The question today is not: Why did we invade Afghanistan? The question is: why are we still in Afghanistan one decade later? Why are we spending $135 billion? Why have we got 130,000 troops on the ground? Why were more people killed last month than in any preceding month of this conflict? How has this happened? The last 20 years has been the age of intervention, and Afghanistan is simply one act in a five-act tragedy. We came out of the end of the Cold War in despair. We faced Rwanda; we faced Bosnia, and then we rediscovered our confidence. In the third act, we went into Bosnia and Kosovo and we seemed to succeed. In the fourth act, with our hubris, our overconfidence developing, we invaded Iraq and Afghanistan, and in the fifth act, we plunged into a humiliating mess.
Frågan idag är inte: Varför invaderade vi Afghanistan? Frågan är: Varför är vi fortfarande kvar i Afghanistan ett decennium senare? Varför spenderar vi 135 miljarder dollar? Varför har vi 130,000 soldater på marken? Varför dödades fler människor förra månaden än någon av de föregående månaderna i den här konflikten? Hur har detta kunnat hända? De senaste 20 åren har varit tiden för militära ingripanden, och Afghanistan är endast en akt i en tragedi om fem akter. Vi kom ut ur Kalla Kriget i förtvivlan. Vi stod inför Rwanda; vi stod inför Bosnien; och därefter återfick vi vårt självförtroende. I tredje akten, gick vi in i Bosnien och Kosovo och vi såg ut att lyckas. I fjärde akten, med vår hybris, utvecklades vår övertro, vi invaderade Iraq och Afghanistan. Och i den femte akten, störtade vi ner i en förödmjukande röra.
So the question is: What are we doing? Why are we still stuck in Afghanistan? And the answer, of course, that we keep being given is as follows: we're told that we went into Afghanistan because of 9/11, and that we remain there because the Taliban poses an existential threat to global security. In the words of President Obama, "If the Taliban take over again, they will invite back Al-Qaeda, who will try to kill as many of our people as they possibly can." The story that we're told is that there was a "light footprint" initially -- in other words, that we ended up in a situation where we didn't have enough troops, we didn't have enough resources, that Afghans were frustrated -- they felt there wasn't enough progress and economic development and security, and therefore the Taliban came back -- that we responded in 2005 and 2006 with troop deployments, but we still didn't put enough troops on the ground. And that it wasn't until 2009, when President Obama signed off on a surge, that we finally had, in the words of Secretary Clinton, "the strategy, the leadership and the resources." So, as the president now reassures us, we are on track to achieve our goals.
Så frågan är: Vad håller vi på med? Varför är vi fortfarande fast i Afghanistan? Och svaret, så klart, som vi fortsätter att få är följande. Vi har blivit tillsagda att vi gick in i Afghanistan till följd av 11:e september, och att vi stannar kvar där eftersom Talibanerna utgör ett existentiellt hot mot den globala säkerheten. För att citera President Obama, "Om Talibanerna tar över igen, kommer de återigen bjuda in Al-Qaeda, som kommer försöka döda så många av våra människor som de kan." Det vi fått berättat är att det initialt var en försiktig insats -- med andra ord, att vi hamnade i en situation där vi inte hade tillräckligt med trupper, inte tillräckligt med resurser, att Afghanerna var frustrerade. De kände inte att det var tillräckligt med framsteg och ekonomisk utveckling och säkerhet, och därför kom Talibanerna tillbaka. Att vi svarade 2005 och 2006 med att placera ut trupper, men vi satte ändå inte tillräckligt med trupper på marken. Och att det var inte förrän 2009, när President Obama undertecknade ett tillskott, som vi till slut hade, för att citera minister Clinton, "den strategin, det ledarskapet och de resurser," att presidenten nu kan försäkra oss med att vi är på rätt spår med att uppnå våra mål.
