på YouTube, och insåg att folk som inte bara var mina kusiner kollade på det.
(Laughter)
(Skratt)
And at first, those comments were just simple thank-yous. I thought that was a pretty big deal. I don't know how much time you all spend on YouTube. Most of the comments are not "Thank you."
Och till en början var de kommentarerna enkla tack. Jag tyckte att det var en ganska stor grej. Jag vet inte hur mycket tid ni lägger på YouTube. De flesta kommentarer är inga "tack."
(Laughter)
(Skratt)
They're a little edgier than that. But then the comments got a little more intense, student after student saying that they had grown up not liking math. It was getting difficult as they got into more advanced math topics. By the time they got to algebra, they had so many gaps in their knowledge they couldn't engage with it. They thought they didn't have the math gene. But when they were a bit older, they took a little agency and decided to engage. They found resources like Khan Academy and they were able to fill in those gaps and master those concepts, and that reinforced their mindset that it wasn't fixed; that they actually were capable of learning mathematics.
De är lite häftigare än så. Men sedan blev kommentarerna lite mer intensiva, elev efter elev sa att de hade växt upp med att inte gilla matte. Det blev allt svårare när de gick in på mer avancerade matematikämnen. När de kom till algebra hade de så många luckor i sin kunskap att de inte kunde delta i det. De trodde att de inte hade mattegenen. Men när de var lite äldre blev de mer aktiva och bestämde sig för att engagera sig. De hittade resurser som Khan Academy och de kunde fylla i luckorna och bemästra begreppen, och det förstärkte deras tankegångar om att det inte var förutbestämt; att de faktiskt var kapabla att lära sig matte.
And in a lot of ways, this is how you would master a lot of things in life. It's the way you would learn a martial art. In a martial art, you would practice the white belt skills as long as necessary, and only when you've mastered it you would move on to become a yellow belt. It's the way you learn a musical instrument: you practice the basic piece over and over again, and only when you've mastered it, you go on to the more advanced one.
Och på många sätt är detta hur man bemästrar många saker i livet. Det är sättet du skulle lära dig en kampsport. I en kampsport skulle du öva färdigheterna för det vita bältet så länge som nödvändigt, och först då du bemästrade det skulle du gå vidare och få ett gult bälte. Det är sättet du lär dig ett musikinstrument: du övar på den enkla delen om och om igen, och först när du bemästrar den går du vidare till en mer avancerad.
But what we point out -- this is not the way a traditional academic model is structured, the type of academic model that most of us grew up in. In a traditional academic model, we group students together, usually by age, and around middle school, by age and perceived ability, and we shepherd them all together at the same pace. And what typically happens, let's say we're in a middle school pre-algebra class, and the current unit is on exponents, the teacher will give a lecture on exponents, then we'll go home, do some homework. The next morning, we'll review the homework, then another lecture, homework, lecture, homework. That will continue for about two or three weeks, and then we get a test. On that test, maybe I get a 75 percent, maybe you get a 90 percent, maybe you get a 95 percent. And even though the test identified gaps in our knowledge, I didn't know 25 percent of the material. Even the A student, what was the five percent they didn't know?
Men det vi poängterar... detta är inte hur en traditionell akademisk modell är strukturerad, den typ av akademisk modell de flesta av oss växte upp i. I en klassisk akademisk modell grupperar vi ihop eleverna, vanligen efter ålder, och vid mellanstadiet, utefter ålder och upplevd förmåga, och vi vallar dem alla tillsammans i samma takt. Och vad som då händer, säg att vi studerar förberedande algebra i mellanstadiet, den aktuella enheten är exponenter, och läraren ger en lektion om exponenter, sedan går vi hem, gör våra läxor. Nästa morgon går vi igenom läxorna, sedan en ny lektion, läxor, lektion, läxor. Det kommer fortsätta i två eller tre veckor, sedan får vi ett prov. På det provet får jag kanske 75 procent rätt, du kanske får 90 procent, och du kanske 95 procent. Och fastän provet identifierade luckor i vår kunskap, kunde jag inte 25 procent av materialet. Till och med toppstudenten, vilka fem procent kände hen inte till?
Even though we've identified the gaps, the whole class will then move on to the next subject, probably a more advanced subject that's going to build on those gaps. It might be logarithms or negative exponents. And that process continues, and you immediately start to realize how strange this is. I didn't know 25 percent of the more foundational thing, and now I'm being pushed to the more advanced thing. And this will continue for months, years, all the way until at some point, I might be in an algebra class or trigonometry class and I hit a wall. And it's not because algebra is fundamentally difficult or because the student isn't bright. It's because I'm seeing an equation and they're dealing with exponents and that 30 percent that I didn't know is showing up. And then I start to disengage.
