So a few years ago, I did something really brave, or some would say really stupid. I ran for Congress.
För några år sedan, gjorde jag något riktigt modigt, andra skulle nog säga korkat. Jag kandiderade till kongressen.
For years, I had existed safely behind the scenes in politics as a fundraiser, as an organizer, but in my heart, I always wanted to run. The sitting congresswoman had been in my district since 1992. She had never lost a race, and no one had really even run against her in a Democratic primary. But in my mind, this was my way to make a difference, to disrupt the status quo. The polls, however, told a very different story. My pollsters told me that I was crazy to run, that there was no way that I could win.
I åratal hade jag befunnit mig bakom kulisserna i politiken som organisatör, samlade in pengar, men högst upp på listan kom att kandidera. Sittande kongresskvinna hade varit i mitt distrikt sedan 1992. Hon hade aldrig förlorat ett val, och ingen hade kandiderat mot henne i de demokratiska premiärvalen. Men för mig var detta mitt sätt att kunna göra skillnad, att ifrågasätta status quo. Opinionsmätningarna berättade en helt annan historia. Mina opinionsundersökare sade att jag var galen, att det inte fanns en chans att jag skulle vinna.
But I ran anyway, and in 2012, I became an upstart in a New York City congressional race. I swore I was going to win. I had the endorsement from the New York Daily News, the Wall Street Journal snapped pictures of me on election day, and CNBC called it one of the hottest races in the country. I raised money from everyone I knew, including Indian aunties that were just so happy an Indian girl was running. But on election day, the polls were right, and I only got 19 percent of the vote, and the same papers that said I was a rising political star now said I wasted 1.3 million dollars on 6,321 votes. Don't do the math. It was humiliating.
Jag kandiderade i alla fall, och 2012 var jag nykomling i valsammanhang i New York. Jag svor på att jag skulle vinna. New York Daily News stöttade mig, på valdagen publicerade Wall Street Journal bilder på mig, och CNBC kallade det ett av landets mest spännande val. Jag samlade in pengar från alla jag kände, även från mina indiska mostrar som var så glada att en indiska kandiderade. Men på valdagen visade sig observatörerna ha rätt, jag fick bara 19 procent av rösterna, och tidningarna som skrivit att jag var en stjärna på uppåtgående sade nu att jag slösat 1,3 miljoner dollar för 6321 röster. Räkna inte på det. Det var förnedrande.
Now, before you get the wrong idea, this is not a talk about the importance of failure. Nor is it about leaning in. I tell you the story of how I ran for Congress because I was 33 years old and it was the first time in my entire life that I had done something that was truly brave, where I didn't worry about being perfect.
Men, innan ni får en felaktig bild, detta handlar inte om vikten av att misslyckas. Inte heller om att kämpa. Jag berättar om min kandidatur därför att jag var 33 år och det var första gången i mitt liv som jag hade gjort något riktigt modigt, där jag inte oroat mig över att inte vara perfekt.
And I'm not alone: so many women I talk to tell me that they gravitate towards careers and professions that they know they're going to be great in, that they know they're going to be perfect in, and it's no wonder why. Most girls are taught to avoid risk and failure. We're taught to smile pretty, play it safe, get all A's. Boys, on the other hand, are taught to play rough, swing high, crawl to the top of the monkey bars and then just jump off headfirst. And by the time they're adults, whether they're negotiating a raise or even asking someone out on a date, they're habituated to take risk after risk. They're rewarded for it. It's often said in Silicon Valley, no one even takes you seriously unless you've had two failed start-ups. In other words, we're raising our girls to be perfect, and we're raising our boys to be brave.
Jag är inte ensam: många kvinnor jag talar med berättar att de dras mot karriärer och yrken som de vet att de kommer att lyckas i, som de vet att de kommer att vara perfekta för, och det är inte konstigt. De flesta flickor lär sig undvika risker och misslyckanden. Vi lär oss att le vackert, spela säkert, att få högsta betyg. Pojkar, å andra sidan, får lära sig att spela tufft, sikta högt, klättra högst upp i klätterställningen och kasta sig huvudstupa ut. När de sedan blir vuxna, vare sig det handlar om att be om påökt eller till och att med våga bjuda ut någon är de vana att ta risk efter risk. De belönas för det. I Silicon Valley säger man, ingen tar dig seriöst om du inte har misslyckats med två startups. Med andra ord, vi uppfostrar våra flickor att vara perfekta, och vi uppfostrar våra pojkar att vara modiga.