All of this is wrong. Every one of those statements is wrong. Afghanistan does not pose an existential threat to global security. It is extremely unlikely the Taliban would ever be able to take over the country -- extremely unlikely they'd be able to seize Kabul. They simply don't have a conventional military option. And even if they were able to do so, even if I'm wrong, it's extremely unlikely the Taliban would invite back Al-Qaeda. From the Taliban's point of view, that was their number one mistake last time. If they hadn't invited back Al-Qaeda, they would still be in power today.
Allt detta är fel. Varenda en av de där uttalandena är felaktiga. Afghanistan utgör inte något existentiellt hot mot den globala säkerheten. Det är extremt osannolikt att Talibanerna någonsin skulle kunna ta över landet -- extremt osannolikt att de skulle kunna inta Kabul. De har helt enkelt inte något vanligt militärt alternativ, Och även om de hade haft möjlighet, även om jag har fel, är det extremt osannolikt att Talibanerna skulle bjuda in Al-Qaeda igen. Ur Talibanernas synvinkel, var det deras största misstag förra gången. Om de inte bjudit in Al-Qaeda igen, hade de fortfarande varit vid makten idag.
And even if I'm wrong about those two things, even if they were able to take back the country, even if they were to invite back Al-Qaeda, it's extremely unlikely that Al-Qaeda would significantly enhance its ability to harm the United States or harm Europe. Because this isn't the 1990s anymore. If the Al-Qaeda base was to be established near Ghazni, we would hit them very hard, and it would be very, very difficult for the Taliban to protect them.
Och även om jag har fel om de två sakerna, även om de hade möjlighet att ta tillbaka landet, även om de skulle bjuda in Al-Qaeda igen, är det extremt osannolikt att Al-Qaeda väsentligt skulle förstärka dess förmåga att skada USA eller skada Europa. Därför att detta är inte 90-talet längre. Om Al-Qaedas bas skulle etablera sig nära Ghazni, skulle vi slå ner dem väldigt hårt, och det skulle vara mycket svårt för Talibanerna att skydda dem.
Furthermore, it's simply not true that what went wrong in Afghanistan is the light footprint. In my experience, in fact, the light footprint was extremely helpful. And these troops that we brought in -- it's a great picture of David Beckham there on the sub-machine gun -- made the situation worse, not better. When I walked across Afghanistan in the winter of 2001-2002, what I saw was scenes like this. A girl, if you're lucky, in the corner of a dark room -- lucky to be able to look at the Koran. But in those early days when we're told we didn't have enough troops and enough resources, we made a lot of progress in Afghanistan. Within a few months, there were two and a half million more girls in school. In Sangin where I was sick in 2002, the nearest health clinic was within three days walk. Today, there are 14 health clinics in that area alone. There was amazing improvements. We went from almost no Afghans having mobile telephones during the Taliban to a situation where, almost overnight, three million Afghans had mobile telephones. And we had progress in the free media. We had progress in elections -- all of this with the so-called light footprint.
Vidare är det helt enkelt inte sant att det som gick fel i Afghanistan var den försiktiga insatsen. Enligt min erfarenhet, var nämligen den försiktiga insatsen extremt hjälpsam. Och de här trupper vi tog in -- där är en bra bild på David Beckham med kulsprutan gjorde situationen värre, inte bättre. När jag gick genom Afghanistan på vintern mellan 2001-2002, såg jag saker som detta. En flicka, om du har tur, i hörnet av ett mörkt rum lyckosam över att kunna titta i Koranen. Men den första tiden när vi fick veta att vi inte hade tillräckligt med trupper eller tillräckligt med resurser, gjorde vi många framsteg i Afghanistan. Inom några få månader, var det två och en halv miljon fler flickor i skolan. i Sangin där jag var sjuk 2002, var den närmsta hälsokliniken inom tre dagars promenad. Idag, finns det 14 hälsokliniker enbart i det området. Det var fantastiska förbättringar. Vi gick från att nästan inga Afghaner hade mobiltelefoner under Talibanerna till ett läge där, nästan över en natt, tre miljoner Afghaner hade mobiltelefon. Och vi hade framsteg i den fria median. Vi hade framsteg i val -- allt detta med hjälp av den så kallade försiktiga insatsen.
