One day, Los Angeles Times columnist Steve Lopez was walking along the streets of downtown Los Angeles when he heard beautiful music. And the source was a man, an African-American man, charming, rugged, homeless, playing a violin that only had two strings.
När Steve Lopez, krönikör på Los Angeles Times, en dag var ute och gick på gatorna i centrala Los Angeles, hörde han ljuvlig musik. Den kom från en man, en afro-amerikan, charmerande, fårad, hemlös, som spelade på en fiol med bara två strängar.
And I'm telling a story that many of you know, because Steve's columns became the basis for a book, which was turned into a movie, with Robert Downey Jr. acting as Steve Lopez, and Jamie Foxx as Nathaniel Anthony Ayers, the Juilliard-trained double bassist whose promising career was cut short by a tragic affliction with paranoid schizophrenia. Nathaniel dropped out of Juilliard, he suffered a complete breakdown, and 30 years later he was living homeless on the streets of Skid Row in downtown Los Angeles. I encourage all of you to read Steve's book or to watch the movie to understand not only the beautiful bond that formed between these two men, but how music helped shape that bond, and ultimately was instrumental -- if you'll pardon the pun -- in helping Nathaniel get off the streets.
Många av er känner till den här historien, för Steves krönikor blev senare till en bok, som blev en film med Robert Downey Jr som Steve Lopez och Jamie Foxx som Nathaniel Anthony Ayers, kontrabasisten som studerat på Juilliard school, men vars lovande karriär tragiskt avbröts när han drabbades av paraniod schizofreni. Nathaniel hoppade av Juilliard, fick ett totalt sammanbrott och 30 år senare levde han hemlös på gatan i slumkvarteren i centrala Los Angeles. Jag kan rekommendera Steves bok eller filmen om ni vill förstå inte bara det vackra bandet mellan dessa två män, utan också hur musiken bidrog till att skapa detta band och i slutänden var det instrument, om uttrycket tillåts, som fick Nathaniel bort från gatan.
I met Mr. Ayers in 2008, two years ago, at Walt Disney Concert Hall. He had just heard a performance of Beethoven's First and Fourth symphonies, and came backstage and introduced himself. He was speaking in a very jovial and gregarious way about Yo-Yo Ma and Hillary Clinton and how the Dodgers were never going to make the World Series, all because of the treacherous first violin passage work in the last movement of Beethoven's Fourth Symphony. And we got talking about music, and I got an email from Steve a few days later saying that Nathaniel was interested in a violin lesson with me.
Jag träffade Mr Ayers 2008, för två år sedan, i Walt Disney Concert Hall. Han hade just lyssnat till ett framförande av Beethovens första och fjärde symfoni, och kom in bakom scenen och presenterade sig. Han talade mycket jovialiskt och sällskapligt om Yo-Yo Ma och Hillary Clinton, och om hur the Dodgers aldrig skulle klara World Series i baseball, allt på grund av förstafiolens lömska passage i sista satsen av Beethovens fjärde symfoni. Och vi kom att prata om musik. Och några dagar senare fick jag e-post från Steve där det stod att Nathaniel var intresserad av att ta en fiollektion för mig.
Now, I should mention that Nathaniel refuses treatment because when he was treated it was with shock therapy and Thorazine and handcuffs, and that scar has stayed with him for his entire life. But as a result now, he is prone to these schizophrenic episodes, the worst of which can manifest themselves as him exploding and then disappearing for days, wandering the streets of Skid Row, exposed to its horrors, with the torment of his own mind unleashed upon him.
Jag bör nämna att Nathaniel vägrar behandling, för att när han vårdades var det med elchocker och Hibernal och handklovar och det har gett honom ärr för livet. Men ett resultat är att han nu får dessa schizofrena anfall. De värsta kan yttra sig som att han exploderar och sedan försvinner dagar i sträck, kringflackande på Skid Rows gator, utsatt för dess fasor, med sina egna själskval helt lössläppta.
And Nathaniel was in such a state of agitation when we started our first lesson at Walt Disney Concert Hall -- he had a kind of manic glint in his eyes, he was lost. And he was talking about invisible demons and smoke, and how someone was poisoning him in his sleep.
Och Nathaniel var i just ett sådant upprivet tillstånd när vi började vår första lektion i Walt Disney Concert Hall, han hade något slags manisk glimt i ögonen, han var borta. Och han pratade om osynliga demoner och rök, och hur någon förgiftade honom medan han sov.
And I was afraid, not for myself, but I was afraid that I was going to lose him, that he was going to sink into one of his states, and that I would ruin his relationship with the violin if I started talking about scales and arpeggios and other exciting forms of didactic violin pedagogy. (Laughter) So, I just started playing. And I played the first movement of the Beethoven Violin Concerto.
