Thank you. And I feel like this whole evening has been very amazing to me. I feel it's sort of like the Vimalakirti Sutra, an ancient work from ancient India in which the Buddha appears at the beginning and a whole bunch of people come to see him from the biggest city in the area, Vaishali, and they bring some sort of jeweled parasols to make an offering to him. All the young people, actually, from the city. The old fogeys don't come because they're mad at Buddha, because when he came to their city he accepted -- he always accepts the first invitation that comes to him, from whoever it is, and the local geisha, a movie-star sort of person, raced the elders of the city in a chariot and invited him first.
Tack. Hela kvällen har varit fantastisk för mig. Jag känner mig nästan lite som Vimalakirti Sutra ett forntida verk från det forntida Indien, i vilket Buddha dyker upp i början och en stor folksamling som kommit för att se honom i Vaisali, områdets största stad, och för att ge honom ett slags ädelstens-klädd parasoll. Alla de unga, faktiskt, från staden, de gamla stötarna kom inte för att de var arga på Buddha, för när han kom till deras stad tackade han ja – han tackar alltid ja till den första inbjudan, oavsett från vem den kommer, och den lokala geishan, en slags filmstjärne-person, hann före de gamla genom staden i en triumfvagn och bjöd in honom först.
So he was hanging out with the movie star, and of course they were grumbling: "He's supposed to be religious and all this. What's he doing over there at Amrapali's house with all his 500 monks," and so on. They were all grumbling, and so they boycotted him. They wouldn't go listen to him. But the young people all came. And they brought this kind of a jeweled parasol, and they put it on the ground. And as soon as they had laid all these, all their big stack of these jeweled parasols that they used to carry in ancient India, he performed a kind of special effect which made it into a giant planetarium, the wonder of the universe. Everyone looked in that, and they saw in there the total interconnectedness of all life in all universes.
Så han var med filmstjärnan, och såklart muttrade de: "Han som ska vara religiös och allt. Vad gör han hos Amrapali med alla sina 500 munkar," och så vidare. Alla muttrade, och så bojkottade de honom. De gick inte för att lyssna på honom. Men alla unga kom. De tog med en sådan här ädelstens-prydd parasoll, och ställde den på marken. Och så snart de hade lagt alla de här ädelstens-parasollerna som de brukade bära runt på i det forntida Indien, utförde han någon specialeffekt, som förvandlade det till ett gigantiskt planetarium, ett universums mirakel. Alla tittade in i det, och de såg den totala sammankopplingen av allt liv i alla universa.
And of course, in the Buddhist cosmos there are millions and billions of planets with human life on it, and enlightened beings can see the life on all the other planets. So they don't -- when they look out and they see those lights that you showed in the sky -- they don't just see sort of pieces of matter burning or rocks or flames or gases exploding. They actually see landscapes and human beings and gods and dragons and serpent beings and goddesses and things like that.
Visst är det så, att i Buddhas kosmos finns det millioner miljarder planeter med mänskligt liv, och de upplysta kan se liv på alla de andra planeterna. Så när de tittar ut i universum, ser de inte ljuset du visade, i himmelen, de ser inte bara brinnande materia eller stenar eller flammor eller gas som exploderar. De kan faktiskt se landskap och levande människor och gudar och drakar och ormvarelser och gudinnor och sådana saker.
He made that special effect at the beginning to get everyone to think about interconnection and interconnectedness and how everything in life was totally interconnected. And then Leilei -- I know his other name -- told us about interconnection, and how we're all totally interconnected here, and how we've all known each other. And of course in the Buddhist universe, we've already done this already billions of times in many, many lifetimes in the past. And I didn't give the talk always. You did, and we had to watch you, and so forth. And we're all still trying to, I guess we're all trying to become TEDsters, if that's a modern form of enlightenment. I guess so. Because in a way, if a TEDster relates to all the interconnectedness of all the computers and everything, it's the forging of a mass awareness, of where everybody can really know everything that's going on everywhere in the planet.
Han utförde denna specialeffekt i början så att alla skulle börja tänka på sammankoppling och hur vi hör ihop och hur allt i livet är sammankopplat med allt. Och då berättade Leilei, jag kan hans andra namn, för oss om sammankoppling, och om hur vi alla är sammankopplade här, och hur vi alla känner varandra. I det Buddhistiska universumet har vi naturligtvis redan gjort det milliarder gånger, i många många tidigare liv. Jag höll inte det talet. Det gjorde du, och vi tittade på dig, och så vidare. Och vi försöker fortfarande, jag antar att vi alla försöker bli TEDsters, om det är en modern variant av upplysning. Jag tror det. För på ett sätt, om en TEDster ansluter till alla sammanlänkningar till alla datorer och allt, är det början till massmedvetenhet, där alla kan veta allt vad som händer överallt på jorden.