But when we began to bring more money, when we began to invest more resources, things got worse, not better. How? Well first see, if you put 125 billion dollars a year into a country like Afghanistan where the entire revenue of the Afghan state is one billion dollars a year, you drown everything. It's not simply corruption and waste that you create; you essentially replace the priorities of the Afghan government, the elected Afghan government, with the micromanaging tendencies of foreigners on short tours with their own priorities. And the same is true for the troops.
Men när vi började ta in mer pengar, när vi började satsa mer resurser, blev saker och ting värre, inte bättre. Hur? Förstå först, att om man sätter in 125 miljarder dollar per år i ett land som Afghanistan där hela den Afghanska statens intäkter är en miljard dollar per år, dränker man allt. Det är inte enbart korruption och slöseri man skapar; i själva verket byter man ut den Afghanska regeringens prioriteringar, den valda Afghanska regeringen, med de detaljstyrda tendenserna från utlänningar på korta turer mot deras egna prioriteringar. Och detsamma gäller trupperna.
When I walked across Afghanistan, I stayed with people like this. This is Commandant Haji Malem Mohsin Khan of Kamenj. Commandant Haji Malem Mohsin Khan of Kamenj was a great host. He was very generous, like many of the Afghans I stayed with. But he was also considerably more conservative, considerably more anti-foreign, considerably more Islamist than we'd like to acknowledge. This man, for example, Mullah Mustafa, tried to shoot me. And the reason I'm looking a little bit perplexed in this photograph is I was somewhat frightened, and I was too afraid on this occasion to ask him, having run for an hour through the desert and taken refuge in this house, why he had turned up and wanted to have his photograph taken with me. But 18 months later, I asked him why he had tried to shoot me. And Mullah Mustafa -- he's the man with the pen and paper -- explained that the man sitting immediately to the left as you look at the photograph, Nadir Shah had bet him that he couldn't hit me. Now this is not to say Afghanistan is a place full of people like Mullah Mustafa. It's not; it's a wonderful place full of incredible energy and intelligence. But it is a place where the putting-in of the troops has increased the violence rather than decreased it.
När jag gick genom Afghanistan, bodde jag hos människor som dessa. Detta är befälhavare Haji Malem Mohsin Khan of Kamenj. Befälhavare Haji Malem Mohsin Khan of Kamenj var en utmärkt värd. Han var mycket generös som många andra Afghaner jag bodde hos. Men han var också betydligt mer konservativ, betydligt mer emot utlänningar, betydligt mer Islamist än vad vi ville erkänna. Denna mannen, till exempel, Mullah Mustafa, försökte skjuta mig. Och anledningen till att jag ser lite förvirrad ut på denna bilden är för att jag var något rädd, och jag var för rädd vid detta tillfället att fråga honom, då jag sprungit en timma genom öknen och tagit skydd i detta huset, varför han hade dykt upp för att bli fotograferad tillsammans med mig. Men 18 månader senare, frågade jag honom varför han hade försökt skjuta mig. Och Mullah Mustafa -- mannen med papper och penna -- förklarade att mannen som sitter direkt till vänster på bilden, Nadir Shah hade slagit vad med honom att han inte kunde träffa mig. Detta betyder inte att Afghanistan är fullt av människor som Mullah Mustafa. Det är det inte; det är ett fantastiskt ställe fullt av otrolig energi och intelligens. Men det är ett ställe där genom att sätta in trupper har ökat på våldet, snarare än att minska det.
2005, Anthony Fitzherbert, an agricultural engineer, could travel through Helmand, could stay in Nad Ali, Sangin and Ghoresh, which are now the names of villages where fighting is taking place. Today, he could never do that. So the idea that we deployed the troops to respond to the Taliban insurgency is mistaken. Rather than preceding the insurgency, the Taliban followed the troop deployment, and as far as I'm concerned, the troop deployment caused their return.