Some people worry about our federal deficit, but I, I worry about our bravery deficit. Our economy, our society, we're just losing out because we're not raising our girls to be brave. The bravery deficit is why women are underrepresented in STEM, in C-suites, in boardrooms, in Congress, and pretty much everywhere you look.
En del oroar sig över de federala underskotten. Men jag, jag oroar mig över vårt underskott av mod. Vår ekonomi, vårt samhälle, vi tappar fart eftersom vi inte lär våra flickor att vara modiga. Underskott på mod gör att kvinnor är underrepresenterade i STEM, i styrelserummen, i kongressen, och nästan var man än tittar.
In the 1980s, psychologist Carol Dweck looked at how bright fifth graders handled an assignment that was too difficult for them. She found that bright girls were quick to give up. The higher the IQ, the more likely they were to give up. Bright boys, on the other hand, found the difficult material to be a challenge. They found it energizing. They were more likely to redouble their efforts.
På 1980-talet undersökte psykologen Carol Dweck hur femteklassare hanterade uppgifter som var för svåra för dem. Hon fann att skärpta flickor snabbt gav upp. Ju högre IQ, desto större var risken att de gav upp. Skärpta pojkar, å andra sidan, tyckte att de svåra övningarna var utmanande. De fann dem stimulerande. De var mer benägna att fördubbla sina ansträngningar.
What's going on? Well, at the fifth grade level, girls routinely outperform boys in every subject, including math and science, so it's not a question of ability. The difference is in how boys and girls approach a challenge. And it doesn't just end in fifth grade. An HP report found that men will apply for a job if they meet only 60 percent of the qualifications, but women, women will apply only if they meet 100 percent of the qualifications. 100 percent. This study is usually invoked as evidence that, well, women need a little more confidence. But I think it's evidence that women have been socialized to aspire to perfection, and they're overly cautious.
Vad är det som sker? Jo, i femte klass, överträffar flickorna rutinmässigt pojkarna i alla ämnen, inberäknat matematik och naturvetenskap, så det är inte en fråga om förmåga. Skillnaden ligger i hur pojkar och flickor tar sig an utmaningar, och det slutar inte med femte klass. En rapport visade att män söker jobb även om de bara uppfyller 60 procent av kvalifikationerna, medan kvinnor, kvinnor söker bara om de uppfyller kraven till 100 procent. 100 procent. Denna studie åberopas ofta som bevis för att, ja, kvinnor behöver lite mer självförtroende. Men jag tror att det här visar att kvinnor har socialiserats att sträva efter perfektion, och att de är överdrivet försiktiga.
(Applause)
(Applåder)
And even when we're ambitious, even when we're leaning in, that socialization of perfection has caused us to take less risks in our careers. And so those 600,000 jobs that are open right now in computing and tech, women are being left behind, and it means our economy is being left behind on all the innovation and problems women would solve if they were socialized to be brave instead of socialized to be perfect.
Även när vi är ambitiösa, även när vi verkligen kämpar, har denna socialisering av perfektion fått oss att ta färre risker i våra karriärer. För de 600 000 lediga jobb som finns nu inom it och teknik, kommer kvinnor på efterkälken, vilket innebär att vår ekonomi halkar efter i utveckling och problemlösning, sånt som kvinnor kunnat lösa om de uppmuntrats att vara modiga istället för att uppmuntras till att vara perfekta.
(Applause)
(Applåder)
So in 2012, I started a company to teach girls to code, and what I found is that by teaching them to code I had socialized them to be brave. Coding, it's an endless process of trial and error, of trying to get the right command in the right place, with sometimes just a semicolon making the difference between success and failure. Code breaks and then it falls apart, and it often takes many, many tries until that magical moment when what you're trying to build comes to life. It requires perseverance. It requires imperfection.
2012 startade jag ett företag för att lära flickor programmering, och jag fann att genom att lära dem koda hade jag uppmuntrat dem att vara modiga. Programmering är en ändlös process av försök och misslyckanden, att försöka få rätt kommando på rätt plats, ibland med bara ett semikolon som utgör skillnaden mellan succé och misslyckande. Kod kraschar, går inte att exekvera, det krävs ofta väldigt många försök att komma till den magiska punkt då det du försökt skapa, får liv. Det kräver uthållighet. Det kräver ofullkomlighet.
We immediately see in our program our girls' fear of not getting it right, of not being perfect. Every Girls Who Code teacher tells me the same story. During the first week, when the girls are learning how to code, a student will call her over and she'll say, "I don't know what code to write." The teacher will look at her screen, and she'll see a blank text editor. If she didn't know any better, she'd think that her student spent the past 20 minutes just staring at the screen. But if she presses undo a few times, she'll see that her student wrote code and then deleted it. She tried, she came close, but she didn't get it exactly right. Instead of showing the progress that she made, she'd rather show nothing at all. Perfection or bust.