And therefore it will become intolerable -- what compassion is, is where it will become intolerable for us, totally intolerable that we sit here in comfort and in pleasure and enjoying the life of the mind or whatever it is, and there are people who are absolutely riddled with disease and they cannot have a bite of food and they have no place, or they're being brutalized by some terrible person and so forth. It just becomes intolerable. With all of us knowing everything, we're kind of forced by technology to become Buddhas or something, to become enlightened.
Därför kommer det att bli oacceptabelt – vad beträffar medkänsla, så kommer det att bli oacceptabelt för oss, helt oacceptabelt, att vi sitter här bekvämt och för oss själva och njuter av vårt inre eller vad nu det är, när det finns människor som är hårt drabbade av sjukdomar och som inte har mat och inte har någonstans att bo, eller som blir brutalt behandlade av förfärliga människor och så vidare. Det blir helt enkelt oacceptabelt. Alla vi som vet allt, vi blir så att säga tvingade av teknologin att bli buddhister till exempel, för att bli upplysta.
And of course, we all will be deeply disappointed when we do. Because we think that because we are kind of tired of what we do, a little bit tired, we do suffer. We do enjoy our misery in a certain way. We distract ourselves from our misery by running around somewhere, but basically we all have this common misery that we are sort of stuck inside our skins and everyone else is out there. And occasionally we get together with another person stuck in their skin and the two of us enjoy each other, and each one tries to get out of their own, and ultimately it fails of course, and then we're back into this thing.
Givetvis kommer vi att bli djupt besvikna när vi blir det. För vi tror att när vi är lite uttråkade med vad vi gör, lite uttråkade med vad vi gör, så lider vi. På sätt och vis njuter vi av vårt elände. Vi avskärmar oss från vårt elände genom att irra runt, men egentligen så lider vi alla detta gemensamma elände att vi är fast i våra kroppar och att alla andra är där utanför. Och då och då är vi tillsammans med en annan person som är fast i sin kropp och vi två njuter av varandra, och vi försöker var för sig komma ur oss själva, och till slut misslyckas vi, självklart, och vi är tillbaka där vi var från början.
Because our egocentric perception -- from the Buddha's point of view, misperception -- is that all we are is what is inside our skin. And it's inside and outside, self and other, and other is all very different. And everyone here is unfortunately carrying that habitual perception, a little bit, right? You know, someone sitting next to you in a seat -- that's OK because you're in a theater, but if you were sitting on a park bench and someone came up and sat that close to you, you'd freak out. What do they want from me? Like, who's that? And so you wouldn't sit that close to another person because of your notion that it's you versus the universe -- that's all Buddha discovered. Because that cosmic basic idea that it is us all alone, each of us, and everyone else is different, then that puts us in an impossible situation, doesn't it? Who is it who's going to get enough attention from the world? Who's going to get enough out of the world? Who's not going to be overrun by an infinite number of other beings -- if you're different from all the other beings?
Från vår egocentriska uppfattning – ur Buddhas synvinkel, missuppfattning – är att allt vi är, är vad som finns i våra kroppar. Och det är det inre och yttre, självet och det andra och andra är mycket annorlunda. Och alla bär olyckligtvis den vanemässiga uppfattningen, lite grand, eller hur? Ni vet, någon sitter bredvid er i en fåtölj – men det är okej för du är på teater, men om du satt på en parkbänk och någon dök upp och satte sig nära dig, skulle du bli jätteskraj. Vad vill de mig? Typ, vem är det där? Så du skulle inte sätta dig så nära en annan person för din uppfattning att det är du mot universum – det var allt Buddha upptäckte. För den universella grundidén är att vi alla är ensamma, varenda en av oss, och alla andra är annorlunda, så sätter det oss i en omöjlig situation, eller hur? Vem kommer att få tillräckligt med uppmärksamhet från världen? Vem kommer att få ut tillräckligt av världen? Vem kommer inte att utsättas av obehagligheter av ett oändligt antal människor, om du är annorlunda än alla andra?
So where compassion comes is where you surprisingly discover you lose yourself in some way: through art, through meditation, through understanding, through knowledge actually, knowing that you have no such boundary, knowing your interconnectedness with other beings. You can experience yourself as the other beings when you see through the delusion of being separated from them. When you do that, you're forced to feel what they feel. Luckily, they say -- I still am not sure -- but luckily, they say that when you reach that point because some people have said in the Buddhist literature, they say, "Oh who would really want to be compassionate? How awful! I'm so miserable on my own. My head is aching. My bones are aching. I go from birth to death. I'm never satisfied. I never have enough, even if I'm a billionaire, I don't have enough. I need a hundred billion." So I'm like that. Imagine if I had to feel even a hundred other people's suffering. It would be terrible.