2005, Anthony Fitzherbert, en jordbruksingenjör, kunde resa genom Helmand, kunde bo i Nad Ali, Sangin and Ghoresh, som nu är namnen på de byar där det råder krig. Idag, skulle han aldrig kunna göra det. Så föreställningen om att vi placerade ut trupper för att besvara Talibanernas uppror är felaktig. Istället för att föregå upproret, följde Talibanerna utplaceringen av trupperna. Och så vitt jag vet, var det utplaceringen av trupperna som fick de att komma tillbaka.
Now is this a new idea? No, there have been any number of people saying this over the last seven years. I ran a center at Harvard from 2008 to 2010, and there were people like Michael Semple there who speak Afghan languages fluently, who've traveled to almost every district in the country. Andrew Wilder, for example, born on the Pakistan-Iranian border, served his whole life in Pakistan and Afghanistan. Paul Fishstein who began working there in 1978 -- worked for Save the Children, ran the Afghan research and evaluation unit. These are people who were able to say consistently that the increase in development aid was making Afghanistan less secure, not more secure -- that the counter-insurgency strategy was not working and would not work. And yet, nobody listened to them. Instead, there was a litany of astonishing optimism.
Är detta en ny åsikt? Nej, det har varit många människor som sagt detta under de senaste sju åren. Jag drev ett center på Harvard mellan 2008 och 2010. Och det fanns människor som Michael Semple där som talar Afghanska språk flytande, som rest till nästan alla områden i landet. Andrew Wilder, till exempel, född på den Pakistan-Iranska gränsen, tjänstgjort hela sitt liv i Pakistan och Afghanistan. Paul Fishstein som började arbeta där 1978 -- arbetade för Rädda Barnen, ledde den Afghanska forsknings och utvärderingsenheten. Detta är människor som konsekvent kunde säga att ökningen av biståndet gjorde Afghanistan mindre säkert, inte säkrare -- att strategin för upprorsbekämpningen inte fungerade och skulle inte fungera. Och ändå, lyssnade ingen på dem. Istället, var det ett ständigt upprepande av häpnadsväckande optimism.
Beginning in 2004, every general came in saying, "I've inherited a dismal situation, but finally I have the right resources and the correct strategy, which will deliver," in General Barno's word in 2004, the "decisive year." Well guess what? It didn't. But it wasn't sufficient to prevent General Abuzaid saying that he had the strategy and the resources to deliver, in 2005, the "decisive year." Or General David Richards to come in 2006 and say he had the strategy and the resources to deliver the "crunch year." Or in 2007, the Norwegian deputy foreign minister, Espen Eide, to say that that would deliver the "decisive year." Or in 2008, Major General Champoux to come in and say he would deliver the "decisive year." Or in 2009, my great friend, General Stanley McChrystal, who said that he was "knee-deep in the decisive year." Or in 2010, the U.K. foreign secretary, David Miliband, who said that at last we would deliver the "decisive year." And you'll be delighted to hear in 2011, today, that Guido Westerwelle, the German foreign minister, assures us that we are in the "decisive year."
I början av 2004, kom varje general och sa, "Jag har fått ta över ett dystert läge, men äntligen har jag de rätta resurserna och rätt strategi, som kommer att leverera," General Barno's ord 2004, det "avgörande året." Gissa vad? Det gjorde det inte. Men det var inte tillräckligt för att hindra General Abuzaid att säga att han hade strategin och resurserna att leverera, 2005, det "avgörande året." Eller för General David Richards 2006 att säga att han hade strategin och resurserna att leverera det "krossande året". Eller 2007, den Norska vice utrikesministern, Espen Eide, att säga att det kommer leverera det "avgörande året." Eller 2008, Major General Champoux att säga att han kommer leverera det "avgörande året." Eller 2009, min goda vän, General Stanley McChrystal, som sa att han var "upp till knäna med det avgörande året." Eller 2010, Storbritanniens utrikesminister, David Miliband, som sa att äntligen kommer vi leverera det "avgörande året." Och gladeligen 2011, idag, har Guido Westerwelle, den Tyska utrikesministern, försäkrat oss att vi är i det "avgörande året."