I våra kurser upptäcker vi snabbt flickornas rädsla att inte göra rätt, att inte vara perfekta. Alla lärare i "Girls Who Code" berättar samma sak. Under de första veckorna, när flickorna lär sig koda, kommer någon av dem ropa på henne och säga; "Jag vet inte vilken kod jag ska skriva." Läraren tittar på hennes skärm, och ser en tom textredigerare. Om hon inte visste bättre, skulle hon tro att eleven ägnat de senaste 20 minuterna med att stirra på skärmen. Men om hon trycker på "ångra" några gånger, kommer hon att se att eleven skrivit kod men sedan raderat den. Eleven försökte, lyckades nästan, men fick det inte att bli alldeles korrekt. Istället för att visa hur långt hon kommit, visade hon hellre ingenting. Perfektion eller inget alls.
It turns out that our girls are really good at coding, but it's not enough just to teach them to code.
Det visar sig att våra flickor är väldigt bra på programmering, men det räcker inte att bara lära dem koda.
My friend Lev Brie, who is a professor at the University of Columbia and teaches intro to Java tells me about his office hours with computer science students. When the guys are struggling with an assignment, they'll come in and they'll say, "Professor, there's something wrong with my code." The girls will come in and say, "Professor, there's something wrong with me."
Min vän Lev Brie, som är professor vid University of Columbia och undervisar i grunderna i Java berättar om lektionerna med studenter i datavetenskap. När killarna kämpar med en uppgift, kommer de fram och säger, "Professorn, det är något fel med min kod." Flickorna säger istället, "Professorn, det är något fel på mig".
We have to begin to undo the socialization of perfection, but we've got to combine it with building a sisterhood that lets girls know that they are not alone. Because trying harder is not going to fix a broken system. I can't tell you how many women tell me,
Vi måste sluta med att uppmuntra perfektion, och vi måste kombinera det med att skapa ett systerskap som låter flickor veta att de inte är ensamma. Att försöka hårdare kommer inte att laga ett dåligt system. Jag vet inte hur många kvinnor som säger,
"I'm afraid to raise my hand, I'm afraid to ask a question, because I don't want to be the only one who doesn't understand, the only one who is struggling. When we teach girls to be brave and we have a supportive network cheering them on, they will build incredible things, and I see this every day. Take, for instance, two of our high school students who built a game called Tampon Run -- yes, Tampon Run -- to fight against the menstruation taboo and sexism in gaming. Or the Syrian refugee who dared show her love for her new country by building an app to help Americans get to the polls. Or a 16-year-old girl who built an algorithm to help detect whether a cancer is benign or malignant in the off chance that she can save her daddy's life because he has cancer. These are just three examples of thousands, thousands of girls who have been socialized to be imperfect, who have learned to keep trying, who have learned perseverance. And whether they become coders or the next Hillary Clinton or Beyoncé, they will not defer their dreams.
"Jag är rädd att räcka upp handen, jag är rädd för att ställa frågor, för jag vill inte vara den enda som inte förstår, den enda som kämpar." När vi lär flickor att vara modiga om vi uppmuntrar och stöttar dem, kommer de att skapa otroliga saker, det ser jag varenda dag. Ta till exempel två av våra gymnasielever som skapade ett spel som heter Tampongracet - ja, Tampongracet - för att motverka tabut kring menstruation och sexismen i spelindustrin. Eller den syrianska flyktingen som vågade visa sin kärlek till sitt nya land genom att bygga en app för att hjälpa amerikaner att gå och rösta. Eller den 16-åriga flickan som skapade en algoritm för att upptäcka om en cancer är godartad eller elakartad i ett försök att rädda sin pappas liv eftersom han har cancer. Dessa är bara tre exempel av tusentals, tusentals flickor som uppmuntrats att inte vara perfekta, som lärt sig fortsätta kämpa, som lärt sig uthållighet. Oavsett om de blir programmerare eller nästa Hillary Clinton eller Beyoncé, kommer de inte att avstå från sina drömmar.