Även om vi identifierat luckorna, kommer hela klassen sedan gå vidare till nästa ämne, förmodligen ett mer avancerat ämne som kommer bygga på de luckorna. Det kan vara logaritmer eller negativa exponenter. Och den processen fortsätter, och man börjar genast att inse hur konstigt detta är. Jag kunde inte 25 procent av den mer fundamentala saken, och nu pressas jag till den mer avancerade saken. Och detta kommer fortsätta i månader, år, hela vägen fram till någon punkt, kanske studerar jag algebra eller trigonometri och jag går in i väggen. Och det är inte för att algebra fundamentalt är svårt eller för att eleven inte är smart. Det beror på att jag ser en ekvation och de håller på med exponenter och de 30 procenten som jag inte kunde visar sig nu. Och då börjar jag bli oengagerad.
To appreciate how absurd that is, imagine if we did other things in our life that way. Say, home-building.
För att förstå hur absurt det är, föreställ dig att vi gjorde andra saker i vårt liv på det sättet. Som husbygge.
(Laughter)
(Skratt)
So we bring in the contractor and say, "We were told we have two weeks to build a foundation. Do what you can."
Vi tar in entreprenören och säger, "Man har sagt att vi har två veckor på oss att bygga en grund. Gör vad du kan."
(Laughter)
(Skratt)
So they do what they can. Maybe it rains. Maybe some of the supplies don't show up. And two weeks later, the inspector comes, looks around, says, "OK, the concrete is still wet right over there, that part's not quite up to code ... I'll give it an 80 percent."
Så de gör vad de kan. Det kanske regnar. Kanske dyker inte några material upp. Och två veckor senare kommer inspektören, ser sig om, säger, "OK, betongen är fortfarande blöt därborta, den delen lever inte upp till föreskrifterna ... Jag ger den 80 procent rätt."
(Laughter)
(Skratt)
You say, "Great! That's a C. Let's build the first floor."
Du säger, "Bra! Det är ett C. Vi bygger den första våningen."
(Laughter)
(Skratt)
Same thing. We have two weeks, do what you can, inspector shows up, it's a 75 percent. Great, that's a D-plus. Second floor, third floor, and all of a sudden, while you're building the third floor, the whole structure collapses. And if your reaction is the reaction you typically have in education, or that a lot of folks have, you might say, maybe we had a bad contractor, or maybe we needed better inspection or more frequent inspection. But what was really broken was the process. We were artificially constraining how long we had to something, pretty much ensuring a variable outcome, and we took the trouble of inspecting and identifying those gaps, but then we built right on top of it.
Samma sak. Vi har två veckor, gör vad du kan, inspektören kommer, det blir 75 procent. Bra, det är ett D plus. Andra, tredje våningen, och när du bygger den tredje våningen kollapsar hela strukturen. Om din reaktion är samma som man vanligtvis har inom utbildning, eller den som många har, säger du kanske, vi hade en dålig entreprenör, kanske behövde vi en bättre inspektion eller fler inspektioner. Men vad som faktiskt gick sönder var processen. Vi begränsade artificiellt hur länge vi behövde göra något, och garanterade i princip ett varierade utfall, och vi tog oss besväret att inspektera och identifiera dessa luckor, men sedan byggde vi direkt på dem.
So the idea of mastery learning is to do the exact opposite. Instead of artificially constraining, fixing when and how long you work on something, pretty much ensuring that variable outcome, the A, B, C, D, F -- do it the other way around. What's variable is when and how long a student actually has to work on something, and what's fixed is that they actually master the material.
Tanken med att lära för att bemästra är att göra raka motsatsen. Istället för att konstlat begränsa och slå fast när och hur länge man jobbar på något, i stort sett garantera det variabela resultatet, A, B, C, D, F ... gör på det andra sättet. Vad som är variabelt är när och hur länge en elev faktiskt måste arbeta på något, och vad som är fast är att de faktiskt bemästrar materialet.
And it's important to realize that not only will this make the student learn their exponents better, but it'll reinforce the right mindset muscles. It makes them realize that if you got 20 percent wrong on something, it doesn't mean that you have a C branded in your DNA somehow. It means that you should just keep working on it. You should have grit; you should have perseverance; you should take agency over your learning.
Och det är viktigt att inse att detta inte enbart hjälper eleven lära sig mer om exponenter, utan att det förstärker det rätta tankesättet. Det får dem att inse att om du fick 20 procent fel på något, betyder det inte att du har ett C märkt i ditt DNA på något sätt. Det betyder att du borde fortsätta att arbeta med det. Du bör ha kurage; du bör ha uthållighet; du bör ta makten över din inlärning.