(Applause)
(Applåder)
How do we allow any of this to happen? Well the answer, of course, is, if you spend 125 billion or 130 billion dollars a year in a country, you co-opt almost everybody. Even the aid agencies, who begin to receive an enormous amount of money from the U.S. and the European governments to build schools and clinics, are somewhat disinclined to challenge the idea that Afghanistan is an existential threat to global security. They're worried, in other words, that if anybody believes that it wasn't such a threat -- Oxfam, Save the Children wouldn't get the money to build their hospitals and schools. It's also very difficult to confront a general with medals on his chest. It's very difficult for a politician, because you're afraid that many lives have been lost in vain. You feel deep, deep guilt. You exaggerate your fears, and you're terrified about the humiliation of defeat.
Hur tillåter vi något utav detta att hända? Svaret är, givetvis, att om man spenderar 125 miljarder eller 130 miljarder dollar per år i ett land, bjuder man in nästan alla, även hjälporganisationerna som börjar få in enorma summor pengar från USA och de Europeiska regeringarna för att bygga skolor och kliniker -- som blir något obenägna att ifrågasätta uppfattningen om att Afghanistan är ett existentiellt hot mot den globala säkerheten. De är med andra ord oroliga över, att om någon inte tror på ett sådant hot -- Oxfam, Rädda Barnen -- skulle de inte få pengar till att bygga deras sjukhus och skolor. Det är också mycket svårt att konfrontera en general med medaljer på bröstet. Det är mycket svårt för en politiker, eftersom man är rädd att många liv har förlorats i onödan. Man känner en djup, djup skuld. Man överdriver sin rädslan. Och man är livrädd för nederlagets förnedring.
What is the solution to this? Well the solution to this is we need to find a way that people like Michael Semple, or those other people, who are telling the truth, who know the country, who've spent 30 years on the ground -- and most importantly of all, the missing component of this -- Afghans themselves, who understand what is going on. We need to somehow get their message to the policymakers. And this is very difficult to do because of our structures.
Vad är lösningen till detta? Lösningen till detta är att vi måste hitta ett sätt för människor som Michael Semple, eller de andra människorna, som berättar sanningen, som känner landet, som har spenderat 30 år på marken -- och viktigast av allt, den komponent som saknas här -- Afghanerna själva, som förstår vad som händer. Vi behöver på något sätt förmedla deras budskap till politikerna. Och detta är mycket svårt att göra på grund av våra strukturer.
The first thing we need to change is the structures of our government. Very, very sadly, our foreign services, the United Nations, the military in these countries have very little idea of what's going on. The average British soldier is on a tour of only six months; Italian soldiers, on tours of four months; the American military, on tours of 12 months. Diplomats are locked in embassy compounds. When they go out, they travel in these curious armored vehicles with these somewhat threatening security teams who ready 24 hours in advance who say you can only stay on the ground for an hour.
Det första vi måste förändra är vår regerings strukturer. Mycket sorgligt nog, har vårt utländska organ, Förenta Nationerna, militären i dessa länder har en mycket liten aning om vad som händer. Den genomsnittliga Brittiska soldaten är iväg endast 6 månader; Italienska soldater, fyra månader; den Amerikanska militären, 12 månader. Diplomater är inlåsta i ambassadförläggningar. När de åker ut, färdas dem i de där underliga pansarfordonen med dessa något hotfulla säkerhetsteam som står redo 24 timmar i förväg som säger att du bara kan stanna på marken en timma.
In the British embassy in Afghanistan in 2008, an embassy of 350 people, there were only three people who could speak Dari, the main language of Afghanistan, at a decent level. And there was not a single Pashto speaker. In the Afghan section in London responsible for governing Afghan policy on the ground, I was told last year that there was not a single staff member of the foreign office in that section who had ever served on a posting in Afghanistan. So we need to change that institutional culture. And I could make the same points about the United States and the United Nations.