And those dreams have never been more important for our country. For the American economy, for any economy to grow, to truly innovate, we cannot leave behind half our population. We have to socialize our girls to be comfortable with imperfection, and we've got to do it now. We cannot wait for them to learn how to be brave like I did when I was 33 years old. We have to teach them to be brave in schools and early in their careers, when it has the most potential to impact their lives and the lives of others, and we have to show them that they will be loved and accepted not for being perfect but for being courageous. And so I need each of you to tell every young woman you know -- your sister, your niece, your employee, your colleague -- to be comfortable with imperfection, because when we teach girls to be imperfect, and we help them leverage it, we will build a movement of young women who are brave and who will build a better world for themselves and for each and every one of us.
Deras drömmar har aldrig varit viktigare för vårt land. För USAs ekonomi, för tillväxt i vilken ekonomi som helst, för att verkligen utvecklas som land, kan vi inte låta halva befolkningen hamna på efterkälken. Vi måste uppmuntra flickor att vara bekväma med att inte vara perfekta, och vi måste göra det nu. Vi kan inte vänta tills de lär sig att vara modiga så som jag gjorde när jag var 33 år. Vi måste lära dem att vara modiga i skolan och tidigt i sina karriärer, när det har störst möjlighet att påverka deras liv och andras liv, och vi måste visa dem att de är älskade och accepterade inte för att de är perfekta utan för att de är modiga. Därför behöver vi alla tala om för varenda ung kvinna vi känner - systrar, systerdöttrar, dina anställda, dina kollegor - att de ska vara bekväma med icke-perfektion, för när vi lär flickor att inte vara perfekta, hjälper dem att sätta sig över det, skapar vi en rörelse av unga modiga kvinnor som kommer att skapa en bättre värld både för sig själva och för varenda en av oss.
Thank you.
Tack.
(Applause) Thank you.
(Applåder) Tack.
Chris Anderson: Reshma, thank you. It's such a powerful vision you have. You have a vision. Tell me how it's going. How many girls are involved now in your program?
Chris Anderson: Tack, Reshma. Det är en så stark vision du har. Du har en vision. Berätta hur det går. Hur många flickor deltar nu i ditt program?
Reshma Saujani: Yeah. So in 2012, we taught 20 girls. This year we'll teach 40,000 in all 50 states.
Reshma Saujani: Jepp. 2012 utbildade vi tjugo flickor. I år kommer vi att utbilda 40 000 sammanlagt över hela landet.
(Applause)
(Applåder)
And that number is really powerful, because last year we only graduated 7,500 women in computer science. Like, the problem is so bad that we can make that type of change quickly.
Det är viktiga siffror, för under förra året tog bara 7 500 kvinnor examen i datavetenskap. Bekymret är så stort så vi kan göra stor skillnad snabbt.
CA: And you're working with some of the companies in this room even, who are welcoming graduates from your program?
CA: Du jobbar med några av de företag som finns här idag, vilka tar emot studenter från ditt program?
RS: Yeah, we have about 80 partners, from Twitter to Facebook to Adobe to IBM to Microsoft to Pixar to Disney, I mean, every single company out there. And if you're not signed up, I'm going to find you, because we need every single tech company to embed a Girls Who Code classroom in their office.
RS: Ja, vi har runt 80 partners, från Twitter till Facebook till Adobe, IBM, Microsoft, Pixar och Disney. i stort sett varenda stort företag. Om du inte tecknat dig än, letar jag upp dig, för vi behöver vartenda teknikföretag för att få ett klassrum för "Girls Who Code" hos dem.
CA: And you have some stories back from some of those companies that when you mix in more gender balance in the engineering teams, good things happen.
CA: Du har positiva exempel från några av dessa företag, som visar att när man jämnar ut könsobalansen i ingenjörsteamen, sker positiva saker.
RS: Great things happen. I mean, I think that it's crazy to me to think about the fact that right now 85 percent of all consumer purchases are made by women. Women use social media at a rate of 600 percent more than men. We own the Internet, and we should be building the companies of tomorrow. And I think when companies have diverse teams, and they have incredible women that are part of their engineering teams, they build awesome things, and we see it every day.
RS: Fantastiska saker sker. Det är ett tokigt faktum att idag så görs 85% av alla privata inköp av kvinnor. Kvinnor är skyhögt mer aktiva på sociala medier än män. Vi äger internet, vi borde vara de som skapar morgondagens företag. När företag har diversifierade team, och har kvinnor i sina ingenjörsteam, så skapar de fantastiska saker, det ser vi dagligen.
CA: Reshma, you saw the reaction there. You're doing incredibly important work. This whole community is cheering you on. More power to you. Thank you.
CA: Reshma, du såg reaktionen där. Ditt arbete är otroligt viktigt. Alla här inne hejar på dig. Mer makt till dig. Tack.
RS: Thank you.
RS: Tack.
(Applause)
(Applåder)