Now, a lot of skeptics might say, well, hey, this is all great, philosophically, this whole idea of mastery-based learning and its connection to mindset, students taking agency over their learning. It makes a lot of sense, but it seems impractical. To actually do it, every student would be on their own track. It would have to be personalized, you'd have to have private tutors and worksheets for every student. And these aren't new ideas -- there were experiments in Winnetka, Illinois, 100 years ago, where they did mastery-based learning and saw great results, but they said it wouldn't scale because it was logistically difficult. The teacher had to give different worksheets to every student, give on-demand assessments.
Många skeptiker kanske säger, jovisst, det är ju bra, filosofiskt sett, hela idén om att bemästra det man lär in att koppla det till ett tankesätt, elever som tar makten över sin inlärning. Det verkar mycket vettigt, men det verkar opraktiskt. För att verkligen göra det ska varje elev vara på sin egen bana. Den skulle behöva vara personanpassad, man måste ha privatlärare och arbetsblad för varje student. Och det här är inga nya idéer, det fanns experiment i Winnetka, Illinois för 100 år sedan, där eleverna lärde in för att bemästra och man såg bra resultat, men de sa att det inte skulle fungera eftersom det var logistiskt svårt. Läraren måste ge olika arbetsblad till varje elev, ge bedömningar på begäran.
But now today, it's no longer impractical. We have the tools to do it. Students see an explanation at their own time and pace? There's on-demand video for that. They need practice? They need feedback? There's adaptive exercises readily available for students.
Men idag är det inte längre opraktiskt. Vi har verktygen för det. Ska elever se en förklaring i sin egen takt? Det finns onlinevideor för det. Behöver de öva? Behöver de återkoppling? Det finns adaptiva övningar lätt tillgängliga för elever.
And when that happens, all sorts of neat things happen. One, the students can actually master the concepts, but they're also building their growth mindset, they're building grit, perseverance, they're taking agency over their learning. And all sorts of beautiful things can start to happen in the actual classroom. Instead of it being focused on the lecture, students can interact with each other. They can get deeper mastery over the material. They can go into simulations, Socratic dialogue.
Och när det händer, händer alla sorters fiffiga saker. Ett, studenterna kan faktiskt bemästra begreppen, men de bygger också upp sin tro på att kunna utvecklas, de bygger beslutsamhet, uthållighet, de tar makten över sitt lärande. Alla möjliga sorters vackra saker kan börja hända, i det faktiska klassrummet. Istället för att man fokuserar på lektionen kan eleverna interagera med varandra. De kan bemästra ämnet på en djupare nivå De kan gå in i simuleringar, Sokratisk dialog.
To appreciate what we're talking about and the tragedy of lost potential here, I'd like to give a little bit of a thought experiment. If we were to go 400 years into the past to Western Europe, which even then, was one of the more literate parts of the planet, you would see that about 15 percent of the population knew how to read. And I suspect that if you asked someone who did know how to read, say a member of the clergy, "What percentage of the population do you think is even capable of reading?" They might say, "Well, with a great education system, maybe 20 or 30 percent." But if you fast forward to today, we know that that prediction would have been wildly pessimistic, that pretty close to 100 percent of the population is capable of reading. But if I were to ask you a similar question: "What percentage of the population do you think is capable of truly mastering calculus, or understanding organic chemistry, or being able to contribute to cancer research?" A lot of you might say, "Well, with a great education system, maybe 20, 30 percent."
För att förstå vad vi pratar om och den tragiska förlusten av potential här, skulle jag vilja berätta om ett litet tankeexperiment. Om vi skulle gå tillbaka 400 år i Västeuropa, vilket redan då var en av de mer bildade delarna av planeten, var det så att runt 15 procent av populationen kunde läsa. Och jag misstänker att om du frågade någon som kunde läsa, till exempel någon i prästerskapet, "Hur många procent av populationen tror du ens är kapabla att läsa?" Skulle de kanske säga, "Tja, med ett bra utbildningssystem, kanske 20 eller 30 procent." Men om du spolar fram till idag, vet vi att den förutsägelsen skulle varit väldigt pessimistisk, att nästan 100 procent av populationen är kapabel att läsa. Men om jag skulle ställa dig en liknande fråga: "Hur många procent av befolkningen tror du är kapabel att verkligen bemästra kalkylering, eller förstå organisk kemi, eller att kunna bidra till cancerforskning?" Många av er kanske skulle säga, "Ja, med ett bra utbildningssystem, kanske 20, 30 procent."