Så när medkänsla inträffar är när du överraskande upptäcker att du ger dig hän på något vis: genom konst, meditation, förståelse, genom kunskap faktiskt, vetskapen att du inte har sådana gränser, gör att du känner samhörighet med andra levande varelser. Du kan uppleva dig själv som de andra människorna när du ser igenom vanföreställningen att vara åtskild från dem. När du gör det, är du tvingad att känna vad de känner. Lyckligtvis sägs det – jag är fortfarande inte säker – men lyckligtvis säger de, att när du når den punkten, enligt vissa personer i den buddhistiska litteraturen, säger de, åh vill du verkligen vara medkännande? Så hemskt. Jag är så ömklig på egen hand. Mitt huvud värker. Min kropp värker. Jag går från födsel till död. Jag är aldrig nöjd. Jag har aldrig tillräckligt, även om jag är miljardär så har jag inte tillräckligt. Jag behöver 100 miljarder, det är så jag är. Tänk om jag var tvungen att känna ens 100 personers lidanden. Det vore hemskt.
But apparently, this is a strange paradox of life. When you're no longer locked in yourself, and as the wisdom or the intelligence or the scientific knowledge of the nature of the world, that enables you to let your mind spread out, and empathize, and enhance the basic human ability of empathizing, and realizing that you are the other being, somehow by that opening, you can see the deeper nature of life. And you can, you get away from this terrible iron circle of I, me, me, mine, like the Beatles used to sing.
Men uppenbarligen är detta en av livets paradoxer. När du inte längre är fångad i dig själv, och som visdomen, eller intelligensen, eller vetenskapliga fakta om hur världen fungerar, så tillåter det dig att frigöra dina tankar, bli empatisk och förstärka den grundläggande mänskliga förmågan till empati, och förstå att du är den andra personen, på något sätt öppnar du dig, och du kan se djupare aspekter på livet, och du kan du kan ta dig ifrån den hemska kedjan av jag, mig, mig, mitt som Beatles brukade sjunga.
You know, we really learned everything in the '60s. Too bad nobody ever woke up to it, and they've been trying to suppress it since then. I, me, me, mine. It's like a perfect song, that song. A perfect teaching. But when we're relieved from that, we somehow then become interested in all the other beings. And we feel ourselves differently. It's totally strange. It's totally strange. The Dalai Lama always likes to say -- he says that when you give birth in your mind to the idea of compassion, it's because you realize that you yourself and your pains and pleasures are finally too small a theater for your intelligence. It's really too boring whether you feel like this or like that, or what, you know -- and the more you focus on how you feel, by the way, the worse it gets. Like, even when you're having a good time, when is the good time over? The good time is over when you think, how good is it? And then it's never good enough.
Ni vet, vi lärde oss verkligen allt på 60-talet. Synd att ingen vaknade upp av det, och de har försökt hålla det nedtryckte sedan dess, Jag, mig, mig, mitt. Det där är verkligen en perfekt låt. En perfekt lärdom. Men när vi blev befriade från det, blev vi på något sätt intresserade av andra. Och nu känner vi oss annorlunda. Det är helt främmande. Det är helt främmande. Dalai Lama tycker alltid om att säga, han säger att när du accepterat idén om medkänsla, är det för att du inser att du själv och dina smärtor och njutningar helt enkelt är en för liten scen för din intelligens. Det är verkligen trist när du känner si eller så, och du vet att ju mer du fokuserar på hur du mår, desto värre känns det. Precis som när du roar dig, när är det roliga slut? Det roliga är över när du börjar tänka på hur kul det är. Och då blir det aldrig tillräckligt bra.
I love that Leilei said that the way of helping those who are suffering badly on the physical plane or on other planes is having a good time, doing it by having a good time. I think the Dalai Lama should have heard that. I wish he'd been there to hear that. He once told me -- he looked kind of sad; he worries very much about the haves and have-nots. He looked a little sad, because he said, well, a hundred years ago, they went and took everything away from the haves. You know, the big communist revolutions, Russia and China and so forth. They took it all away by violence, saying they were going to give it to everyone, and then they were even worse. They didn't help at all.
Jag älskar att Leilei säger att sättet att hjälpa de som verkligen lider på det fysiska eller andra plan, är att ha kul, att göra det genom att ha kul. Jag tycker att Dalai Lama borde hört det. Han skulle varit där och hört det. En gång sa han till mig, han så sorgsen ut: han oroar sig mycket över att ha och inte ha. Han såg lite sorgsen ut, för han sa att för hundra år sedan, gick de och tog allt från dem som hade allt. Ni vet, den stora kommunistrevolutionen, Ryssland, Kina och allt det där. De tog allt med våld, och sa att de skulle ge det till alla andra, och så var de ännu värre. De hjälpte inte till ett dugg.