På den Brittiska ambassaden i Afghanistan 2008, en ambassad på 350 människor, fanns det bara tre som kunde tala Dari, huvudspråket i Afghanistan, på en hygglig nivå. Och det fanns inte en enda som kunde tala Pashto. På den Afghanska avdelningen i London som ansvarar för att bestämma den Afghanska taktiken på marken, fick jag förra året höra att det inte fanns en enda anställd på den avdelningen på utrikeskontoret som någonsin tjänstgjort på en postering i Afghanistan. Vi behöver ändra på denna institutionella kulturen. Jag skulle kunna säga samma sak om USA och Förenta Nationerna.
Secondly, we need to aim off of the optimism of the generals. We need to make sure that we're a little bit suspicious, that we understand that optimism is in the DNA of the military, that we don't respond to it with quite as much alacrity. And thirdly, we need to have some humility. We need to begin from the position that our knowledge, our power, our legitimacy is limited. This doesn't mean that intervention around the world is a disaster. It isn't.
För det andra, kan vi inte blint lita på optimismen från generalerna. Vi behöver vara lite mer misstänksamma, och förstå att optimismen finns i militärens DNA, att vi inte besvarar den med så mycket iver. Och för det tredje, måste vi vara ödmjuka. Vi måste vara på det klara med att vår kunskap, vår makt, vår legitimitet är begränsad. Detta betyder inte att insatser världen över är en katastrof. Det är det inte.
Bosnia and Kosovo were signal successes, great successes. Today when you go to Bosnia it is almost impossible to believe that what we saw in the early 1990s happened. It's almost impossible to believe the progress we've made since 1994. Refugee return, which the United Nations High Commission for Refugees thought would be extremely unlikely, has largely happened. A million properties have been returned. Borders between the Bosniak territory and the Bosnian-Serb territory have calmed down. The national army has shrunk. The crime rates in Bosnia today are lower than they are in Sweden.
Bosnien och Kosovo var enastående framgångar, stora framgångar. Om du åker till Bosnien idag är det närmast omöjligt att förstå att det vi såg i början på 90-talet har ägt rum. Det är nästan omöjligt att förstå de framsteg vi gjort sedan 1994. Återvändandet av flyktingar, som Förenta Nationernas Flyktingkommissarie ansåg skulle vara extremt osannolikt, har i hög grad inträffat. En miljon egendomar har lämnats tillbaka. Gränsen mellan det Bosniska territoriet och det Bosnien-Serbiska gränsen har blivit lugnare. Den nationella armén har krympt. Kriminaliteten i Bosnien idag är lägre än Sveriges.
This has been done by an incredible, principled effort by the international community, and, of course, above all, by Bosnians themselves. But you need to look at context. And this is what we've lost in Afghanistan and Iraq. You need to understand that in those places what really mattered was, firstly, the role of Tudman and Milosevic in coming to the agreement, and then the fact those men went, that the regional situation improved, that the European Union could offer Bosnia something extraordinary: the chance to be part of a new thing, a new club, a chance to join something bigger.
Detta har gjorts genom en otrolig, principfast ansträngning från det internationella samfundet, och givetvis, framför allt från Bosnierna själva. Men man måste titta på omgivningarna. Och det är detta vi missade i Afghanistan och Irak. Man måste förstå att på dessa ställen vad som verkligen betydde något var först och främst, att Tudman och Milosevic kom överens och sedan att de båda försvann, att situationen i regionen förbättrades, att den Europeiska Unionen kunde erbjuda Bosnien något extraordinärt: chansen att vara en del av någonting nytt, en ny klubb, en chans att förenas i någonting större.
And finally, we need to understand that in Bosnia and Kosovo, a lot of the secret of what we did, a lot of the secret of our success, was our humility -- was the tentative nature of our engagement. We criticized people a lot in Bosnia for being quite slow to take on war criminals. We criticized them for being quite slow to return refugees. But that slowness, that caution, the fact that President Clinton initially said that American troops would only be deployed for a year, turned out to be a strength, and it helped us to put our priorities right.