Och jag blev rädd, inte för min egen skull, utan jag var rädd att jag skulle förlora honom, att han skulle bli alltför uppriven och att jag skulle förstöra hans förhållande till fiolen om jag började prata om skalor och arpeggion och andra spännande sorters didaktisk fiolpedagogik. (Skratt) Så jag började helt enkelt spela. Och jag spelade första satsen i Beethovens fiolkonsert.
And as I played, I understood that there was a profound change occurring in Nathaniel's eyes. It was as if he was in the grip of some invisible pharmaceutical, a chemical reaction, for which my playing the music was its catalyst. And Nathaniel's manic rage was transformed into understanding, a quiet curiosity and grace. And in a miracle, he lifted his own violin and he started playing, by ear, certain snippets of violin concertos which he then asked me to complete -- Mendelssohn, Tchaikovsky, Sibelius. And we started talking about music, from Bach to Beethoven and Brahms, Bruckner, all the B's, from Bartók, all the way up to Esa-Pekka Salonen.
Och medan jag spelade insåg jag att en total förändring ägde rum i Nathaniels blick. Det var som om han stod under inflytande av ett osynligt läkemedel, en kemisk reaktion där mitt spel var katalysatorn. Och Nathaniels maniska ursinne förvandlades till förståelse, en stilla nyfikenhet och grace. Och helt mirakulöst tog han upp sin egen fiol, och han började spela, på gehör, vissa fragment från fiolkonserter som han sedan bad mig avsluta, Mendelssohn, Tjajkovskij, Sibelius. Och vi började prata om musik, från Bach till Beethoven och Brahms, Bruckner, alla B:n, från Bartók hela vägen till Esa-Pekka Salonen.
And I understood that he not only had an encyclopedic knowledge of music, but he related to this music at a personal level. He spoke about it with the kind of passion and understanding that I share with my colleagues in the Los Angeles Philharmonic. And through playing music and talking about music, this man had transformed from the paranoid, disturbed man that had just come from walking the streets of downtown Los Angeles to the charming, erudite, brilliant, Juilliard-trained musician.
Och jag förstod att han inte bara hade en encyklopedisk kunskap om musik, utan han relaterade till denna musik på ett personligt plan. Han talade om den med samma passion och förståelse som jag delar med mina kollegor i Los Angeles-filharmonin. Och genom att spela och prata om musik hade denne man förvandlats från den paranoida, plågade människa som kommit direkt från gatan i centrala Los Angeles, till en charmerande, bildad, lysande, Juilliard-skolad musiker.
Music is medicine. Music changes us. And for Nathaniel, music is sanity. Because music allows him to take his thoughts and delusions and shape them through his imagination and his creativity, into reality. And that is an escape from his tormented state. And I understood that this was the very essence of art. This was the very reason why we made music, that we take something that exists within all of us at our very fundamental core, our emotions, and through our artistic lens, through our creativity, we're able to shape those emotions into reality. And the reality of that expression reaches all of us and moves us, inspires and unites us.
Musik är medicin. Musik förändrar oss. Och för Nathaniel är musik mental hälsa. För musiken låter honom ta sina tankar och vanföreställningar och genom sin fantasi och kreativitet omforma dem till verklighet. Och det är en väg ut från hans kvalfyllda tillstånd. Och jag insåg att detta är konstens innersta väsen. Detta är orsaken till att vi gör musik, att vi tar något som finns inom oss alla, inne i vår själva kärna, våra känslor, och genom våra konstnärliga glasögon, genom vår kreativitet, kan vi verkliggöra dessa känslor. Och verkligheten i det uttrycket når oss alla, berör oss, inspirerar och förenar oss.
And for Nathaniel, music brought him back into a fold of friends. The redemptive power of music brought him back into a family of musicians that understood him, that recognized his talents and respected him. And I will always make music with Nathaniel, whether we're at Walt Disney Concert Hall or on Skid Row, because he reminds me why I became a musician. Thank you. (Applause)
Och i Nathaniels fall, återförde musiken honom till en vänkrets. Musikens försonande kraft förde honom tillbaka till en musikerfamilj som förstod honom, som såg hans talang och respekterade honom. Och jag kommer alltid att musicera med Nathaniel, vare sig vi är i Walt Disney Concert Hall eller Skid Row, för han påminner mig om varför jag blev musiker. Tack. (Applåder)
Bruno Giussani: Thank you. Thanks. Robert Gupta. (Applause)
Bruno Giussani: Tack så mycket. Tack. Robert Gupta. (Applåder)
Robert Gupta: I'm going to play something that I shamelessly stole from cellists. So, please forgive me.
Robert Gupta: Jag ska spela något som jag skamlöst har stulit från cellisterna. Så snälla, förlåt mig!
(Laughter) (Music) (Applause)
(Skratt) (Musik) (Applåder)