So what could possibly change this terrible gap that has opened up in the world today? And so then he looks at me. So I said, "Well, you know, you're all in this yourself. You teach: it's generosity," was all I could think of. What is virtue? But of course, what you said, I think the key to saving the world, the key to compassion is that it is more fun. It should be done by fun. Generosity is more fun. That's the key. Everybody has the wrong idea. They think Buddha was so boring, and they're so surprised when they meet Dalai Lama and he's fairly jolly. Even though his people are being genocided -- and believe me, he feels every blow on every old nun's head, in every Chinese prison. He feels it. He feels the way they are harvesting yaks nowadays. I won't even say what they do. But he feels it. And yet he's very jolly. He's extremely jolly.
Vad skulle över huvud taget kunna minska de hemska klyftorna i världen i dag? Och så tittar han på mig. Så jag säger: "Det är du som kan det här. Du förespråkar ju genorisitet", det var det enda jag kunde komma på. Vad är dygd? Men visst, jag tror att nyckeln till att rädda världen, nyckeln är medkänsla, det är att det är roligare. Det måste komma ifrån att ha kul. Generositet är roligare. Det är avgörande. Alla har fel föreställning. De tror att Buddha var så tråkig, och de blir så överraskade när de möter Dalai Lama och att han är rätt gladlynt. Även om hans folk har blivit utsatta för folkmord och tro mig, han känner varje slag mot varje gammal nunnas huvud, i varje kinesiskt fängelse. Kan känner det. Han känner hur de slaktar yakar nuförtiden. Jag tänker inte ens berätta vad de gör. Men han känner det. Och ändå är han mycket glad. Han är extremt glad.
Because when you open up like that, then you can't just -- what good does it do to add being miserable with others' misery? You have to find some vision where you see how hopeful it is, how it can be changed. Look at that beautiful thing Chiho showed us. She scared us with the lava man. She scared us with the lava man is coming, then the tsunami is coming, but then finally there were flowers and trees, and it was very beautiful. It's really lovely.
För när du öppnar upp så där, då kan du bara inte – vilken nytta skulle det göra att lida av andras misär? Du måste hitta ett synsätt som gör att du kan se det hoppfulla i allt, hur det kan förändras. Titta på allt det vackra Chiho visade oss. Hon skrämde oss med lavamannen. Hon skrämde oss med att lavamannen kommer, sedan med att tsunamin skulle komma, men till slut var det blommor och träd och det var så vackert. Det är verkligen underbart.
So, compassion means to feel the feelings of others, and the human being actually is compassion. The human being is almost out of time. The human being is compassion because what is our brain for? Now, Jim's brain is memorizing the almanac. But he could memorize all the needs of all the beings that he is, he will, he did. He could memorize all kinds of fantastic things to help many beings. And he would have tremendous fun doing that.
Så medkänsla innebär att känna vad andra känner och att människan verkligen är medkännande. Människans tid börjar ta slut. Människan är medkänsla, för vad annat är vår hjärna till för? Jims hjärna ägnar sig åt att memorera almanackan. Men han kunde memorera alla behov av alla väsen han är, kommer bli och var. Han kunde minnas en massa fantastiska saker för att hjälpa många varelser. Han skulle ha oerhört roligt av att göra det.
So the first person who gets happy, when you stop focusing on the self-centered situation of, how happy am I, where you're always dissatisfied -- as Mick Jagger told us. You never get any satisfaction that way. So then you decide, "Well, I'm sick of myself. I'm going to think of how other people can be happy. I'm going to get up in the morning and think, what can I do for even one other person, even a dog, my dog, my cat, my pet, my butterfly?" And the first person who gets happy when you do that, you don't do anything for anybody else, but you get happier, you yourself, because your whole perception broadens and you suddenly see the whole world and all of the people in it. And you realize that this -- being with these people -- is the flower garden that Chiho showed us. It is Nirvana. And my time is up. And I know the TED commandments. Thank you.
Så den förste som blir lycklig, av att sluta fokusera på den självcentrerade situationen av hur lycklig jag är, när du alltid är missnöjd – som Mick Jagger sjöng, du blir aldrig nöjd det sättet. Så när du beslutar att, nåja, jag är trött på mig själv. Jag tror att jag ska tänka på hur andra kan bli lyckliga. Jag tror att jag ska stiga upp på morgonen och tänka vad kan jag göra för en enda person, eller en hund, min hund, min katt, mitt husdjur, min fjäril. Och den förste som blir lycklig av att du gör det, och du gör ingenting för någon annan, men du blir gladare, du själv, för hela din perception breddas, och helt plötsligt ser du hela världen och alla dess människor. Och du inser, att vara med dessa människor, är den trädgård av blommor som Chiho visade för oss. Det är Nirvana. Och nu är min tid slut. Och jag kan TEDs tio budord. Tack så mycket.