Och slutligen, måste vi förstå att i Bosnien och Kosovo, en stor del av hemligheten i det vi gjorde, en stor del av hemligheten i vår framgång, var vår ödmjukhet -- var den försiktiga naturen i vårt engagemang. Vi kritiserade människor i Bosnien en hel del för att vara för långsamma med att sig an krigsförbrytare. Vi kritiserade dem för att vara alldeles för långsamma med att lämna tillbaka flyktingar. Men den långsamheten, den försiktigheten, det faktum att President Clinton inledningsvis sa att Amerikanska trupper endast skulle sättas in under ett år, visade sig vara en styrka, och det hjälpte oss att sätta våra prioriteringar rätt.
One of the saddest things about our involvement in Afghanistan is that we've got our priorities out of sync. We're not matching our resources to our priorities. Because if what we're interested in is terrorism, Pakistan is far more important than Afghanistan. If what we're interested in is regional stability, Egypt is far more important. If what we're worried about is poverty and development, sub-Saharan Africa is far more important. This doesn't mean that Afghanistan doesn't matter, but that it's one of 40 countries in the world with which we need to engage.
En utav de sorgligaste sakerna med vårt engagemang i Afghanistan är att vi har helt fel prioriteringar. Vi matchar inte våra resurser med våra prioriteringar. För om det är terrorism vi är intresserade utav är Pakistan betydligt viktigare än Afghanistan. Om det är stabilitet i regionen vi är intresserade utav, är Egypten betydligt viktigare. Om det är fattigdom och utveckling vi oroar oss över, är länderna söder om Sahara betydligt viktigare. Med detta menas inte att Afghanistan saknar betydelse, men att det är ett av 40 länder i världen som vi behöver engagera oss i.
So if I can finish with a metaphor for intervention, what we need to think of is something like mountain rescue. Why mountain rescue? Because when people talk about intervention, they imagine that some scientific theory -- the Rand Corporation goes around counting 43 previous insurgencies producing mathematical formula saying you need one trained counter-insurgent for every 20 members of the population. This is the wrong way of looking at it. You need to look at it in the way that you look at mountain rescue.
Om jag får avsluta med en metafor för militärt ingripande, det vi behöver föreställa oss är något som liknar fjällräddning. Varför fjällräddning? Därför att när människor talar om militärt ingripande, föreställer de sig någon vetenskaplig teori -- att Rand Corporation går runt och räknar på de 43 senaste upproren och producerar en matematisk formel som säger att man behöver en utbildad upprorsbekämpare för var 20:e befolkningsmedlem. Detta är fel sätt att se på saken. Man måste se på det på samma sätt som man ser på fjällräddning.
When you're doing mountain rescue, you don't take a doctorate in mountain rescue, you look for somebody who knows the terrain. It's about context. You understand that you can prepare, but the amount of preparation you can do is limited -- you can take some water, you can have a map, you can have a pack. But what really matters is two kinds of problems -- problems that occur on the mountain which you couldn't anticipate, such as, for example, ice on a slope, but which you can get around, and problems which you couldn't anticipate and which you can't get around, like a sudden blizzard or an avalanche or a change in the weather.
När man utför fjällräddning, doktorerar man inte i fjällräddning, man letar efter någon som känner till terrängen. Det handlar om omgivningen. Du förstår att man kan förbereda sig, men hur mycket man kan förbereda sig är begränsat. Man kan ta med sig vatten, man kan ha en karta, man kan ha packning. Men vad som verkligen har betydelse är två sorters problem -- problem som inträffar på fjället som man inte kunde förutse, som till exempel, is på en sluttning, men som man kan komma runt, och problem som man inte kunde förutse och som du inte kan komma runt, som en plötslig snöstorm eller en lavin eller ett väderomslag.