But what if that estimate is just based on your own experience in a non-mastery framework, your own experience with yourself or observing your peers, where you're being pushed at this set pace through classes, accumulating all these gaps? Even when you got that 95 percent, what was that five percent you missed? And it keeps accumulating -- you get to an advanced class, all of a sudden you hit a wall and say, "I'm not meant to be a cancer researcher; not meant to be a physicist; not meant to be a mathematician." I suspect that that actually is the case, but if you were allowed to be operating in a mastery framework, if you were allowed to really take agency over your learning, and when you get something wrong, embrace it -- view that failure as a moment of learning -- that number, the percent that could really master calculus or understand organic chemistry, is actually a lot closer to 100 percent.
Men vad händer om denna uppskattning bara är baserad på egna erfarenheter där man inte lärt in för att bemästra, erfarenheter du fått själv eller av att observera kamrater, där du pressas i en fast takt genom lektioner, och samlar på dig luckor? Även när du fick 95 procent, vad var de fem procent som du missade? Det fortsätter samlas - du kommer till en avancerad klass, plötsligt träffar du en vägg och säger, "Jag skulle nog inte bli cancerforskare, eller fysiker, eller matematiker." Jag misstänker att det faktiskt är fallet, men om du fick arbeta med att bemästra kunskap om du verkligen fick ta makten över din inlärning, och när du svarar fel, omfamna det, se misslyckandet som ett ögonblick av lärande. Andelen som verkligen skulle kunna bemästra kalkylering eller förstå organisk kemi, är faktiskt mycket närmare 100 procent.
And this isn't even just a "nice to have." I think it's a social imperative. We're exiting what you could call the industrial age and we're going into this information revolution. And it's clear that some things are happening. In the industrial age, society was a pyramid. At the base of the pyramid, you needed human labor. In the middle of the pyramid, you had an information processing, a bureaucracy class, and at the top of the pyramid, you had your owners of capital and your entrepreneurs and your creative class. But we know what's happening already, as we go into this information revolution. The bottom of that pyramid, automation, is going to take over. Even that middle tier, information processing, that's what computers are good at.
Och det är inte bara något som är "bra att ha". Jag tror att det är en social nödvändighet. Vi lämnar vad man kan kalla den industriella eran och vi kommer in i en informationsrevolution. Det är tydligt att en del saker händer. Under den industriella eran var samhället en pyramid. Vid pyramidens bas behöver man mänsklig arbetskraft. I mitten av pyramiden hade man informationsbehandling, en byråkratiklass, och i toppen av pyramiden fanns ägarna av kapital och entreprenörer och en kreativ klass. Men vi vet vad som händer redan, när vi går in i informationsrevolutionen. Botten av pyramiden, automation, kommer att ta över. Även mellanskiktet, informationsbearbetning, det är vad datorer är bra på.
So as a society, we have a question: All this new productivity is happening because of this technology, but who participates in it? Is it just going to be that very top of the pyramid, in which case, what does everyone else do? How do they operate? Or do we do something that's more aspirational? Do we actually attempt to invert the pyramid, where you have a large creative class, where almost everyone can participate as an entrepreneur, an artist, as a researcher?
Vårt samhälle står inför en fråga: All denna nya produktivitet uppstår på grund av teknik, men vem deltar i den? Kommer det bara vara toppen av pyramiden, och i så fall vad gör alla andra? Hur fungerar de? Eller gör vi något som är mer ambitiöst? Ska vi verkligen försöka att invertera pyramiden, där man har en stor kreativ klass, där nästan alla kan delta som entreprenör, konstnär eller forskare?
And I don't think that this is utopian. I really think that this is all based on the idea that if we let people tap into their potential by mastering concepts, by being able to exercise agency over their learning, that they can get there. And when you think of it as just a citizen of the world, it's pretty exciting. I mean, think about the type of equity we can we have, and the rate at which civilization could even progress. And so, I'm pretty optimistic about it. I think it's going to be a pretty exciting time to be alive.
Och jag tror inte att detta är en utopi. Jag tror verkligen att allt detta är baserat på idén att om vi låter folk utnyttja sin potential genom att bemästra begrepp, genom att kunna ta makten över sitt lärande, kan de komma dit. Och när man tänker på det som världsmedborgare, är det ganska spännande. Tänk bara på den jämställdhet vi kan få, och i vilken hastighet civilisationen ens kan framskrida. Och därför är jag ganska optimistisk om det. Jag tror att det kommer vara en ganska spännande tid att leva.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)