And the key to this is a guide who has been on that mountain, in every temperature, at every period -- a guide who, above all, knows when to turn back, who doesn't press on relentlessly when conditions turn against them. What we look for in firemen, in climbers, in policemen, and what we should look for in intervention, is intelligent risk takers -- not people who plunge blind off a cliff, not people who jump into a burning room, but who weigh their risks, weigh their responsibilities. Because the worst thing we have done in Afghanistan is this idea that failure is not an option. It makes failure invisible, inconceivable and inevitable. And if we can resist this crazy slogan, we shall discover -- in Egypt, in Syria, in Libya, and anywhere else we go in the world -- that if we can often do much less than we pretend, we can do much more than we fear.
Och nyckeln till detta är en guide som varit på det fjället, i varje temperatur, vid varje tid -- en guide som, framför allt, vet när man ska vända, som inte pressar på obevekligt när förhållandena vänder sig emot dem. Det vi letar efter hos brandmän, hos klättrare, hos poliser, och som vi bör titta efter vid militära ingripanden, är intelligenta risktagare -- inte människor som blint dyker ut från en klippa, inte människor som hoppar in i ett brinnande rum, men som väger sina risker, väger sina ansvar. Därför att det värsta vi gjort i Afghanistan är att ha uppfattningen att ett misslyckande inte är ett alternativ. Det gör misslyckandet osynligt, otänkbart och oundvikligt. Och om vi kan stå emot denna galna slogan, kommer vi upptäcka i Egypten, i Syrien, i Libyen, och vart vi än beger oss i världen -- att om vi kan göra mycket mindre än vad vi låtsas, kan vi göra mycket mer än vad vi fruktar.
Thank you very much.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)
Thank you. Thank you very much. Thank you. Thank you very much. Thank you. Thank you. Thank you.
Tack. Tack så mycket. Tack. Tack så mycket. Tack. Tack. Tack.
(Applause)
(Applåder)
Thank you. Thank you. Thank you. Thank you.
Tack. Tack. Tack. Tack.
(Applause)
(Applåder)
Bruno Giussani: Rory, you mentioned Libya at the end. Just briefly, what's your take on the current events there and the intervention?
Rory, du nämnde Libyen mot slutet. Kortfattat, vad är din syn på det som händer där och den militära insatsen?
Rory Stewart: Okay, I think Libya poses the classic problem. The problem in Libya is that we are always pushing for the black or white. We imagine there are only two choices: either full engagement and troop deployment or total isolation. And we are always being tempted up to our neck. We put our toes in and we go up to our neck. What we should have done in Libya is we should have stuck to the U.N. resolution. We should have limited ourselves very, very strictly to the protection of the civilian population in Benghazi. We could have done that. We set up a no-fly zone within 48 hours because Gaddafi had no planes within 48 hours. Instead of which, we've allowed ourselves to be tempted towards regime change. In doing so, we've destroyed our credibility with the Security Council, which means it's very difficult to get a resolution on Syria, and we're setting ourselves up again for failure. Once more, humility, limits, honesty, realistic expectations and we could have achieved something to be proud of.
Okej, jag tror Libyen utgör det klassiska problemet. Problemet i Libyen är att vi alltid ser på saken som svart eller vitt. Vi inbillar oss att det endast finns två alternativ: antingen fullt åtagande med trupper eller total isolering. Och vi blir alltid väldigt frestade. Vi känner oss försiktigt för, och sen kör vi på. Vad vi skulle ha gjort i Libyen är att hålla oss till FN-resolutionen. Vi skulle begränsat oss helt till att beskydda den civila befolkningen i Benghazi. Det skulle vi kunna ha gjort. Vi upprättade en flygförbudzon inom 48 timmar eftersom Gaddafi inte hade några plan inom 48 timmar. Istället tillät vi oss själva att lockas till ett regimskifte. Genom att göra detta, förstörde vi vår trovärdighet hos säkerhetsrådet, vilket innebär att det är mycket svårt att få till en resolution mot Syrien, och vi bäddar återigen för ett misslyckande. Återigen, ödmjukhet, gränser, uppriktighet, realistiska förväntningar och vi hade kunnat åstadkomma någonting att vara stolta över.
BG: Rory, thank you very much.
Rory, thank you very much.
RS: Thank you. (BG: Thank you.)
Thank you.